En ny bok om kunskapens teori

Mitt sätt att hantera oron över populismens framväxt och inflytande över samhällsutvecklingen är att skriva och idag inledde jag arbetet på ännu en lärobok, denna gång om kunskapsteori för grundstudenter. Jag har ingen aning om jag lyckas i mitt uppsåt, men ambitionen är att skriva en bok som kan hjälpa studenterna att utveckla förståelse för målet med all utbildning: KUNSKAP. Nu när undervisningen drar igång för mig på allvar kommer tiden som finns för skrivande att vara begränsad, men jag har upparbetat vanan att gå upp tidigt och särskilt när så mycket av arbetet kan utföras hemifrån hyser jag gott hopp om att lyckas. Och gör jag inte det vet jag att jag kommer lära mig massor under vägs. Just nu skissar jag på följande inledning:

Syftet med all utbildning är kunskap, det är alla överens om – men vad är kunskap egentligen? Och vad krävs för att utveckla kunskap? För att åren av studier på högskolan ska bli meningsfulla behöver man tidigt i utbildningen skaffa sig en egen uppfattning om dessa saker. Ämnet upplevs svårt av många, men att försöka ta sig igenom en utbildning på högskolan utan egen uppfattning om vad kunskap är ännu svårare. Tar man sig bara tid att gå på djupet med frågan och utvecklar förståelse för kunskapens teori får man konstruktiva verktyg och viktiga ledtrådar som underlättar studierna och förbättrar resultatet. Kunskap är inte en fråga man blir färdig med och det är ett begrepp som förändras hela tiden i takt med att verkligheten förändras. Den här boken är tänkt att fungera som hjälp i arbetet med att utveckla egen förståelse för kunskapen som sådan, vilket är en kompetens man har nytta av inte bara under utbildningen utan även i arbetslivet och vardagen under resten av livet. Att lära är att förlora fotfästet, att konfronteras med sin egen oförmåga och tvingas ut i det okända. Kunskapen som sådan går bara att förstå genom att anamma en öppet och lyssnande inställning till studierna och engagera sig i ett förutsättningslöst sökande efter något som man på förhand inte känner eller ens vet var, och om, det existerar. Kunskap utgör och lärande handlar om att upprätta en relation till världen och verkligheten.

Lärande händer eller uppstår i hög grad i det omedvetna. Studier är därför bara till dels en medveten akt eller uppsättning tekniker som är unika för var och en. Kunskap nås genom att röra sig genom livet och tillvaron med ett öppet sinne. Lärdomar finns överallt. Att lära är att vara i passagen mellan okunskap och insikt och bejaka kunskapens ständiga skiften. Ett öppet sinne och kritiskt tänkande är de enda verktyg man behöver. För att underlätta transformationen från okunskap till insikt och utveckla förståelse för kunskapen bör man sluta söka svar och fokusera mer på hur det man lär sig förhåller sig till både det man redan kan och det man inte vet. Genom att intressera sig lika mycket för kunskapsutvecklingen som för okunskapen och sluta vara rädd för att misslyckas, genom att utmana sig själv och rikta uppmärksamheten på det man inte förstår, kommer man att vara i processen och leva ut lärande snarare än att söka mål. För att den högre utbildningen ska kunna leva upp till förväntningarna och för att Sverige ska kunna utvecklas till en verklig kunskapsnation krävs att alla arbetar mot samma övergripande mål: Kunskap. Det spelar ingen roll att alla inte har samma uppfattning om vad kunskap är eftersom det ligger i kunskapens natur att det blir så, det är inget problem utan själv förutsättningen för att utveckla förståelse.

Några principer alla borde kunna ställa upp på

Väldigt många satt uppenbarligen som jag klistrade vid CNN eller något annan nyhetskanal, spänt väntande på det efterlängtade resultatet att Donald Trump förlorar makten över USA. Det drogs en suck av lättnad hos så många människor och scenerna från New York med jublande människor och det gripande inslaget med nyhetskommentatorn som grät av tacksamhet över att Trumps mardrömsregim går mot sitt slut blev känslosamt. Även om jag personligen inte drabbats av Trumps politik har åren med märkliga utspel, idiotiska påståenden, arrogans, narcissism och förakt för medier, demokratin och kunskapen varit påfrestande. Jag har vigt mitt liv åt kunskapen och Trump har banat väg för liknande politiker här hemma och på andra håll i världen. Dessa försvinner naturligtvis inte, och faran är självklart inte över. Biden/Harris har ingen lätt uppgift och många kommer oundvikligen att blir besvikna. Men de lyssnar på vetenskapen, respekterar demokratin och är anständiga -- därför somnade jag med en ro i kroppen och vaknade med en skön känsla av tillförsikt. 

Jag orkar inte tänka på tiden fram till januari, som säkerligen kommer bli turbulent, men talet där Biden utlovade en enande poltik fyller mig med hopp. Trump har delat landet och gett sina "supportrar" vad de önskar sig. Han har medvetet söndrat, föraktat forskarna och spridit lögner. Så kan man inte bygga ett land för framtiden. Fyra år till med den politiken och honom vid makten hade varit en katastrof för klimatet, vetenskapen och demokratin. Faran är inte på något sätt över, men nu finns i alla fall förutsättningar för en mer enande politik.

Jag tror synen på politik behöver förändras om demokratin ska kunna överleva och inte urarta i en kamp mellan klaner och dynastier. Politiker ska leda LANDET, inte ge "sina" väljare vad de önskar. Presidenter och Premiärministrar företräder alla, inte bara en utvald del av befolkningen. Alla håller inte med om detta, särskilt inte populister som Trump, Åkesson och andra. Jag hävdar inte att jag har rätt, men jag har i alla fall rätt till mig åsikt, som bygger på det jag lärt mig genom studier och erfarenhet. Hela tanken om höger/vänster och debatten som utgångspunkt finner jag förlegad. Jag efterlyser en politik som till huvuddelen bygger på principer som alla borde kunna ställa upp på, sen kan man överlåta en mindre del av besluten på partier som avgör riktningen på marginalen.

Alla borde kunna enas om följande, tänker jag:

Alla som arbetar heltid måste kunna leva på sin lön. Det borde vara förbjudet att anställa någon om man inte kan betala en lön och tillhörande sociala avgifter. Det är cyniskt att utelämna fattiga människor som kämpar för sin överlevnad åt arbetsgivare som utnyttjar situationen. Demokratins uppgift är att skapa en känsla av grundtrygghet. Därför behövs över trygghetssystem som fungerar så att ingen faller igenom helt. Jag förstår att vi lever i en globaliserad värld och inte helt kan bestämma, men inget land tjänar på att konkurrera med andra länder om vilket land som erbjuder lägst löner och sämst trygghet. Alla länder tjänar på att samverka och just eftersom vi lever i ett uppkopplad och sammankopplad värld borde det kunna gå, om tillräckligt många vill och är lojala med tanken.

Skola och utbildning är inte bara en förutsättning för demokratin och utvecklingen av samhället och arbetsmarknaden, det är framförallt en angelägenhet för alla och bör därför drivas och bekostas av staten. Skatt är som sparande, en investering i allas gemensamma framtid. Och ju bättre man lyckats i ett system, desto mer tacksamhet borde man kunna känna. Det går inte att bygga ett samhälle och en hållbar framtid för alla på känslor och egoism, bara på kunskap. Och den äger ingen, alla har förmågan att lära och bör därför få chansen att utbilda sig i en likvärdig skola och högre utbildning. Eftersom samhället som helhet tjänar på detta borde alla kunna enas om att det är klokt. Om dumheten får fäste och sprider sig är det dåligt för alla!

Sveriges offentlighetsprincip är unik i världen och transparens är viktigt. Samhället tjänar inte på hemlighetsmakeri, därför är öppenhet en förutsättning för demokratin. Företagshemligheter tjänar bara ägarna, inte samhället, kunskapen och den långsiktiga hållbarheten. Korruption växer bakom stängda dörrar och därför är öppenhet en förutsättning för demokrati och hållbarhet.

Det finns säkert fler principer, men poängen är att det inte behövs så många för att skapa förutsättningar för ett värdigare och mer hållbart samhälle där så många som möjligt kan finna sig tillrätta och skapa sig en plattform för att försöka förverkliga sina drömmar, för sin egen och det allmännas skull. Om två år är det val i Sverige. Om det parlamentariska läget inte förbättras finns en uppenbar risk att vi får en regering som liknar Trumps, och det vore en katastrof. Vi behöver också enas och fokusera mer på våra gemensamma intressen än på olikheterna. Tillsammans och med utgångspunkt i kunskap är vi starka, ensamma och styrda av känslor går vi under, förr eller senare.

Kunskap, demokrati och anständighet

De senaste fyra åren har känts som en ökenvandring. Från dag ett av Trumps tid vid makten har han matat världen med lögner och självförhärligande skryt, vilket är illa nog. Han har dessutom använt ämbetets makt för att misstänkliggöra journalister och undergräva demokratin. Hela kvällen igår satt spred han konspiratoriska tweets inifrån Vita huset. Och han har fått hållas, vilket gjort att andra politiker med samma agenda och syn på samhället har kunnat flytta fram sina positioner. Vi går en orolig tid till mötes, för som det verkar kommer han inte att lämna sin post på ett värdigt sätt. Allt talar för att han kommer fortsätta agera som en trotsig fyraåring som gör allt för att sabotera så mycket som möjligt. Enligt siffrorna som kommer ökar Bidens ledning och det framstår allt mer som att Trumperan är slut, vilket är oerhört skönt och inte en dag för tidigt. 

Demokratin, kunskapens och det öppna samhället har dock lidit stor skada under dessa fyra mörka år. USA är ett sargat och delat land och det kommer ta lång tid att reparea skadorna. Fyra år räcker inte på långa vägar och om Biden vinner kommer det parlamentariska läget att vara problematiskt vilket gör att han kommer få svårt att återuppbygga förtroendet för samhället och tron på framtiden. Faran är inte över, om fyra år kan människorna som under innevarande mandatperiod fått smaka på makten mycket väl mobilisera och ta makten igen. Även om det blir en välbehövlig andhämtningspaus fylls jag av oro inför framtiden, inte så mycket i USA utan här hemma och i resten av världen. Kunskapen, demokratin och anständigheten måste respekteras av majoriteten, även av meningsmotståndarna, för att överleva. Det ena är en förutsättning för det andra. Dumheten segrar oundvikligen över kunskapen om inte kunskapen respekteras av alla, och utan kunskap och anständighet förvandlas demokratin till det pöbelvälde som under fyra år rått i USA och som även växt fram här i Sverige. 

Jag har aldrig varit särskilt intresserad av politik och jag har ingen tydlig partitillhörighet. Jag lyssnar på alla sidor och känner mest ambivalens. Men kunskapen, anständigheten, öppenheten och demokratin blir bara viktigare och viktigare för mig för varje år som går. Utmaningarna som mänskligheten står för, som till stor del är självförvållade, kan aldrig lösas av politiker som talar till känslorna och är mer intresserade av makt för egen del, än av samhället, klimatet och mänsklighetens långsiktiga överlevnad här på jorden. Dilemmat är att ju mer jag lär mig och ju bättre inblick jag får, desto svårare blir det att känna tillförsikt. När insikten om demokratins bräcklighet går upp för en växer oron. Kunskap är inte makt, det har Trump visat med skrämmande tydlighet. Därför kan jag aldrig lita på Jimmy "jag vet inte"/"det är känslorna som räknas" Åkesson eller Mattias "strida eller dö" Karlsson. SD söker stöd för samma politik som Trump och underblåser samma känslor av misstänksamhet och utgör därför ett hot mot demokratin, kunskapen och anständigheten. Om två år är det val och regeringen kan inte peka på otvetydiga bevis på framgångar eftersom läget i riksdagen ser ut som det gör. Om väljarna varken vill eller kan förstå och respektera detta när de väljer vem de ska rösta på kan populismen mycket väl skörda framgångar här om två år.

Det man kan hoppas på att är Trumpadministrationen granskas ingående och att han ställs till svars för sitt handlande. Det faktum att han använder Vita huset som plattform för att undergräva demokratin, den fria pressen och kunskapen kan och får inte accepteras. Korten måste upp på bordet, och liknande krafter och politiskt spel här hemma behöver också granskas. En förutsättning för det är att skolan och den högre utbildningen återupprättas, att medierna tar sitt ansvar och inte bara återger ger populisternas dumheter utan faktiskt granskar makten med utgångspunkt i kunskap, istället för i den idiotiska idén om att opartiskhet handlar om att alltid ge röst åt båda sidor, oavsett vilka dessa är.

Det är plågsamt hur långsamt rösträkningen går i USA. Blicken dras hela tiden mot CNN som här under natten varit tyst. Kanske kommer besked idag. Snart är klockan sex på Östkusen i USA. Hoppas, hoppas, hoppas att Trump förlorar! Det finns ingen vinnare i valet, bara förlorare, men Biden bygger åtminstone sin politik på vetenskap, han respekterar demokratin och är anständig. Och eftersom USA visar vägen kommer han, om han nu vinner och inrättas som President i januari, att visa vägen för resten av världen. Det är inte en dag för tidigt!

En inre resa i Coronans tid

När pandemin slog till förlamades jag först av rädsla för covid-19. Sedan blev det vardag. Sedan mars har jag bara varit på mitt kontor i Trollhättan några få gånger. Jag jobbar fortfarande heltid, men gör det hemifrån. Undervisningen sköts via nätet, och det känns faktiskt som jag har tätare kontakt med studenterna nu än när jag mötte dem på Campus. Jag får fler mail och hamnar oftare i dialog. Pandemin tvingar den som vill lära att vara mer aktiv, och det verkar faktiskt gynna lärandet. Även om jag är en varm anhängare av universitetet som fysisk plats tror jag det vore förödande om högskolan blev digital, men Corona har inneburit ett välkommet avbrott -- ett vanebrytande och konstruktivt mellanrum.

Pandemin har tvingat fram förändrade rutiner och för mig kom Corona vid en tidpunkt i livet och karriären då det i princip enbart inneburit fördelar. Sedan i mars har jag fått massor gjort. Jag visste redan i våras att terminens första tio veckor innehöll väldigt lite undervisning. Under ett par års tid hade jag samlat på mig övertid som flyttats framåt, och nu var det äntligen dags att casha in. Idag är sista dagen. På måndag börjar tre nya kurser och fram till nästa sommar kommer jag att dela mitt fokus mellan skrivande och undervisning, vilket jag trivs med, och eftersom det verkar som vi kommer fortsätta som vi gjort sedan i våras hyser jag gott hopp om att kunna rida vidare på den våg av inspiration och skrivglädje som jag upparbetat här under inledningen av höstterminen.

Igår kom korrekturet på Nybörjarens guide till vetenskapligt tänkande, och nästa vecka ska jag börja läsa manuset till boken om mellanrummen, troligen för näst sista gången. Den här sista veckan av relativ ostördhet har jag fokuserat på utkastet till nästa lärobok. När jag inte behöver resa flera dagar i veckan kan jag sitta hemma och skriva varje dag, åtminstone ett par timmar, eftersom jag behållit rutinen att gå upp tidigt. Och det ger så klart resultat. Det är en vana jag kommer hålla fast vid, för får jag inte skriva mår jag fysiskt dåligt.

Hemarbetet gör att det blir lättare att hålla igång träningen och jag äter dessutom bättre, och jag får ro att läsa mer. Jag vet och är tacksam över att vara så lyckligt lottad att jag kan jobba hemifrån, men Corona gör också att skattebetalarna får ut mer av mig än under normala omständigheter. Jag har jobbat fler timmar under pandemin än innan, men känner mig ändå mer utvilad och inspirerad. Ju längre tiden i detta läge går, desto större är chansen att det inte blir någon återgång till det pressade läge som rådde innan. Förhoppningsvis lär vi oss under pandemin att det sätt vi levde på inte var hållbart.

Även om reaktionerna på valet i USA visar på motsatsen tror jag det finns en god chans att mänskligheten kommer ur detta med mer ödmjukhet. Förhoppningsvis inser vi hur beroende vi är av varandra och planeten vi bor på, och kanske inser vi också att hälsa inte är något man kan ta för givet, att det oväntat oväntade är regeln, inte undantaget. Inget av detta är givet, men chansen finns att framtidens samhälle blir ödmjukare, att demokratin stärks och kunskapen tas till heder igen. Donald Trump visar med all önskvärd tydlighet att hans väg leder rakt åt helvete, så jag väljer att leva på hoppet och tar vara på tiden och möjligheterna som trots allt finns. Jag lär känna både mig själv och världen omkring mig när det finns tid för reflektion, och det tror jag inte jag är ensam om.

Valet i USA, en reflektion

Trump förlorar kanske, trots allt. Han framstår åtminstone inte som en vinnare just nu, tvärtom visar han med all önskvärd tydlighet varför populister utgör ett hot mot demokratin. Han är just nu ledaren för världens mäktigaste demokrati, men han agerar som en trotsig, narcissistisk fyraåring. Via Twitter eldar han på sina "supportrar" och sprider lögner. Under sina fyra år vid makten har han demonstrerat hur bräcklig demokratin är och man kan bara hoppas att hans administration, om man nu förlorar (och gör han inte det kan skadan mycket väl vara irreparabel), kommer att detaljgranskas och att mänskligheten kan dra lärdom. Valet har ingen vinnare, men om Trump förlorar är det en seger för kunskapen, anständigheten, öppenheten och demokratin.

Idag ska jag presentera min bok om mellanrummen för första gången och jag har svårt att fokusera på något annat. Det känns för mig personligen nästan lika ödesmättat som valet i USA, för boken handlar om kunskap och hållbar samhällsutveckling. Därför delar jag mina tankar efter valet för fyra år sedan, som jag tycker är giltiga fortfarande. Bara för att Trump (kanske) förlorar betyder inte att att kunskapen och demokratin är räddad, tvärtom. Trumps anhängare har fått smaka på makten, och den känslan försvinner inte i en handvändning. Även om Biden fick flest ANTAL röster (dessutom fler röster än någon amerikansk president, någonsin) blir hans förmodade seger ingen jordskredsseger. Om partierna inte reformeras kan Trumpismen mycket väl återkomma med full kraft om fyra år. 

Nu när fakta börjar sjunka in pockar önskan om att förstå på uppmärksamhet. Hur kunde det otänkbara hända?! Vad är förklaringen? Samma experter som vanligt står på rad för att erbjuda väl underbyggda, logiskt uppbyggda och pedagogiskt presenterade med tvärsäkerhet. Precis som vi vant oss vid. Förslagen på logiska förklaringar till Trumps seger är många och mer eller mindre elaborerade och utvecklade. Problemet med alla logiska förklaringar är dock att det inte existerar någon LOGISK förklaring på det som hände. Sanningen är att Donald Trump vann valet för att han fick flest elektorsröster. Och ALLA väljare hade sina PERSONLIGA skäl att rösta som man gjorde, alternativt avstå från att rösta. Letar man efter en logisk förklaring letar man på fel ställe, och man letar efter något som inte existerar. Det spelar ingen roll hur klok förklaringen låter eller hur säker den som för fram just sin lösning är. Där finns konturen till ett förslag till förklaring, både till resultatet i valet i USA och till själva orsaken till att världen nu står där den står.

Om problemen, som nu, om inte förr, borde vara uppenbara för alla, ska kunna hanteras på ett hållbart sätt, måste man inse att det inte finns någon logisk förklaring till att Trump vann, att stödet till SD och andra populister ökar och att framtiden ALDRIG går att räkna på eller förutse. Ska den typen av politiker som Trump och andra populister representerar kunna bekämpas är det avgörande att så många som möjligt förstår att valrörelser liksom kulturförändringar inte styrs av logik. Kulturella förändringsprocesser är icke-linjära och saknar logik. Logiken som går att identifiera i efterhand är inte logisk, det är förklaringen som är det. Världen och kulturen är bara logisk när den betraktas i backspegeln, först då går det att förstå hur och varför. Problemet är att den kunskapen, den logiska förklaringen bara är tillämplig och fungerar som förklaring på det som redan hänt. Kunskapen, hur mycket evidens man än samlar på sig och hur stora mängder data analysen än bygger på, säger INGENTING om framtiden. Det är tron på att framtiden går att förutsäga och övertygelsen om att kultur går att kontrollera och styra mot mål, som är problemet. Det är tilliten till experter som säger att det vet något om framtiden och viljan att veta vad, när och hur, som gör att det otänkbara blir verklighet.

Förklaringen till det oförklarliga är att människan visserligen har förmågan att tänka och agera rationellt, men att andra faktorer mycket oftare fäller avgörandet just där, just då och i den räcka beslut som människor dagligen tvingas ta för att få det pressade livspusslet att gå ihop. Och ju mer pressade, rädda, osäkra och stressade människor är, desto svårare blir det för rationaliteten att övertrumfa känslorna som är fler och lättare att komma i kontakt med. Alla har en åsikt, men väldigt få åsikter håller för en vetenskaplig. rationell granskning. Sedan är människan en mästare på att dels hitta på logiska förklaringar i efterhand, dels fungerar psykologin på det sättet att man väldigt ofta försvarar sina åsikter, även om de sällan bygger på något annat än magkänsla. Människan är väldigt klok, men eftersom människan i hög grad styrs av känslor och eftersom det tar tid och kräver kunskap, intresse och förmåga att nå kontakt med den intellektuella förmågan, blir det oftare sammanhanget som fäller avgörandet än intellektet.

Vill vi verkligen undvika att hamna i samma situation som USA måste kunskapen om att människan bara i undantagsfall KAN agera logiskt och rationellt tas på allvar, och hänsyn måste tas till konsekvenserna som insikten leder till. Intresset för hur människor faktiskt har det i vardagen, hur man mår och vilka villkor man lever under kan får aldrig bortses från. Politiker och andra kan tala om behovet av effektiviseringar, lönesänkningar, låglönejobb och annat som ingen av den själva vill utsättas för och som alla som kan dessutom undviker så långt det bara går, men om fokus enbart riktas mot behoven och om ingen hänsyn tas till konsekvenserna som besluten får för medborgarna i ett land, bäddar man för det otänkbara som idag visat sig vara både tänkbart och möjligt. Politiker kan peka hur mycket de vill på rationaliteten i besluten, men om det alltid är någon annan som drabbas av besluten närmar man sig en gräns för vad människor orkar och vill. Tillslut återstår bara makten att rösta på total förändring, och då banas väg för galningar som Donald Trump och tomtarna i SD. Det är inte av logiska skäl man röstar på populister, inte av dumhet heller. Visst finns det korkade människor som tar korkade beslut, men hälften av befolkningen i USA är inte korkade. Hälften av befolkningen är heller inte desperata nog att rösta som man gjorde. Som sagt alla har sina skäl, och det finns gott om rika människor som i Trump ser en frände som bevakar deras (ekonomiska) intressen. Svaret finns inte på en plats och resultatet är inte logiskt, därför kan förklaringen inte vara det heller. Förklaringen är att det inte finns någon FÖRKLARING. Och lärdomen vi måste dra är att vi är i desperat behov av ny-tänkande.

Försöken att målstyra och kontrollera kulturella processer är dömda att misslyckas och bör omgående överges. Det är ingen ny eller revolutionerande kunskap, det är gamla insikter som humanister pekat på och upprepat, upprepat och upprepat. Ingen har dock lyssnat. Istället han man skurit ner på humaniora och övergett bildningen som mål för högre utbildning. Tron på rationalitetens undergörande verkan och experternas försäkringar om att djärva, strategiska mål kan nås om man bara anställer tillräckligt skickliga ledare eller jobbar med ekonomiska incitament och pressar befolkningen och de anställda tillräckligt hårt, leder förr eller senare till konsekvenser. Mer av samma löser inte grundproblemet. Fyra år med Hillary Clinton hade inte lett till det nytänkande som är nödvändigt, så kanske var det trots allt bra det som hände? Förhoppningsvis kan det leda till något gott, just för att läget nu är allvarligt och det som händer händer på riktigt.

Effektivseringshetsen som leder till att allt fler har allt mindre tid att tänka efter måste sättas stopp för. Hur ska människor annars kunna få en chans att använda sin intellektuella förmåga när beslut tas. Klyftorna mellan människor i samhället och mellan länder och världsdelar måste minskas. Bara om alla känner att de sitter i samma båt kan man agera solidariskt och underkasta sig de tuffa beslut som klimathotet innebär. Det är helt oacceptabelt och galet att rika ledare eller länder dikterar villkoren för fattiga och mindre bemedlade! De rika kommer altid att vara i minoritet och på lite längre sikt kommer den stora massan alltid att vinna, fast låter man det gå så långt som man gjort i USA och som vi är på väg att göra i Sverige, blir det ingen vacker upplösning. Det handlar inte om någon kommunistpropaganda som går ut på att alla ska ha det och vara lika, det handlar om att samhället blir mer hållbart om klyftorna minskar. Människa blir man tillsammans med andra och ingen klarar sig på egen hand. Förstår vi inte det kommer vi aldrig någonsin att förstå hur en sådan som Donald Trump kan bli president i USA, och tar vi inte dessa insikter på allvar kan vår näste statsminister mycket väl heta Jimmie Åkesson. Det är precis lika troligt som utfallet i valet i USA igår, för Sverige liknar USA på väldigt många sätt.

Viktigast är dock att vi börjar samtala om alla konsekvenserna av den politik som förs fram som NÖDVÄNDIG av allt fler områden av samhället och människors liv. Leder politiken till arbetslöshet och desperation eller om tillräckligt många människor saknar förutsättningar att tänka och agera i enlighet med intellektet tar känslorna över. Kanske är det bra för vinsten i företaget som anställer telefonförsäljare på provision för att sälja på mig saker jag inte behöver, men just det som leder till ekonomiska framgångar för ett fåtal krattar manegen för (lika) skrupellösa politiker som Donald Trump. Kultur är ett tveeggat vapen som aldrig går att kontrollera. Förstår vi bara det och intresserar oss för våra medmänniskor och hur människor faktiskt har det är mycket vunnet. Sedan är det bara att beväpna sig med tålamod och hopp. Några säkra prognoser finns inte, därför är det detta, för det oväntat oväntade, vi måste planera för och ta hänsyn till.

Människor är inte dumma, men många tar korkade beslut om de är desperata, stressade och om det inte finns tid att tänka efter. Kanske är det så enkelt? Tid att tänka efter. Jag tror faktiskt det skulle lösa en massa problem indirekt. Det finns ingen logik i att göra människor dummare än de är, ändå är det precis detta vi gör när vi kapar marginaler, effektiviserar, fokuserar på ekonomin och vinstökningstakten, när vi debatterar istället för att stanna upp, tänka efter och lyssna och samtala med varandra.

Klarar klimatet och demokratin fyra år till med Trump?

Vaknar till ett osäkert valresultat i USA. Oavsett hur det går blir det jämnt och det betyder att populismens grepp om mänskligheten är fortsatt starkt. Det oroar mig att anständighet och kunskap inte betyder mer för vanliga människor eftersom demokratin och klimatet därmed offras för fåfänga drömmar om kortsiktiga, personliga vinster. Det faktum att Demokraterna inte heller denna gång lyckades få fram en ledare som förkroppsligar framtidstro oroade redan innan och jag lutar allt mer åt att Trump vinner valet. Det borde i och för sig vara öppet mål för Demokraterna och att valresultatet, hur det än blir, är osäkert gör mig bedrövat.

Jag minns när jag för 12 år sedan vaknade till beskedet att Obama vunnit och fylldes av värme och framtidstro av hans "Yes we can" tal, men redan då fanns det varningslampor som lyste. Förväntningarna på en enda människas förmåga att förändra ett helt samhälle var allt för stora, och även om Obama var extremt tydlig med att det skulle krävas massor av alla medborgare för att uppnå förändring samt att det troligen inte skulle räcka ens med åtta år vid makten för att lyckas lämnade han Vita huset med en känsla av besvikelse som utgjorde grogrund för Trump. Obama var själva antitesen till populist, men hans seger banade ändå väg för efterfrågan på en politik byggd på känslor.

Populism, ignorans och informerat ointresse är en mäktig kraft som kunskapen aldrig kan vinna över. Jag överger aldrig min tro på och engagemang för anständighet och utbildning, men tyvärr måste det nog bli värre innan breda lager av befolkningen inser att karismatiska ledare som talar till känslorna aldrig är lösningen. Demokratin och kunskapen är och har aldrig varit det bästa styrelseskicket, det är det minst dåliga. Därför är det så viktigt att alla förstår och respekterar komplexiteten samt inser det personliga ansvaret är. Det går varken att lägga ansvaret för landets väl på en ledare eller skylla dess ve på invandrare och utifrån kommande hot. Alla enkla lösningar är förkastliga.

Förändring kan gå fort men eftersom kunskapen och demokratin närmast är två sidor av samma sak och det tar tid att bygga upp förståelse och respekt för komplexitet samt det faktum att det krävs stora uppoffringar och ett mycket djupare engagemang hos vanligt folk än att vifta med flaggor och skandera på massmöten oroas jag över utvecklingen, inte bara de kommande fyra åren utan även på sikt. Populismen kan vara hur framgångsrik som helst och analytiker kan hylla Trumps och andras strategi hur mycket de vill, men en politik som bygger på känslor är och kan aldrig någonsin vara hållbar.

Här i veckan har jag påbörjat arbetet på en ny lärobok, en introduktion till kunskapsteori som riktar sig till studenter på grundnivå, och det arbetet känns allt viktigare ju mer osäkert valresultatet i USA blir. Att skriva böcker är mitt sätt hantera oron och finna mening i tillvaron, så oavsett hur det går i valet i USA och sedan om två år i Sverige kommer jag att ha saker att fokusera på. Jag har vigt mitt liv åt kunskapen och kan vila i och finna tillförsikt i kunskapen och förståelsen jag tillägnar mig, oavsett om ingen lyssnar. Jag tror inte att jag eller det jag skriver kommer att göra någon avgörande skillnad i det stora hela, men så mycket vet jag att kunskap och demokrati är det enda som är långsiktigt hållbart, och det är viktigare att kunna se sig själv i spegeln än att jaga bekräftelse. Hur det kommer att gå för klimatet och demokratin under de kommande åren är en öppen men avgörande fråga.

Om behovet av förståelse och respekt för kunskapen

Valet i USA lämnar mig inte riktigt någon ro. Fyra år med Trump har påverkat både synen på och respekten för kunskapen på ett skrämmande sätt. Mycket går att säga om Biden, men han lyssnar i alla fall på forskarna och talar om vikten av anständighet. Utan respekt för kunskapen går det inte att bygga ett samhälle som vilar på vetenskaplig grund, och bara ett sådant samhälle är hållbart. Det kan mycket väl vara så att världen inte klarar fyra år till med Trump och hans självförhärligande och kunskapsförnekande ledarstil. Problemen och utmaningarna som mänskligheten och livet på jorden står inför är enorma och det finns inga som helst garantier för att vi som lever här nu klarar av att hantera situationen vi försatt oss i, men om Amerika väljer en president som hånar vetenskapen och alla kritiskt granskande medier kan det vara droppen som urholkar stenen.

Jag är orolig eftersom jag vet att där efterfrågan på svar är större än tillgången på och förståelsen för kunskap vinner dumheten. Trump ger sina anhängare vad de vill ha, inte vad de behöver, och han skyller problemen med den egna politiken på andra. Så länge han är president undgår han kritik, men förhoppningsvis förr än senare kommer den dag då han inte längre är president, och eftervärldens dom över hans år vid makten kommer oundvikligen att bli hård. George W Bush hade också ett problematiskt förhållande till vetenskapen, men han agerade i alla fall som en ledare och jag antar att han faktiskt trodde på politiken han förde. Trumps politik bygger på förnekelse och han tror och lyssnar endast på sig själv, och underblåser alla konspirationer som riktar fokus mot problemen med hans administration.

Det finns aldrig några garantier för något, men att skylla på invandrarna och den kriminalitet som en minoritet av dem ägnar sig åt leder inte till något gott. Kunskap tar lång tid att bygga upp och förtroendet för vetenskapen kräver allmänhetens intresse, tålamod och förståelse för att åtgärderna som bygger på forskning ska kunna ha en chans att fungera. Problemet med populismens pseudolösningar är att de låter bra och att ger upphov till problem som kan skyllas på andra, vilket gör att man fastnar i en ond cirkel där efterfrågan på populism ökar när problemen som populismen orsakar visar sig.

Ibland känns det hopplöst att vara lärare och forskare. Efter närmare tio år börjar jag äntligen känna mig färdig med boken som värkts fram med slit och vånda. Den som väljer kunskapens väg kan aldrig slarva, och ska tankarna ha någon som helst chans att nå ut måste man jobba med språket och framställningen och dessutom ha tur att nog att träffa på en redaktör och ett förlag som tror på och vill samma som en själv. Och ändå finns inga garantier för att kunskapen når ut till allmänheten. Där populismen regerar finns ingen plats för kunskap, vilket gör att vetenskapen, skolan och den högre utbildningen ser ut som en onödig utgift som kan användas för att sänka skatten stället, vilket gör de fattiga fattigare och de redan rika rikare.

Om ett dygn vet vi hur det gick, eller i alla fall åt vilket håll det lutar. Oavsett hur det går ger jag inte upp kampen för kunskapen, som är temat för min nästa bok.