Vem har makten över vetandet, och livet?

Hur vi väljer att se på världen, eller vad det nu är vi intresserar oss för eller undrar över, spelar roll. Spelar en avgörande roll, för det mesta. Människans hjärna till exempel är fantastisk, ingen tvekan om det. Men i förhållande till vad, egentligen? Det reflekteras det sällan över. Att människan har förmågor behöver man vara vakna på morgonen för att inse, men hur värderar man dessa egenskaper och förmågor? Man måste ställa dem mot något för att kunna uttala sig om värdet, och för att komplicera det hela ytterligare, värde för vem. För mig är mina egenskaper värda mycket, men det är inte självklart fallet för dig. Och bryter man ner människan och delar upp egenskaperna samt jämför dessa med andra djur på jorden finner man att människan har en ganska medioker räcka egenskaper, dock i en unik uppsättning. En bra kompromiss, kanske man skulle kunna säga. Och det är gott nog.

Ser man till hur människan använder egenskaperna kompliceras bilden ytterligare. För listan över saker som inte är speciellt smarta är lång, oerhört lång. Tidvis under mänsklighetens historia har det varit ren tur att mänskligheten inte gått under. Vis och klok blir man inte bara genom att ha förmågan att tänka, man måste kunna utföra handlingar också, som leder till ... här tvekar jag. Vad är en klok handling? Hur bedömer man detta? Avgörs klokskap inifrån, eller utifrån, och i förhållande till vad?

Ska någon bestämma, döma, avgöra? Vem i så fall, vilka kvaliteter ska denne någon ha? Vem ska avgöra hens kvaliteter? Tänker man så, och börjar man reflektera kring dessa frågor hamnar man förr eller senare i cirkelresonemang. Detta illustreras av en högintressant bok som presenteras i dagens Under Strecket, som handlar om Nagels granskning av den världsbild som människan utvecklat och lever med, av, i, genom. Hur världen uppfattas, det vill säga synen på vad som är sant, påverkar synen på och uppfattningen om vad som är möjligt att göra och tänka. Hur tänker vi? Nicklas Lundblad, som skrivit artikeln sammanfattar bilden som följer.

Vår vetenskapliga världsbild har under lång tid varit stabil. Förenklat kan den beskrivas såhär: vi är reduktionister och anser att sociologi, psykologi, biologi och kemi ytterst kan reduceras till fysik och fullständigt beskrivas med en uppsättning grundläggande krafter som verkar på ett antal elementarpartiklar. Elementarpartiklarna består inte av något ytterligare och de grundläggande krafterna kan inte förklaras vidare. Universum kan slutgiltigt förstås med dessa komponenter och förklaras med hur de samverkar.

Vad gäller livet på jorden är det ett resultat av en process som vi kallar evolutionen där det naturliga urvalet och variationen skapat en mångfald av olika livsformer med egenskaper som helt förklaras av samma process.

Allt hänger ihop. Alla hänger ihop. Och allt och alla är barn av och lever tillsammans på samma jord. Mänskligheten är alla en del av, och historien delar vi med allt och alla. Vår gemensamma historia har tagit oss hit. Jorden är den punkt i Universum varifrån människan hämtar all information om helheten, och det påverkar givetvis vad som är möjligt att se. Tidsperioden som människan har kunnat iaktta världen är dessutom med Universums mått mätt, litet. Och instrumenten som används må vara fantastiska i jämförelse med kikarna som Kepler och andra använde, på medeltiden, men i förhållande till vad man vill se är de mediokra. Mänskligheten har vidare existerar ett ögonblick av ett ögonblick i Universums historia. Det är ovedersägliga fakta som allt för sällan uppmärksammas. Återknyter bekantskapen med dem när jag läser artikeln, och inser hur viktigt det är att reflektera över denna typ av frågor.

Lite ödmjukhet, om jag får be. Det är något jag återkommer till, ofta. Känslan förstärks av Nagels bok. Bara för att det går att hitta problem och luckor i nuvarande världsbild betyder inte att man kan formulera en egen som är bättre, vilket verkar vara motdraget från dem som formulerat nuvarande världsbild, och försvaret man använder för att bevaka makten över vetandet. Lundblad avslutar med följande reflektion.

Hur bör vi förhålla oss till vår världsbild? Det är ett oroande tidstecken att Nagel känner att han måste fylla sin bok av reservationer, dementier och betygelser om att han inte tror på intelligent design, kreationism eller ens någon sorts teistisk förklaring av universum. Är inte det mest vetenskapliga förhållningssättet ett i vilket vi erkänner bristerna i standardmodellen och arbetar för att bryta ned den i stället för att lappa ihop där det brister och blunda där det saknas delar? Nagel noterar själv att det tycks ha skett en ideologisering av vetenskapens roll i samhället där vetenskapen tvingas hålla rent mot vidskepelse och intolerans, men med påföljden att vetenskapen själv koagulerar till tesbyggen som skall försvaras med samma frenesi som en gång religionen.

Vilket är det mest vetenskapliga förhållningssättet? Hur når man säker kunskap, eller i alla fall användbar kunskap? Den typen av frågor saknar jag inom akademin. Gör så här, för det är bäst. Alldeles för mycket av forskningen och den högre utbildningen präglas av en sådan inställning. Följ reglerna, eller lämna plats för någon annan som vill och kan anpassa sig. Det är djupt oroväckande, och det lämnar fältet fritt för makten. I farans riktning ligger en maktfullkomlig vetenskap som liksom medeltidens inkvisitionsdomare försöker rensa upp i leden och försvara det rätta läran. Där är vi inte ännu, men vi närmar oss. Och det är en farlig utveckling. Håller därför med Lundblad och Nagel om att.

Vetenskapen bör vara en syra i vår världsbild, ständigt hålla oss på tårna och inte invagga oss i en ny dogmatisk slummer.

Vetenskapen ska vara en hjälp för enskilda individer och för mänskligheten som sådan, den kan och får aldrig diktera villkoren eller bestämma. Världen och samhället är ett gemensamt projekt. Vi är här tillsammans, på lika villkor. Därför är denna fråga (resultatet av kritiskt tänkande) oerhört viktig, och den har bärighet även på andra områden, den behöver upprepas ständigt och överallt. Tänker just nu på läkarvetenskapen, och på den ökande medicineringen av befolkningen. Det är också en farlig väg att gå, som i allra högsta grad har med makt att göra. Läser i dagens tidning om detta, och finner uppenbara kopplingar där, till tankarna ovan.

Den andra frågan handlar om SvD:s sorgliga granskningsresultat: det är de lågutbildades barn som medicineras mest. Är det rimligt att barn i kommuner med låg snittutbildning får adhd-läkemedel i dubbelt så hög utsträckning som i kommuner där utbildningsnivån är hög? Slutsatsen att vi behandlas långt ifrån lika i kontakterna med vård och skola, är lätt att dra.

Vi blir arga på barn som inte lyder. Barn som inte lyssnar, inte sitter stilla, tar plats. Vi skäller, kritiserar, formar. Kanske i all välmening. Men det är också därför adhd måste behandlas, enligt psykiatriker – med läkemedel eller annat. Ständig kritik ger psykiska problem på sikt.

Med medicin blir barnen som omgivningen vill. För många är den nödvändig för att vardagen ska fungera. Risken finns att läkemedel blir en quick fix där skola och samhälle inte förmår ge våra barn det stöd de behöver.

Vem har, och vem ska ha makten över det goda och önskvärda livet, för mig, för oss, för alla? Vart är vi, som mänsklighet betraktat, på väg? Vem styr? Eller, den viktigaste frågan: Vad vill vi? Vilken värld vill vi se förverkligad? Om detta borde vi samtala mycket mer, liksom om makten över vardagen och tankarna som ryms där i, och om konsekvenserna av tankar, ord och handlingar. Det är en uppgift för humaniora, som utgör ett nödvändigt komplement till naturvetenskapen. Även kunskap är ett kollektivt projekt, och den går aldrig någonsin att formulera i bestämd form singular. Den som hävdar att det går, den är mer intresserad av makt än av vetande.