fredag 6 november 2020

En inre resa i Coronans tid

När pandemin slog till förlamades jag först av rädsla för covid-19. Sedan blev det vardag. Sedan mars har jag bara varit på mitt kontor i Trollhättan några få gånger. Jag jobbar fortfarande heltid, men gör det hemifrån. Undervisningen sköts via nätet, och det känns faktiskt som jag har tätare kontakt med studenterna nu än när jag mötte dem på Campus. Jag får fler mail och hamnar oftare i dialog. Pandemin tvingar den som vill lära att vara mer aktiv, och det verkar faktiskt gynna lärandet. Även om jag är en varm anhängare av universitetet som fysisk plats tror jag det vore förödande om högskolan blev digital, men Corona har inneburit ett välkommet avbrott -- ett vanebrytande och konstruktivt mellanrum.

Pandemin har tvingat fram förändrade rutiner och för mig kom Corona vid en tidpunkt i livet och karriären då det i princip enbart inneburit fördelar. Sedan i mars har jag fått massor gjort. Jag visste redan i våras att terminens första tio veckor innehöll väldigt lite undervisning. Under ett par års tid hade jag samlat på mig övertid som flyttats framåt, och nu var det äntligen dags att casha in. Idag är sista dagen. På måndag börjar tre nya kurser och fram till nästa sommar kommer jag att dela mitt fokus mellan skrivande och undervisning, vilket jag trivs med, och eftersom det verkar som vi kommer fortsätta som vi gjort sedan i våras hyser jag gott hopp om att kunna rida vidare på den våg av inspiration och skrivglädje som jag upparbetat här under inledningen av höstterminen.

Igår kom korrekturet på Nybörjarens guide till vetenskapligt tänkande, och nästa vecka ska jag börja läsa manuset till boken om mellanrummen, troligen för näst sista gången. Den här sista veckan av relativ ostördhet har jag fokuserat på utkastet till nästa lärobok. När jag inte behöver resa flera dagar i veckan kan jag sitta hemma och skriva varje dag, åtminstone ett par timmar, eftersom jag behållit rutinen att gå upp tidigt. Och det ger så klart resultat. Det är en vana jag kommer hålla fast vid, för får jag inte skriva mår jag fysiskt dåligt.

Hemarbetet gör att det blir lättare att hålla igång träningen och jag äter dessutom bättre, och jag får ro att läsa mer. Jag vet och är tacksam över att vara så lyckligt lottad att jag kan jobba hemifrån, men Corona gör också att skattebetalarna får ut mer av mig än under normala omständigheter. Jag har jobbat fler timmar under pandemin än innan, men känner mig ändå mer utvilad och inspirerad. Ju längre tiden i detta läge går, desto större är chansen att det inte blir någon återgång till det pressade läge som rådde innan. Förhoppningsvis lär vi oss under pandemin att det sätt vi levde på inte var hållbart.

Även om reaktionerna på valet i USA visar på motsatsen tror jag det finns en god chans att mänskligheten kommer ur detta med mer ödmjukhet. Förhoppningsvis inser vi hur beroende vi är av varandra och planeten vi bor på, och kanske inser vi också att hälsa inte är något man kan ta för givet, att det oväntat oväntade är regeln, inte undantaget. Inget av detta är givet, men chansen finns att framtidens samhälle blir ödmjukare, att demokratin stärks och kunskapen tas till heder igen. Donald Trump visar med all önskvärd tydlighet att hans väg leder rakt åt helvete, så jag väljer att leva på hoppet och tar vara på tiden och möjligheterna som trots allt finns. Jag lär känna både mig själv och världen omkring mig när det finns tid för reflektion, och det tror jag inte jag är ensam om.

Inga kommentarer: