Vad är forskarens ansvar och arbetsuppgift egentligen?

Royal och minor science är två tanketraditioner, två uppsättningar vetenskapliga verktyg eller kompetenser som är bra till olika saker. Royal science kan liknas vid ett imponerande byggnadsverk av tegelsten och murbruk. Om det fuskas med grunden eller om byggstenarna och bruket inte håller högsta kvalitet rasar konstruktionen. Det tar tid att bygga den här typen av konstruktioner. Tegelsten för tegelsten växer monumentet till en imponerande höjd med tiden, förutsatt att grunden är stabil, delarna passar ihop och ingenjörerna inte räknat fel på hållfastheten. Ingen av arbetarna vid bygger behöver ha den fulla överblicken och man kan tryggt lita och bygga vidare på tidigare generationers arbetsinsatser. Vissa byggen står emot tidens tand och kan likt pyramiderna beundras långt efter att upphovsmännen dött och begravts. Nomadologi bygger på en annan kompetens; som kan liknas vid byggandet av vackra sandslott på stranden. Här handlar det också om att bygga något, men redan under arbetet vet man att resultatet förr eller senare kommer att sköljas bort av vågorna. Kompetensen handlar både om att veta var man ska bygga och hur man bygger. Bygger man allt för långt upp, där vågorna bara i undantagsfall når, är sanden för torr, och väljer man att bygga precis i strandlinjen hinner man inte klart innan allt raseras. Förmågan att bygga sandslott är förkroppsligad och svår att föra över till något slags manual eller tekniskt system; den utvecklas och förfinas genom åren när man tvingas starta om varje gång vågorna sköljt bort resultatet och genom att hela tiden sträva efter att bli bättre. Sandslott byggs inte som äreminnen över någon eller något, de skapas för att beundras i stunden och för att inspirera andra att skapa något eget. Denna bok må vara mitt livsverk men den är inte ett äreminne över mig som författare utan en välfylld verktygslåda vars värde står i direkt relation till verktygens användbarhet och den kunskap om livet, tillvaron och kulturen som (eventuellt) blir resultatet av arbetet med verktygen. Utan förståelse för olika vetenskapers olika uppsättningar verktyg och insikter eller om all forskning betraktas som en och samma verksamhet riskerar kunskapen som humaniora bidrar med att framstå som obegriplig, och humanisterna får lägga en massa tid och resurser på att värja sig mot fördomar, förklara missförstånd och kämpa mot illvilja och ointresse. Där och när klarhet är idealet och bara det som går att definiera exakt accepteras som vetenskapligt godtagbara resultat kommer både den som arbetar med det som är vagt till sin natur och kunskapen som forskningen resulterar i att betraktas som ovetenskaplig. Inte för att forskaren slarvat eller för att kunskapen är oanvändbar, utan för att den akademiska kulturen och det omgivande samhället inte förmås uppskatta resultatet.

Vad är vetenskapens uppgift egentligen, och vilket ansvar har jag som forskare; på vems uppdrag arbetar jag? Jag har alltid tänkt att det är på skattebetalarnas uppdrag och för samhällets bästa jag arbetar. Min ambition som lektor med möjlighet att forska i tjänsten har alltid varit att utveckla och sprida viktig och användbar kunskap samt att främja lärande. Den ökande territorialiseringen av både den akademiska världen och samhället vi lever i, strävan efter kontroll, målstyrningen och systemen för kvalitetssäkring gör det allt svårare för mig att använd kunskaperna och kompetenserna som jag skaffat mig på skattebetalarnas bekostnad och leva upp till mina egna ambitioner. Jag har svårt att se att det gynnar kunskapsutvecklingen om kultur att jag lägger den lilla forskningstid jag har i tjänsten på att gå kurser för att lära mig bli bättre på att skriva forskningsansökningar, vilket krävs för att kunna hävda sig i den mördande konkurrensen om medel. Hur kan det sägas vara ett uttryck för klok och ansvarsfull förvaltning av skattebetalarnas pengar att först anställa doktorander som får betalt under fem år för att utbilda sig till forskare och sedan tvinga dem att använda den högst begränsade tid i tjänsten som är avsatt till forskning åt att konkurrera med varandra om medel när man vet att över nittio procent av ansökningarna avslås och att ofta över sextio procent av pengarna går till over-head-kostnader? Kostnaderna för kontrollen, styrningen och kvalitetssäkringen av forskningen är enorma, vilket skulle kunna vara motiverat om det faktiskt ledde till nya och användbara kunskaper – men om man måste nå målen som lagts fast i forskningsplanen, om det anses vara ett mått på kvalitet i forskningen är det inte forskning man ägnar sig åt dels eftersom forskningen måste vara fri, dels eftersom det ligger i sakens natur att man aldrig kan utlova några resultat på förhand. Det man konkurrerar om och söker bifall för när man skriver ansökningar är i praktiken godkännande av forskningsidéer, vilket går på tvärs mot högskolelagen som säger att forskare fritt får välja forskningsproblem, forskningsmetod och hur resultaten ska publiceras. Territorialiseringen av forskningen är helt uppenbart en kulturell process som hotar att ta död på forskningens vitalitet och därför har jag valt att bryta mot konventionerna, det är som jag ser det mitt ansvar som forskare. Strävan efter en strikt kontrollerad och målstyrd samt kvalitetssäkrad forskning är oförenlig med strävan efter en klok förvaltning av skattebetalarnas medel. Kontrollen och styrningen likriktar forskningen, tar död på vitaliteten i akademin och förvandlar forskare till maskiner eller utförare av tjänsten forskning vars mål är att producera resultat, vilket är något annat än kunskap.

Utvecklingen i både akademin och det omgivande samhället, som i snabb takt rör sig i riktning mot allt mer territorialisering oroar, och eftersom jag arbetar på skattebetalarnas bekostnad har jag ett ansvar att bjuda motstånd mot försöken att kontrollera forskningen vars frihet till och med stipuleras i lag samt att verka för deterritorialisering och främja framväxten av en levande akademi där kunskapen står i centrum. Det handlar inte (bara) om mig och mina möjligheter att forska utan om samhället och dess långsiktiga hållbarhet -- det spel vi spelar är ett spel med mycket höga insatser och stora risker.