Kunskap är inte, men uppstår alltid i en kultur

Kunskap är ett ord eller begrepp som skapats av människor. Liksom många andra ord betyder det lite olika saker beroende på sammanhang och vem man frågar. Vetande är inte synonymt med svaren man kan få på sina frågor, för att ett påstående ska kunna sägas vara kunskap måste det verifieras av någon som åtnjuter förtroende. Kunskap handlar inte om hur tydligt svaret är eller hur säker den som framför det är, och även om källkritik är viktigt är det ingen garanti för att svaren man finner är korrekta. Utan perspektiv på det man vet och i avsaknad av förståelse för kunskapens unika och skiftande karaktär går det inte att värdera påståenden man möter och uppfattningar man konfronteras med. Utan åtminstone basala insikter i och förståelse för kunskapens teori blir det svårt att skapa förutsättningar för att kunna ta självständiga beslut som man sedan kan försvara oavsett vad besluten får för konsekvenser. Dessa insikter är ingen garanti för att det blir bra eller att man inte blir lurad, men risken för det minskar i alla fall om man utvecklar förståelse för vad kunskap är, vad som är möjligt att säga med stöd av vetenskap och hur forskare arbetar för att utveckla vetande. Och det är ämnet för detta kapitel.

Väldigt förenklat kan man säga att kunskapsteori är kartan över terrängen, och kunskapen är förmågan att röra sig i det ständigt föränderliga landskapet. Problemet, och det som gör kunskapsteori till ett så speciellt ämne, är att det inte finns en enda karta, utan många olika – alla med sina förtjänster och problem. Epistemologi, som är det vetenskapliga ordet för kunskapsteori, handlar dels om att lära sig förstå och hantera den insikten, dels om att utveckla förmågan att avgöra vilken karta som passar bäst för vilket ändamål. Eftersom verkligheten förändras och det ständigt dyker upp nya kartor (vetenskapliga rön) blir kunskapsteori ett ämne man aldrig blir färdig med. Den viktigaste och helt avgörande insikten är dock att kunskap är ett begrepp som skapats av människor och att vetenskap är en mänsklig verksamhet, på gott och ont. Tankarna om den kunskapsteori som behövs för att förstå och hantera kultur behöver introduceras successivt, den går nämligen på tvärs mot många av de grundläggande antaganden som många påståenden om kunskap bygger på. Och fostran in i det tänkandet börjar redan i skolan som liksom högskolan är en kulturell miljö där det liksom i alla andra miljöer uppstår och utvecklas konventioner och preferenser som med tiden tas för givna och uppfattas som oundvikliga. Vad som ska räknas som en akademisk merit har till exempel växlat över tid och beroende på sammanhang. Beslutet att premiera artiklar framför böcker, till exempel, är kulturellt betingat.

Vi människor må vara nyfikna av födsel och ohejdad vana, men lärande handlar inte bara om att stilla begäret efter svar, det är en strukturerad verksamhet som kräver fostran. Det spelar roll vilken syn på kunskap som dominerar i samhället eftersom den formar synen på utbildning, men eftersom skolan är en kulturell miljö präglas den lika mycket av människorna som befolkar och har ett intresse av den som av kunskapssökandets egna, inneboende förutsättningar. Synen på vad som är skolans och den högre utbildningens roll förändras när föräldrar önskar mer valfrihet eller när politiker beslutar sig för att införa ett nytt betygssystem. Eftersom kultur, som man brukar säga, äter strategier till frukost, finns ingen möjlighet för lärarna på högskolan att bestämma hur studenterna ska tänka eller vilka preferenser de ska ha, särskilt inte om föreställningen är spridd i samhället. Även om det inte går att säga vad som är hönan och ägget är det viktigt att förstå att sammansättningen av personalstyrkan på högskolan spelar roll för lärandet och kunskapsutvecklingen. Andelen adjunkter och lektorer påverkar, liksom maktfördelningen mellan kollegiet och linjen. En högskola som styrs och domineras av administratörer skapar förutsättningar för en annan akademisk miljö än en som domineras av forskare och disputerade lärare. Fast studenterna är alltid i majoritet och de kommer inte till högskolan som blanka blad. Även lokalernas utformning spelar roll. Hur går inte att uttala sig om, men det är ett faktum att dessa saker påverkar. Antropologen och kulturteoretikern Clifford Geertz skriver klokt om relationen mellan kunskap och kultur.

If you want to understand what a science is, you should look in the first instance not at its theories or its findings, and certainly not at what its apologists say about it; you should look at what the practitioners do. (Geertz 2021, 5)

Kunskap om kultur går bara att nå indirekt, till exempel genom att undersöka vad som tas för givet i ett speciellt sammanhang, det vill säga genom att undersöka vad människorna som utgör en självklar och integrerad del av sammanhanget gör utan att tänka på det och ofta utan att kunna sätta ord på vad och varför man gör som man gör. Jag har rört mig över och mellan en rad olika vetenskapliga discipliner och har konfronterats och tvingats lära mig hantera en rad olika sätt att se på kunskap, vilket hjälp mig utveckla både min förståelse för vetandets förutsättningar och mina kunskaper om kultur, samt inte minst insikten om hur dessa saker hänger samman. Kunskap finns inte nedlagd i världen och forskning handlar följaktligen inte om att upptäcka och samla in, kategorisera och presentera fynden som sanningen om det som undersöks. För att kunskap ska kunna sägas vara kunskap krävs något slags tolkning av någon typ av empiri. Utan en transparent process är det meningslöst att tala om kunskap. Och det går inte att hävda upphovsrätt för kunskapen, den är allas eller ingens och dess värde avgörs av hur insikterna och förståelsen används.

Här ska alltså den kunskapsteoretiska grunden för arbetet med att förstå kultur diskuteras. Men för att kunna göra det på ett meningsfullt sätt behöver normalvetenskapens premisser först analyseras och för att den diskussionen inte ska missförstås eller uppfattas som kritik mot vetenskapen som sådan finns det en del saker som behöver redas ut innan, vilket ligger i linje med tanken om att vägen till kunskap är en omväg. Strävan efter sanning är själva syftet med all vetenskap, men kunskap om världen och tillvaron kan aldrig vara säkrare än det som undersöks. Därför är det så viktigt att göra sig medveten om att forskning dels utförs av människor och för människor, dels bedrivs inom ramen för en (mer eller mindre) akademisk kultur. Innan vi tar itu med kritiken av normalvetenskapens epistemologi behöver blicken därför riktas mot skolan och utbildningsystemet och synen på kunskap och lärande som elever och studenter får med sig därifrån.

En av de viktigaste premisserna för verkligt akademisk är att kraven på studenterna är så pass höga att alla inte klarar av att leva upp till dem, vilket kräver att hela utbildningsystemet präglas av ett kulturellt klimat som värnar och förstår detta. Betydelsen av högt ställda krav, både på sig själv och varandra, är helt avgörande för lärandet och kunskapsutvecklingen i skolan samt kvaliteten i forskningen och den högre utbildningen. Finns det inte en reell risk att man misslyckas med att nå upp till kraven kommer resultatet av arbetet inte att bli kunskap. Om alla lyckas på högskolan är kraven för lågt ställda, för då är det inga akademisk verksamhet man bedriver. Fördjupad insikt och bättre kvalitet i den akademiska världen kan bara nås genom att forskare och studenter uppmuntras att sträva efter att överskrida målen och den egna förmågan, vilket man bara kan göra om man ser misslyckanden som en förutsättning för framgång och om det finns tid att tänka tankar till slut, möjlighet att mötas i öppna samtal om svåra saker samt inte minst marginaler i verksamheten. Dagens måltänkande och effektiviseringshets samt strävan efter kvalitetssäkring är förödande för utvecklingen av en akademisk och intellektuell miljö. Kunskap kan bara utvecklas om man utmanas och tänjer på gränsen för sin förmåga, och det kan man bara göra om man får misslyckas och misslyckas igen. Enda sättet att skaffa insikt om var gränsen och utveckla kunskap är att överskrida och försöka förskjuta den.

Som kulturvetare förstår jag varför det blivit som det blivit, men det är ingen tröst, tvärtom underblåser insikten oron jag känner eftersom avsaknaden av förståelse för vad kultur är riskerar att kritiken som kulturvetare riktar mot ansvariga för utbildning och forskning slår tillbaka på budbäraren och gör den mindre angeläget att satsa på kulturforskning. Problemet är att bara den som har kunskap och erfarenhet om dessa saker vet och förstår vad samhället går miste om. Och när allt fler förstår allt mindre vad de inte vet eller går miste om när högskolan avakademiseras minskar respekten för kunskapen, och devalveras värdet av akademiska examina och vetenskapliga titlar och den problematiska utvecklingen accelererar. Om den här förändringsrörelsen inte hindras är det bara en tidsfråga innan man blir doktor, docent och professor med hänvisning till hur många artiklar man skrivit och hur stora ekonomiska anslag man vunnit i konkurrens, istället för hur mycket kunskap ens arbete resulterat i och hur angelägen och användbar den är. Ett verkligt kunskapssamhälle bygger inte på mängden akademiska examina, utan på glädjen i att lära sig nya saker och respekten för kunskapen och allt vi inte vet och det som inte går att veta något om. Skolans och den högre utbildningens viktigaste uppgift är därför inte att lära människor vad de ska kunna, utan att få dem att förstå vad de inte vet, och att lära sig uppskatta känslan av att utmana sina insikter och övertygelser, vilket problematiskt går på tvärs mot normalvetenskapens grundläggande antaganden.