Att läsa gamla tentor gynnar inte lärande

Om studierna på högskolan inte har kunskap som sitt enda mål är verksamheten som bedrivs där slöseri med skattebetalarnas pengar. Tenta gör man för att få möjlighet att visa vad man kan, inte för att svara rätt på frågor och få poäng -- därför är det förkastligt att begära ut tidigare tentor. Det är nog svårt att förbjuda det, i alla fall inom ramen för nuvarande lagstiftning, men det är lika fullt problematiskt. Jag vet att många studenter känner oro inför tentamen, särskilt första gången och speciellt om det är en salstenta man ska skriva. Det är förståeligt och som lärare gör jag vad jag kan för att lindra oron, dels genom att undvika salstenta, dels genom att förklara vilken typ av uppgifter som den kommande tentan innehåller och svara på frågor. Jag vet att det inte går att förhindra att studenterna får tillgång till tidigare tentor, men jag ser det inte som min uppgift att tillhandahålla dessa.

Det är svårt att skriva bra och varierande frågor och när varje kurs måste innehålla minst två tillfällen blir det naturligtvis inte lättare. Alltså innebär det merarbete för lärarna, vilket innebär att tiden som finns för att utveckla kunskapen och föreläsningarna krymper -- helt i onödan. Det borde inte ligga i studenternas intresse att driva kravet på att få ta del av gamla tentor eftersom det påverkar kvaliteten i lärandet negativt; ändå låter vi det ske. I det stora hela är det ingen stor arbetsuppgift, men den här typen av krav blir fler och fler. Administrationen av kurserna och kontrollen och styrningen av verksamheten ökar för varje år, vilket gör att högskolan avakademiseras allt mer.

En variant på efterfrågan av gamla tentor är frågan: Kommer detta på tentan? För när den ställs visar den som ställer frågan att man är mer intresserad av att få sina poäng än av kunskapen och den egna bildningen. Frågan visar att det för studenten är viktigare att få godkänt än att lära sig, att poäng är viktigare än att skaffa sig kunskaper. Att den frågan ställs oftare idag än för några år sedan visar att något har hänt, i skolan, kulturen och samhället. Vad som hänt är vanskligt att uttala sig om. Och att ägna kraft och energi åt att försöka förstå grundorsaken till att det är som det är meningslöst. Att frågan idag allt oftare dyker upp i utbildningssammanhang är dock något värt att ta på allvar. Och att försöka hitta metoder för att komma tillrätta med problemet är viktigt om vi vill fortsätta bedriva utbildningsverksamhet i Sverige även i framtiden. Frågan handlar om synen på utbildning och kunskap och om ansvarsfördelning.

Varför man läser får betydelse för vad man lär sig. Läser man för att lära spelar tentan en mindre roll än om man bara vill ha sina poäng. Läser man för att skaffa sig kunskaper och förmågor tar man eget ansvar för sin utbildning och kommer att ställa krav på lärarens kompetens och det blir också viktigt för studenten själv att vara tydlig med att förklara vilken hjälp man behöver. Då blir kunskapen central och innehållet det viktigaste. Läser man för att få poäng läggs ansvaret för lärandet på skolan och på läraren och kunskapen förvandlas till ett hinder som står mellan studenten och dennes poäng. När man som lärare, i sin redan pressade vardag, tvingas konfrontera och hantera studenter med en instrumentell och poängfokuserad syn på utbildning, när man inget hellre vill än att ägna sig åt kunskap och innehåll, är det lätt att bli frustrerad. Och när man är pressad och frustrerad är det lätt att skylla på studenterna. Det är inte bara olyckligt utan dessutom orättvist och därtill kontraproduktivt.

Högre utbildning idag har kommit att integreras i samhällsekonomin. Att befolkningens utbildningsnivå är hög anses ge fördelar till landet. Utbildning antas leda till tillväxt, vilket gör det till en nationell och samhällsekonomisk angelägenhet. Ingen vet dock om det är så, för det är svårt att bevisa. Och även om högre kunskap leder till klokare eller i alla fall mer välinformerade och genomtänkta beslut är det fortfarande svårt att kontrollera vad den enskilde faktiskt vet. Betyg och kursmål går emellertid att mäta och som ett led i arbetet med att säkerställa målet om höjd utbildningsnivå i Sverige försöker man således skapa system för att kontrollera att målen uppfylls. Om allmänna medel ska satsas på utbildning har skattebetalarna rätt att ställa krav på hur pengarna används. Detta får konsekvenser, för studenterna och för lärarna. Här finns roten till det onda och själva anledningen till att studenterna ställer frågan: Kommer detta på tentan?

Fokus inom hela utbildningssystemet har kommit att förflyttas från innehåll, det vill säga kunskap, till form, det vill säga poäng och examina. Anledningen till detta är att utbildning har blivit en politisk fråga. Och det gör att kraven på kontroll ökar. Om och när staten beställer något måste man så klart kontrollera att man får det man beställt. Logiken bakom är inte svår att förstå, det är enkel mattematik. Alla vill naturligtvis ha kunskap och alla reformer som genomförs i skolan och landets högre utbildning görs med allas bästa i sikte, men eftersom man samtidigt vill kontrollera att man får vad man beställt och betalar för kräver samhället kontroll och insyn. Jag har som sagt inga problem att förstå att och hur det blivit så här, men eftersom jag värnar kunskapen får jag problem, för mitt uppdrag blir härigenom omöjligt. Kunskap och bildning går helt enkelt inte att paketera eller kontrollera. Och ansvaret för individuell kunskapsutveckling och intellektuell fostran kan bara ligga på individen.

Om politiker och allmänhet vill höja kunskapsnivån i samhället finns bara en väg, att släppa kontrollen och att lita på lärare och elever. För att få måste man ge. Kunskap är fragil och vetandeprocesser är inte bara ömtåliga, de är också högst personliga och skiljer sig därför åt mellan individer. Utbildning, om det är kunskap som är målet, är helt enkelt en process som inte går att kontrollera. Anledningen till det är att kunskapen är förkroppsligad och finns på insidan. Kunskap är en indirekt kvalitet som bara visar sig i och genom handling. Därför går den inte att mäta. Betyg går att mäta, men betyg är bedömningar, uppskattningar eller kvalificerade gissningar. Och när utbildningssystemet varken litar på lärarna eller studenterna, när det enda systemet är intresserad av är det som går att mäta, då blir konsekvensen den att systemet får det systemet begär: Poäng, betyg och examina. För det är det enda som går att kontrollera.