Tänk om antalet publikationer en forskare fick skriva under sin karriär var begränsat. Tänk om det som räknades var kvalitet, inte kvantitet. Kunskapen skulle få en helt annan status i ett sådant akademiskt system, det skulle nämligen inte gå att knäcka någon kod för att sedan bara köra. Idag produceras det artiklar och forskningsansökningar i mängder, men eftersom kunskap varken växer linjärt eller på något enkelt sätt går att paketera och överföra från forskare till samhället är det bara mängden text som ökar. Mycket talar för att kunskapen utarmas med nuvarande system, delvis eftersom den späs ut när forskare delar upp sina resultat i flera artiklar (eftersom det är antalet som räknas), delvis för att den försvinner i den enorma och snabbar växande mängden artiklar, men framförallt för att det i dagens effektivitesfixerade samhälle saknas tid att läsa eftertänksamt och reflektera över innehållet. Dessutom kommer det ständigt nya texter som man förväntas hålla koll på.
Om forskare bara fick skriva, säg fem böcker eller 20 artiklar under sin karriär skulle mängden text minska dramatiskt i samhället, vilket är positivt. En långt viktigare fördel är dock att fenomenet med predatory journals skulle försvinna eftersom alla skulle tvingas bry sig mer om vad de publicerar än hur många artiklar som produceras. Det går inte att designa eller målstyra kulturella processer, men om antalet texter som forskare får publicera minskar skulle det bli viktigare vad man forskar om. Fenomenet att man söker sig dit pengarna finns skulle minska och det skulle bli lättare för forskare att ägna sig åt de frågor som verkligen intresserar dem. Jag tror inte att konkursens driver kvalitet, i alla fall inte på det naiva sätt som dagens system är designat för. Att tvingas begränsa sin produktion skulle dock tvinga fram en sund reglering av vilka tankar som sätts på pränt och det gynnar kunskapsutvecklingen både för enskilda och samhället eftersom det blir lättare för alla att hålla sig ajour med vad som händer på fler vetenskapsområden, vilket skapar förutsättningar för bildning.
Det är med sorg jag tvingas se på när forskarutbildningen förändrats, från att främja fritt sökande efter kunskap, till att idag inte längre handla om att utbilda forskare, i alla fall inte i en intellektuell mening, utan om att forma effektiva producenter av standardiserade artiklar och forskningsansökningar. Det är nyckeltal som står i fokus idag, inte kunskap. Poäng, pengar, publikationer och citeringar går att räkna och resultatet som respektive forskare, avdelning, institution, högskola och land producerar går att jämföra. Forskning kan inte handla om att vara först med det senaste, utan om kunskapsutveckling. Och den går lika lite som en speciell kultur att tvinga fram. Dagens kollektiva sökande efter kunskapsluckor och möjligheter till finansiering leder inte till kunskap och förståelse för livets och verklighetens olika aspekter, det leder bara till att antalet publikationer ökar. Eftersom det inte finns någon begränsning av antalet journaler som därför växer (vilket inte är så konstigt eftersom de akademiska förlagshusen är några av världens mest lönsamma företag) finns det avsättning för de allra flesta texter någonstans i hierarkin. Men eftersom forskningsanslagen är begränsade är det bara ett litet antal ansökningar som vinner bifall, vilket gör att väldigt många forskare förbrukar sin kreativitet vilket gör att det växer fram ett självorganiserande system där allt mer fokus riktas mot ansökningar. Har man väl fått pengar är det förhållandevis enkelt att leva upp till löftena om publicering.
Dagens akademiska system driver alltså inte forskar- eller kunskapskvalitet (om det nu driver någon kvalitet överhuvudtaget) utan kompetens att skriva framgångsrika ANSÖKNINGAR, vilket på sikt utarmar kompetensen att forska (i meningen skapa kunskap) som i sin tur utarmar kompetensen att förstå vad kunskap är och hur vetande fungerar (eftersom kunskapen späs ut till homeopatiska nivåer bland den ökande mängden artiklar). Och eftersom kunskap, till skillnad från pengar, faktiskt sipprar ner i samhället är detta en mycket oroväckande utveckling. Den här "utvecklingen" i den akademiska (det är ingen utveckling utan en avveckling) påverkar inte bara allmänheten, den påverkar alla eftersom lärarutbildningen blir allt mindre fokuserad på kunskap och allt mer på produktionen av nyckeltal. Enda möjligheten att skapa förutsättningar för framväxten av ett kunskapssamhälle är att skifta fokus från kvantitet till kvalitet.
För mig personligen var det en befrielse när jag äntligen kom till den punkten att jag tvingades välja mellan kunskapen och min egen hälsa och en karriär jag ändå aldrig varit intresserad av. Det var när jag började blogga, vilket gjorde att jag fick utlopp för både min bångstyriga kreativitet och lusten att skriva, istället för att jaga pengar som jag fann ro att läsa och ur mängden texter här på Flyktlinjer har jag kunnat vaska fram skelett till en rad böcker. Kunskapen som skapats här på bloggen genom åren finns inte i (antalet) poster utan i mellanrummen, den är som skogen, man ser den inte för alla träd. Först med perspektiv till tankarna och efter kritisk granskning går det att se vad som fungerar och är viktigt. Och eftersom tiden är utmätt och pensionen närmar sig (även om den troligen ligger mer än tio år bort) väljer jag vilka böcker jag ska skriva med omsorg. Jag skriver varje dag, publicerar en bloggpost i veckan, men blir mer och mer kräsen med vad jag väljer att sända till förlagen för påseende. Detta sätt att jobba driver kvalitet och kunskap på riktigt, för när det kommer till kvalitet rörande lärande och kunskap är det något man upptäcker först i efterhand. Kunskapskvalitet är något helt annat än kvalitet i bilbyggarbranschen, den är fragil och svårfångad; därför är tid, frihet och ansvar så viktigt i forskning och utbildning. Är kunskapen inte värd att vänta på är den inte värd att satsa på, och förstår man inte att det aldrig finns några garantier för att arbetet resulterar i ett speciellt resultat saknar man förmåga att förstå vad som främjar lärande och är därmed diskvalificerad från att uttrycka åsikter om skola, högre utbildning och forskning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar