Anhängarsamhället är inget kunskapssamhälle

Vad är hönan och vad är ägget, är en fråga som rör en av de viktigaste aspekterna av kunskapssamhället, nämligen relationen mellan kausalitet och korrelation. Livet och samhället är fyllt av korrelationer som ofta är enkla att identifiera. Vad som faktiskt beror på vad, är en helt annan och långt svårare fråga. Och för att kunna uttala sig med säkerhet om kausalitet rörande sådant som ännu inte hänt, det vill säga påstå att det beror på detta överallt och alltid, krävs det gedigen empiri och inte minst ödmjukhet inför svårigheten i att uttala sig om framtiden. Kunskap är nämligen något annat än fakta, den handlar om vad vi vet och det är alltid mer eller mindre osäkert och föränderligt, av den enkla anledningen att det är så verkligheten ser ut och fungerar. För att kunna förstå och diskutera de allt tydligare tecknen på fördumning av samhället är just frågan om kausalitet en av sakerna man måste inse och förhålla sig till, men man måste även förstå att en viktig orsak till kunskapens generella förflackning har att göra med människans inneboende begär efter sanning och säkerhet (fallenheten att bara acceptera ja eller nej som svar på alla frågor), vilket måste tyglas för att sökandet efter svar som faktiskt fungerar ska kunna leda till kunskapsutveckling.

Skolans betydelse för byggandet av ett kunskapssamhälle kan inte underskattas, men så länge debatten om vad skolan handlar om vad lärarna ska göra för att tillfredsställa föräldrarnas önskemål, inte om förutsättningarna för elevernas lärande, talar mycket för att debatten i sig bidrar till fördumningen. Politikernas tal om behovet av effektivisering av skolan och lärandet är tecken på att makten över skolarbetet flyttats från lärarna till politikerna och marknaden. Och just eftersom det är så svårt att uttala sig om kausaliteten mellan beslut och utfall i förändringarna av skolan, som pågått lika länge som vi haft en skola för alla i vårt land, kan förutsättningarna för elevernas lärande försämras utan att det märks, eftersom allmänhetens fokus är riktat mot annat. Oro för krig, smittsam sjukdomar, den egna ekonomin och så vidare – alltså sådant som inte går att kontrollera – tar fokus från den helt nödvändiga kritiska granskningen av samhällsförvaltningen som tidigare var mediernas uppgift (fast nu agerar allt fler journalister som populistiska politiker och ger läsarna det läsarna vill ha, inte vad de behöver) men som alla ansvarsfulla medborgare måste ägna sig åt för att demokratin ska kunna överleva.

Korrelationen mellan kunskapens allmänna förflackning i samhället och skolans kommunalisering, införandet av "fritt" skolval samt New Public Management, är tydliga, medan kausaliteten är svår att uttala sig om. Sambanden mellan olika företeelser inom ramen för kulturella sammanhang är anexakt, för att använda ett filosofiskt begrepp som fångar karaktären av den här typen av fenomen. Det som är anexakt är vagt till sin natur. Debatterar man den typen av frågor kommer någon sida alltid att vinna debatten, trots att det inte går att en gång för alla avgöra vad som faktiskt beror på vad. Därför leder debatten – kanske just därför att den tillfredställer vårt begär efter säkerhet – till fördumningen av samhället. Debatter utser nämligen vinnare som sedan för förklara varför dels varför de vann, dels varför det ser ut och fungerar som vinnaren påstår, men är det kunskap man söker, alltså om man verkligen vill förstå fenomenet och faktiskt göra något åt problemen, är det sättet att mötas för att avgöra vad som bäst att göra helt förkastlig.

Idag präglas samhället av ett allt mer utbrett grupptänkande där man tillsammans med likatänkande odlar och försvarar gruppens ensidiga fokus på fördelarna med den person eller det förslag till lösning man gillar, och nackdelarna med det man ogillar, vilket gör att nyanserna försvinner. Med det här sättet att tänka blir världen svartvit och den ser då ut att bestå av vänner och fiender samt fantastiska och värdelösa förslag. Det är inte bara de ekonomiska klyftorna som växer, polariseringen av samhället (och världen) tar sig även den här typen av uttryck. Grupptänkandet som växer fram som en konsekvens av att vi människor har en fallenhet till dikotomiskt tänkande och bekräftelsejäv, vilket tar sig uttryck i att man lyssnar mer på vem som talar, än på vad som faktiskt sägs, blir ett ännu större problem än det i grund och botten är när det inte finns tid att tänka efter och när intresset för kunskapens natur och verklighetens komplexitet är lågt, vilket det blir när känslorna ger företräde framför intellektet. 

Demokratin står och faller med medborgarnas engagemang, och den är beroende av kunskap och respekt för svårigheten att tänka och leva tillsammans. Och kunskapen är å sin sida beroende av demokratin och medborgarnas intresse och engagemang för skolan och den högre utbildningen. Kausaliteten mellan kunskapen och demokratin är kristallklar men eftersom båda aspekterna av samhället lika viktiga är detta det enda man kan veta. Det ena kommer inte före det andra, de skapas och kan bara värnas i en och samma process av ömsesidig tillblivelse. Idag är följaktligen både kunskapen och demokratin hotad, förfallet av den ena aspekten påskyndar förflackningen av den andra. Tragiskt nog finns det krafter i samhället som cyniskt utnyttjar både demokratin och kunskapen (eller snarare den bristande förståelsen och respekten för båd) för att tillskansa sig pengar och makt för egen del. Just eftersom det inte går att fastställa någon kausalitet kan både kunskapen och demokratin lösas upp medan politikerna, ivrigt påhejade av sina (okritiska) anhängare, debattera de frågor som ger dem störst chans att vinna valen och få inflytande över beslut som tas. Och när problemen sedan visar sig går det, särskilt i ett samhälle där förståelsen för kunskapen och respekten för demokratin saknas, att skylla allt på invandringen, den tidigare regeringen, sjukskrivna, arbetslösa, klimataktivister och så vidare. 

Att bygga murar och höja straffen blir i ett sådant samhälle en lösning, trots att forskningen visar att det leder till fler och värre problem. Och skatten kan sänkas samtidigt som man lovar mer trygghet, bättre samhällsservice, fler poliser, lärare och vårdpersonal, ny kärnkraft och så vidare. I anhängarsamhället tar ingen ansvar för något, och då kan den som samlar många följare på sociala nätvek rekryteras till politiska partier och locka väljare med sin förnekelse av klimatförändringarna eller andra former av kunskapsförnekelse. Rasism uppfattas i samhällen där politiker håller sig med anhängare som något naturligt och önskvärt. Totalitära ledare ses som lösningen, och forskare som inte ger ledarna stöd för sin politik stöd betraktas som ett hot. Kunskapssamhället går inte under i en krasch, det luckras upp successivt över tid via ett populistiskt beslut i taget.

Problemet med kognitiv lättja är inte att vi är lata, för det är vi av naturen, utan att vi låter lättjan påverka oss i våra studier och får oss att bortse från problemen med okritiska anhängare till tvärsäkra ledare som talar om för sina lojala följare hur de ska tänka.

Kognitiv lättja och övertygelsens bekvämlighet

Arbetsåret är igång igen efter semestern, vilket känns bra. Det är skönt att vara ledig och alla behöver vara det, men balansen mellan arbete och resten av livet är viktigare. Överhuvudtaget är balans mellan en massa olika saker i tillvaron viktigare än aspekterna som balanseras mot vartannat. Utan arbetsårets mödor hade inte ledigheten haft det skimmer den har, och för att orka arbeta behöver man vara ledig. Det kanske inte känns så, men det är så det fungerar. Många tänker att det ena är viktigare eller mer värdefullt än det andra, och det verkar som vi människor har en fallenhet för att den typen av tänkande. För att inte falla i fällan att tänka i dikotomier krävs dels medvetenhet om att det är problematiskt att göra det, dels att man mobiliserar kraft och utvecklar sina kognitiva förmågor. Kunskap är inget man kan googla sig till eller få, den kräver eget arbete. Problemet är att vi människor ofta låter känslorna styra. Det har tagit oss dit vi är, så känslorna i sig är det inga problem med, men det blir problematiskt när känslorna tar överhanden och får styra. 

Intellektet är lika viktigt att hålla igång som konditionen och musklerna, även när man är ledig. Det går inte att prestera mentalt på topp hela tiden, men för att kunna göra det när man måste behöver man sova, vila, tänka på vad man äter och hålla igång kroppen. Allt hänger ihop och det är balansen mellan kroppens delar och aspekterna som vårt liv består av som gör oss till dem vi är. Lättjan och lusten att vara fri och ledig är en del av oss och den är också en viktig drivkraft i tillvaron. Många av mänsklighetens innovationer och framsteg bottnar i lättja, i begäret efter att följa minsta motståndets lag. Tänker man i dikotomier, att allt handlar om antingen eller, är det lätt att få för sig att kunskapsutveckling endast kräver hårt och målmedvetet arbete. Just när det gäller lärande och kunskapsutveckling är vila och ledighet från uppgifterna man arbetar med en helt central förutsättning.

Anledningen till att jag skriver om detta är att jag innan semestern snubblade över ett citat som innehåller insikter som skulle kunna förklara många av problemen som vi brottas med idag. Under sommaren har jag funderat en hel del på detta med kognitiv lättja och konsekvenserna av att låta känslorna styra intellektet, vilket är ett växande samhällsproblem. Efterfrågan på populistiska politiker som ger oss det vi vill ha och det kollektiva undvikandet av det vi behöver, vilket ofta är jobbigt, har länge framstått som en fullkomlig gåta för mig, men efter att jag har läst boken Öppet sinne: kraften i att veta vad du inte vet, av Adam Grant, förstår jag bättre att, hur och varför så många människor tänker och agerar som de gör. På bokens baksida står följande:

Intelligens ses ofta som förmågan att tänka och lära sig, men i en värld som snabbt förändras finns det en annan uppsättning kognitiva färdigheter som kan vara ännu viktigare: förmågan att tänka och lära om. Alltför många av oss föredrar övertygelsens bekvämlighet framför tvivlets obehag. Vi lyssnar på åsikter som får oss att må bra i stället för på idéer som får oss att tänka efter. Vi beter oss som åklagare som försöker bevisa att motståndarsidan har fel i stället för som forskare på jakt efter sanningen.

Övertygelsens bekvämlighet präglar verkligen samtidsdebatten. Det är lätt att förstå känslan av obehag som tvivlet ger upphov till, liksom känslorna av alienation som upplevelsen av att världen förändras snabbare än man själv och ens kunskaper ger upphov till. Förståelsen för att allt fler väljer att lita mer på sina känslor och människor som säger sig sitta inne med sanningen, än på forskare som ägnat hela sina liv åt att utveckla kunskap om världen och oss människor, vilken sällan är entydig och enkel att förstå. Kvaliteten i allt lärande och all kunskapsutveckling står i direkt relation till mödan som den som vill lära och förstå lägger ner i arbetet. Bejakandet av dumheten som ett känslostyrt tänkande oundvikligen leder till, liksom tilliten till populistiska ledare med totalitära ambitioner, utgör ett lika stort hot mot livet på jorden som klimatförändringarna som många, även högt upp i samhällshierarkin, förnekar för att de väljer att lita mer på sina egna känslor än på vetenskapen (omkring den inte bekräftar deras fördomar).

Det må vara bekvämt att vara övertygad om att man vet eller att ledaren för det parti man alltid röstat på är klok och vill en väl, att den politik som lett till framgångar i historien alltid kommer att vara framgångsrik, men att ge efter för kognitiv lättja är förödande, både för en själv och samhället man lever i. Det spelar ingen roll att det är så här vi människor fungerar, samhället vi lever i (men nu är på god väg att rasera) är resultatet av kunskap och hårt arbete, inte av bekvämlighet och förnekelse av fakta! Rubbas balansen, till exempel genom att samhället delas upp i en liten klick av privilegierade med makt, som bara är lediga och en majoritet som aldrig är det, kommer kunskapen att bli lidande. Kunskapssamhällen växa fram underifrån och mellan människor, vetande är liksom kultur och samhällen, en kollektiv angelägenhet. Hur det känns har inget med saken att göra. Grant skriver i boken:

En del av problemet är kognitiv lathet. Vissa psykologer hävdar att vi är mentala snåljåpar: vi föredrar ofta bekvämligheten i att hålla fast vid gamla åsikter framför svårigheten i att brottas med nya. Men det finns också djupare krafter bakom vår motvilja att tänka om. Att ifrågasätta oss själva gör världen mer oförutsägbar. Det kräver att vi erkänner att fakta kan förändras, att det som en gång var rätt nu kan vara fel. Att ompröva något vi tror starkt på kan hota våra identiteter och få oss att känna att vi förlorar en del av oss själva.

Vill vi leva i en trygg och långsiktigt hållbar värld finns det inga genvägar eller enkla lösningar, och ju längre vi undviker kunskapen – om hur saker och faktiskt ting fungerar och hur allt verkligen hänger ihop – vilken alltid är mer eller mindre föränderlig, rör vi oss längre och längre ut för det sluttande plan som ger upphov till just de känslor som får oss att tänka och agera mot våra egna intressen. När världen förändras måste kunskapen följa med, det går inte att slå sig till ro med historiska insikter. Och hur jobbigt det än är måste man tänka om och byta åsikter när kunskapen säger att det är klokt, att slå sig till ro med de övertygelser man en gång skaffat sig är ett uttryck för kognitiv lättja och därför förkastligt. Väljer man att lyssna mer på den som tvärsäkert hävdar att världens samlade forskare har fel, än på vetenskapen och dess resultat, vilka aldrig är entydiga, är det känslorna som styr en tänkande, inte intellektet. Och hänvisar man till något som står i en bok som skrevs för tusentals år sedan och håller fast vid övertygelsen mer ju fler indikationer på att man har fel man konfronteras med, är det inte kunskapens väg man valt att vandra. Alla typer av fundamentalism är förkastliga eftersom de talar till känslorna. Att leva i förnekelse känns bra för många, men det spelar ingen roll hur många man är som väljer att följa ledare som pekar ut en enda väg eller skyller problemen på andra. 

Det faktum att så många idag väljer att inte respektera vetenskapen, det vill säga världens samlade forskare (alltså inte enskilda vetenskapsutövare eller studier), och att så många även inom vetenskapen väljer att inte förhålla sig ödmjuk inför verklighetens komplexitet och kunskapens mångtydighet, är ett av samtidens grundproblem. Först när majoriteten inser problemet och bjuder motstånd mot alla former av lättja och fundamentalistiska övertygelser kan det mödosamma arbetet med att bygga upp ett fungerande utbildningssystem påbörjas, men tidsfönstret krymper för varje dag som går. Ju längre vi väntar, desto dyrare och mödosammare blir arbetet, och vid någon punkt är det försent.

Ansvar och lusten att lära

Många akademiker har genom åren vittnat om att de bär på känslan av att avslöjas som den bluff de känner sig som. Så kände även jag, långt fram i karriären, och jag har funderat massor över varför det var så. Min smala lycka och nyckeln till framgång, inser jag efter år av reflekterande över dessa saker, är en märklig kombination av att jag alltid närt en hunger att veta och förstå, och känslorna av att vara annorlunda. Eftersom jag aldrig velat sticka ut men ändå alltid gjort det har det alltid varit viktigt för mig att förstå både det sociala spelet, kulturens väsen och människans (både min egen och andras) natur. Det är kunskap jag söker, inte om något specifikt egentligen eftersom ingen kan veta vilka kunskaper som kommer att visa sig viktiga och användbara i framtiden. Jag har varit filters i mitt sökande efter insikter och förståelse. Allt intresserar mig, inte minst vetandet som sådant och lärandets inneboende egenskaper. Att vara och fungera som jag är svårt att kombinera med en karriär i dagens akademi. Men om drivkraften för allt fler som studerar och forskar allt mer handlar om annat än kunskap och lärande, har vi snart inget kunskapssamhälle och då är även demokratin i fara. 

Jag återkommer ofta till dessa saker, och till det faktum att jag idag undervisar och forskar i en akademisk miljö som är helt annorlunda än den jag inledde min forskning och började undervisa i. En viktig anledningen till att jag så ofta hamnar här i mitt tänkande och bloggande är just det jag skriver om inledningsvis. Om forskare och lärare som bejakar den akademiska friheten genom att följa sin nyfikenhet och kunskapsintresse betraktas som ett organisatoriskt problem får det konsekvenser för synen på kunskap i samhället som helhet, liksom för demokratin, eftersom andra drivkrafter än kunskapen därmed leder mänsklighetens utveckling. Frågan borde med andra ord intressera fler, inte minst eftersom förändringen och dess konsekvenser berör  oss alla. New Public Management är inget entydigt begrepp, men det fungerar som samlingsbegrepp för samtidens förkastliga produktionsfixering och besatthet av mätbarhet samt effektivisering. Kunskap handlar inte om att producera något, och lärande går inte att effektivisera, ändå fortsätter vi på den inslagna vägen. Problemet är att konsekvenserna av det sättet att leda och organisera utbildning kommer smygande, lite som ränta-på-ränta-effekten, när min generation går i pension minskar andelen individer i arbetsför ålder som minns hur det var när Sverige var en kunskapsnation. Och då blir det ännu svårare att diskutera kunskapsteori och värna den akademiska kvaliteten.

När jag vågade ta steget in i högskolan upptäckte jag en värld som jag omgående knöt an till, och jag kände mig från dag ett bekväm med rollen och ansvaret som det innebar att vara student, till skillnad från att vara elev, vilket överraskade mig. Idag förstår jag bättre varför. Jag har så länge jag kan minnas kämpat med (eller mot) känslorna av rastlöshet, men när jag arbetar med öppna frågor utan givna svar, vilket kunskapsfrågan är, är det ingen nackdel att vara rastlös, tvärtom. Rastlösheten, i alla fall om den kan kombineras med uthållighet, vilket intresset för kunskapen som sådan leder till, blir en tillgång i sökandet efter vetande och förståelse (men blir ett problem om och när utbildning anses handla om att producera resultat) eftersom de ständiga bytena av perspektiv och det eviga testandet av olika uppslag främjar kreativiteten som krävs för ett utveckla ny kunskap. Även om jag trivdes i akademin kändes det under de första åren som om jag inte kom någonstans, och därför växte oron över att avslöjas som en bluff. Men efter några år när jag började urskilja mönster och såg samband mellan olika ämnen och kunskapsområden märkte jag att jag faktiskt hade vad som krävdes för att bedriva forskning. Och eftersom det fortfarande fanns förståelse för grundforskning, alltså nyfikenhetsdriven forskning om öppna frågor utan givna svar, vilket kultur är eller kan sägas handla om, blev jag doktorand och kunde jag disputera, vilket stärkte mig i tron på att jag inte är någon bluff. 

När jag väl hittade in i akademin på 1990-talet kändes det som att jag kom hem eftersom jag fann en värld där kunskapen stod i centrum. Undervisningen inspirerade mig till lärande just för att jag fick ta eget ansvar och var fri att söka mig fram där och när det fungerade och så länge det intresserade mig. Det jag kan har jag lärt mig genom att gå min egen väg, vilket inte alltid varit enkelt eftersom alla som gör det betraktas med misstänksamhet. Både misslyckandet i grundskolan (jag gick ut högstadiet med usla betyg) och den där känslan av att förr eller senare avslöjas som en bluff, tror jag delvis handlar om att jag läser böcker och lär mig saker på andra sätt och söker kunskap på andra platser än många andra. Jag följer vetenskapens principer eftersom det är enda sättet att flytta vetandets gränser, och därför är jag kritisk mot reglerna och alla manualer som NPM-tänkande leder till och som gör det möjligt även för människor som inte är intresserade av kunskapen. som sådan att producera resultat som vid en ytlig granskning ser ut som vetenskap, men som i själva verket är något annat.

Den typen av kunskap som vetenskapligt tänkande bygger på har ett mycket längre bäst-före-datum än ämnesspecifika specialkunskaper, därför växer sådan kunskap exponentiellt och blir mer och mer värdefull över tid. Så kallad faktakunskap och artiklar i vetenskapliga journaler blir snabbt obsoleta eftersom kunskapen upphör att vara kunskap när verkligheten förändras, vilket den gör i allt snabbare takt när alt fler får allt mindre tid att tänka och reflektera över de saker som jag skriver om här. NPM är med andra ord ett slags svart hål som suger livet ur allt och alla, samtidigt som tankesättet och ledningsfilosofin leder till ett fiktivt behov av mer av samma sak. 

I varje klassrum och föreläsningssal sitter det troligtvis någon som är som jag, och om det jag skriver kan få bara en enda att snabbare och mer smärtfritt nå sin fulla potential och att inte vika ner sig och nöja sig med mindre än hen förtjänar, är jag tacksam. Och den förhoppningen inspirerar och fungerar som drivkraft för mig. Därför fortsätter jag. Och under året som kommer har jag stora planer för mitt skrivande, inte bara här på. Flyktlinjer.

Multitasking leder till sämre utbildningskvalitet

Det är smidigt att alltid ha tillgång till all världens fakta och ett överflöd av information i mobilen. Och uppkopplade datorer är tveklöst ett oundgängligt verktyg som bidrar till att fler får möjlighet att studera. Men ingenting är uteslutande antingen bra eller dåligt, och vi får aldrig enbart vad vi önskar oss, vår det vi förtjänar. Vi går inte från mörker till ljus, vi tar bara beslut som vi sedan får leva med. Digitaliseringen utspelar här och nu för att människor av olika anledningar driver utvecklingen i den riktningen. Därför är det problematiskt att betrakta internet som framtiden, särskilt för skolan och den högre utbildningen.

Medier som hela tiden pockar på uppmärksamhet, som stör och tar fokus från studierna, påverkar kvaliteten i lärandet negativt, så när utbildning digitaliseras får det givetvis konsekvenser. En konsekvens av användandet av så kallade smarta telefoner är att allt fler idag läser allt färre böcker. Och särskilt unga människors förmåga att arbeta fokuserat under en längre tid sjunker drastiskt när deras attention span krymper eftersom allt fler aspekter av deras liv utspelar sig på nätet som är fyllt av lockelser och belöningar, skapade för att hålla dem kvar (så att ägarna av medierna kan inhämta data om användarna, som sedan säljs till företagen som tjänar pengar på att sälja på oss människor saker vi inte behöver). Vill vi fortsätta leva våra liv och även i framtiden kunna njuta av allt det vi vant oss vid att ta förgivet – sådant som demokrati, sjukvård, en fungerande infrastruktur samt ett fungerande polisväsende och ett rättsystem – är ovanstående saker något vi måste diskutera.

Ny teknik innebär absolut fördelar och den är ofta fylld av möjligheter, men vi människor kan bara dra nytta av möjligheterna som är kompatibla med vår biologi. Stresstålighet må vara en eftertraktad egenskap på dagens arbetsmarknad, men eftersom stress och splittrat fokus utgör ett hinder för allt lärande leder avsaknaden av kritisk reflektion över kraven som successivt växer fram i vardagen och arbetslivet till att vi människor utsätter både oss själva och livet på jorden för oöverskådliga risker. Många tänker att de blir mer effektiva om de håller på med olika saker parallellt, men multitasking får oss inte att producera mer på kortare tid. Det är varken ett modernt eller ens ett exklusivt mänskligt fenomen eller egenskap. Alla djur på savannen måste kunna fokusera på fler än en sak åt gången för att överleva. Multitasking handlar handlar alltså om överlevnad i en värd fylld av existentiella hot. Vår biologi har inte förändrats även om vår kultur gjort det. 

Den som inspirerat mig att tänka och skriva som jag gör här är författaren Byung-Chul som i boken Trötthetssamhället både visar prov på en utvecklad förmåga att förstå hur vi människor fungerar och pekar på en lång rad risker med digitaliseringen av allt fler aspekter av livet, kulturen och samhället. Kraven på prestation som leder till stress, vilket gör att man känner sig tvingad att hålla på med olika saker samtidigt, är förkastliga skriver Byung-Chul i sin mycket tänkvärda bok där han krossar en rad myter om digitaliseringen och ekonomiseringen av samhället.

Om man som student känner sig stressad och lider av prestationsångest är det inte nya digitala verktyg utan lugn och ro man behöver, för det är bara i en sådan miljö det går att bedriva högre studier. Byung-Chul (2020, 54) beskriver leda som ett slags förmåga. Ger man efter för tröttheten sprider sig ett lugn i kroppen och genom att inte se leda och sysslolöshet som ett problem får man perspektiv på tillvaron och kan reflektera över vad man vill egentligen. Nyckeln till insikt om dessa saker är att man förstår att skapande liksom lärande inte handlar om prestation. Utan tålamod, fullt fokus på uppgiften man håller på med och närvaro i arbetet, kommer man inte att kunna prestera på toppen av sin intellektuella förmåga. Det är inte en förhandlingsfråga eller något man kan önska vore annorlunda, det är så här vi och vårt lärande fungerar.

Den depressiva individens klagan, ingenting är möjligt, är bara möjlig i ett samhälle som tror att ingenting är omöjligt. (Byung-Chul 2020, 20)

Det finns idag ett stort men lika fullt fiktivt behov av gurus och influensers som sprider budskapet att man måste tänka positivt om man vill lyckas. Byung-Chul vänder dock på det och visar att den allt mer utbredda tröttheten kommer inifrån, både oss själva och det prestationssamhälle vi alla bidrar till att skapa. Vi lider idag brist på negativitet, skriver han. Kan vi bara släppa taget om tanken på att det är genom att prestera mer på kortare tid som vi blir lyckliga kan den kollektiva trötthet som sprider sig i samhället och som leder till att fler drabbas av känslan av uppgivenhet vändas till något positivt. 

Vad man behöver och det man vill ha

Semesterdagarna rinner som sand mellan fingrarna, och snart är årets ledighet slut, så jag försöker ta vara på och njuta av dagarna i frihet. Att skriva är ingen prestation i sig för mig, det är inte så jag ser på det, vilket jag är tacksam för, men denna vecka har jag fokuserat på annat. Därför publicerar jag ännu ett utkast till ännu en bokidé som refuserats, men som jag kommer att jobba vidare med på något sätt, någon gång i framtiden. 

Många böcker som handlar om studieteknik är fyllda av tips och beskriver pedagogiskt olika sätt att effektivisera studierna för att underlätta vägen fram till målet: en examen. Den här boken har ett annat upplägg, för att lyckas i livet behöver man nämligen tänka längre än så. En högskoleexamen öppnar absolut dörrar till arbetslivet, men det räcker inte att komma in på arbetsmarknaden, väl där måste man kunna visa att man har de kunskaper som krävs för att stanna kvar där. Även i arbetslivet är det problematiskt att fokusera allt för mycket på olika mål. Risken är nämligen uppenbar att man därmed förringar den helt avgörande insikten att det är vägen som är det viktiga. Fokuserar man allt för mycket på målet riskerar man att hamna fel. Det finns nämligen inga genvägar till kunskap och det dyker hela tiden upp nya problem som kräver nya lösningar. 

För att kunna utveckla en långsiktigt hållbar studieteknik som är tillämpbar även i arbetslivet behöver man lära sig tänka på tvärs mot konventioner och allmänna uppfattningar, som till exempel detta att man behöver sätta upp tydliga mål för att bli framgångsrik. Förmågan att gå mot strömmen och kompetensen att konsekvent tänka tvärtom och se möjligheter där andra ser problem är värdefull i alla kvalificerade verksamheter i dagens snabbt föränderliga samhälle. Det handlar om en kompetens som bara går att nå indirekt, så den här boken innehåller ingen handlingsplan eller listor på saker man kan göra. Fokus ligger på hur man kan och bör tänka för att lära sig se möjligheter och vägar fram i okänd terräng.

Efterfrågan på smarta tekniker för att förenkla studierna är stor, men eftersom lärande inte handlar om att producera något leder den typen av tankar fel. Examensarbetet är inte slutet på utbildningen, utan inledningen till resten av livet. Det är i alla fall utgångspunkten för den här boken som handlar om hur man kan tänka och vad man kan göra för att tillägna sig ett processorienterat förhållningssätt till lärande, som ökar chanserna att studietiden känns meningsfull. Om man slutar fokusera på mål och ger upp tanken på att söka genvägar och istället försöker hitta en inställning till studierna som gör att tiden man tillbringar på högskolan blir en investering i framtiden blir det lättare att finna inspirationen och energin som krävs för att utveckla akademisk kunskap. Ser man studieåren som en möjlighet och fyller tiden med så mycket meningsfullt innehåll som möjligt istället för att jaga mot ett mål blir det inte bara roligare att studera, stressen minskar också vilket gör att man får mer gjort. Resultatet av studierna blir dessutom bättre eftersom det blir lättare att minnas det man lär sig och hålla kunskapen aktuell längre. Tänker man så kommer man redan från första dagen på utbildningen att börja lägga grunden, inte bara för ett riktigt bra examensarbete utan även för ett arbete man trivs med och kan växa i samt ett meningsfullt och tillfredsställande liv.

Premissen för resonemangen i boken är att vägen mot kunskap är en omväg och att kreativitet är en nyckelförmåga man kan lära sig förstå och hantera. Genom att stanna upp inför problemen man ställs inför och konsekvent fundera på ifall det möjligen är tvärtom mot hur man vanligtvis tänker ökar chansen att man griper sig an studierna på ett sätt som gör studietiden till en positiv upplevelse och ett minne att hämta kraft från under resten av livet, istället för något man vill klara av så fort som möjligt. Lärande är långt ifrån alltid roligt, men när man väl har skaffat sig en bred bas av kunskap och förståelse och har utvecklat kompetensen att lära för livet blir det lättare att göra sig av med kunskaper som inte är relevanta längre, och det i sin tur leder till att kunskaperna man förfogar över blir stabilare, vilket gör att man blir tryggare och chansen ökar att man hamnar i en positiv spiral av minskad stress och ökad glädje.

Förmågan att tänka annorlunda är ofta enda sättet att skapa ny kunskap, vilket ytterst är målet med högre studier. Särskilt idag när människor allt oftare tvingas konkurrera med algoritmer och maskiner som är snabbare och bättre på allt det som går att uppnå med hjälp av smarta studietekniker är kompetensen att tänka annorlunda viktig. Drömmer man om att bli en ny Henry Ford, Steve Jobs eller någon annan innovativ entreprenör går det inte att kopiera deras recept på framgång, för då blir man en kopia. Att oreflekterat göra tvärtom fungerar heller inte för då utgår ens tänkande från det redan kända. Resonemangen i denna bok bygger på tanken att förmågan att tänka tvärtom inte är en teknik eller strategi utan ett klokt förhållningssätt till lärande och en långsiktigt hållbar syn på kunskap.

Populismen, en ananlys

Skolans och den högre utbildningens uppdrag är att fostra kritiskt medvetna och demokratiskt sinnade medborgare, och förmedla fördjupad förståelse för vad kunskap är och hur vetenskap fungerar. Grundskolans viktigaste uppdrag är att skapa förutsättningar för så många som möjligt att söka högre utbildning. Det är ett fungerande utbildningssystem byggs, från grunden, och en kunskapsnation växer fram, mellan människor. Liksom kunskap är demokratin en delad kompetens och en kollektiv förmåga, alltså något man utvecklar tillsammans. Förmågan att tänka kritiskt är därför långt viktigare än kunskap, som i sin tur är något annat och mycket mer värdefullt än fakta. När man tänker kritiskt vänder man sig lika mycket mot sig själv som mot det man studerar, och det är en förutsättning för att hålla såväl kunskapen som samhället levande i en föränderlig värld.

Kritiskt tänkande kan sägas vara en ständig påminnelse om att inte ta något för givet. Förenklat handlar det dels om att aldrig slå sig till ro med några svar, dels om att vara medveten om men inte fastna i kritiken. Att ha ett kritiskt perspektiv på tillvaron handlar om att tänka igenom sitt svar minst ett varv innan man talar, om att alltid kontrollera källor och konsekvent reflektera över alternativ. Det handlar med andra ord om att lära sig leva med osäkerhet och om att vara öppen för att byta perspektiv när man stöter på goda argument och underbyggda invändningar mot det man håller för sant, alltså om att analysera både frågan (är den rimlig och undersökningsbar?), svaren (vilket stöd för påståendena finns?) och konsekvenserna av att resultatet accepteras som korrekt. Kritiskt tänkande hjälper oss att se vad som möjligen är bra på sikt och vad som kanske är dåligt, aldrig om att uttala sig tvärsäkert om något. Jag vill se det som en kompass som leder mänskligheten rätt i det kaos som samtiden utgör och som vi alla alltid befinner oss mitt i. Utan den kompassen kommer andra krafter att styra. Egoism och girighet, till exempel, eller rädsla för det som är främmande.

Vill man verkligen veta hur världen ser ut och hur samhället och människan fungerar är den viktigaste kompetensen man kan utrusta sig med konsten att lyssna kritiskt och uppmärksamt på vad som faktiskt sägs och inte på vem som säger det. Det behövs ingen ingående analys av samhällsdebatten idag för att se bristerna på denna kompetens, vilket utnyttjas hänsynslöst av politiker som är mer intresserade av makt än av att axla ansvaret och gripas sig an utmaningen att förvalta demokratin och styra landet med utgångspunkt i både en tydlig ideologisk övertygelse och aktuell kunskap. Problemet är att den som vet vad som fångar andras uppmärksamhet och hur man skapar förtroende, kommer att kunna utöva ansenligt inflytande över den kunskap som inget samhälle i längden klarar sig utan. En av kunskapens egenskaper är nämligen att den alltid går att manipulera, om man vill. Och det blir möjligt när allt fler intresserar sig allt mindre för kunskap och kritiskt tänkande.

Enda möjligheten att möta den växande efterfrågan på populistiska ledare, som talar om det folk vill höra och lovar det som folk vill ha, vilket är motsatsen till ideologiskt driven politik som förs med respekt för kunskapen, är en bred allmänhet som värnar kunskapen och tänker kritiskt. Försöker man göra faktakontroller av populisternas påståenden eller hänvisa till vetenskap i kritiken mot dem kommer de att använda alla till buds stående medel att misstänkliggöra budbäraren och det kritiska budskapet, så det är inte en framkomlig väg. Kunskapen och demokratin kan bara fungera om majoriteten respekterar den och använder den (lilla men helt avgörande) makt man har för att påverka vilka politiker som får makt. Det är alltså inte populisterna som är problemet, utan den kollektiva efterfrågan på den typen av politiker.

Alla försök att styra och kontrollera kunskapen och demokratin är förkastliga eftersom det leder samhället i en riktning där känslorna får mer makt än vetandet, och där det handlar mer om vad man kan komma undan med än vad som är klokt och långsiktigt hållbart. Den viktigaste konfliktlinjen i politiken handlar inte om politikerna vill åt höger och vänster, utan utan om hur väl deras ideologiska övertygelse hänger ihop (och hur ofta den ändras) och hur stor deras respekt för kunskapen och demokratin är. Totalitarism är inte en utifrån kommande kraft, det är ett hot som växer fram på insidan och mellan oss människor.

Så här ser jag på tredje uppgiften

Kunskapsutvecklingen i ett samhälle står på många olika ben, till exempel en fungerande grundskola, forskning, undervisning/studier på universitet, en kunnig och intresserad, läsande allmänhet och inte minst medier som tar sitt upplysande och granskande uppdrag på allvar. Alla benen behövs och är lika viktiga för att demokratin ska fungera och för att ett långsiktigt hållbart samhälle ska kunna byggas, från grunden. Eftersom högskolans så kallade tredje uppgift bidrar till att hålla kunskapen levande i samhället, vilket är förutsättningen för högskolans första och andra uppgifter, fungerar den tredje uppgiften som ett slags grund för övriga uppgifter, den är en av kunskapens allra viktigaste ben. Tyvärr är den uppgiften, tillsammans med bildningen och allmänhetens läsning av tryckta böcker ofta missförstådd och styvmoderligt behandlad.

Tyvärr är förståelsen för vad kunskap är och hur vetenskap faktiskt fungerar, liksom respekten för hur komplext arbetet med att undervisa faktiskt är, generellt sett dåligt utvecklad i dagens samhälle, och därför kommer kunskapen inte riktigt till sin rätt i samhället. Med utgångspunkt i ovanstående tankar vill jag säga några ord om högskolans tredje uppgift, i min eviga strävan efter att förmedla förståelse för kunskapen och dess förutsättningar.

Politik handlar om vilja, den ska balansera på det omöjligas gräns, och den ska vara något annat än vetenskap. Så länge politikernas förslag inte utmanar eller strider mot vetenskapen är allt i sin ordning. Idag avfärdar dock många politiker vetenskapliga resultat som strider mot deras ideologiska övertygelse och den politik väljarna valt att rösta på. Och populister som vill ha makt till varje pris och därför medvetet sprider lögner är både kunskaps- och demokratividriga! Lägg därtill det faktum att medierna inte tar sitt granskande uppdrag på allvar, delvis eftersom journalisternas värde mäts med utgångspunkt i hur mycket digital trafik de kan generera och hur många lösnummer som säljs, blir det uppenbart att allt förr eller senare går åt helvete. Vi rör oss oroväckande nog snabbt i den riktningen.

Vetenskapens uppgift är att utveckla kunskap, vilket försvåras om politiker och högskoleledningar premierar forskare och lärosäten som lyckas bäst i konkurrensen om nyckeltal, och om medierna bara sprider forskningsresultat som väcker känslor och kan skapa rubriker. Det är orättvist att klandra forskare som griper sig an det vetenskapliga uppdraget som om det vore en tävling om vem som kan producera flest artiklar, för det är just det som premieras i dagens (allt mer oakademiska) system för forskning och högre utbildning, men om problemet inte uppmärksammas kan ingen förändring komma till stånd och då är både den första (forskningen) och andra uppgiften (undervisningen) hotad, vilket förvandlar den tredje uppgiften till oigenkännlighet.

Kunskapen behöver inte bara spridas i samhället, den måste även hållas levande och diskuteras av allmänheten för att bli användbar. Problematiskt nog är det idag snarare forskningens resultat som sprids. Och ofta är det inte ens resultaten av vetenskapliga studier som når spridning, utan snarare klickjagande journalisters mer eller mindre rättvisande tolkningar av forskarnas arbeten. Enda sättet att hindra en sådan utveckling är en kunnig allmänhet som granskar alla påståenden kritiskt. Problematiskt nog är förståelsen för vilka problem som avsaknaden av en kollektiv kritisk förmåga riskerar leda till bristfällig i samhället idag. Därför kan resultaten av enskilda studier upphöjas till sanningen, som ser ut att förändras hela tiden när nya studier visar andra resultat, vilket i sin tur riskerar leda till att en ointresserad allmänhet uppfattar det som att forskarna inte kan enas eller bestämma sig för hur det är, och därför anammar uppfattningen att forskarnas oenighet är ett giltigt skäl att inte ta vetenskapen på allvar, vilket är en ”kunskapssyn” som driver efterfrågan på populism.

Kunskapen är en komplex helhet, en dynamiskt föränderlig storhet. Och för att kunna använda den är det avgörande att man förstår och respekterar detta. Den insikten och ödmjukheten inför svårigheten som all verkligt vetenskaplig vetenskap är behäftad med är långt viktigare än att vara uppdaterad om vad som händer vid forskningsfronten, både för forskare och för allmänheten, politikerna och medierna. För att kunna uttala sig i namn av vetenskap räcker det aldrig att hänvisa till en eller flera ”väl genomförda” studier och (tolkningen av) deras resultat. Eftersom kunskapen fungerar som den gör varken kan eller får den bli en angelägenhet för experter, kunskapssamhällen växer fram underifrån och blir hållbara genom allmänhetens intresse för forskarnas arbete och vetenskapens resultat, vilket granskande medier utgör en garant för.

Med hänvisning till ovanstående resonemang argumenterar jag för att högskolans så kallade tredje uppgift är minst lika viktig som forskningen och undervisningen. Jag ser på mitt arbete som lektor som att det handlar lika mycket om att skapa kunskap och främja studenternas lärande som att sprida såväl resultatet av egen och andras forskning i samhället, som att hjälpa en bred allmänhet förstå, dels vad kunskap är, dels vad som kännetecknar kritiskt, vetenskapligt tänkande. Och den tredje uppgiften ser jag som en integrerad del av arbetet. Det är en allt annat än enkel uppgift, men just därför är den viktigt och det är också anledningen till att jag finner den intressant.

Den tredje uppgiften handlar som jag ser det inte (huvudsakligen i alla fall) om att popularisera forskningsresultat. Det är en mycket mer komplex och viktig uppgift än att sprida resultat. Utan en bred förståelse, i samhället som helhet, för vilka förutsättningar som finns att forska och uttala sig i namn av vetenskap, kommer spridningen av forskningsresultat varken att leda till att kunskapsnivån höjs bland befolkningen som helhet, eller att förmågan att använda kunskapen generellt sett ökar. Den tredje uppgiften handlar om detta.

Flyktlinjer är ett sätt att arbeta med tredje uppgiften, men det är också ett sätt för mig att arbeta med såväl forskning (om kultur) som mitt eget och läsarnas lärande. För att sammanfatta det jag vill säga med denna bloggpost vill jag påpeka att jag med mina inlägg vänder mig mot uppdelningen av universitetets olika uppgifter. Jag ser första, andra och tredje uppgiften som en integrerad helhet. Det går inte att få det ena utan att värna de övriga. Så när den tredje uppgiften nedprioriteras eller till och med betraktas som en belastning för enskilda forskare går det inte bara ut över forskningen och förutsättningarna för att bedriva högre utbildning, det påverkar även kunskapskvaliteten generellt i samhället.

Forskare har ett ansvar att engagera sig i samhällsdebatten, men inte som experter (för det ingår i forskningsuppdraget), utan som engagerade och kunniga medmänniskor. Det är en viktig del av tredje uppgiften att vara engagerad i samhällsutvecklingen, inte genom att kriga med fakta utan för att bidra med kunskap med utgångspunkt i väl underbyggda argument för olika ståndpunkter. Forskare har inte automatiskt rätt och det som sägs av forskare kräver lika goda argument som alla andras påståenden för att tas på allvar, men om allmänheten inte förstår hur kunskap blir kunskap och hur vetenskapligt arbete fungerar, riskerar samhällsdebatten att urarta i allas krig mot alla. Och där spelar snart fakta ingen roll.

Den tredje uppgiften ser jag som nyckeln till demokratin och den långsiktiga hållbarheten. Det är en uppgift som inte går att målstyra eller kvalitetssäkra, den måste bygga på tillit och inte minst många människors (både sändare och mottagare) engagemang. Och för att arrangemanget ska fungera måste både forskare och alla andra som påstår saker vara öppna för att granskas kritiskt. Tredje uppgiften är allas angelägenhet, bara så kan den fungera.