ADHD-dagboken: Hur blir vi dem vi uppfattas som?

Efter refuseringen av min bok om mellanrummen har jag låtit texten ligga för att få perspektiv på innehållet och vad det är för tankar jag vill formulera egentligen, vilket resulterat i att jag tänkt om rörande hur jag ska presentera tankarna och förklara vad jag menar med kultur och mellanrummens betydelse för dess karaktär. Sen några veckor är jag nu i full gång med det arbetet. Av motiveringen till avslaget har jag kommit till insikt om att det nog egentligen är två böcker som jag försökt tränga ihop till en. Jag ville för mycket helt enkelt. Men när jag väl tagit beslutet var det som allt blev lättare. Skrivandet har flutit på bra och jag känner en glädje i arbetet igen. När jag tittar på innehållet med nya ögon ser jag själv vad som ska ändras, hur innehållet ska omdisponeras och vilka darlings som behöver dödas. Vissa passager och tankegångar ligger mig dock närmare hjärtat än andra och veckans bloggpost är en av dessa, som jag inte riktigt har hjärta att bara kasta. Jag inser att tankegången och passagen inte fungerar i boken, men tycker ändå att det finns en poäng att publicera texten som jag var nöjd med när jag skrev den och som jag fortfarande är fäst vid, delvis så klart eftersom den är personlig och handlar om mig och mitt liv. Förhoppningsvis har den åtminstone viss allmängiltighet, men det är naturligtvis inte upp till mig att avgöra.

Om författaren är död, vem är det då som skriver?

Övertygelsen om att kunskap är något i kraft av sig självt och uppfattningen om att människan är ett förnuftsstyrt mer eller mindre autonomt subjekt, fristående från sammanhangen hen lever i, är just en sådan grundläggande uppfattning som behöver nyanseras för att uppnå förståelse för mellanrummen, men eftersom gamla föreställningar sällan överges i en handvändning måste det till något exceptionellt för att väcka tanken och sätta igång förändringsprocessen. Och det lyckades den franske filosofen Michel Foucault, som är en annan av inspiratörerna till filosofin om mellanrummen, verkligen med. Hans uttalande om att författaren är död, om än bara i bildning mening, liksom hans analyser av sanningsbegreppet, väckte och väcker fortfarande mycket starka känslor även långt utanför akademin. Foucault är för många ett rött skynke, vilket kan sägas bekräfta hypotesen att kunskap, makt och subjekt är olika delar av samma komplexa helhet. Om påståendet om författarens och subjektets död (Foucault 2008, 77ff), verkligen var tänkt att uppfattas bokstavligt, alltså som ett empiriskt grundat påstående, vore det enkelt att falsifiera, men så är det naturligtvis inte. På samma sätt som det krävs energi för att bryta sig loss från jordens dragningskraft och ta sig ut i rymden behöver insikten om subjektets relationella status, vilket är ett slags Kopernikansk vändning, laddas med intensitet för att uppmärksammas, accepteras och få genomslag i tänkandet. Talet om subjektets död är ett försök att utmana grundläggande föreställningar om vad det innebär att vara människa, alltså en teknik för att få perspektiv på det man tror sig veta om sig själv och inte ett påstående om ett faktiskt förhållande.

Utgångspunkten för mellanrummens filosofi är att människa är något man blir tillsammans och att man ser sig själv i andras ögon, vilket är en tanke hämtad från Foucault. Även om vi människor inte är autonoma subjekt spelar det självklart roll både vem som skriver och vem som läser, samt på vilket sätt och via vilket medium som tankarna förmedlas. Just den här boken ser ut som den gör för att jag och ingen annan har skrivit den och berättelsen om mig och den krokiga väg som tagit mig hit, som jag här ska dela med mig av, är möjligen ovanlig i en text med vetenskapliga anspråk men på inget sätt ovidkommande.[1] Sociologen Sten Andersson (2012, 23) motiverar upplägget av sin studie av filosofen Ludwig Wittgensteins liv med argumentet att det inte går att skilja mellan verk och person. Att försöka förneka eller bortse från att forskning bedrivs av människor och för människor är olyckligt.

Skönhet finns i betraktarens öga, brukar man säga. Ett konstverks värde avgörs varken av konstnären eller kritikern eftersom det uppstår i mötet och existerar i mellanrummen. Insikten om att detta även gäller oss människor drabbade mig som tonåring när jag såg Woddy Allens mockumentär Zelig som berörde mig djupt. Det kändes nämligen som filmen handlade om mig. Zelig är en mänsklig kameleont, ett slags flytande personlighet som förändrar sitt sätt att tala och även sitt utseende i relation till sammanhangen han befinner sig i. Jag är långt ifrån ensam om att som ung vuxen ha känt så, men den där känslan höll i sig länge hos mig och jag funderar fortfarande på varför. Vad som är hönan och ägget när man formas till den man sedan blir är omöjligt att säga något säkert om. Faktum är dock att jag på högstadiet utsattes för en subtil och passivt aggressiv mobbing. Kanske den där filmen drabbade mig för att jag inte förstod varför jag mobbades? Hur som helst tvingade mobbingen mig att fundera på vem jag var, vilka som gav sig på mig, när och framförallt varför, vilket gjorde att min redan känsliga sensibilitet för stämningar i rummet och lyhördheten för andras uppfattningar förfinades. Utsattheten gjorde mig rädd för att hysa och uttrycka egna åsikter. Liksom Zelig lyssnade jag på alla och hade svårt att ta ställning eftersom jag hela tiden antog den andres perspektiv. Detta ledde till att jag under många år levde med en känsla av tomhet inombords. Även om det var jobbigt och ibland rent plågsamt att pekas ut som annorlunda och tvingas till utanförskap fick dock mobbingen mig också att se möjligheter och alternativ – det ständiga balanserandet och vägandet av olika påståenden som jag mötte lärde mig lyssna på och förstå olika perspektiv och uppfattningar, vilket hjälpte mig att utveckla min analytiska förmåga. Jag ville verkligen vara en del av gemenskapen och försökte aldrig sticka ut, men när jag agerade utan hänsyn tagen till det som förväntades och togs för givet drog jag på mig uppmärksamhet. Och så har det fortsatt vara. Varför gör du så där? är en fråga som förföljt mig genom livet. Svaret har alltid varit: Jag vet inte! Jag uppfattas ibland som obstinat men det har aldrig varit ett självändamål för mig att vara, göra eller tänka annorlunda. Den där boxen man ofta förväntas tänka utanför upptäckte jag den hårda vägen, genom andras påpekanden om att mina ord, tankar och handlingar inte höll sig innanför dess väggar.

Det är meningslöst att försöka utröna varför jag mobbades. Faktum är att jag tror är just därför problemet är lika levande idag som det var när jag växte upp. Dels är mobbing inget barn- eller ungdomsproblem, den tar sig bara andra uttryck i vuxenlivet, dels är det inte den som mobbas som är problemet utan den omgivande kulturen som möjliggör mobbingen. Det faktum att jag led (och fortfarande lider) av dyslexi och därför tvingades gå i klinik, som det hette på 1970-talet, liksom att jag präglas av vad som troligen skulle kunna diagnostiseras som ADHD, bidrog säkert, men det är oviktigt eftersom mobbing är ett strukturellt problem. Poängen som jag vill göra här är att allt detta ledde till att jag kom att misslyckas kapitalt i grundskolan – fast bara om man ser till betygen. Mina problem har nämligen aldrig handlat om inlärningssvårigheter eller bristande kunskapsintresse utan om dåligt självförtroende och svårighet att hålla mig inom angivna ramar. Lärarna i skolan uppfattade mig som frånvarande och ointresserad men faktum är att jag kom till skolan för att lära och aldrig förlorade fokus på kunskapen. Jag lyssnade alltid uppmärksamt på vad som sades på lektionerna. Problemet, i alla fall utifrån lärarnas perspektiv, var att jag inte kunde låta bli att associera till det som sagts på andra lektioner eller sådant jag läst i tidningar eller sett på TV. Mina lärare uppfattade mig som en frånvarande drömmare när jag satt och tittade ut genom fönstret, men det gjorde jag inte för att fly från lektionen utan för att hantera alla nya kopplingar mellan ämnena som dök upp i mitt huvud. Jag bearbetade samhällskunskapen under historielektionerna, fysiken under biologin och utvecklade min känsla för språk när vi hade musik. Jag vet inte om känslan av utanförskap är orsaken till att jag helt saknade intresse för proven, men jag pluggade i alla fall aldrig inför dem. Betygen blev givetvis därefter även om jag ofta var bäst i klassen på oförberedda läxförhör. Mitt intresse för lärande var helt enkelt inte avgränsat till skolan.

Trots alla problem och umbäranden är jag idag tacksam över att lärarna i hög grad lämnade mig ifred och att jag slapp diagnostiseras. Förutsättningen för mitt lärande och utvecklingen av förståelse för världen och tillvaron var att fick jag gå min egen väg. Betygen på högstadiet räckte till en tvåårig yrkesförberedande linje, och även om det inte var min dröm att bli bagare var jag nöjd med att kunna byta skola och miljö. Jag hade helt enkelt fullt upp med att förstå mig själv och min närmaste omgivning och hade ingen aning om vad jag ville göra med mitt liv. Åren i grundskolan fick mig att tro att jag inte hade vad som fordrades för att arbeta med intellektuellt krävande uppgifter. Under åtminstone hälften av tiden jag tillbringade i bagerivärlden var jag övertygad om att det var mitt livsöde att arbeta med brödtillverkning. Det som fick mig att söka mig därifrån var en växande känsla av instängdhet och vantrivsel. Efter några år när jag landat i den nya tillvaron blev det allt tydligare för mig att bageriyrket inte gav mig utlopp för önskan att lära och utvecklas som tänkandemänniska. När jag väl lärt mig yrket och efter att ha bytt arbetsgivare några gånger och provat på olika uppgifter var det som om väggarna trängde sig på och taket sänktes. På jobbet stördes mina tankar, och efter arbetet orkade jag inte ägna mig åt det jag allt mer kom att drömma om, vilket tärde på mig. Efter fem år som bagare kom jag till en punkt där jag tvingades välja mellan livet och osäkerheten som en uppsägning och studier innebar, och jag valde kunskapen. På Komvux läste jag upp mina gymnasiebetyg och skaffade mig behörighet att studera på universitetet. Och när jag väl tog steget in i akademin var det som att komma hem. Efter att den initiala osäkerheten lagt sig gick det upp för mig att när jag studerar det som intresserar mig, på mina egna villkor, finns (än så länge) ingen gräns för vad jag kan åstadkomma. Plötsligt fick sökandet efter kunskap och förståelse en riktning. Etnologi var det första ämnet jag kom i kontakt med och jag fångades av tanken att det fanns något som hette kultur och att den både kan och bör undersökas vetenskapligt. Efter A- och B-kursen lockade andra ämnen också. Det ena gav det andra och jag plockade först ihop en kandidat- och sedan en magisterexamen av olika fristående kurser. Efter sex år som student på Göteborgs universitet kände jag mig redo att ta steget till doktorand, och 2003 disputerade jag vid Umeå universitet, på en etnologisk avhandling (Nehls 2003) om förutsättningarna för jämställdhetsarbete i den svenska åkerinäringen. Efter disputationen fick jag en anställning som lektor på det som idag heter Högskolan Väst i Trollhättan. Ämnet kulturvetenskap fanns av en tillfällighet på samma institution som vårdvetenskap och därför föll det sig naturligt att ta upp ett gammalt intresse för missbruk. 2011 blev jag docent på en studie av alkohol och droger i kulturen och kulturen i alkoholen och drogerna (Nehls 2009). Därefter kände jag mig redo att påbörja arbetet med detta projekt, som jag ser som mitt bidrag till kunskapsutvecklingen inom humaniora i allmänhet och etnologi i synnerhet. På ytan ser det kanske ut som det saknas en röd tråd i min utbildning och forskargärning, men allt jag läst och studerat liksom texterna jag skrivit genom åren rör alla på ett eller annat sätt kultur och förutsättningar för förändring.

Sökandet efter förståelse både för mig själv och omgivningen har tagit mig dit där jag är idag och är fortfarande vad som får mig att gå upp mig på morgonen. Det har dock inte varit enkelt, men å andra sidan vet ingen vilka problem andra människor brottas med. Och det finns massor av olika tekniker att ta till för att underlätta resan fram, ut och upp i livet. Tidigt som student lärde jag mig till exempel att studierna underlättades om jag satt på café. Där, i ett lagom sorl av röster märkte jag till min glädje att jag faktiskt har förmågan att superfokusera. Problemet är bara att uppmärksamheten sällan håller i sig särskilt länge. En timme, max, sedan börjar tankarna vandra. Men tar jag en promenad och flyttar mig till ett nytt ställe kan proceduren upprepas. För mig var det en förutsättning för att lyckas och pengarna jag lagt på kaffe genom åren är en investering som förräntat sig väl, om inte i pengar så i kunskap och fördjupad förståelse. Även om jag lyckats lära mig leva med mig själv och mina förutsättningar och trots att det på många sätt är en fördel att ha ADHD tär det på krafterna för mig att rikta all uppmärksamhet mot en enda uppgift, och eftersom jag är dyslektiker går allt läsande långsamt, så studierna är fortfarande en kamp. Det är svårt att beskriva men den som sett en katt som koncentrerar sig på något, som är helt fokuserad och som sprätter upp som en fjäder om den överraskas, vet ungefär vad jag upplever varje gång jag störs i arbetet. När koncentrationen brutits är det svårt och tar tid att ladda om. Och det behövs så lite. Ett pling från telefonen, ett utrop i pendeltågets högtalare eller någon som knackar på dörren till kontoret för att ställa en ”snabb” fråga. Jag hoppar inte upp som katten, men inombords regerar jag på samma sätt. Adrenalinpåslaget och den ökade pulsen tröttar. Bara vetskapen om att koncentrationen kan avbrytas på ett ögonblick är påfrestande. Får jag bara lösa arbetsuppgifterna på mitt sätt utgör mina neuropsykiatriska handikapp inga hinder i vardagen eller arbetslivet, men försöken att målstyra och kvalitetssäkra den akademiska verksamheten utgör ett växande hot. Den kreativa förmåga som jag tvingats utveckla är både värdefull i arbetet som forskare och lärare och en överlevnadsstrategi samt en förbannelse eftersom kreativiteten följer sin egen irrationella logik och hela tiden tar mig till nya och oväntade ställen, vilket återigen riskerar att göra mig till en avvikare som uppfattas som ett problem. Ofta sägs det idag att man ska tänka utanför boxen och vara kreativ. Fast så fungerar det inte eftersom verklig kreativitet, så som kreativitet faktiskt tar sig uttryck och fungerar i människors kroppar, aldrig anpassar sig efter några regler eller manualer. Istället för att målstyra utbildning och forskning samt diagnostisera och medicinera människor för att få dem att passa in i en allt smalare norm skulle samhället och synen på normalitet kunna breddas och fler skulle därigenom integreras i samhället och kunskapsutvecklingen. Olika forskare har olika erfarenheter och skilda personligheter, men genom samverkan breddas sökfältet, växer verktygslådan och ökar chansen att resultatet av arbetet blir användbart. Även om jag har problem är jag inget problem, i alla fall inte så länge jag får arbeta i frihet och axla ansvar och lösa uppgifter efter eget huvud.

---

[1] Inom etnologin brukar man säga att det inte finns någon tydlig gräns mellan forskningsämnet och forskarens personlighet, vilket boken Etnologiska visioner – där Lena Gerholm intervjuar femton forskarkollegor om deras väg in i och syn på ämnet – tydligt visar.

Min kommande bok om teori

Just nu arbetar jag intensivt på en lärobok om teori, som jag kommit ungefär halvvägs med. Teori är ett fascinerande ämne som länge var en gåta för mig, men som sedan blev ett av mina största intressen. Jag är därför tacksam för att jag får skriva om det och det är ett stort ansvar att få hjälpa studenter att tänka och arbete med den här typen av problem, som leder till en akademisk nyckelkompetens. Veckans bloggpost utgörs av introduktionen till boken.

Teori är en viktig nyckel till förståelse för vad som skiljer högre utbildning från gymnasiet och grundskolan. Inser man vad teori är blir det lättare att förstå hur kunskap fungerar, vilket är en förutsättning för att man dels ska kunna utveckla ny kunskap på egen hand, dels för kunna förstå och granska den kunskap som presenteras i läroböcker och vetenskapliga artiklar. När man skaffat sig insikt om vad teori är och har lärt sig hantera den aspekten av kunskap besitter man en värdefull kompetens som gör livet och studierna enklare och roligare. Erfarenheten säger att den som tar sig tid och fördjupar sig i detta spännande ämne blir rikligen belönad. Många har svårt att förstå vad teori är, men syftet med denna bok är att visa att svårigheten snarare handlar om vilka förväntningar man har än om ämnet som sådant. Man skulle kunna säga att det svåra med teori är att inse hur enkelt det egentligen är.

Under mina första år som student försökte jag förtvivlat förstå vad det där gåtfulla ordet teori betydde. Jag lyssnade på lärarna, läste kurslitteraturen och klarade oftast tentorna, men teori var länge som en gåta för mig. Under introduktionen till A-kursen i sociologi sa en av lärarna att han var intresserad av teori, men jag kunde inte för mitt liv begripa vad det var han var intresserad av egentligen. Under arbetet med min C-uppsats i etnologi, som handlade om nyktra alkoholister och arbetet i AA och Länken, skrev jag pliktskyldigt ett avsnitt i inledningen om sociolingvisten Basil Bernstein och hans teorier om språk. Och jag tyckte mig se att det han skrev om gick igen i mitt material. Men jag förstod ändå inte riktigt kopplingen mellan och vilken roll teorin hade i uppsatsen. Uppsatsen fick högsta betyg och jag skulle kunnat nöja mig med det, men jag är glad att jag inte släppte den där frågan för när polletten väl trillade ner insåg jag att svaret på mina frågor hade funnits framför ögonen hela tiden. Frågan om vad teori är följde med mig in i doktorandstudierna, och där någonstans föll bitarna på plats och jag förstod inte bara teorins roll utan även dess unika egenskaper. Förhoppningen är att den här boken ska kunna erbjuda hjälp att snabbare inse det som tog mig många år att förstå, att teori inte alls är särskilt svårt.

Just eftersom jag minns mina egna problem att förstå vad teori var i början av mina studier har jag den största respekt för att studenterna tycker att det är svårt att förstå vad jag talar om när jag talar om teori och andra termer och begrepp. Men för att studierna på högskolan ska kunna sägas vara högre måste det vara svårt (se Nehls 2020), annars förlorar universitetsutbildningarna sin mening. Och upplevelsen av det är svårt bottnar ofta i att man inte lägger ner tillräckligt med tid eller ännu inte utvecklat en fungerande studieteknik. Kunskap är inte fakta som enkelt kan överföras från läraren som vet till studenten som är okunnig. Lärande är en mödosam process där man hela tiden balanserar på gränsen för sin egen förmåga, och det är just det som gör högskolestudier så intressanta och belönande. Ju svårare frågor man brottas med desto mer öppen behöver man vara, både inför andra och sig själv, med vad man inte kan eller förstår. När man förstår detta och inte ser okunskapen och det man inte förstår som ett problem, utan som en förutsättning för lärande, blir det enklare att gripa sig an ett ämne som teori som i grund och boten inte är särskilt svårt.

Skapandet av det goda samhället, såväl i dag som i framtiden, kommer att handla om rätten att beteckna, definiera och beskriva verkligheten, skriver Bengt Kristensson Uggla (2002 s. 368 ff.) i boken Slaget om verkligheten, vilket är ett sätt att se på och förhålla sig till teori. I inledningen till boken finns en bild av en världskarta, som är ett slags teoretisk representation av världen. Testa att vända på kartan och försök sedan orientera dig i den så inser du hur mycket olika teoretiska föreställningar påverkar vår uppfattning om världen och verkligheten. Trots att vi delar en och samma verklighet gör vi människor oss helt olika föreställningar om hur den ser ut. Vetenskapen har lika lite som verkligheten någon arkimedisk punkt utifrån vilken man kan förstå allt genom att räkna på saken. I stället för att betrakta detta som ett problem bör man göra sig medveten om att ett samhälle där det råder total konsensus kring allt är ett totalitärt samhälle, enligt Kristensson Uggla (2002 s. 361). Han menar samtidigt att det är minst lika problematiskt att tänka sig ett samhälle där det inte finns några som helst kopplingar mellan föreställningar och verklighet, eftersom ett sådant samhälle förlorar kontakten med sig självt och i förlängningen riskerar att upplösas i ett anarkistiskt kaos. Slutsatsen blir att alla renodlade ytterlighetspositioner och bestämda uppfattningar omöjligen kan göra rättvisa åt verkligheten, och det är därför det är så viktigt att förstå vad teorier är och vad de kan användas till i arbetet med att skapa och använda kunskap. Ett väl fungerande samhälle behöver liksom vetenskapliga påståenden vara möjligt att kritisera, och det förändras i enlighet med människors kollektiva önskningar – vetandet måste så att säga svänga i takt med verkligheten och människorna som använder den och i den processen spelar teori en viktig roll. Kristensson Uggla menar att ett rimligt krav på en teori om verkligheten är att den inte bara beskriver den utan att den även tar hänsyn till människors förmåga att överskrida tillvarons begränsningar och förändra världen. För att kunskapen ska bli användbar är det viktigt att man äger förmågan att byta perspektiv och betraktar tillvaron med kritisk distans och den kompetensen får man på köpet när man studerar teori.

Detta är inte den definitiva boken om teori. Det är en introduktion, både till ämnet som sådant och till olika sätt att tänka och arbeta för att utveckla förståelse för frågan: Vad är teori? Det finns massor skrivit om ämnet och det finns lika många olika sätt att förklara som det finns lärare som känner sig manade att försöka. Boken är ett ärligt försök att hjälpa dig som student att förstå något jag själv brottades med under många år. Som jag försökt visa här inledningsvis så finns det inga enkla svar eller genvägar till förståelse för ett så pass komplext och mångtydigt begrepp som teori, men om man utrustar sig med tålamod och ödmjukhet inför det man inte vet eller förstår kommer arbetet med att söka kunskap och förståelse att vara belönande.

Att förstå vad man inte vet är svårast men viktigast

En av de saker som jag förknippar allra mest med lycka, det som får mig att känna störst glädje och tillfredställelse i livet, är stunderna av och möjligheten att prestera på toppen av min intellektuella förmåga. Där och när jag befinner mig vid gränsen för det jag kan och förstår och jag tvingas fokusera fullt ut på uppgiften mår jag som allra bäst. Jag sökte mig till högskolan för utmaningens skull, för möjligheten att lära och utveckla ny kunskap, och det är vad som hållit mig kvar i alla år. Det finns en trygghet i att veta att ingen någonsin blir fullärd och att det alltid finns nya saker att lära sig förstå och behärska, men det är paradoxalt nog också en av de största källorna till oro i mitt liv. Under de senaste åren har högskolan nämligen förändrats väldigt mycket och den tydligaste förändringen, den som oroar mig mest, är att jag som lektor inte bara tillbringar utan dessutom allt tydligare förväntas tillbringa allt mindre av min arbetstid vid den där gränsen för min förmåga. För varje år som går blir mitt arbete allt mindre akademiskt och kraven som ställs på mig handlar allt mer om att jag ska följa regler och upprepa sådant som bestämts av andra, även om jag med stöd i förvärvade kunskaper och beprövad erfarenhet vet är fel. Jag har alltså inte bara förövats möjligheten till glädje i arbetet, jag tvingas dessutom göra saker som strider mot det jag lärt mig, vilket tär på mig. Och trots att jag kan hänvisa till egen och andras forskning när jag argumenterar för att förändringarna strider mot vad vi vet känner jag mig allt mer som någon som ropar i öknen.

När jag påtalar detta för vänner och andra utanför högskolan möts jag ofta av oförstående blickar. Det händer ibland att jag får höra att man inte håller med mig, trots att jag talar om mitt arbete som lektor och med stöd i egen och andras forskning. När linjens makt över högskolans verksamhet ökar på kollegiets bekostnad talas det allt oftare om att högskolan är som vilken statlig myndighet som helst (trots att det inte borde vara det eftersom det sättet att organisera utbildning och forskning är oförenligt med strävandet efter akademisk kvalitet) och undervisning och forskning betraktas allt tydligare som vilket arbete som helst, och därifrån är steget inte långt till att börja ifrågasätta samhällets kostnader för utbildning, särskilt när känslan av att det saknas pengar till annat gör sig påmind (och det gör den allt oftare när skatten ska sänkas till varje pris). Som kulturvetare förstår jag varför det blir så här, men det är ingen tröst, tvärtom underblåser insikten oron jag känner. Om och när allt fler förstår allt mindre vad de inte vet minskar respekten för kunskapen, och när arbetet på högskolan handlar allt mindre om lärande och kunskapsutveckling och allt mer om att följa order, devalveras värdet av akademiska examina och vetenskapliga titlar och den tragiska utvecklingen accelererar. Fortsätter utvecklingen är det bara en tidsfråga innan man blir doktor, docent och professor med hänvisning till hur många artiklar man skrivit och hur stora anslag man vunnit i konkurrens, och då handlar arbetet inte längre om kunskapsutveckling. Där och när det räcker att följa regler och ledningens order är arbetet inte längre akademiskt. Och när snart sagt vem som helst kan utföra tjänsten utbildning eller forskning undermineras respekten för kunskapen och därifrån stupar det brant utför.

Idag är det framförallt på fritiden jag har möjlighet att utmana mig själv och mina kunskaper, och eftersom arbetet som lektor än så länge är förhållande fritt och jag dessutom äger förmågan att gå upp tidigt på morgonen för att jobba går det oftast ganska bra att arrangera jobbet på ett sådant sätt att jag får möjlighet att skriva och ägna mig åt läsning av utmanande texter. Detta är jag enormt tacksam för, men det är en klen tröst och även en källa till sorg då jag känner mig allt mer ensam. Ju bredare och djupare kunskaper jag utvecklar desto oftare befinner jag mig i sammanhang där människor, utan att inse det själva, agerar som om de anser sig veta mer och bättre än jag. Även när jag bemöts som expert är det bara om det jag säger bekräftar det som andra anser sig veta som jag når uppskattning, min titel som docent används idag huvudsakligen för att legitimera åsikter och beslut som ibland till och med inte bygger på forskning. Idag är det alltså en helt annan gräns jag balanserar på: anständighetens och samvetets gräns. För egen del klarar jag mig även om jag tycker det är sorgligt, men kunskapsfrågan handlar inte om mig eller någon annan som ser, förstår och upplever samma sak, utan om samhällets och mänsklighetens långsiktiga överlevnad. 

Putin, Trump, Bolsonaro, Orban, Erdogan, och Xi Jinping visar vad man kan göra med makt och deras förakt för kunskap är lätt att förstå eftersom de med stöd i egen erfarenhet vet att man inte behöver ta hänsyn till forskning och beprövad erfarenhet. Som forskare vet jag att makt är relationell och växer fram underifrån. Diktatorernas makt är alltså villkorad och det är bara så länge som folket, den stora massan accepterar ledarna som de har makt. Forskning visar också att totalitära regimer angriper kunskapen och det fria ordet först. Inte minst därför är det så oroande att se hur allt fler bryr sig allt mindre om kunskapen. Det är hopplöst svårt att uttala sig om vad som är hönan och ägget, men allt fler köper i allt högre grad populistiska politikers utspel, vilket gör att detta går hem. Eftersom väljarna inte belönar ärlighet, långsiktighet och klokskap i politiken spelar det ingen roll att alla verkar överens om att Trump och liknande politiker är olämpliga ledare, så länge skatten sänks och invandringen hindras verkar förfärande många människor idag vara nöjda. Och eftersom vi vet att en lögn som upprepas tillräckligt många gånger till slut tenderar att uppfattas som en sanning, är det bara en tidsfråga innan demokratin avskaffats; om, säger om, vi inte sätter stopp för den utvecklingen. Fast det kräver kunskap, och den kan bara utvecklas i ett samhälle som respekterar och förstår vad kunskap är och hur forskning faktiskt fungerar. Och är i sin tur något som kräver insikt om vad man inte vet och hur lite som går att veta något om.

Det finns ett begrepp som kan användas för att förklara läget i kunskapsnationen Sverige och världen i stort: Dunning-Kruger-effekten, som i korthet handlar om att inkompetenta människor överskattar sin egen förmåga, vilket är en utveckling som den galopperande betygsinflationen och urholkningen av akademiska titlar underblåser. Därför är skolans och den högre utbildningens viktigaste uppgift inte att lära människor vad de ska kunna, utan att får dem att förstå vad de inte vet, och att lära sig förstå och uppskatta känslan av att självständigt och med utgångspunkt i förmågan att tänka kritiskt, söka kunskap och utmana sina insikter och övertygelser. Ett verkligt kunskapssamhälle bygger inte på mängden akademiska examina, utan på glädjen i att lära sig nya saker och respekten för kunskapen och allt vi inte vet och det som inte går att veta något om.

Förståelse, snarare än fakta, är vad vi behöver

För en vecka sedan inledde Putin sitt angrepp på Ukraina och vi befinner oss än en gång i limbo. Inget har varit sig likt sedan mars 2020 och det börjar bli svårt att hänga med i alla vändningar. För mig som kunskapsteoretiskt intresserad kulturvetare har det varit och är det fortsatt en intressant tid att leva i. Jag har lärt mig massor, både om mig själv, andra människor, samhället och kultur. Även om bloggposten handlar om människans, särskilt i tider som dessa, allt annat överskuggande begär efter visshet och bristande insikt om det helt nödvändiga behovet av förståelse, vill jag börja med att reflektera över de här två märkliga åren såväl utifrån ett personligt perspektiv som ett kulturellt och kunskapsteoretiskt.

När Corona började sprida sig på våren 2020 drabbades jag liksom alla andra av rädslan för det okända och jag hade svårt att tänka och fokusera på något annat än döds- och smittspridningssiffrorna som dagligen uppdaterades. Sen, efter några veckor, infann sig ett relativt lugn och livet och vardagen hittade en rytm som jag ganska snart och till min stora förvåning insåg att jag trivdes väldigt bra med. Pandemin har lärt mig att jag är långt mer introvert än jag kunde ana. Livet gick in i en ny och lugnare fas. Mötena blev märkbart färre och dessutom lättare att hantera via Zoom. Framförallt fick jag massor med tid över att skriva och läsa, särskilt som jag ganska snart fick in en rutin där jag gick upp lika tidigt som när jag pendlade och dessutom ofta jobbade ända fram till kvällen istället för att sluta vid kontorsarbetsidens slut.

Jag uppdaterade bloggen dagligen fram till årsskiftet 2020/2021 och gick sedan över till att publicera poster en gång i veckan, vilket frigjorde ännu mer tid och framförallt kreativ energi. Boken om vetenskapsteori kom ut för ett år sedan och då var jag redan igång med boken om kunskapsteori som kom för en dryg månad sedan. Under inledningen av hösten 2021 kunde jag plocka ut övertid som som jag samlat på mig och jag hade nästan ingen undervisning alls under höstterminens första tio veckor. Då var det som dammluckorna brast och kreativiteten svämmade över. Jag arbetade tio eller tolv timmar varje vardag och skrev parallellt på tre böcker, två vetenskapliga och ett skönlitterärt projekt, samtidigt som boken om kunskapsteori färdigställdes. Just innan sommaren hade jag sänt manuset till boken om mellanrummen till ett förlag och jag ville använda tiden av väntan så effektivt som möjligt. Sen, strax innan jul, kom Omicron och distansläget förlängdes.

Refuseringen av mellanrumsboken som kom dagen innan julafton fick mig att stanna upp och tänka efter och jag tror det var nyttigt. Jag tvingades reflektera över vad jag verkligen vill och hur jag faktiskt tänker om allt. Och eftersom jag bara några dagar efter helgerna fick uppdraget att skriva en ny lärobok (om teori) saknade jag inte projekt att kanalisera min kreativitet till. På några veckor skrev jag ihop ett synopsis och i väntan på synpunkter på det arbetade jag fram till i onsdags intensivt med en av böckerna jag började skriva på i höstas som nu mailats till redaktören jag har kontakt med för påseende. Refuseringen i julas har gjort mig luttrad och ödmjuk, men jag vet samtidigt att jag har något viktigt att säga om akademisk kultur och högskolans intellektuella klimat, vilket boken handlar om, så jag är inte rädd för vad man kommer att säga. Under pandemin har jag hittat en inre ro och en grundmurad trygghet som gör att jag ser framtiden an med tillförsikt, höstens massiva undervisningsbörda stör mig inte även om jag naturligtvis kommer att sakna friheten och möjligheten till skrivande som distansläget inneburit. Under dessa år har jag dock kunnat utnyttja tiden maximalt och jag har lagt grunden för åtminstone tre nya böcker, så jag kan inte klaga.

Nåväl, just när den där märkliga Coronakommissionen kom med sin ännu konstigare rapport, inledde Putin invasionen av Ukraina och både världsläget och situationen här hemma förändrades radikalt. Även om det är svårt att sluta tänka på krigets offer och riskerna med Putins oberäknelighet tar jag just nu allt med ro och lyssnar, läser och lär så mycket jag bara kan om människan och den kultur som uppstår och utvecklas mellan oss och som vi både påverkar och påverkas av. Bara genom att stanna upp och skaffa sig perspektiv går det att förstå det som händer och vilka konsekvenser olika handlingar och förslag på lösningar kan tänkas få. Och det är denna insikt som föranleder mig att skriva den här bloggposten. Bara för att människor har ett behov av trygghet och ett begär efter fakta och information, särskilt i tider av kris, betyder inte att kunskapen sätts ur spel och vetenskapens kritiskt granskande, reflekterande sätt att utveckla förståelse för komplexa skeenden inte behövs, tvärtom. När läget är som allvarligast är det förståelse vi behöver mer än något annat, just eftersom det då är så svårt att stå emot känslorna som alltid riskerar att övertrumfa intellektet genom att nöja sig med snart sagt vilka svar som helst eftersom fakta ger sken av kontroll.

Även om läget är allvarligt kan inga kloka beslut kan tas i affekt och en kollektiv känsla av panik är det just detta som oppositionen kräver. Det oroar mig också att hela världens, eller i alla fall Europas, blickar nu ensidigt riktas mot Ukraina som inte är det enda landet där demokratin är under attack och de mänskliga rättigheterna utmanas. Att i detta akuta läge debattera ett eventuellt svenskt NATO-medlemskap, eller kärnkraft, som är beslut som kräver eftertänksamhet och förståelse för komplexitet, är inget mindre än galenskap. Jag känner mig trygg med vår regering som trots ett hopplöst parlamentariskt läge med lugn och relativ eftertänksamhet har styrt vårt land, men när paniken sprider sig bland befolkningen och kraven på åtgärder som KÄNNS bra ökar får populister och andra som litar mer till känslan än till intellektet och kunskap luft under vingarna. Det som förvärrar saken är att vi sedan lång tid tillbaka lever i ett historielöst tillstånd, eller evigt nu där det som sagts tidigare inte spelar någon roll. Därför behöver Putinkramare inte stå till svars för sina tidigare uttalanden och de som för bara något år sedan hävdade att Sverige är fullt får nu utan kritik framföra krav på ökat flyktingmottagande, från Ukraina (för de anser fortfarande att de som flyr från andra krig är lycksökande migranter). Det som möjliggör allt detta är vårt fokus på fakta och evidens. 

Trump lärde oss massor, men allt för många var allt för fixerade vid hans galenskap för att se vad hans agerande och mediernas uppmärksamhet vid hans uttalanden gjorde med vår syn på kunskap. Stannar man bara upp lite, skaffar sig perspektiv och reflekterar över Tumpadministrationen inser man att han valde och vrakade bland fakta som forskare, verkligt granskande journalister och anständiga politiker bara kunde bemöta med andra och bättre fakta, vilket banade väg för den relativism som nu sprider sig som en löpeld även bland svenska politiker. Och det går uppenbarligen hem, just eftersom efterfrågan på fakta i den oroliga tid vi lever i är så stor. Problemet är att förståelsen för att det är FÖRSTÅELSE vi behöver, inte bara nu utan alltid, oavsett hur mycket vi önskar och hur starkt begäret efter fakta är. Fakta fungerar som alkohol och droger för den som är missbrukarare, det tenderar att bli ett ändamål i sig.

Även jag har som sagt svårt att hantera önskan att veta säkert vad som händer i världen och jag är på inget sätt immun mot rädslor, men jag vet i alla fall hur riskabelt det är att ge efter för känslorna och har genom åren upparbetat mod och kraft att rikta fokus mot mer allmänna kunskaper i tider av oro. Och jag bearbetar oron och känslorna av ovisshet genom att skriva om problemen, både för att bygga upp förståelse för vad vi behöver och för att sprida kunskap om vad som är problemet egentligen; det vill säga vilka risker som populismen och affekttänkande kan leda till. Vetenskapen blir vetenskaplig när dess mål är att både förklara och förstå, men idag har förklaringsledet bortrationaliserats. Kunskap handlar inte om antingen eller, utan om både-och. Det är grundtanken i min bok om akademisk kvalitet, som jag ser som en intellektuell utmaning, inte som en fråga om management och administration. Strävan efter kontroll, styrning och kvalitetssäkring är en kulturell och organisatorisk motsvarighet till individers begär efter fakta och Sanning, men det är och förblir en omöjlig dröm.

Ny inledning till boken om akademisk kvalitet

För några veckor sedan publicerade jag ett tänkt förord till min bok om akademisk kvalitet här på bloggen. Det har nu arbetats om och jag tänker nu i delvis andra banor när det kommer till inledningen av boken. Som alltid är det svårt att hitta en lämplig ingång och ton. Sedan jag publicerade förra utkastet har dock boken som helhet antagit en mycket tydligare form och därför känner jag mig än så länge mer nöjd med dessa ord och denna ingång. Om en vecka, efter en snabb genomläsning, ska manus skickas till förlaget för påseende, men oavsett vilket besked jag får återstår det arbete. Jag ser denna bok som ett slags förlängning av mina tre läroböcker och motivet för att skriva den och rikta in sig på lärare och företrädare för högskolornas ledningar samt administrativa personel, är att det aldrig går att förändra högskolans syn på vad som kännetecknar verklig AKADEMISK kvalitet om inte linjen är med på tåget och skapar förutsättningar för lärarna och forskarna att utveckla kulturen i Högskolesverige, från dagens produktionsorienterade miljö till en mer intellektuell dito. 

Minnet är en av människans mest centrala och samtidigt mest underskattade egenskaper. Det är allmänt bekant att man inte kan lita på minnet, varken det egna eller det offentliga. Ändå är man hänvisad till det i vardagen. I dagens uppkopplade värld kan man få hjälp att minnas saker, men eftersom internet svämmar över av information är det hopplöst svårt att sålla, och dessutom är ingen betjänt av att minnas allt. Vårt minne är just mänskligt och vill vi även framgent vara och utvecklas som just människor behöver vi lära oss förstå den visdom jag såg som barn på en bonad i ett hus någonstans, jag har glömt vilket: Lär dig livets stora gåta, älska, glömma och förlåta. I ärlighetens namn fick jag googla för att får det exakt rätt. Det jag mindes var dock det centrala och det jag vill peka på här var förmågan att glömma. Minnet handlar inte bara om att komma ihåg, det handlar lika mycket om att rensa bort och välja vilka minnen som ska bevaras. Att älska, glömma och förlåta är mänskliga egenskaper som går att relatera till kunskapen som den akademiska kvalitet, vilket är bokens huvudtema, ytterst handlar om. Sofia är grekiska och betyder kärleken till visdom. Kan man inte avlära sådant som visat sig vara fel går det inte att utveckla kunskap. Och tar man som forskare kritik mot det man hävdar personligt kommer vetenskapen att utvecklas till en kamp om makt och prestige snarare än vetande. Akademisk kvalitet är på samma sätt som minnet något mycket större och mer betydelsefullt än vad man vanligtvis tänker på. Liksom minnet är den dynamisk och den går bara att närma sig indirekt, och vill man värna den krävs tålamod och ödmjukhet.

Jag är etnolog och har studerat sagor, sägner och folklig kultur. Det är inom humaniora, som är vetenskapen om människan, om det mänskligas förtjänster och svagheter, som jag fått min akademiska skolning. Kulturforskningen handlar om vardagliga och till synes triviala saker och företeelser och syftet är att förstå livet i hela sin mångfald och komplexitet. Det är därför inte en vetenskap om det som är, var eller kommer att bli. Humanioraforskningens resultat är inte en spegel som reflekterar tillvaron eller en kristallkula som visar framtiden. Humaniora handlar om att skapa förståelse för det som varit, utveckla insikter om det som händer här och nu och det som skulle kunna bli. Så vill jag ringa in mitt forskningsområde, eller det är i alla fall ett sätt att se på saken. Kunskap är inte (bara) hårda fakta och människan är ingen maskin. Vill man verkligen veta vad det innebär att leva som människa tillsammans med andra människor, och det behöver man för att kunna skapa en akademisk kultur värd namnet, måste man förstå att kunskap i hög grad är kultur. Jag famlar lite i blindo här, men jag vet vad jag vill säga och letar efter en ingång till bokens huvudtema som är akademisk kvalitet och intellektuell utveckling som jag ser som två sidor av samma sak eftersom det ena inte går att nå utan det andra.

Att vara människa handlar om att söka perfektion, men det resan som är målet av den enkla anledningen att livet för var och en av oss är ändligt. För att ha en chans att lära och utveckla kunskap behöver man stanna upp och ta sig tid att tänka efter, och det är en av den akademiska kvalitetens adelsmärken; den går inte att mäta eller kontrollera eftersom den utgör själva förutsättningen för det som utmärker universitetet som kunskapsinstitution. Liksom teknik gör den akademiska kvaliteten sig påmind först när den inte fungerar. När Sveriges utbildningssystem ansågs vara ett av världens bästa var det ingen som talade om vikten av kvalitet eller betydelsen av bildning. Lärdomen man bör dra av det är att lösningen på skolans och den högre utbildningens problem inte är kontroll och styrning samt system för kvalitetssäkring. Anledningen till det är att den skola jag fostrades i på 1970-talet och akademin jag sökte mig till på 1990-talet, efter några år i arbetslivet, inte går att återskapa. Det finns inte ett enda bästa sätt och heller ingen mall för hur man ska göra – liksom med livet är det vägen som är målet. För att kunna värna den akademiska kvaliteten och skapa förutsättningar för lärande och kunskapsutveckling behöver man tänka i nya banor, man behöver dra lärdom av historien samtidigt som man glömmer det som varit och rikta blicken framåt, mot det som skulle kunna bli samt undersöka förutsättningarna för det. Utan kärlek till kunskapen som sådan och strävan efter bildning, som inte handlar om någon kanon eller saker att pricka av på en lista, går det inte att värna den akademiska kvaliteten. Framförallt är det viktigt att inte leta syndabockar eller fördela skuld. Bara genom att arbeta tillsammans för kunskapens och det gemensammas bästa kan den akademiska världen återakademiseras.

Jag tassar som katten kring het gröt här i inledningen eftersom det är enda sättet att närma sig kultur, vilket ytterst är vad akademisk kvalitet handlar om. Att jag inledde med att reflektera över den där bonaden är ingen slump, för det jag vill visa här är att vi redan vet allt vi behöver veta för att värna högskolans akademiska kvaliteter och att lösningen inte är någon ny och revolutionerande metod. I grund och botten handlar kunskapsutveckling och kvalitetsarbete om stanna upp och öppna ögonen samt lära sig se och förstå den värld man lever i på sina egna premisser. Kunskapen ligger inte dold och behöver följaktligen inte upptäckas eller avslöjas. När jag föreläser och skriver brukar jag ofta använda exempel från sagorna, ordspråkens och fiktionens värld, just för att uppmärksamma åhörarna på detta. Det är ett slags virtuellt universum fyllt av vishet, eller en kunskapens skattkista att ösa ur för alla som ser värdet och förstår den djupare innebörden. H C Andersen, till exempel, hade en enastående blick det mänskliga och hans berättelser är sprängfyllda av insikter som behövs i alla tider. Shakespeare är en annan berättare vars iakttagelser av mänsklighetens eviga dilemman hjälper oss förstå oss själva, vilket är en förutsättning för utvecklingen av kunskap och värnandet av kvalitet. Sagorna som idag approprierats av nöjesindustrin som använder dem för att sälja på oss människor underhållning och förströelse rymmer så mycket mer än den verklighetsflykt vi betalar för. Kejsarens nya kläder, till exempel, handlar om hur lätt det är att förföras av någon som vet hur den mänskliga psykologin fungerar. Sagan visar hur människans osäkerhet och makten som finns i det sociala påverkar kunskapen om världen. Hur många gånger genom historien har inte människor låtit sig förföras av fina titlar, av säkerhet i uttalandet och manér? Även Kejsare är människor och det är inte banbrytande och spektakulära forskningsresultat som ger upphov till kulturell och samhällelig förändring, utan triviala påpekanden som vinner gehör hos allmänheten. Barn som ännu inte socialiserats till att lyssna på auktoriteter ser världen klarare och mer fördomsfritt än forskare och andra auktoriteter.

H C Andersen skrev en annan saga som jag brukar peka på när jag föreläser om och problematiserar makt och viljan att veta säkert. Näktergalen. Jag talar om den så som jag minns den, men när jag kollar upp saken visar det sig att jag det mitt minne inte stämmer med sagans innehåll. Kanske är det en annan saga jag minns? Fast det spelar inte så stor roll för jag använder inte sagan som bevis för något, utan som ett verktyg att tänka med. Sagan handlar om kejsaren av Kina, världens mäktigaste människa, som kan få allt han önskar sig. En dag när han är ute i skogen hör han en näktergal sjunga vackrare än någon annan fågel han tidigare hört. Han ger order om att fågeln ska fångas in och sitter sedan och väntar vid buren. Men fågeln sjunger inte, det gör den bara i frihet. Näktergalens sång symboliserar i berättelsen så som jag minns den det man vill ha men inte kan få, oavsett hur mycket makt man har. Det är så jag ser på kunskap och akademisk kvalitet. Kung Midas och Ikaros är andra exempel på samma tema, båda fick sina önskningar uppfyllda, men deras liv blev inte som de tänkte sig. Shakespeares drama Macbeth handlar om liknande saker. Vad gör viljan att veta säkert vad som ska hända i framtiden med oss människor? Filosofen Mats Rosengren har skrivit en bok om det, vars titel är: För en dödlig som ni vet är största faran säkerhet. Att människan vill få sina önskningar uppfyllda och vill veta säkert är en sak, en helt annan är om det är bra eller inte. Sagorna ger oss inga svar, men hjälp att reflektera över livets oöverblickbara och komplext föränderliga dynamik.

Ett saga som jag tycker är särskilt relevant i samtal om akademisk kvalitet är Michael Endes, Momo eller kampen om tiden. Den sätter ord på min upplevelse av universitetsvärldens gradvisa förändring efter utbildningsreformerna i början av 1990-talet och i kölvattnet av Bolognaprocessen. Den växande administrativa apparaten som succesivt byggt upp för att värna kvaliteten i den akademiska världen fungerar på samma sätt som de där grå männen som plötsligt dyker upp i Momos värld och intalar alla att man kan och bör spara tid, vilket efter en tid leder till att ingen har tid för varandra och livet som ytterst är det enda vi människor har. Att vara människa är att vara vid liv, men det är också ett faktum att vi alla en gång ska dö. Sagorna hjälper oss förstå och bearbeta det som är svårt att förstå, och kunskap och akademisk kvalitet är lika svårt som livet, men eftersom det handlar om lika essentiella egenskaper är det mödan värt att försöka förstå och arbeta för att förverkliga visionen om en högskola värd namnet. Många misstag skulle kunna undvikas om vi tog oss mer tid att läsa och samtala om sagornas innehåll och underliggande budskap. Det kostar inget, kräver bara tid och tålamod, men kan mycket väl bli den bästa investeringen någonsin eftersom ju fler som tar sig tiden och skaffar sig tålamodet desto värdefullare blir skatten. Det är ingen saga jag skrivit, men budskapet jag vill förmedla med boken finns liksom i sagorna som berörts här i inledningen mer mellan än på raderna där texten och tankarna presenteras.

Schismogenesis

Idag ska jag åka och hälsa på mitt nyfödda barnbarn så det finns inte riktigt tid eller ro att skriva något mer utvecklat. Det finns dock några tankar jag vill dela om ett begrepp som säger väldigt mycket om vår samtid: Schismogenesis, som skapades av antropologen Gregory Bateson. På Wikipedia finns följande citat som beskriver innebörden i begreppet. 

”The concept of schismogenesis was developed by the anthropologist Gregory Bateson in the 1930s, to account for certain forms of social behavior between groups. Analogous to Émile Durkheim's concepts of mechanical and organic solidarity (see functionalism), Bateson posited a symmetrical form of schismogenic behavior that consisted of a competitive relationship between categorical equals (e.g., rivalry) and complementary schismogenesis between categorical unequals (e.g., dominance and submission). Bateson's specific contribution was to suggest that certain concrete ritual behaviors either inhibited or stimulated the schismogenic relationship in its various forms. In his earlier formulations, Bateson tied the notion to that of ethos" 


Begreppet förklarar dagens politiska landskap på ett bra sätt. Polariseringen mellan höger och vänster i politiken och samhällsdebatten blir tydligare och tydligare ju närmare valet vi kommer, och som det verkar blir skillnaderna bara tydligare och tydligare för varje debatt. Det är som om debatten i sig driver på olikheterna och förstärker känslorna av hat som växer fram mellan lägren. Den politiska debatten kanske skulle kunna ses som ett slags ritual, som handlar om att skapa skillnad, snarare än förståelse för varandras olika argument och visioner. När vänstern säger si säger högern så, och aldrig mötas de två, vilket är djupt problematiskt. Dagens postideologiska politiska partier saknar egna visioner, de speglar sig bara i varandra och reagerar istället för att utarbeta egna visioner för samhället som helhet.

"Progressive changes of this sort we may describe as complementary schismogenesis. But there is another pattern of relationships between individuals or groups of individuals which equally contains the germs of progressive change. If, for example, we find boasting as the cultural pattern of behaviour in one group, and that the other group replies to this with boasting, a competitive situation may develop in which boasting leads to more boasting, and so on. This type of progressive change we may call symmetrical schismogenesis" (pp. 176-177).

Sorgligt nog har dagens politiska utveckling, inte bara i Sverige, fastnat i en ond cirkel där allt fler partier fokuserar allt mer och allt tydligare på vad man inte är och står för. Man kritiserar varandra istället för att tala om det egna partiets unika politik. På senare tid har dagens höger problematiskt nog tagit detta till en helt annan nivå när man försöker få det att framstå som samhället är på väg mot kollaps och att de egna partierna (som visar sig ha oerhört svårt att komma överens om något annat än att allt är sossarnas fel) sitter inne med de enda lösningarna.

Detta mönster behöver brytas, för allas och vårt gemensamma samhälles skull. Debattens väg leder fel, och det är mer av samtal som behövs; kritiska samtal som handlar om att man lyssnar och vill lära av varandra, inte nödvändigtvis för att komma överens, utan för att förstå. Utan välvillig kritik kan ingen kunskap och inget hållbart samhälle växa fram mellan oss människor.

Hur kan man främja akademisk kvalitet?

När jag la ut förra veckans bloggpost på Högskoleläckan drog den till sig en del intresse, men inte riktigt på det sätt jag hade trott. Fast så är det i och för sig alltid, och som vanligt lär jag mig massor av alla olika typer (och ibland avsaknaden) av reaktioner på det jag skriver. Det som förvånade mig var att så många försvarade status quo, men det blev å andra sidan en viktig påminnelse om hur viktigt det är att diskutera den aspekten i boken. En sak som gjorde mig konfunderad och orolig var att väldigt många uppenbarligen kommenterade texten utan att ha läst den. Det var inte min mening att locka läsare med hjälp av något klickbete, men i efterhand inser jag att det kanske inte var så lyckat att skriva att den akademiska kvaliteten försämrats i presentationen. Även om det är min övertygelse så utryckte jag mig lite för kategorisk. I bloggposten och boken hävdar jag inget bestämt, och jag skriver dessutom att den som vill debattera frågan om hur det är egentligen ska läsa något annat. Trots det fick jag en massa frågor om vilka källor jag har och vilket mått på kvalitet jag utgår. Hela poängen med det sätt att förstå och arbeta med akademisk kvalitet är att det handlar om något som inte går att mäta. Anledningen till detta är att det som går att mäta inte är kvalitet, annat än möjligen indirekt. En kommentar på bloggposten gick ut på att jag skulle skriva en helt annan bok, trots att den som kommenterade bara läst den lilla del av inledningen som jag delat. Nåväl, jag lärde mig som sagt massor och har under veckan som gått arbetat igenom texten och förtydligat mina tankar.

Jag tar till mig kritiken som gick ut på att jag inte definierar kvalitet och här är tanken att försöka säga något om vad jag menar, för det måste naturligtvis gå att säga något, även om det liksom i fråga om mellanrummen handlar om en kvalité som bara går att nå indirekt. Även om det inte går att mäta eller peka exakt på vad akademisk kvalitet är, så handlar det ju trots allt om något och avsaknaden av detta leder till problem. Sättet jag valt att definiera kvalitet är att utforma definitionen som ett slags checklista över saker som måste finnas för att kvaliteten ska kunna växa fram och värnas av människorna som söker kunskap och som tar ansvar för den akademiska miljön och dess unika värden.  

I en av böckerna som jag läst nyligen, Dold verklighet, av Donald Hoffman, hittade jag ett citat som jag instinktivt kopplade till just den kvalité jag far efter. Det som fångade mig i citatet var att han beskriver något som uppstår mellan och som ingen har kontroll över, något som kräver ömsesidig respekt och gemensamt arbete. Hoffman skriver om vetenskaplig kunskap och jag menar att akademisk kvalitet fungerar på samma sätt.

Vetenskapen har inga oförvitliga sanningar att erbjuda; den är en effektiv metod för att ta fram idéer, och får sin styrka genom det sätt på vilket den samspelar med den mänskliga naturen. Vi är en art som argumenterar. Experiment visar, och evolutionsteorin förklarar, att vi tänker  bäst när vi försvarar en idé som vi redan tror på, eller argumenterar mot något vi inte tror på. Vi har inte utvecklat vår förmåga att resonera för att komma fram till sanningen. Den har utvecklats som ett verktyg för att övertyga andra. Till följd av det är vårt tänkande behäftat med svagheter; vi har till exempel en tendens att ta till oss information som stödjer det vi redan är övertygade om. Den vetenskapliga metoden drar nytta av detta. Varje forskare argumenterar för sina idéer, och mot andra forskares motsatta idéer. I den här argumentativa kontexten är vårt förnuft som skarpast: varje idé får det bästa förnufts- och faktabaserade stöd som dess förespråkare kan uppbåda, och varje idé får utstå den skarpaste förnufts- och faktabaserade kritik som dess motståndare kan ta fram. Om man till det här vässandet av förnuftet lägger till kravet att idéer måste vara exakta -- om möjligt matematiskt exakta -- reser sig vetenskapens fågel Fenix ur den mänskliga naturens svagheter. (s. 283)

Försvaret av status quo är en variant av bekräftelsejäv, och den akademiska kvaliteten uppstår i mötet mellan människor som närmar sig den från olika håll. Om någons definition tar över och blir allenarådande spelar det ingen roll hur den ser ut eftersom en av den akademiska kvalitetens allra viktigaste egenskaper är att den måste vara levande för att främja kunskapsutveckling. Det är därför som jag ser arbetet med kvalitet på högskolan som en intellektuell utmaning, inte som en administrativ fråga om management. Ansvaret för kvaliteten i högskolans verksamhet är allas eftersom den uppstår mellan medarbetarna. Liksom kärlek är akademisk kvalitet en relation som behöver vårdas, inte ett mål som andra kan styras mot och som ledningen kan ta åt sig äran för.

För att resultatet av högskolans verksamhet ska kunna hålla hög kvalitet måste allt som andas kundnöjdhet rensas bort, och den inställningen, både hos lärare, administratörer och (framförallt) studenter behöver uppmärksammas och motarbetas. Utvärderingen av kurserna kan inte handla om hur nöjda studenterna är, den måste handla om vilka förutsättningar som finns att lära och utveckla kunskap. Den akademiska kvaliteten kan nämligen vara hög även om studenternas kunskaper inte utvecklas optimalt och anledningen till detta är att det är studenterna som ansvarar för sitt eget lärande, inte lärarna. Om lärarna hålls ansvariga för studenternas resultat är högskolan ingen högskola och då kan ingen akademisk kvalitet uppstå där, så detta är viktigt.

Fokus i kvalitetsarbetet måste riktas bort från resultatet och handla om förutsättningarna för att lära och utveckla kunskap samt bygga upp en akademisk kultur. Själva ordet kultur betyder odling och det är en viktig insikt för akademisk kvalitet kan liknas vid ett frö som man planterar men vars tillväxt man inte kan styra, det enda man kan kontrollera är tillförseln av vatten, näring och tillgången på sol (när det inte är molnigt). Så behöver man tänka i arbetet med akademisk kvalitet också. Miljön och arbetsförhållandena samt ledningens krav på lärarna och forskarna kan förbättra eller försämra förutsättningarna för kvalitet i verksamheten, men kvaliteten i sik kan ingen kontrollera. Försöker man pressa för mycket ur de anställda eller lovar studenterna saker som lärarna ska göra, utan att skapa utrymme i tjänsten för det kan man få budgeten i balans och uppnå kundnöjdhet, men det är till priset av den akademiska kvaliteten som är förutsättningen för kunskapen vilken i sin tur är syftet med samhällets investering i forskning och högre utbildning.

Ett nyckelord i arbetet med kvalitet är tillit. Om man som lärare inte har frihet att utarbeta undervisningen på det sätt man önskar och vet fungerar, alltså om man inte är litad på, går det inte att skapa förutsättningar för studenternas lärande. I högskolelagen står det även ett forskare är fria att välja syfte, metod och publiceringssätt eftersom den är en förutsättning för utvecklingen av kunskap.

Akademisk kvalitet är alltså inte så svårt, problemet är att förstå hur enkelt det är och hur lite som krävs egentligen. Alla har ett gemensamt ansvar att lita på varandra, skulle man kunna säga. Och först när fokus riktas bort från kvaliteten kan den främjas. Därför handlar kvalitetsarbete inte om målstyrning och kvalitetssäkring samt om utvärdering, utan om att skapa förutsättningar för lärande och kunskapsutveckling, vilket ytterst handlar om tillit och frihet under ansvar.