Hur sociala är de sociala nätverken egentligen?

Jag är aktiv på sociala nätverk för att ta del av och dela med mig av tankar, bilder och tips av olika slag; på intressanta böcker till exempel. Tyvärr är de sociala nätverken inte särskilt sociala, för lägger man ut en bild på en bok och säger att man tycker den är intressant får man idag tydligen finna sig i att bli kritiserad och även anklagad för både det ena och andra. När jag tipsade om Kajsa Ekis Ekmans bok: Om könets existens, fick jag höra att jag är transfob och att boken borde förbjudas. Jag visste att den rört upp känslor, men kunde inte föreställa mig att mitt tips i all välmening skulle leda till att jag drog på mig kritik. Jag skrev att den är intressant och att den ställer en rad viktiga frågor som behöver diskuteras, inget anat. Jag uppfattar den som ett försvar av feminismen, som jag också anser behöver försvaras. Om det inte går att föra en sansad diskussion om en bok, var hamnar vi då som samhälle? Vad händer med demokratin och kunskapen om vi inte kan lära oss respektera varandra på nätet?

Någon vecka senare delade jag ett annat boktips: Flocken av Johan Anderberg. Reaktionerna var något mer sansade, men får mig ändå att fundera på hur jag ska göra framöver. Jag vill inte censurera mina inlägg. Jag har aldrig sökt konfrontation, jag vill bara dela med mig och interagera med människor av olika slag och med olika uppfattningar. Inte minst för kunskapens skull; jag lär mig nämligen enormt mycket om människor och kultur genom att vara aktiv på sociala nätverk. Fast det kostar på. Klimatet på nätets (anti)sociala nätverk är brutalt skoningslöst. Hö-hö-högern använder sina plattformar och dirigerar sina hatsvansar för att driva opinion för stängda gränser, hårdare tag och mer individualism. Och moralvänstern är lika dogmatisk, men deras följare är i alla fall i högre grad öppna med vem som står bakom kontona och det finns ingen hatsvans.

Jag hanterar min frustration på olika sätt, ibland skriver jag blogginlägg och ibland tar jag vara på inspirationen och slänger ut något på Twitter.

Debattlogiken dominerar. Antingen eller, rätt eller fel. Inga nyanser. Världen befolkas av människor som håller med varandra eller är mot. Inte så konstigt då att allt fler allt oftare känner sig kränkta. Vad hände med samtalet, det intellektuella utbytet av tankar? Förståelsen och respekten för komplexitet; bildning? Vem lyssnar kritiskt och välvilligt, även på människor som inte tycker som de själva? Vad händer med demokratin, akademin och meritokratin? Den enda vägen leder alltid fel!

Utvecklingen rör sig oroväckande snabbt i en obehaglig riktning. Guilt by association är en farlig tanke för den öppnar dörren för angiveri och hotar integriteten. För några år sedan var jag på ett seminarium om klimatet i Järna, på antroposofernas anläggning. Minnet av två dagars mycket givande diskussioner grumlas av de faktum att mina inlägg på Facebook ledde till att jag anklagades för att vara antivaccare, bara för att jag var där. Min status som forskare ifrågasattes till och med. Det enda jag gjorde var att jag deltog på ett seminarium som hölls i antroposofernas lokaler, ett vetenskapligt seminarium som handlade om klimatförändringarna och hur man kan bruka jorden mer klimatvänligt.

För mig finns inga förbjudna böcker. Jag läser olika texter och lyssnar på olika röster för att utvecklas som människa och för att bilda mig en uppfattning om samtiden. Att läsa och rekommendera olika böcker betyder inte att jag håller med och är inget ställningstagande, det är mitt sätt att försöka främja en nyanserad samhällsdebatt. Det var nu ganska länge sedan jag slutade rekommendera böcker i undervisningen. Jag tröttnade helt enkelt på frågorna om jag verkligen förväntade mig att studenterna skulle läsa fler texter än de som fanns med på litteraturlistan; jag kände mig som ett problem. När jag själv var student uppskattade jag lärarnas tips på böcker väldigt mycket, och det var också något vi diskuterade i studentgruppen. 

Kanska är det inte så konstigt att sociala nätverk inte är särskilt sociala, för akademin och samhället som helhet är heller inte så socialt. Samtalen blir mindre intellektuella när kraven på prestation på livets alla områden ökar. Det är tragiskt, men utvecklingen går att vända; om bara tillräckligt många vill och gör vad som krävs.