Några ord om effektiviseringens konsekvenser

Här under sommaren har jag tagit upp arbetet på ett skönlitterärt romanprojekt och märker att min kreativa enregi sugs upp av det projektet. Jag vill dock hålla igång bloggandet så jag testar olika strategier här under semestern. Denna text bygger på en text från 2013 som jag fortfarande tycker jag kan stå för. Den handlar om det intellektuella arbetets särart och problemen med strävan efter effektivitet, som absolut inte blivit mindre, tvärtom.

Arbetar man med tänkande är det inte kroppen som tar stryk, även om hjärnan är en del av helheten och kan pressa muskler och ben till dess yttersta gräns. Forskar man är det hjärnan som pressas och som pressar sig själv till det yttersta. Ju mer man vill och desto fler saker som pressas in i den redan fyllda kalendern, desto mer tänjer man på de mentala och intellektuella gränser som finns men som inte syns. Gränserna är tänjbara och kontextuella, aldrig absoluta. Därför kan man inte veta säkert om man är nära eller på säkert avstånd. Det är förrädiskt. Farligt, ibland.

Behöver vila på semestern för att orka. En termin ser lång ut, på pappret. Men den går fort. Arbetsåren hinner knappt starta innan det är jul. Sedan är det sommar och semester igen. Hur går det till? Vad är det som händer? Det är vi, alla vi, tillsammans, som gör detta mot varandra. Det är vi som pressar oss själva och varandra till det yttersta. Det är vi som ställer krav på effektivitet och som granskar varandra alt oftare och allt mer minutiöst. Det är vi som skapar systemen och budgetarna som reglerar arbetet. Samhället och kulturen existerar inte utanför våra kollektiva handlingar. Om det handlar den bok jag jag fortfarande håller på och skriver på. Boken blev inte färdig under 2013 och den är fortfarande inte klar, men det projektet har resulterat i några andra böcker och nu känns det på allvar som jag är nära målet. Vi får se hur det går. Tycker om att skriva böcker, för där får tankarna ta den plats de behöver för att byggas upp, för att mogna och för att förklaras. Där mellan pärmarna finns det möjlighet att utforska det som är okänt, komplext och svårt, som kultur. Tyvärr finns och verkar jag i ett akademiskt system som på kort tid förändrats. Idag anses det inte meriterande att skriva böcker. Det enda som räknas är artiklar, på engelska, som publicerats i utlandet. För så är det bestämt. Av vem? Av oss, alla vi tillsammans. Varför då? För att det är effektivt och lätt att utvärdera, kontrollera och räkna. Det som citeras mest och den som har flest publikationer när året är slut vinner. Så ser det ut. Det skulle kunna vara så mycket bättre.

Effektiviteten, de ständiga kraven på prestation, är ett resultat av kollektiv handling. Ingen enskild bestämmer. Kraven påverkar alla. Och ju större kraven blir, desto mindre tid för reflektion finns det. Då kan kraven öka ännu mer. Tills samhället når den gräns som enskilda individer stöter på när de pressat sig för långt. Det finns en gräns för vad samhället mäktar med. Pressar vi oss som kollektiv över gränsen faller vi fritt och det kommer att bli svårt eller kanske omöjligt, det vet ingen, att återskapa det som var bra. Det är ett högt spel vi spelar. Vill påminna om det. Det är detta som dyker upp när tanken får färdas fritt, när orden släpps lösa och kroppen återhämtar sig.

Jag återkommer ständigt till Karin Boye. Hon var klok, eller är klok. För orden finns kvar, hennes tankar lever än. Dikterna talar till mig och till alla andra som läser. Många gör inte det, läser alltså. Kanske hinner man inte. För alla krav, alla måsten, Den ständiga pressen. Effektivitetens tvingande kraft suger musten ur enskilda och samhället. Problemet är att kulturen utarmas om den inte hålls levande av oss som lever i den. Om vi inte läser, tänker och talar om konst och litteratur finns ingen kultur. Därför läser jag Boye, för hon visste vad som är viktigt, i livet. Hon förstod och hade den ovärderliga gåvan att kunna klä tankar i ord.

Grunden för all metafysik  

Walt Whitman: Och nu, mina herrar, ger jag ett ord att fästa i tanken och minnet som grundval och slutsten också för all vår metafysik. 

(Så till studenterna den gamle professorn, av många åhörd, vid slutad kurs.)
Vi har läst om de nya och gamla, de hellenska och tyska systemen, Kant har vi läst och begrundat, Fichte och Schelling och Hegel, läst om Platons läror, och Sokrates, större än Platon, och länge läst om Kristus, den härlige, större än Sokrates -- forskat och klarlagt.
I dag ser jag nu tillbaka på hellenska och tyska system, ser alla filosofer, ser kristna kyrkor och sekter. 

Men bakom Sokrates ser jag klart, och bakom Kristus den härlige ser jag människans kärlek till sin kamrat, bandet mellan vän och vän, mellan äkta makar, man och hustru, mellan barn och föräldrar, mellan stad och stad, mellan land och land.

Grunden för all metafysik är vi, alla vi och de band som vi knyter mellan varandra. Imaginära band av kärlek och solidaritet. Vänskap är en ovärderlig gåva. Och det fina med att ge kärlek och vänskap, genom att visa solidaritet, är att ju mer man ger desto mer får man. Det är en oändlig resurs. Dessutom är det en långsiktigt hållbar resurs. Håller fast vi den tanken. Jobbar vidare på den längre fram. Men nu ska jag bara vara. Tar dagen som den kommer. Vilar, i tanken och tar vara på det som händer i mellanrummet. 

Återkommer med fler tankar nästa söndag.

Populism och kunskapsförakt är alla problems moder

I snart åtta år nu har vi levt i ett slags valrörelse. Den började i besvikelse när Alliansen förlorade valet 2014 knappt. Efter valet 2018 ökade besvikelsen och inte minst desperationen. Och här under det sista året  och särskilt under sommaren har utspelen från framförallt högerpolitikerna passerat gränsen för det anständiga. Det är som botten har gått ut och nu bryr man sig inte om något annat än att vinna valet, trots att man öppet bråkar sinsemellan om vilka partier som ska ingå i en eventuell högerregering. M vill inte regera med SD, och SD vill inte regera med L. Dagligen kommer nya lögner och konspirationsteorier. Förslagen som förs fram bygger på ett slags magiskt tänkande. Ingen ska behöva ställa om sitt liv, säger Kristersson. Vinner bara högern kommer allt att lösa sig till det bättre. Med kärnkraft, hårdare straff, vinst i välfärden och sänkt skatt trollas klimatproblemen bort, kriminaliteten utraderas, vård och skola blir bättre och staten kan öka kostnaderna samtidigt som allas ekonomi blir bättre. Vem tror på allvar på detta? Ingen, tänker jag. Och därför handlar uppenbarligen högerns förhållandevis höga opinionssiffror inte om att deras vision om framtiden är bättre och mer realistisk än förslagen från S, V och MP, som ligger föredömligt lågt i dessa märkliga dagar.

Eftersom klimatförändringarna redan med nollutsläpp idag kommer att pågå många, många år in i framtiden spelar varje år som inget eller allt för lite görs roll. Att Sverige i det stora hela inte spelar något avgörande roll är ingen ursäkt. Som individer har alla som lever på jorden ett ansvar att göra vad man kan, särskilt vi som lever i västvärlden.

Det finns inga enkla lösningar, men problemen både i politiken och klimatfrågan handlar ytterst om kunskap, så skolan är en nyckelfråga. Synen på och framförallt värdet av kunskap (som är något annat än enskilda studier och vetenskapliga artiklar) spelar en avgörande roll för möjligheterna att kunna komma tillrätta med problemen. Den kunskapsförnekande populismen utgör det allvarligaste hotet och kan därför aldrig vara lösningen. Tar vi inte det hotet på allvar kommer alla andra hot att växa, inte försvinna på något magiskt sätt. Det djävulska dilemmat är att dumheten alltid segrar, om människor väljer den vägen, eftersom kunskapen bara fungerar om den respekteras.

Valet handlar alltså inte om man ska rösta höger eller vänster, utan om man respekterar kunskapen eller inte. 

Minnet är en central del av undervisningen

Semester och kravlös tid för återhämtning är helt centralt för att kunna uppnå kvalitet i verksamheter som utförs av människor. Tid är den enskilt viktigaste faktorn och kravet på effektivitet utgör därför ett allvarligt hot mot kunskapen. Lärande kan bara komma till stånd om det finns generöst med tid att läsa, lyssna, tänka och skriva, samt tid att låta hjärnan bearbeta det man håller på att lära sig. Det finns helt enkelt inga pedagogiska quick fix. Alla lär dessutom på sitt eget sätt och ingen kan ta ansvar för eller leda någon annans lärande mot på förhand uppgjorda mål. Skolans problem bottnar i okunskap om eller ignorans inför dessa grundläggande fakta.

Tanken är att jag ska utveckla dessa tankar och skriva en bok om vad som krävs för att kunna uppnå akademisk kvalitet i högskolans verksamhet, men just nu har jag semester och behöver vara ledig. Jag kan inte stänga av tankarna, men här och nu nöjer jag mig med att sätta dem på pränt. Det är en av många fördelar med att driva en blogg. Nedanstående tankar är också del av den tankemodell jag försöker skapa, och vars bärande tankar är frukter av egna studier, erfarenheter och forskning. Här och nu har jag inga andra ambitioner än att presentera lite inblickar i det arbete jag har för avsikt att återvända till efter den välbehövliga semestern som i morgon går in på sin tredje vecka. 

Minnet är en av människans mest centrala och samtidigt mest underskattade egenskaper. Det är allmänt bekant att man inte kan lita på minnet, varken det egna eller det offentliga. Ändå är man hänvisad till det i vardagen. I dagens uppkopplade värld kan man få hjälp att minnas saker, men eftersom internet svämmar över av information är det hopplöst svårt att sålla, och dessutom är ingen betjänt av att minnas allt. Vårt minne är just mänskligt och vill vi även framgent vara och utvecklas som just människor behöver vi lära oss förstå den visdom jag såg som barn på en bonad i ett hus någonstans, jag har glömt vilket: Lär dig livets stora gåta, älska, glömma och förlåta. I ärlighetens namn fick jag googla för att får det exakt rätt. Det jag mindes var dock det centrala och det jag vill peka på här var förmågan att glömma. Minnet handlar inte bara om att komma ihåg, det handlar lika mycket om att rensa bort och välja vilka minnen som ska bevaras. Att älska, glömma och förlåta är mänskliga egenskaper som går att relatera till kunskapen som den akademiska kvalitet, vilket är bokens huvudtema, ytterst handlar om. Sofia är grekiska och betyder kärleken till visdom. Kan man inte avlära sådant som visat sig vara fel går det inte att utveckla kunskap. Och tar man som forskare kritik mot det man hävdar personligt kommer vetenskapen att utvecklas till en kamp om makt och prestige snarare än vetande. Akademisk kvalitet är på samma sätt som minnet något mycket större och mer betydelsefullt än vad man vanligtvis tänker på. Liksom minnet är den dynamisk och den går bara att närma sig indirekt, och vill man värna den krävs tålamod och ödmjukhet.

Att vara människa handlar om att söka perfektion, men detresan som är målet av den enkla anledningen att livet för var och en av oss är ändligt. För att ha en chans att lära och utveckla kunskap behöver man stanna upp och ta sig tid att tänka efter, och det är en av den akademiska kvalitetens adelsmärken; den går inte att mäta eller kontrollera eftersom den utgör själva förutsättningen för det som utmärker universitetet som kunskapsinstitution. Liksom teknik gör den akademiska kvaliteten sig påmind först när den inte fungerar. När Sveriges utbildningssystem ansågs vara ett av världens bästa var det ingen som talade om vikten av kvalitet eller betydelsen av bildning. Lärdomen man bör dra av det är att lösningen på skolans och den högre utbildningens problem inte är kontroll och styrning samt system för kvalitetssäkringutan motsatsen: frihet, tillit och kreativitet. Det går inte att återskapa skolan och det finns inte ett enda bästa sätt och heller ingen mall för hur man ska göra – liksom med livet är det vägen som är målet. För att kunna värna den akademiska kvaliteten och skapa förutsättningar för lärande och kunskapsutveckling behöver man tänka i nya banor, och man behöver både dra lärdom av historien och rikta blicken framåt, mot det som skulle kunna bli. Utan kärlek till kunskapen som sådan och strävan efter bildning, som inte handlar om någon kanon eller saker att pricka av på en lista, går det inte att värna den akademiska kvaliteten. Framförallt är det viktigt att inte leta syndabockar eller fördela skuld. Bara genom att arbeta tillsammans för kunskapens och det gemensammas bästa kan den akademiska världen återakademiseras.

Första veckan av semestern

Mest för att hålla igång bloggen, vilket känns viktigt, postar jag lite bilder från veckan på Österlen där vi hyrt en väldigt fin stuga som med saknad lämnas här idag. Bilderna är från stranden i Haväng, Stenshuvud och Wanås. Återkommer nästa söndag med en lite längre och mer genomarbetad text.

Akademin är en levande organism, inte en maskin

Nu är det äntligen semester. Inte så att jag längtat, egentligen. När jag jobbade som bagare var det annorlunda. Men jag behöver verkligen vara ledig. Våren är verkligen en hektisk period då alla trådar ska sys ihop, uppsatser ska examineras, kurser utvärderas och alla dessa möten som kläms in just innan ledigheten. För att orka ännu ett år behövs ledigheten. Därför känns det bra. Eller det är bara för mig personligen det känns bra, för egentligen oroas jag över vad som håller på att hända med högskolan. Uppdraget är fortfarande undervisning, forskning och kunskap; men makten över definitionen av begreppen håller på att glida akademikerna ur händerna. Och när det är andra som bestämmer görs andra prioriteringar, skapas andra system för kvalitetsutvärdering och riktas fokus mot annat än just kunskap som inte är en fråga om hur det känns utan ett ämne som akademiker reflekterat över i över tusen år. Verkligheten har inte förändrats, det är kulturen som ser annorlunda ut idag jämför med för bara tio år sedan. 

För att undervisningen ska kunna främja akademiskt lärande måste den bygga på högkvalitativ forskning, och finns inte tiden att utveckla tankarna (både för lärarna och studenterna) och skriva texter som håller för granskning går det ut över kvaliteten. Och om det anses viktigare att produktionen av nyckeltal hålls på en hög nivå och att den egna organisationen står sig i konkurrensen med andra organisationer, blir kunskapen och den akademiska kvaliteten oundvikligen lidande. Det finns inga genvägar. En målstyrd, kvalitetssäkrad och prestationsorienterad högskola kan inte samtidigt vara akademisk. Detta förstår alla vetenskapligt skolade människor, men tyvärr har deras makt över verksamheten minskat betänkligt på senare tid. Det som oroar mig och gör att jag inte riktigt kan njuta av semestern är att det kommer signaler om att produktionstakten ska öka samtidigt som tiden som tilldelas kurserna (alltså den tid lärarna får för att undervisa) stadigt minskar, och kontrollen bli allt mer detaljreglerad. Högskolan förvaltar inte pengarna som skattebetalarna investerar i verksamheten genom att skapa så goda förutsättningar som möjligt för forskning, undervisning och lärande. Den långt drivna ekonomiseringen av verksamheten gör istället att högskolan allt mer betraktas som ett vinstdrivande företag vars mål är att expandera.

Stannar upp. Andas in. Andas ut. Tänker efter. Det är som sagt snart semester och jag behöver verkligen vila. Det är dock svårt att känna sig riktigt lugn när jag upplever att den organisation jag investerat så mycket i dels av tacksamhet över allt jag fått, dels för att arbetet med att utveckla kunskap kommit att bli mitt liv, håller på att förändras i grunden. Från att vara en dynamisk och levande organism som utvecklades i takt med människorna och deras strävan efter att veta mer och bättre, till att bli en maskin som förändras linjärt i en målstyrd utveckling som dikteras av marknaden. I den bästa av världar vore det inget problem att marknaden styrde, men med dagens fokus på aktiekurser och kvartalsrapporter blir det perspektivet allt för kort för att kunskapen ska kunna hänga med. Problemet, eller det är inget problem egentligen, utan själva förutsättningen för verksamheten, är att det finns forskare som också tänker kortsiktigt och som är mer intresserade av att göra karriär än att utveckla samhällsviktig och långsiktigt hållbar kunskap. Maskiner behöver inte vila och linjära utvecklingsprocesser går att styra. Akademiska institutioner däremot, förändras i dynamiken som uppstår mellan människor och människor behöver vila för att kunna prestera på topp, såväl intellektuellt som fysiskt. Utan generöst med återhämtning kommer kunskapskvaliteten att påverkas menligt, och problemen ackumuleras över tid. Först blir enstaka medarbetare utbrända, och om varningssignalerna inte tas på allvar kan hela den akademiska världen kollapsa, liksom torskbeståndet i Kanada. Det mentala och intellektuella klimatet är lika hotat som miljön av marknadens logik.

Stress är förödande för både kroppar och intellekt, så kunskapen blir oundvikligen lidande om elever, studenter och lärare känner sig stressade. Enda sättet att råda bot på det är att sluta styra och kontrollera. Lärande kan inte tvingas fram, och kreativitet kan bara flöda i frihet. Risken för tunnelseende bland forskare är överhängande om de tvingas fokusera mer på produktion än på kunskapsutveckling. Det finns inga genvägar. Ett idealt akademiskt år följer sin egen rytm, som ser ut så här: Upptrappning, intensivt arbete, nedtrappning, ledighet, upptrappning, intensivt arbete och så vidare. Vila och återhämtning är en förutsättning. Och för att vilan ska kunna vara vilsam måste man kunna trappa ner innan och trappa upp efter. Akademin är som sagt en levande organism, inte en maskin.

Från ett Elfenbenstorn till ett Babels torn

Forskningen blir inte bara allt mer tillämpad, den blir dessutom allt tydligare inriktad på allt smalare och mer specificerade frågor. Jag började min egen bana som kulturforskare med inriktning mot jämställdhetsfrågor, sedan bytte jag spår och intresserade mig för alkohol och droger, dock med ett fortsatt fokus på kultur. Idag är det relationen mellan kunskap och kultur som intresserar mig. När jag får frågan om vad jag forskar om säger jag kultur, i vid mening. Min resa har alltså gått från att forska om en aspekt av kultur till att rikta in mig på kulturen i sig. I takt med att jag skaffat mig kunskaper och utvecklat kompetensen att forska har ämnet för forskningen vidgats. Akademin som helhet har gått åt andra hållet. Idag blir allt fler professorer på allt smalare områden. Forskarnas titlar blir allt längre i takt med att kompetensområdet specificeras. När jag var student sa man att ju bredare ämne man var professor i desto mer aktningsvärt var det. Idag är det i princip ett krav för att bli professor att man fokuserar på ett smalt ämne eller en delaspekt av helheten. Även om kulturvetaren i mig förstår förändringen och dess orsaker oroar utvecklingen mig eftersom förståelsen för vad kunskap är och hur vetande fungerar utarmas när forskning uppfattas som inhämtande eller upptäckande av objektiva fakta om allt mer specifika frågor.

För mig handlar forskning om att utveckla förståelse för ett ämne som med åren breddats i takt med att mina kompetenser och kunskaper om kultur, eller egentligen relationen mellan kunskap och kultur, vidgats och fördjupats. Jag ser det som att jag dels står på jättars axlar, dels bygger ett fundament varifrån jag kan blicka ut över landskapet för att se de vaga mönster och otydliga förändringstendenser som är lätta att missa men som är så viktiga för förståelsen för (förändring av) kultur. Jag söker inte svar på specifika frågor, min forskning handlar ytterst om att utveckla förståelse för vardagen, samhället och livet. Jag är ingen expert som kan tala om hur det är, vilket tragiskt nog gör att det blir allt svårare för mig att förklara vad jag arbetar med. Forskare är inte experter. Mats Knutsson på Rapport och Aktuellt kan möjligen anses vara expert, men att vara forskare är något helt annat och mycket viktigare.

Tyvärr har akademin ”utvecklats” från att vara ett elfenbenstorn där forskarna verkade avskilda från det omgivande samhället till att idag allt mer likna ett Babels torn efter att Gud straffat arbetarna för sin hybris. Elfenbensakademin var i hög grad en isolerad värld där man fostrade excentriska genier som ofta inte tillförde samhället så mycket egentligen, men den högskolekulturen värnade i alla fall bildningen och studenterna som utbildade sig där gick ut i samhället med en utvecklad förmåga till kritiskt, självständigt arbete. Forskarna i Babels Torn fokuserar på sina allt smalare områden, vars strikta gränser de försvarar med sina liv. Jag hårdrar och extrapolerar, det hoppas jag att läsaren förstår. Forskarna som verkar i Babels Torn ser sig som experter och tänker sig att det vetenskapliga projekt de arbetar med är större än summan av delarna och att de äger förmågan att kontrollera världen. Det är en farlig utveckling, för i själva verket vet dagens forskare generellt sett allt mer om allt mindre delar av verkligheten och eftersom det saknas överblick och förmåga att syntetisera kunskaperna, av den enkla anledningen att ingen kan eller får röra sig över gränserna, utarmas vetandet, både inom den akademiska världen och i samhället och världen.

Ingenting blir automatiskt sant för att det publicerats i en högt rankad, peer-reviewad, internationell journal. Och kunskapens värde ökar inte självklart med mängden artiklar som skrivs, av enskilda forskare och av forskarvärlden som helhet. Den del av verkligheten som går att nå kunskap om är dessutom, i relation till verkligheten som helhet, liten. Lösningen på dagens problem är inte att återskapa elfenbensakademin, men det Babels Torn som växer sig allt högre och som allmänheten idag står på marken och beundrar är ingen akademi eftersom forskarna inte kan tala med varandra över ämnesgränserna. Svaren på våra frågor, kunskapen vi behöver för att kunna hantera de växande problemen vi står inför, finns inte där vi letar efter den och metoderna vi har tillgång till må ge oss säkra svar, men kunskap är något annat, något mycket bredare och djupare än sanningen (som är ett hopplöst mål för vetenskapen, även om den alltid strävar i den riktningen). Bildningen som övergavs när elfenbenstornet ersattes med Babels Torn behöver tas till heder och uppvärderas igen. Det är inte fler och mer säkra experter vi behöver, utan bredare och djupare kunskaper bland allmänheten samt mer av kritiskt tänkande i vardagen.

Learning by doing, med eller utan reflektion

Att bara lära genom att göra (som andra gör), håller på att utvecklas till ett av skolans, den högre utbildningens och forskningens största problem, för om man bara upprepar kommer man aldrig att utvecklas. I skolans lägre stadier är det bra eller i alla fall en förutsättning för lärande att man följer och accepterar det som läraren säger och tar till sig det som står i läroböckerna, men ju högre upp man rör sig i utbildningssystemet desto viktigare är det att man också reflekterar över vad man gör och varför samt med vilka konsekvenser. Och som doktorand och forskare är det en förutsättning att man förstår vikten av att praktisera självständigt, kritiskt tänkande, det vill säga att man inte (bara) följer eller upprepar. Jag ser inga tecken på att synen på kunskap eller skolans och den högre utbildningens uppdrag har förändrats, i alla fall inte i teorin, men i praktiken ser det annorlunda ut.

När arrangörerna av utbildning inte ges full kostnadstäckning och kostnaderna för den växande administrationen av utbildning stadigt ökar måste något skäras ner på. Tyvärr är det tiden som finns för lärande som försvinner. Lärande och kunskapsutveckling tar nämligen tid, och tid är pengar. Kanske är det därför som synen på kunskap och skolans uppdrag håller på att förändras, från att handla om att skapa förutsättningar för lärande vars resultat bedöms, till att idag allt mer handla om att överföra fakta så snabbt och effektivt som möjligt, från skolan som system till eleverna som betraktas som kunder. 

Lärande är en analog verksamhet och det är först när kunskapen internaliserats i kroppen och kan användas i andra sammanhang som är det relevant att tala om att man har lärt sig och kan eller behärskar något. I dagens produktionsorienterade utbildningssystem handlar det allt mindre om vad man kan och förstår och allt mer om att man svarar rätt på frågorna på provet, vilket man kan göra genom att upprepa det som står i böckerna eller som sagts av läraren. 

Tanken bakom Deweys devis, learning by doing, är bra. Det är genom att använda kunskap (till skillnad från att upprepa fakta) som man lär, och det är bara så man kan bidra i arbetet med att utveckla kunskap senare i livet. Idag ger vi eleverna som går ut grundskolan och gymnasiet betyg som bygger på sådant som upprepats och kontrollerats, vilket gör att de kommer till högskolan utan att förstå hur man faktiskt lär sig nya saker på egen hand. Det räcker inte på långa vägar att kunna googla, och källkritik är inte samma som kritisk utvärdering och bedömning av olika källors kunskapsvärde. Utan reflektion över vad man läser, vem man lyssnar på blir det svårt att lära. Och förutsättningen för att lyckas som student är att man även kan reflektera över sina egna kunskaper i ljuset av andra människors insikter samt inte minst att man äger förmågan att ändra åsikt i mötet med bättre och mer underbyggda argument.

Titta på samhällsdebatten idag. Präglas den av samtal där man lyssnar på varandra och utgår från vad man vet och är villig att utmana sina åsikter och grundläggande antaganden, eller debatterar man för att vinna? Frågan är retorisk. Det var länge sedan politikerna faktiskt lyssnade på varandra och verkligen brydde sig om vad som händer med vårt land på längre sikt än innevarande mandatperiod. Jag tror inte att det är så enkelt som att det handlar om egoism, jag tror problemet är mer komplext än så och att det ligger djupt inbäddat i den kultur som växer fram mellan oss människor. Egoismen och kortsiktigheten är inte problemet utan ett av symptomen på att vi har problem. På samma sätt ser jag NPM i skolan som ett symptom, inte själva problemet. För att kunna bryta den destruktiva trenden behöver vi stanna upp och ta oss tid samt reflektera över kunskapsfrågan och vad det faktiskt innebär att lära sig något. Sen behöver vi jämföra skolan och utbildningssystemet med svaren på de frågorna, och därefter faktiskt förändra organiseringen av utbildning. Eftersom lärande och kunskapsutveckling är något man gör kan skolans uppdrag inte vara att producera nyckeltal! Och eleverna kan och får inte betraktas som kunder -- ansvaret för lärandet måste förläggas där det hör hemma: hos eleven. Lärarens uppgift är att skapa förutsättningar för lärande och att bedöma elevernas kunskaper, inte att överföra fakta och kontrollera att de kam memorera uppgifterna.

Idag utbildas och anställs, helt i linje med rådande kunskapssyn, allt fler kommunikatörer vars uppgift är att föra ut företagets eller organisationens budskap på ett strikt kontrollerat sätt. Eftersom kommunikatörerna liksom alla andra anställda måste vara lojala med den organisation de arbetar för och den heliga tillväxten samt vinsten till aktieägarna måste värnas i alla lägen kommer budskapet som sprids per definition att handla om att försköna verkligheten. Kommunikatörerna utbildas inte till att ljuga, men deras arbetsgivare fostrar dem till okritiska medarbetare som säger det ledningen vill, oavsett hur saker och ting ser ut eller fungerar i verkligheten. Inte för inte blev den första uppgiften för Vita husets kommunikationschef, efter att Donald Trump svurits in, att sprida det felaktiga budskapet att det var fler människor närvarande när han svor att försvara den amerikanska konstitutionen än när Obama gjorde samma sak åtta år tidigare. Trumps presidentperiod borde mana till eftertanke, men istället har den svenska högern anammat hans sätt att se på saker och ting, vilket är djupt oroande. Det handlar inte om höger eller vänster i politiken, utan om anständighet, respekt för människan (och livet på jorden) samt kunskapen.

Skolan spelar en nyckelroll i alla långsiktigt hållbara (kunskaps)samhällen. Därför är det där förändringen inleds. Paradoxalt nog krävs det kunskap och förståelse för att inse behovet av denna förändring så vi befinner oss lite i ett Moment 22, men jag ger aldrig upp hoppet. Flyktlinjer kommer nog inte att förändra världen, men det är en plats där jag kan tänka fritt och lära mig mer genom att reflektera över kunskaperna jag har, de jag saknar och allt som inte går att veta något om. Jag skriver för att lära och reflekterar för att utvecklas, inte för att sprida fakta.