Ny inledning till boken om akademisk kvalitet

För några veckor sedan publicerade jag ett tänkt förord till min bok om akademisk kvalitet här på bloggen. Det har nu arbetats om och jag tänker nu i delvis andra banor när det kommer till inledningen av boken. Som alltid är det svårt att hitta en lämplig ingång och ton. Sedan jag publicerade förra utkastet har dock boken som helhet antagit en mycket tydligare form och därför känner jag mig än så länge mer nöjd med dessa ord och denna ingång. Om en vecka, efter en snabb genomläsning, ska manus skickas till förlaget för påseende, men oavsett vilket besked jag får återstår det arbete. Jag ser denna bok som ett slags förlängning av mina tre läroböcker och motivet för att skriva den och rikta in sig på lärare och företrädare för högskolornas ledningar samt administrativa personel, är att det aldrig går att förändra högskolans syn på vad som kännetecknar verklig AKADEMISK kvalitet om inte linjen är med på tåget och skapar förutsättningar för lärarna och forskarna att utveckla kulturen i Högskolesverige, från dagens produktionsorienterade miljö till en mer intellektuell dito. 

Minnet är en av människans mest centrala och samtidigt mest underskattade egenskaper. Det är allmänt bekant att man inte kan lita på minnet, varken det egna eller det offentliga. Ändå är man hänvisad till det i vardagen. I dagens uppkopplade värld kan man få hjälp att minnas saker, men eftersom internet svämmar över av information är det hopplöst svårt att sålla, och dessutom är ingen betjänt av att minnas allt. Vårt minne är just mänskligt och vill vi även framgent vara och utvecklas som just människor behöver vi lära oss förstå den visdom jag såg som barn på en bonad i ett hus någonstans, jag har glömt vilket: Lär dig livets stora gåta, älska, glömma och förlåta. I ärlighetens namn fick jag googla för att får det exakt rätt. Det jag mindes var dock det centrala och det jag vill peka på här var förmågan att glömma. Minnet handlar inte bara om att komma ihåg, det handlar lika mycket om att rensa bort och välja vilka minnen som ska bevaras. Att älska, glömma och förlåta är mänskliga egenskaper som går att relatera till kunskapen som den akademiska kvalitet, vilket är bokens huvudtema, ytterst handlar om. Sofia är grekiska och betyder kärleken till visdom. Kan man inte avlära sådant som visat sig vara fel går det inte att utveckla kunskap. Och tar man som forskare kritik mot det man hävdar personligt kommer vetenskapen att utvecklas till en kamp om makt och prestige snarare än vetande. Akademisk kvalitet är på samma sätt som minnet något mycket större och mer betydelsefullt än vad man vanligtvis tänker på. Liksom minnet är den dynamisk och den går bara att närma sig indirekt, och vill man värna den krävs tålamod och ödmjukhet.

Jag är etnolog och har studerat sagor, sägner och folklig kultur. Det är inom humaniora, som är vetenskapen om människan, om det mänskligas förtjänster och svagheter, som jag fått min akademiska skolning. Kulturforskningen handlar om vardagliga och till synes triviala saker och företeelser och syftet är att förstå livet i hela sin mångfald och komplexitet. Det är därför inte en vetenskap om det som är, var eller kommer att bli. Humanioraforskningens resultat är inte en spegel som reflekterar tillvaron eller en kristallkula som visar framtiden. Humaniora handlar om att skapa förståelse för det som varit, utveckla insikter om det som händer här och nu och det som skulle kunna bli. Så vill jag ringa in mitt forskningsområde, eller det är i alla fall ett sätt att se på saken. Kunskap är inte (bara) hårda fakta och människan är ingen maskin. Vill man verkligen veta vad det innebär att leva som människa tillsammans med andra människor, och det behöver man för att kunna skapa en akademisk kultur värd namnet, måste man förstå att kunskap i hög grad är kultur. Jag famlar lite i blindo här, men jag vet vad jag vill säga och letar efter en ingång till bokens huvudtema som är akademisk kvalitet och intellektuell utveckling som jag ser som två sidor av samma sak eftersom det ena inte går att nå utan det andra.

Att vara människa handlar om att söka perfektion, men det resan som är målet av den enkla anledningen att livet för var och en av oss är ändligt. För att ha en chans att lära och utveckla kunskap behöver man stanna upp och ta sig tid att tänka efter, och det är en av den akademiska kvalitetens adelsmärken; den går inte att mäta eller kontrollera eftersom den utgör själva förutsättningen för det som utmärker universitetet som kunskapsinstitution. Liksom teknik gör den akademiska kvaliteten sig påmind först när den inte fungerar. När Sveriges utbildningssystem ansågs vara ett av världens bästa var det ingen som talade om vikten av kvalitet eller betydelsen av bildning. Lärdomen man bör dra av det är att lösningen på skolans och den högre utbildningens problem inte är kontroll och styrning samt system för kvalitetssäkring. Anledningen till det är att den skola jag fostrades i på 1970-talet och akademin jag sökte mig till på 1990-talet, efter några år i arbetslivet, inte går att återskapa. Det finns inte ett enda bästa sätt och heller ingen mall för hur man ska göra – liksom med livet är det vägen som är målet. För att kunna värna den akademiska kvaliteten och skapa förutsättningar för lärande och kunskapsutveckling behöver man tänka i nya banor, man behöver dra lärdom av historien samtidigt som man glömmer det som varit och rikta blicken framåt, mot det som skulle kunna bli samt undersöka förutsättningarna för det. Utan kärlek till kunskapen som sådan och strävan efter bildning, som inte handlar om någon kanon eller saker att pricka av på en lista, går det inte att värna den akademiska kvaliteten. Framförallt är det viktigt att inte leta syndabockar eller fördela skuld. Bara genom att arbeta tillsammans för kunskapens och det gemensammas bästa kan den akademiska världen återakademiseras.

Jag tassar som katten kring het gröt här i inledningen eftersom det är enda sättet att närma sig kultur, vilket ytterst är vad akademisk kvalitet handlar om. Att jag inledde med att reflektera över den där bonaden är ingen slump, för det jag vill visa här är att vi redan vet allt vi behöver veta för att värna högskolans akademiska kvaliteter och att lösningen inte är någon ny och revolutionerande metod. I grund och botten handlar kunskapsutveckling och kvalitetsarbete om stanna upp och öppna ögonen samt lära sig se och förstå den värld man lever i på sina egna premisser. Kunskapen ligger inte dold och behöver följaktligen inte upptäckas eller avslöjas. När jag föreläser och skriver brukar jag ofta använda exempel från sagorna, ordspråkens och fiktionens värld, just för att uppmärksamma åhörarna på detta. Det är ett slags virtuellt universum fyllt av vishet, eller en kunskapens skattkista att ösa ur för alla som ser värdet och förstår den djupare innebörden. H C Andersen, till exempel, hade en enastående blick det mänskliga och hans berättelser är sprängfyllda av insikter som behövs i alla tider. Shakespeare är en annan berättare vars iakttagelser av mänsklighetens eviga dilemman hjälper oss förstå oss själva, vilket är en förutsättning för utvecklingen av kunskap och värnandet av kvalitet. Sagorna som idag approprierats av nöjesindustrin som använder dem för att sälja på oss människor underhållning och förströelse rymmer så mycket mer än den verklighetsflykt vi betalar för. Kejsarens nya kläder, till exempel, handlar om hur lätt det är att förföras av någon som vet hur den mänskliga psykologin fungerar. Sagan visar hur människans osäkerhet och makten som finns i det sociala påverkar kunskapen om världen. Hur många gånger genom historien har inte människor låtit sig förföras av fina titlar, av säkerhet i uttalandet och manér? Även Kejsare är människor och det är inte banbrytande och spektakulära forskningsresultat som ger upphov till kulturell och samhällelig förändring, utan triviala påpekanden som vinner gehör hos allmänheten. Barn som ännu inte socialiserats till att lyssna på auktoriteter ser världen klarare och mer fördomsfritt än forskare och andra auktoriteter.

H C Andersen skrev en annan saga som jag brukar peka på när jag föreläser om och problematiserar makt och viljan att veta säkert. Näktergalen. Jag talar om den så som jag minns den, men när jag kollar upp saken visar det sig att jag det mitt minne inte stämmer med sagans innehåll. Kanske är det en annan saga jag minns? Fast det spelar inte så stor roll för jag använder inte sagan som bevis för något, utan som ett verktyg att tänka med. Sagan handlar om kejsaren av Kina, världens mäktigaste människa, som kan få allt han önskar sig. En dag när han är ute i skogen hör han en näktergal sjunga vackrare än någon annan fågel han tidigare hört. Han ger order om att fågeln ska fångas in och sitter sedan och väntar vid buren. Men fågeln sjunger inte, det gör den bara i frihet. Näktergalens sång symboliserar i berättelsen så som jag minns den det man vill ha men inte kan få, oavsett hur mycket makt man har. Det är så jag ser på kunskap och akademisk kvalitet. Kung Midas och Ikaros är andra exempel på samma tema, båda fick sina önskningar uppfyllda, men deras liv blev inte som de tänkte sig. Shakespeares drama Macbeth handlar om liknande saker. Vad gör viljan att veta säkert vad som ska hända i framtiden med oss människor? Filosofen Mats Rosengren har skrivit en bok om det, vars titel är: För en dödlig som ni vet är största faran säkerhet. Att människan vill få sina önskningar uppfyllda och vill veta säkert är en sak, en helt annan är om det är bra eller inte. Sagorna ger oss inga svar, men hjälp att reflektera över livets oöverblickbara och komplext föränderliga dynamik.

Ett saga som jag tycker är särskilt relevant i samtal om akademisk kvalitet är Michael Endes, Momo eller kampen om tiden. Den sätter ord på min upplevelse av universitetsvärldens gradvisa förändring efter utbildningsreformerna i början av 1990-talet och i kölvattnet av Bolognaprocessen. Den växande administrativa apparaten som succesivt byggt upp för att värna kvaliteten i den akademiska världen fungerar på samma sätt som de där grå männen som plötsligt dyker upp i Momos värld och intalar alla att man kan och bör spara tid, vilket efter en tid leder till att ingen har tid för varandra och livet som ytterst är det enda vi människor har. Att vara människa är att vara vid liv, men det är också ett faktum att vi alla en gång ska dö. Sagorna hjälper oss förstå och bearbeta det som är svårt att förstå, och kunskap och akademisk kvalitet är lika svårt som livet, men eftersom det handlar om lika essentiella egenskaper är det mödan värt att försöka förstå och arbeta för att förverkliga visionen om en högskola värd namnet. Många misstag skulle kunna undvikas om vi tog oss mer tid att läsa och samtala om sagornas innehåll och underliggande budskap. Det kostar inget, kräver bara tid och tålamod, men kan mycket väl bli den bästa investeringen någonsin eftersom ju fler som tar sig tiden och skaffar sig tålamodet desto värdefullare blir skatten. Det är ingen saga jag skrivit, men budskapet jag vill förmedla med boken finns liksom i sagorna som berörts här i inledningen mer mellan än på raderna där texten och tankarna presenteras.

Schismogenesis

Idag ska jag åka och hälsa på mitt nyfödda barnbarn så det finns inte riktigt tid eller ro att skriva något mer utvecklat. Det finns dock några tankar jag vill dela om ett begrepp som säger väldigt mycket om vår samtid: Schismogenesis, som skapades av antropologen Gregory Bateson. På Wikipedia finns följande citat som beskriver innebörden i begreppet. 

”The concept of schismogenesis was developed by the anthropologist Gregory Bateson in the 1930s, to account for certain forms of social behavior between groups. Analogous to Émile Durkheim's concepts of mechanical and organic solidarity (see functionalism), Bateson posited a symmetrical form of schismogenic behavior that consisted of a competitive relationship between categorical equals (e.g., rivalry) and complementary schismogenesis between categorical unequals (e.g., dominance and submission). Bateson's specific contribution was to suggest that certain concrete ritual behaviors either inhibited or stimulated the schismogenic relationship in its various forms. In his earlier formulations, Bateson tied the notion to that of ethos" 


Begreppet förklarar dagens politiska landskap på ett bra sätt. Polariseringen mellan höger och vänster i politiken och samhällsdebatten blir tydligare och tydligare ju närmare valet vi kommer, och som det verkar blir skillnaderna bara tydligare och tydligare för varje debatt. Det är som om debatten i sig driver på olikheterna och förstärker känslorna av hat som växer fram mellan lägren. Den politiska debatten kanske skulle kunna ses som ett slags ritual, som handlar om att skapa skillnad, snarare än förståelse för varandras olika argument och visioner. När vänstern säger si säger högern så, och aldrig mötas de två, vilket är djupt problematiskt. Dagens postideologiska politiska partier saknar egna visioner, de speglar sig bara i varandra och reagerar istället för att utarbeta egna visioner för samhället som helhet.

"Progressive changes of this sort we may describe as complementary schismogenesis. But there is another pattern of relationships between individuals or groups of individuals which equally contains the germs of progressive change. If, for example, we find boasting as the cultural pattern of behaviour in one group, and that the other group replies to this with boasting, a competitive situation may develop in which boasting leads to more boasting, and so on. This type of progressive change we may call symmetrical schismogenesis" (pp. 176-177).

Sorgligt nog har dagens politiska utveckling, inte bara i Sverige, fastnat i en ond cirkel där allt fler partier fokuserar allt mer och allt tydligare på vad man inte är och står för. Man kritiserar varandra istället för att tala om det egna partiets unika politik. På senare tid har dagens höger problematiskt nog tagit detta till en helt annan nivå när man försöker få det att framstå som samhället är på väg mot kollaps och att de egna partierna (som visar sig ha oerhört svårt att komma överens om något annat än att allt är sossarnas fel) sitter inne med de enda lösningarna.

Detta mönster behöver brytas, för allas och vårt gemensamma samhälles skull. Debattens väg leder fel, och det är mer av samtal som behövs; kritiska samtal som handlar om att man lyssnar och vill lära av varandra, inte nödvändigtvis för att komma överens, utan för att förstå. Utan välvillig kritik kan ingen kunskap och inget hållbart samhälle växa fram mellan oss människor.

Hur kan man främja akademisk kvalitet?

När jag la ut förra veckans bloggpost på Högskoleläckan drog den till sig en del intresse, men inte riktigt på det sätt jag hade trott. Fast så är det i och för sig alltid, och som vanligt lär jag mig massor av alla olika typer (och ibland avsaknaden) av reaktioner på det jag skriver. Det som förvånade mig var att så många försvarade status quo, men det blev å andra sidan en viktig påminnelse om hur viktigt det är att diskutera den aspekten i boken. En sak som gjorde mig konfunderad och orolig var att väldigt många uppenbarligen kommenterade texten utan att ha läst den. Det var inte min mening att locka läsare med hjälp av något klickbete, men i efterhand inser jag att det kanske inte var så lyckat att skriva att den akademiska kvaliteten försämrats i presentationen. Även om det är min övertygelse så utryckte jag mig lite för kategorisk. I bloggposten och boken hävdar jag inget bestämt, och jag skriver dessutom att den som vill debattera frågan om hur det är egentligen ska läsa något annat. Trots det fick jag en massa frågor om vilka källor jag har och vilket mått på kvalitet jag utgår. Hela poängen med det sätt att förstå och arbeta med akademisk kvalitet är att det handlar om något som inte går att mäta. Anledningen till detta är att det som går att mäta inte är kvalitet, annat än möjligen indirekt. En kommentar på bloggposten gick ut på att jag skulle skriva en helt annan bok, trots att den som kommenterade bara läst den lilla del av inledningen som jag delat. Nåväl, jag lärde mig som sagt massor och har under veckan som gått arbetat igenom texten och förtydligat mina tankar.

Jag tar till mig kritiken som gick ut på att jag inte definierar kvalitet och här är tanken att försöka säga något om vad jag menar, för det måste naturligtvis gå att säga något, även om det liksom i fråga om mellanrummen handlar om en kvalité som bara går att nå indirekt. Även om det inte går att mäta eller peka exakt på vad akademisk kvalitet är, så handlar det ju trots allt om något och avsaknaden av detta leder till problem. Sättet jag valt att definiera kvalitet är att utforma definitionen som ett slags checklista över saker som måste finnas för att kvaliteten ska kunna växa fram och värnas av människorna som söker kunskap och som tar ansvar för den akademiska miljön och dess unika värden.  

I en av böckerna som jag läst nyligen, Dold verklighet, av Donald Hoffman, hittade jag ett citat som jag instinktivt kopplade till just den kvalité jag far efter. Det som fångade mig i citatet var att han beskriver något som uppstår mellan och som ingen har kontroll över, något som kräver ömsesidig respekt och gemensamt arbete. Hoffman skriver om vetenskaplig kunskap och jag menar att akademisk kvalitet fungerar på samma sätt.

Vetenskapen har inga oförvitliga sanningar att erbjuda; den är en effektiv metod för att ta fram idéer, och får sin styrka genom det sätt på vilket den samspelar med den mänskliga naturen. Vi är en art som argumenterar. Experiment visar, och evolutionsteorin förklarar, att vi tänker  bäst när vi försvarar en idé som vi redan tror på, eller argumenterar mot något vi inte tror på. Vi har inte utvecklat vår förmåga att resonera för att komma fram till sanningen. Den har utvecklats som ett verktyg för att övertyga andra. Till följd av det är vårt tänkande behäftat med svagheter; vi har till exempel en tendens att ta till oss information som stödjer det vi redan är övertygade om. Den vetenskapliga metoden drar nytta av detta. Varje forskare argumenterar för sina idéer, och mot andra forskares motsatta idéer. I den här argumentativa kontexten är vårt förnuft som skarpast: varje idé får det bästa förnufts- och faktabaserade stöd som dess förespråkare kan uppbåda, och varje idé får utstå den skarpaste förnufts- och faktabaserade kritik som dess motståndare kan ta fram. Om man till det här vässandet av förnuftet lägger till kravet att idéer måste vara exakta -- om möjligt matematiskt exakta -- reser sig vetenskapens fågel Fenix ur den mänskliga naturens svagheter. (s. 283)

Försvaret av status quo är en variant av bekräftelsejäv, och den akademiska kvaliteten uppstår i mötet mellan människor som närmar sig den från olika håll. Om någons definition tar över och blir allenarådande spelar det ingen roll hur den ser ut eftersom en av den akademiska kvalitetens allra viktigaste egenskaper är att den måste vara levande för att främja kunskapsutveckling. Det är därför som jag ser arbetet med kvalitet på högskolan som en intellektuell utmaning, inte som en administrativ fråga om management. Ansvaret för kvaliteten i högskolans verksamhet är allas eftersom den uppstår mellan medarbetarna. Liksom kärlek är akademisk kvalitet en relation som behöver vårdas, inte ett mål som andra kan styras mot och som ledningen kan ta åt sig äran för.

För att resultatet av högskolans verksamhet ska kunna hålla hög kvalitet måste allt som andas kundnöjdhet rensas bort, och den inställningen, både hos lärare, administratörer och (framförallt) studenter behöver uppmärksammas och motarbetas. Utvärderingen av kurserna kan inte handla om hur nöjda studenterna är, den måste handla om vilka förutsättningar som finns att lära och utveckla kunskap. Den akademiska kvaliteten kan nämligen vara hög även om studenternas kunskaper inte utvecklas optimalt och anledningen till detta är att det är studenterna som ansvarar för sitt eget lärande, inte lärarna. Om lärarna hålls ansvariga för studenternas resultat är högskolan ingen högskola och då kan ingen akademisk kvalitet uppstå där, så detta är viktigt.

Fokus i kvalitetsarbetet måste riktas bort från resultatet och handla om förutsättningarna för att lära och utveckla kunskap samt bygga upp en akademisk kultur. Själva ordet kultur betyder odling och det är en viktig insikt för akademisk kvalitet kan liknas vid ett frö som man planterar men vars tillväxt man inte kan styra, det enda man kan kontrollera är tillförseln av vatten, näring och tillgången på sol (när det inte är molnigt). Så behöver man tänka i arbetet med akademisk kvalitet också. Miljön och arbetsförhållandena samt ledningens krav på lärarna och forskarna kan förbättra eller försämra förutsättningarna för kvalitet i verksamheten, men kvaliteten i sik kan ingen kontrollera. Försöker man pressa för mycket ur de anställda eller lovar studenterna saker som lärarna ska göra, utan att skapa utrymme i tjänsten för det kan man få budgeten i balans och uppnå kundnöjdhet, men det är till priset av den akademiska kvaliteten som är förutsättningen för kunskapen vilken i sin tur är syftet med samhällets investering i forskning och högre utbildning.

Ett nyckelord i arbetet med kvalitet är tillit. Om man som lärare inte har frihet att utarbeta undervisningen på det sätt man önskar och vet fungerar, alltså om man inte är litad på, går det inte att skapa förutsättningar för studenternas lärande. I högskolelagen står det även ett forskare är fria att välja syfte, metod och publiceringssätt eftersom den är en förutsättning för utvecklingen av kunskap.

Akademisk kvalitet är alltså inte så svårt, problemet är att förstå hur enkelt det är och hur lite som krävs egentligen. Alla har ett gemensamt ansvar att lita på varandra, skulle man kunna säga. Och först när fokus riktas bort från kvaliteten kan den främjas. Därför handlar kvalitetsarbete inte om målstyrning och kvalitetssäkring samt om utvärdering, utan om att skapa förutsättningar för lärande och kunskapsutveckling, vilket ytterst handlar om tillit och frihet under ansvar.

Hur står det till med den akademiska kvaliteten i Högskolesverige?

För att hantera frustrationen över utarmningen av den akademiska kvaliteten i högskolevärlden och för att göra vad jag kan för att bidra till en förändring arbetar jag med en bok som handlar om just akademisk kvalitet, om vad det är och vad man behöver tänka på om man vill värna den samt vilka förutsättningar som krävs för att forskningen och utbildningen ska kunna hålla den höga klass som skattebetalarna har rätt att kräva av akademin. Veckans bloggtext består av inledningen till boken.

Att försvara status quo är enkelt, det är bara att fortsätta som vanligt och kräver ingen ansträngning. Det finns nog med saker att hålla reda på och krav att leva upp till som det är, därför kommer det alltid att vara en minoritet som dessutom lägger tid och energi på att fundera över saker som ligger på någon annans bord. Och den som riktar kritik mot ledning får finna sig i att trampa på ömma tår och måste därför ha rejält på fötterna för att inte riskera att avfärdas eller uppfattas som illojal. Eftersom det är så här vi människor fungerar finns inget enkelt sätt att komma tillrätta med problem som rör det normala eller som är en konsekvens av det som tas för givet. Ingen tycker om att kritiseras eller få sin världsbild eller sina grundläggande antaganden ifrågasatta och vår kropp är rent evolutionärt inställd på försvar, om kritikern inte är en auktoritet och står över en i rang för då är flykt den naturliga reaktionen. En annan evolutionär egenhet som präglar människans tänkande är fallenheten att dela upp perceptioner i binära oppositioner; bra eller dåligt, rätt eller fel. Det är så logiken fungerar och det är också vad som kännetecknar rationellt tänkande. När man tänker binärt fokuserar i varje givet tillfälle på ett evigt och ”oföränderligt” nu, vilket gör det svårt att se gradvisa förändringstendenser. Inte för inte brukar man tala om den kokande-grodan-fenomenet. Det är tydligen en myt att grodor stannar kvar i ett vattenbad som långsamt värms upp tills vattnet kokar och grodan dör, men bilden är ändå talande eftersom det är precis så som vi människor fungerar. Följaktligen kommer den som ställer frågor om eller pekar på brister i den akademiska kvaliteten på högskolan att uppfattas som en jobbig jävel, men jag har kommit till en punkt i livet och min egen akademiska karriär att jag har mer att förlora på att inte säga ifrån än att hålla tyst och se på medan det som jag länge uppfattade som världens bästa arbete gradvis förändras till oigenkännlighet. Jag påstår inte att det finns brister och har svårt att peka på konkreta bevis för att det finns några, men när jag jämför arbetet och den akademiska miljön på högskolan med hur det såg ut när jag började som lektor och använder mitt intellekt för att reflektera över skillnaden, känner jag sorg. Jag har inte skrivit den här boken av nostalgiska skäl och inte för att klaga eller bråka utan av oro och för att göra något konstruktivt av den växande frustration jag känner över att den akademiska världen blir allt mindre akademisk ju längre tiden går. Framförallt är jag inte ensam om att känna så här. Stefan Svallfors inleder till exempel i sin bok Kunskapens människa med följande ord.

Den bok du precis börjat läsa har sin upprinnelse i några av mina växande frustrationer. Den första handlar om att man på universiteten inte lär ut vad jag med åren kommit att uppfatta som de viktigaste momenten i god forskning. Kanske går de inte att lära ut, men vi borde åtminstone prata om dem. Det gör vi inte idag – annat än i förbigående och enskilda kollegor emellan.

Den andra handlar om relationen mellan kropp och kunskap. Det intellektuella livet ses förvånansvärt ofta som en icke-kroppslig aktivitet – som vore våra tankar och vår kunskap bortkopplade från kroppen och dess behov, begär och begränsningar. Jag menar att det synsättet leder till ett snävt, alltför regelstyrt, sätt att närma sig våra kunskapsobjekt. Och det hämmar vår kreativitet som forskare och människor. (Svallfors 2012)

Svallfors pekar på att kunskap är en relation, något som uppstår mellan människor men att detta är något som idag förnekas eller bortses från av ansvariga politiker, vilket påverkar principerna för fördelning av forskningsmedel och utformningen av utbildningspolitiken. Avakademiseringen av universitetsvärlden är inget svenskt fenomen. Den australiensiske forskaren Raewyn Connell delar Svallfors oro och sätter ord på min upplevelse i sin bok The Good University. What universities actually do and why it’s time for radical change.

I have worked in universities for fifty years. I am not nostalgic: there never was a golden age when struggle was not needed. I have stuck with universities because their capacity for challenge, critique, invention and intellectual growth survived. I think it is still alive; but has to be fought for. That is the basic reason for this book. (Connell 2019, 10)

Högskolans intellektuella kvaliteter och betydelsen av bildning skriver Sverker Sörlin (2019) om i sin bok Till bildningens försvar. Den svåra konsten att veta tillsammans. Just eftersom akademisk kvalitet är en svår konst måste den värnas mot den långa rad av hot som den hela tiden utsätts för och som den saknar egen förmåga att försvara, vilket är något som Lars Strannegård, som också skrivit en bok om bildningens betydelse för en levande akademisk kultur, uppmärksammar.

I Sverige betraktas individer med ”rätt” kunskaper som effektiva produktionsresurser. Vår utbildningspolitik har i den meningen genomsyrats av en instrumentell syn på kunskaper. Näringslivets intresseorganisationer uttrycker sällan att kritiskt tänkande, breda kunskaper och aktivt ifrågasättande är något som ligger i linje med att vara anställningsbar. I ett land som Sverige är en alltför instrumentell utbildningssyn skadlig, både för demokratin och för själva fundamentet i den ekonomiska utvecklingen. Dagens välutvecklade ekonomier drivs framåt av ett vetenskapligt förhållningssätt: fakta och analys, men också av reflektion, empati och kreativitet. I en sådan värld är den klassiska bildningstanken inte något utanpåverk för kotterier och festtal. I stället blir den själva motorn för fortlevnad, framsteg och hållbar utveckling. (Strannegård 2021, 8f)

Det är lätt att hålla med om det han skriver. Ingen vill ha en dålig, oakademisk och ineffektiv högskola, men just det är problemet, för vi får inte den högskola vi önskar oss, vi får den högskola vi förtjänar. Ändå är det vad många hoppas på, och det är sant att viljan kan försätta berg. Tanken att bjuda in Jonna Bornemark, som skrivit två böcker om betydelsen av att göra upp med mätbarhetsfixeringen, målstyrningen och utvärderingshysterin (Bornemark 2018, 2020), som talare vid riksdagens högtidliga öppnande 2019. Symptomatiskt nog har dock hennes ord inte fått något genomslag i politiken. Hanne Kjöllers (2020) bok, Kris i forskningsfrågan, (eller vad fan får vi för pengarna) är därför brännande aktuell. Jag tror inte att min bok kommer att förändra världen, men jag tycker liksom ovanstående forskare och författare att jag har ett ansvar att bidra med jag kan och dela med mig av mina insikter och tankar om hur man kan arbeta med och främja utvecklingen av akademisk kvalitet, som jag ser som en intellektuell utmaning. Intellektuellt tänkande bygger till skillnad från rationellt tänkande inte på att man måste vara helt säker på sin sak för att lyfta frågor och peka på problem eller risker, det bygger på kreativitet och handlar om att vända och vrida på det som ligger i farans riktning. Intellektuellt tänkande är dialogiskt, inte binärt och är ett tänkande inriktat mer på frågor än på svar. Det är inte ett sätt att avgöra frågor en gång för alla, utan en strategi för eller kanske snarare en kompetens att stanna kvar i problemen, vilken behövs för att kunna arbeta med förändring av vardagen på högskolan och värna den akademiska kvaliteten.

Akademisk och intellektuell är högt värderade ord som antas borga för kvalitet, men det finns inga garantier för att högskolans verksamheter blir akademiska eller intellektuellt stimulerande bara för att verksamheten etiketteras på det sättet, delvis av ovan angivna skäl. Vidare är det inte självklart att utbildningarna som ges på högskolan faktiskt håller hög kvalitet bara för att det är en högskola som arrangerar dem. Akademisk kvalitet och intellektuell förmåga är liksom ädla drivkrafter önskvärda och värdefulla men också komplexa egenskaper som aldrig går att tvinga fram. Vill vi ha en kunskapsinriktad högskolesektor och en akademi präglad av hög akademisk finns det inga genvägar eller snabba lösningar att ta till. Utan en väl utvecklad förståelse för vad akademisk kvalitet är och i avsaknad av respekt för den avgörande betydelsen av att det faktiskt finns förutsättningar att utveckla kunskap och värna akademisk kvalitet förvandlas universitetet till något annat, oklart vad.

En samvetsfråga som aldrig kommer att kunna ställas, eller det är i alla fall meningslöst att ställa den eftersom svaren inte går att kontrollera, är vad som verkligen driver forskare att forska, lärare att undervisa och studenter att studera. Alla är överens om att kunskap borde vara målet för alla som finns och verkar i den akademiska världen, men insikten om att det långtifrån alltid stämmer eller i alla fall att kunskap inte är människans enda drivkraft är också väl etablerad och accepterad. Få skulle erkänna att det är girighet, ärelystnad, bekräftelse eller makt som driver dem att forska, undervisa eller studera, och många förnekar att så är fallet även om allt talar för motsatsen. Oavsett vad man säger eller vill ge sken av är det ett faktum att människor är sammansatta varelser vars drivkrafter förändras över tid och inte sällan är motstridiga, det är helt enkelt ett oundvikligt faktum som vi gör bäst i att acceptera. Att kunskap och lärande inte är den enda drivkraften inom akademin är alltså inget problem som måste lösas utan själva förutsättningen för all forskning och undervisning.

Huvudsyftet med den här boken är att skapa förståelse dels för vad akademisk kvalitet är, dels visa att det handlar om en intellektuell utmaning. Men den är också en uppgörelse med och kritik av alla försök att kontrollera och målstyra högskolans verksamhet. Boken har skrivits för att bearbeta den oro jag känner inför både den eskalerande avakademiseringen av högskolan som New Public Management oundvikligen leder till och en samhällsutveckling präglad av allt mer populism, vilket är ett gift vars verkan stärks av strävan efter att kontrollera lärande och kunskapsutveckling genom förment målstyrning och falsk kvalitetssäkring. Utgångspunkten för resonemangen i boken är att kunskap inte är ett mål man kan styra mot och att akademisk kvalitet aldrig går att säkra. Dessa påpekanden är viktiga eftersom akademisk kvalitet och intellektuell förmåga på samma sätt som kunskap och demokrati är varandras ömsesidiga förutsättningar – det går inte att få det ena utan det andra.

Den som känner sig manad att resa invändningar mot dessa inledande antagande eller som vill debattera utgångspunkterna uppmanas att läsa något annat istället. Jag hävdar nämligen inte att det är på ett speciellt sätt, men om den akademiska kvaliteten är på väg att utarmas anser jag att den här boken och dess innehåll behövs eftersom den är fylld av konstruktiva tankeverktyg och användbara exempel att tänka med och samtala om, vilket behövs i arbetet med att värna och utveckla kunskap, främja intellektuell utveckling och verka för den helt nödvändiga återakademiseringen av högskolan.

Fem böcker om kunskap, vetenskaplighet och studier på högskolan

Ett år har gått och jag har än en gång fått se en bok skriven av mig komma från tryck för att skickas ut i världen med förhoppningen att kunna bidra till studenters och andras lärande. Den senaste boken heter Metod – Gör som du vill, om du bara kan motivera dina val. Titeln anspelar på paragraf 6 i Högskolelagen som säger att forskaren är fri att välja Syfte, Metod och Publiceringssätt, vilket är en frihet som idag allt mer kringskärs, trots att det är en av de viktigaste principerna för arbetet med att utveckla ny kunskap.

Den här boken är skriven för att visa studenter som känner sig osäkra på vad vetenskaplig metod är hur man med hjälp av ett fåtal nyckelkompetenser kan bygga upp en egen förståelse för det vetenskapliga hantverket. Tar du dig tid och lägger ner den möda som krävs för att bygga upp kompetensen och utveckla förståelsen successivt kommer du att känna dig säker på vad du gör och framför allt varför du gör det, både när du planerar studien, utarbetar metoden, presenterar undersökningen, försvarar dess resultat och opponerar på andras arbeten, vilket gör att din oro och stress minskar. Och skrivandet kommer dessutom att kännas mer meningsfullt, vilket är en viktig förutsättning för kvaliteten. Utgångspunkten för resonemangen är att forskning är en komplex helhet där delarna står i relation till och påverkar varandra ömsesidigt. Syftesformuleringen, diskussionen om relevanta teorier, genomgången av tidigare forskning, arbetet med insamlingen av material, analysen och diskussionen om resultatet och dess relevans, allt detta står i direkt relation till hur väl du förstår vad metod är.

Föreställningen att metod skulle vara något entydigt och oproblematiskt, alltså en ren formsak, är utbredd och det sättet att tänka ställer till det för många studenter eftersom det leder till att de indirekt lär sig att vetenskap handlar mer om hur man gör än om varför man väljer att göra som man gör, vilket är ett ovetenskapligt sätt att tänka, oavsett hur bra och vetenskaplig metoden man väljer är. Forskningens metoder kan bara leda till vetenskapliga resultat om den som använder metoden förstår varför hen gör som hen gör och kan försvara sina val med hänvisning till vetenskapliga argument, alltså inte bara till någon text eller auktoritet på området. För att nå dit måste man göra upp med villfarelsen att metod är en uppsättning standardiserade handgrepp man kan lära sig utantill och sedan närmast mekaniskt utföra för att nå ett resultat. Vetenskapligheten i en text kommer aldrig an på hur säker man är, utan på hur tydlig och transparent ens argumentation är samt hur väl resonemanget hänger ihop. Resultatets korrekthet och dess grad av angelägenhet handlar inte om vilken metod (för insamling av data) man använder, utan om hur transparent processen är, från syftesformulering till resultat, och vilka argument man lutar sig mot i diskussionen om valet av metod.

Paradoxalt nog är det ofta studenter som är i störst behov av innehållet i metodböckerna som läser dem minst ändamålsenligt. Även om de flesta hänvisar till alldeles utmärkta metodböcker i sina uppsatser blir deras egna resonemang om den metod de valt tyvärr ofta påfallande osjälvständiga. Problematiskt nog läses böckerna antingen som ett slags uppslagsverk eller för att ha något att hänvisa till, vilket gör att läsningen inte resulterar i den fördjupade kunskap om principerna för alla vetenskapliga metoder som behövs för att man ska kunna bygga upp en egen förståelse för hantverket. Eftersom vetenskapligt tänkande handlar om att hela tiden växla perspektiv, och forskning bygger på en kombination av nyfikenhet, kreativitet och kritisk analys av resultatet (som hela tiden måste revideras i ljuset av ny kunskap), är det viktigt att man vågar släppa taget om metodböckerna och anvisningarna när man väl läst dem. Under läsningen av den här typen av böcker behöver man fokusera på textens underliggande budskap och resonemangens andemening och inte leta efter instruktioner. Det är inte information eller fakta som förmedlas, utan hjälp till självhjälp. Att inte ge upp, även om man känner sig osäker och är rädd för att göra fel, är en framgångsfaktor i arbetet med att utveckla förståelse för vetenskaplig metod. Inser man att det aldrig kan bli rätt om man inte misslyckas ibland blir det lättare att förstå både att och hur man kan lära av misstagen.

Metod kan sägas vara ett slags svart låda, för att tala med vetenskapsteoretikern Bruno Latour (1998 s. 19), det vill säga ett inslag i forskningen som det råder konsensus om och som därför betraktas som ett rent tekniskt inslag i arbetet med att skapa kunskap. Stannar man upp och reflekterar över vad syftet med metod i vetenskapliga sammanhang är egentligen, inser man emellertid att den frågan är långt större än att bara handla om ifall metoden är kvalitativ eller kvantitativ, vilket är en hänsynslös förenkling. Metod handlar inte bara om vad man gör utan lika mycket om varför och om vilka argumentman lutar sig mot när metoden man valt ska förklaras och försvaras. När man väl kommit till insikt om dessa saker och utvecklat förmågan att tänka självständigt och kritiskt i alla led av arbetet, från planeringen av studien till försvaret av uppsatsen, kommer man inte bara att kunna ta egna beslut rörande vilken metod man ska använda och vilken typ av material som ska analyseras, man kommer även att utveckla förmågan att tänka vetenskapligt, vilket är en förutsättning för att skriva en uppsats som håller för en kvalificerad granskning och kunna opponera på andras arbeten. Det enda svar man kan ge på frågan om vilken metod man ska använda är: det beror på vad man söker kunskap om och vilken typ av kunskap som behövs för att leva upp till syftet.

Under mina drygt tjugo år som lärare på högskolan har jag fått en hel del frågor om olika saker, och genom att svara på frågorna har jag lärt mig massor. Insikterna har jag tacksamt nog fått möjlighet att samla ihop och utveckla i fyra läroböcker som på olika sätt relaterar både till varandra och till boken om metod. Den första heter Hur blir högre studier högre? och handlar om vad som utmärker studier på högskolan och vad som krävs för att resultatet ska kunna sägas vara ”högre”. I den andra boken, Nybörjarens guide till vetenskapligt tänkande, introduceras studenter som är i början av sin utbildning i det sätt att tänka som behövs för att kunna skriva en bra uppsats. Båda böckerna betonar självständighet och kritiskt tänkande, men de visar också på kreativitetens roll för att utvecklas som tänkande och skrivande människa. Den tredje boken, Vägar till vetande, handlar om målet med alla studier och all forskning: kunskap. Den fjärde boken heter Teori: En introduktion och handlar om en aspekt av vetenskapen som många har problem med men som i grund och botten inte är så svårt. Även om det inte var min tanke från början ser jag alla fem böckerna, denna bok inkluderad, som komplementära delar i en helhet om högre studier, självständigt tänkande och ett vetenskapligt förhållningssätt.

Det viktigaste jag själv har lärt mig genom åren i den akademiska världen är att det inte går att studera taktiskt – alla försök att effektivisera lärande leder till att förståelsen för det man vill veta något om blir lidande. Vägen till vetande är ofta en omväg. Och det gäller i högsta grad förståelsen för vetenskaplig metod. När jag handleder studenter och läser deras texter är det största problemet jag som lärare brottas med att få studenterna att förstå att metod är något man gör och att det inte kommer an på vilka ord man använder när man skriver om metoden i uppsatsen eller vilka referenser man hänvisar till. Man måste bottna i det man skriver och kunna förklara och motivera allt man väljer att göra och skriva med egna ord och argument som håller för en kritisk granskning, vilket är anledningen till valet av undertitel på denna bok: gör som du vill, om du bara kan motivera dina val.

För att resultatet av arbetet som utförs ska kunna sägas vara akademiskt, och för att uppsatsen som skrivs ska kunna leva upp till vetenskapens krav, måste du som student ta ett stort eget ansvar för allt du väljer att göra. När du lägger fram arbetet för granskning ska du inte behöva vara orolig för om texten godkänns eller ej. Den typen av oro handlar nämligen ofta om att man inte riktigt vet varför man valt att göra som man gjort, kanske för att man följt någon annans råd eller uppmaning utan att sätta sig in i varför det är en bra idé för en att göra så i undersökningen. Att vara nervös och spänd inför stundens allvar är något annat. Alla som utför arbetsuppgifter som kräver att man presterar på toppen av sin förmåga för att det ska bli bra blir nervösa – det visar att uppgiften betyder något för en.

På mitt kylskåp där hemma sitter en magnet med ett citat från författaren Jack Kerouac: ”I have nothing to offer anyone except my own confusion.” För mig har det kommit att bli ett visdomsord, för med åren har jag alltmer kommit till insikt om att jag som forskare och lärare egentligen inget annat har att erbjuda än min egen förvirring (eller kanske snarare förundran) över världen och verkligheten. Faktum är att jag själv är i princip lika förvirrad i dag som när jag inledde mina studier på 1990-talet. Men, och detta är det viktiga, i dag är jag förvirrad på ett mycket högre plan. Och den insikten gör mig till en bättre forskare, eftersom den hjälper mig att hålla nyfikenheten vid liv och påminner mig om allvaret i situationen. 

Ingen undersökning kan bli bättre än den som genomförs, och ingen uppsats är bättre än den som faktiskt skrivs och läggs fram för granskning. På samma sätt är det med läroböcker: det spelar ingen roll hur heltäckande, kloka och pedagogiskt upplagda de är, för att kunna bidra till kunskapsutveckling måste böckerna läsas, inte bara i sin helhet utan dessutom på ett adekvat sätt. Eftersom metodkunskap måste byggas upp successivt och från grunden är den här boken tänkt att läsas eftertänksamt från pärm till pärm. Det är ingen uppslagsbok som du ska läsa för att kunna referera till när du skriver metodkapitlet i uppsatsen, utan en tanke- eller inspirationsbok. 

Övriga böcker i "serien" beskrivs så här: Teori. En introduktion, hette boken som kom ut 2023. Den handlar som titeln indikerar om just teori, vilket många studenter har svårt med. Eftersom jag själv hade stora problem att förstå vad teori var, när jag var student, kändes det bra att få möjlighet att skriva den boken. Det jag insett med åren är att det svåra är att förstå hur enkelt det är egentligen. Så här skriver jag i bokens inledning:

Vad är egentligen teori? Jag möter ofta studenter som brottas med den frågan – och många lärare också, för den delen. Syftet med den här boken är att försöka visa att svårigheten att förstå teori handlar mer om vilka förväntningar man har än om frågan eller begreppet som sådant. Man skulle kunna säga att det svåra med teori är att inse hur enkelt det egentligen är. Om man kommer till insikt om och accepterar det faktum att universitetsutbildningar förlorar sin mening om studierna inte är avancerade (se Nehls 2020), underlättas arbetet med att utveckla förståelse för den här typen av problem. Lärande är helt enkelt en mödosam process där man hela tiden balanserar på gränsen för sin egen förmåga och ständigt konfronteras med sin okunskap. En viktig anledning till att studier på universitetet är så intressanta och belönande är att man utvecklar kompetens att hantera och övervinna svåra problem. Mina egna svårigheter som student att förstå teori är faktiskt en av anledningarna till att jag stannade kvar i den akademiska världen.

Jag minns fortfarande tydligt hur jag förtvivlat försökte förstå vad det där gåtfulla ordet betydde. Vid introduktionen till A-kursen i sociologi sa en av lärarna att han var intresserad av teori, men jag kunde inte för mitt liv begripa vad det var han var intresserad av egentligen. Under arbetet med min C-uppsats i etnologi, som handlade om nyktra alkoholister och arbetet i AA och Länken, skrev jag pliktskyldigt och på handledarens inrådan ett avsnitt i inledningen om sociolingvisten Basil Bernstein och hans teorier om språk. Och jag tyckte mig se att det han skrev om gick igen i mitt material. Men jag förstod ändå inte riktigt kopplingen mellan teori och empiri eller vilken roll teorin spelade i analysen. Trots det fick uppsatsen högsta betyg, och det hade jag kunnat nöja mig med, men jag är glad att jag inte släppte frågan. Den följde med mig in i doktorandstudierna, och där någonstans förstod jag äntligen inte bara teorins roll utan även dess unika egenskaper. Det som fick polletten att trilla ner för mig var insikten om att teori är ett ord som betyder olika saker i olika sammanhang.

Teori kan sägas vara ett slags ”språk”, och tänker man så går det att se det som att forskare inom olika discipliner talar olika dialekter av språket, vilket gör att det ibland uppstår missförstånd. Inser man att det inte finns ett enda sätt att se på och använda teori, utan många, alla med sina problem och förtjänster, har ett viktigt hinder för utvecklingen av förståelse undanröjts. Att jag tyckte det var svårt kan förklaras med att jag studerade etnologi som handlar om kultur, vilket är ett begrepp som det finns runt tvåhundra unika definitioner av inom forskningen. Var och en av dessa tar fasta på olika aspekter av fenomenet och kan användas på olika sätt för att förstå det man studerar. När jag insåg att tankarna om kulturen (de olika kulturteorierna) och den kultur vi alla lever i är olika saker, och framför allt när jag började detaljstudera teorierna och jämföra olika definitioner av begreppet sinsemellan – inte för att avgöra vilken som stämde bäst överens med verkligheten utan för att ställa dem i relation till varandra – förstod jag hur användbar den analytiska kompetensen är, och det sporrade mig att studera vidare.

Min ambition med den här boken är att lägga grunden för en generell förståelse för teori som går bortom användandet av begreppet i enskilda ämnen. Vill man förstå vad teori betyder och hur teori används inom en specifik utbildning eller ett särskilt ämnesområde finns det många bra böcker att läsa (se t.ex. Corvellec 2013, Eriksson-Zetterquist m.fl. 2020). Man skulle kunna säga att den här boken ger ett bildningsperspektiv på teori, det vill säga sätter in tankarna i en historisk kontext. För att förklara vad teori är, så att säga i kraft av sig själv, hämtas exempel från olika ämnen, men det är pedagogiska exempel, tänkta att underlätta utvecklingen av en generell förståelse för begreppet teori.

Jag har svårt att tänka mig något mer hedrande och ansvarsfullt än att få förtroendet att skriva en lärobok. 2021 publicerades boken, Vägar till vetande. En bok om kunskap.

Boken inleds på följande sätt: Kunskap är ett samlingsbegrepp som förenar den dynamiskt föränderliga kropp av användbara insikter som mänskligheten samlat på sig genom historien med förmågan att förstå och hantera det man lärt sig samt kompetensen att kritiskt granska det som hålls för sant i olika sammanhang. Skillnaden mellan att vara elev i grundskolan och student på högskolan är att på grundskolan lär man sig vad forskarna är överens om, medan man som student närmar sig kunskapsfronten där det sällan råder konsensus, vilket gör att man måste ta ett mycket större eget ansvar för svaren man väljer och förklaringarna man tar till sig och använder. Syftet med alla vetenskapliga studier och även studentuppsatser är nämligen att bidra med ny kunskap, alltså vetande som inte bara hämtats någonstans ifrån. Kunskap är nämligen något annat än det man minns, och därför handlar högre studier inte om att upprepa det lärarna säger eller memorera innehållet i kurslitteraturen, utan om att bearbeta insikterna och använda dem som verktyg i arbetet med att förstå och hantera vardagen och tillvaron. Åtminstone en basal förståelse för kunskapsteori är en förutsättning för att kunna leva upp till det kravet.

Liksom med så mycket annat som är viktigt i livet och samhället är epistemologi, som är ett annat ord för kunskapens teori, svårt. Det finns nämligen inget enkelt och entydigt svar på frågan: Vad är kunskap? Det är varken meningen eller möjligt att nå fram till svaret på den frågan. Filosofihistorien är fylld av olikaförsök att förstå och förklara verkligheten, alla med sina problem och förtjänster, men det råder inte konsensus om vad kunskap är egentligen. Kunskapsteori är inte ett ämne där man är överens, det är snarare ett ständigt pågående samtal om olika sätt att förstå och definiera begreppetkunskap. Den här boken går att se som en inbjudan till det samtalet. Mellan människor råder oundvikligen delade meningar om det mesta, men eftersom vi är hänvisade till varandra och tillsammans ansvarar för samhället vi lever i och är beroende av behöver vi lära oss förstå och hantera både kunskapen som sådan och varandras olikheter samt skilda uppfattningar om vilka svar som är bäst. Filosofiska termer som episteme, techne och fronesis, som förklaras i nästa kapitel, används inte i vardagsspråket och upplevs kanske onödigt tillkrånglade, men det handlar om termer som behövs för att kunna diskutera kunskapen som sådan. Kommer man bara över det initiala motståndet och lär sig hantera osäkerheten inför det okända inser man att kunskapsteori inte är så svårt som det verkar, samt att studierna i det ämne eller den utbildning man läser underlättas betydligt.

Man kan se på kunskap på lite olika sätt, men det går en tydlig skiljelinje mellan synen på kunskap som ett måloch kunskap som en process(där vägen fram är målet). Om man ser kunskap som ett mål utgår man omedvetet från att det finns ett facit, något externt att jämföra svaren på frågorna med, vilket är en tankemodell som bygger på att antingen är påståendet rätt eller också fel. Något utrymme för tveksamhet finns inte med denna syn på kunskap. Ser man kunskap som ett mål griper man sig an lärandet och uppgifterna man ställs inför på ett annat sätt än om man ser kunskap som en process. Målinriktade studier blir ofta resultatorienterade, vilket leder till att fokus flyttas från kunskapen till betygen och att lärande kan uppfattas som en formalitet eller en transportsträcka. Det kan också bli så att lärare som värnar kunskapen betraktas som ett hinder på vägen mot examen, som man vill nå så snabbt och effektivt som möjligt. Ser man kunskap som ett mål finns en risk att man väljer en studieteknik som går ut på att råplugga inför tentor och inlämningar, vilket inte främjar det fördjupade lärande som behövs för att kunna utveckla förståelse för ett så pass komplext och abstrakt ämne som kunskapsteori. En förutsättning för att förstå kunskapens teori och meningen med att studera denna aspekt för sig är dels att man ser kunskap som en process, dels att man intresserar sig minst lika mycket för och lär sig hantera det man inte vet och det som inte går att veta något om.

Kunskap skapas av och för människor, vilket gör att kunskapen både påverkar och påverkas av den som söker efter och använder den. Det ena går inte att skilja från det andra. Vi vet till exempel att påståenden som yttras av någon som säger sig veta och dessutom utstrålar säkerhet och uppvisar tecken på pålitlighet tas på större allvar och når större spridning och få mer genomslag än förklaringar som förs fram av någon som är osäker eller av olika anledningar inte uppfattas vara tillförlitlig. Det faktum att den som har karisma och äger retorisk skicklighet lättare och oftare bli lyssnad på är viktigt att känna till eftersom det påverkar (synen på) kunskapen. Den som vet vad som fångar andras uppmärksamhet och hur man skapar förtroende och blir lyssnad på kommer nämligen att kunna utöva inflytande över andra människors uppfattningar om vad som är rätt och riktigt (Fexeus 2008). Det finns med andra ord en inte obetydlig maktaspekt att beakta i arbetet med att utveckla förståelse för kunskap. Den som har makt tenderar nämligen att bli tagen på större allvar än den som saknar makt, oavsett vad han eller hon säger. Idag finns också starka krafter i samhället som på olika sätt försöker underminera förtroendet både för olika meningsmotståndare och för vetenskapen. Utan hänsyn tagen till såväl psykologi som kultur blir det svårt att förstå hur kunskap blir kunskap och hur vetande används i samhället.

När man väl inser att kunskapsteori inte (bara) handlar om hur man når fram till och värderar olika svarutan minst lika mycket om att utveckla förståelse för olika typer av frågor och de krav som frågorna ställer på den som söker svar eller säger sig veta, ökar chansen, dels att studierna blir roligare, dels att resultatet (som är något annat än betygen) blir mer användbart. Kunskap om kunskap är alltså ett slags nyckelkompetens. Ett examensbevis öppnar dörrar i samhället och arbetslivet men en förutsättning för att lyckas i livet är att man kan användadet man lärt sig i nya ocholikasammanhang liksom att man fortsätter lära och både utvecklar ny och granskar äldre kunskap kritiskt och löpande. Kunskapsteori studerar man med andra ord för att utveckla förståelse både för kunskapens möjligheter och dess begränsningar.

En viktig utgångspunkt för samtal om och studier av epistemologi är att ingen har direkttillgång till verkligheten. Kunskapen är förbindelselänken mellan människorna och världen och den går därför att likna vid den vita käpp som används av de som inte kan se för att orientera sig i rummet. För att kunna använda en blindkäpp måste man upparbeta kompetens att förstå verktyget och utveckla vana att orientera sig i tillvaron med hjälp av det. Vem som helst kan inte bara plocka upp en käpp, binda för ögonen och förvänta sig att kunna röra sig obehindrat med hjälp av den. Samma gäller för kunskapen, för att kunna använda vetande på ett kvalificerat sätt behöver man lära sig förstå och utveckla epistemologisk kompetens, vilket är syftet med denna bok.

Ovanstående tankar är tänkta att ge ett slags översiktsbild och första introduktion till innehållet i boken och det sätt som den närmar sig kunskapen, och resten av kapitlet fortsätter på samma sätt med ambitionen att fördjupa tankarna och lägga grunden för det som kommer sedan genom att peka på några viktiga skillnader i sättet att tänka och visa på användbara egenskaper som är väl värda att uppmärksamma och lära sig förstå och hantera eftersom det underlättar arbetet med att förstå vad kunskap är och hur vetande fungerar.

2021 kom boken: Nybörjarens guide till vetenskapligt tänkande.

Den boken inleds så här: Det finns massor med böcker om metod, vetenskapligt skrivande, kunskapsteori och olika typer av introduktioner till forskningens praktik. Många av böckerna är väldigt bra och föredömligt pedagogiska, men min erfarenhet är ändå att innehållet och upplägget ofta tilltalar lärare mer än studenter och att råden tyvärr går över huvudet på den som är nybörjare i akademin. Lärare och läroboksförfattare tenderar att fokusera lite för mycket på huroch vadman ska göra. Och när studenterna inte förstår blir förklaringarna mer detaljerade och manualerna mer omfattande, vilket leder till att det blir ännu svårare att förstå. Problemet med många metodböcker är nämligen att de liknar uppslagsverk och därför uppfattas som ett slags rättningsmall, vilket i bästa fall leder till att man följer instruktionerna och därmed gör rätt i formell mening – men förstår man inte vad det innebär atttänkasom en forskare blir resultatet inte vetenskapligt. Uppsatserna kan mycket väl bli bra, men kvaliteten i lärandetriskerar att bli eftersatt. Vetenskapligt tänkande handlar nämligen inte om att följa regler, utan om att utveckla en egen förståelse för reglernas andemening och kompetens att gå sin egen väg inom dess (ganska vida) ramar.

I min roll som lärare ser jag idag tyvärr allt fler tecken på att många studenter anammat en pragmatisk inställning till sina studier, vilket tar sig uttryck i att man griper sig an utbildningen som om det handlade om att nå mål och man fokuserar mer på poängen och examen än vägen fram. Tänker man så blir studietiden en transportsträcka i väntan på det som kommer sedan och det går ut över kvaliteten i studierna. Utgångspunkten för tankarna som presenteras i den här boken är att det är i sökandetefter svar som fungerar och arbetet med att utvecklavetande som lärande uppstår och förmågan att tänka vetenskapligt utvecklas. Även om vetandets universum växer hela tiden ökar samtidigt förståelsen inom vetenskapen, dels för hur lite vi människor vet, dels för hur lite som faktiskt går att veta och hur osäker all kunskap är, vilket gör vetenskapsteori till ett ämne man aldrig blir färdig med. Den viktiga, den helt avgörande insikten, är förståelsen för hur lite vi människor faktiskt vet.

Jag har länge saknat en bok som riktar sig till uppsatsskrivande studenter och som handlar om hur man kan tänkaför att utveckla ett sådant självständigt, kritiskt analyserande mindset som är förutsättningen för att såväl förstå som skapa och värdera forskningresultat. Och det är en sådan bok jag försökt skriva. Den är tänkt att hjälpa nybörjare att på egen handutveckla förståelse för vetenskapens möjligheter och begränsningar, och förhoppningen är att den kan väcka intresset för fortsätta studier av vetenskapens teori. Den ersätter inte andra metodböcker, ambitionen är istället att visa hur man kan läsa böcker om kunskaps- och vetenskapsteori på ett sätt som leder till att man utvecklar kompetens att tänka vetenskapligt. Boken är utformad som ett slags guidebok och ger en översiktlig bild av det vetenskapliga landskapet och de viktigaste ”sevärdheterna” samt lockar till egna upptäcktsfärder i kunskapens och vetenskapens fascinerande värld. Skillnaden är viktig att lägga märke till. Instruktionsböcker läser man som recept, för att få anvisningar att följa. Guideböcker läser man för att få inspiration och möjlighet att förbereda sig inför resan, för att skaffa sig en uppfattning om terrängen man står i begrepp att ge sig ut i och för att utveckla förståelse för vad som väntar och krävs av en där ute för att upplevelsen ska bli så bra som möjligt.

Eftersom jag vet vad som krävs för att skriva en bra uppsats och min erfarenhet säger mig att alla kan och förmår mer än de tror, är jag alltid tydlig med att jag har höga förväntningar på studenterna. Jag ser mig nämligen som ett slags personlig tränare och räknar med att den som kommer till högskolan är där för att lära och vill åstadkomma något mer än att bara få en examen. Tyvärr uppfattar många mig som sträng eller barsk, vilket inte stämmer överens med min självbild. Jag har funderat massor på vad det kan bero på och tror det handlar om att jag tar mitt arbete på största allvar och att jag räknar med att även studenterna gör det. Jag ser det som ett privilegium att ha fått studera och en ära att få förtroende att undervisa på högskolan. En alternativ förklaring är att jag uppfattas som sträng i jämförelse med andra lärare, som berömmer och uppmuntrar studenterna? Det gör nämligen inte jag eftersom jag inte ser det som lärarens uppgift att berömma (för berömmandets skull). Alla som ber om hjälp och ställer frågor möts däremot självklart med respekt och jag sätter en ära i att alltid svara på alla frågor så snabbt och pedagogiskt som möjligt. Studenter som tar ansvar för sitt eget lärande brukar därför snabbt ändra uppfattning om mig. Det är olyckligt om allvar förväxlas med stränghet. Samhället investerar massor med pengar i skolan och den högre utbildningen och skattebetalarna har rätt att kräva avkastning i form av akademisk kunskap och intellektuell kompetens. På högskolan måste lärare kunna ställa högra krav och ha förväntningar, annars blir det svårt för studenterna att göra vad som krävs för att lära på djupet och utveckla förmåga att tänka vetenskapligt, vilket är vad framtida arbetsgivare kräver av den som har en högskoleexamen. Jag vill inte ge sken av att vetenskap är enkelt, men vill samtidigt vara tydlig med att alla med rätt inställning till studier klarar av att läsa på högskolan. Min ambition är att du som läser boken ska få beröm efterutbildningen, för att uppsatsen som skrivits och arbetet som utförts håller hög klass.

Det krävs inga exceptionella talanger eller förmågor för att lyckas med studier på högskolan, man kommer en lång väg med god planering och genom att vara noggrann och intresserad. Tyvärr förlamas ändå många av allvaret i situationen och fastnar i känslan av att det är svårt, vilket naturligtvis är olyckligt. Känner man så kan ingen metodbok eller handledare i världen hjälpa en, men förhoppningsvis kan följande berättelse ta udden av känslan och vara till hjälp. Jag har av många olika anledningar alltid haft dåligt självförtroende och har fortfarande svårt att känna mig säker, inte bara i den akademiska världen. Mitt bristande självförtroende höll mig länge tillbaka och hindrade mig att försöka och fick mig tyvärr ibland att av nervositet slarva med förberedelserna. Jag trodde inte att det spelade någon roll, att jag var dålig av naturen. Långt senare i livet, efter att jag med möda etablerat mig i den akademiska världen, har jag kommit till insikt om att osäkerheten och det vacklande självförtroendet i själva verket är något positivt, eftersom det (rätt använt) kan gynna kunskapsutvecklingen och öka kvaliteten i lärandet. Eftersom jag aldrig känner att jag vet säkert tvingas jag lyssna på andra och vända och vrida på insikterna innan jag tar dem till mig och använder dem. Bristande självförtroende gör det också lättare att ändra åsikt i ljuset av ny kunskap eftersom man blir mer prestigelös. Ända sedan jag insåg att jag faktiskt hade vad som krävdes för att bli docent har jag betraktat mitt dåliga självförtroende som en vetenskaplig dygd. Nyckeln till framgång för mig var insikten om att det är skillnad på självförtroende och självkänsla. Länge upplevde jag ingen skillnad, men i takt med framgångarna i akademin tvingades jag inse att det är två olika saker. Idag har jag en stabil och välgrundad självkänsla, medan jag odlar mitt dåliga självförtroende. En god självkänsla är en förutsättning för att kunna odla ett dåligt självförtroende, vilket i sin tur är en förutsättning för att utveckla ett verkligt vetenskapligt tänkande.

Boken Hur blir högre studier högre kom ut precis innan pandemin bröt ut, i januari 2020, och hade jag inte "tvingats" arbeta hemifrån, vilket inneburit mindre restid och större möjlighet att kombinera undervisning och möten med skrivande, vet jag inte om det blivit tre böcker på två år. Framöver, när vi återgår till något slags normalläge igen, känner jag dock att jag fått in en skrivrutin i vardagen som jag tror ska hålla, men det återstår att se.  

Hur blir högre studier högre har undertiteln: "Om skillnaden mellan elever och studenter, trampolinhögskolor och katapulthögskolor samt vikten av självständighet, tålamod och samverkan", och den inleds på följande sätt: Detta är en bok om lärande som är tänkt att inspirera studenter och blivande studenter att utveckla en egen förståelse för högre studier och vad som krävs för att studierna inte bara ska bli framgångsrika utan även meningsfulla utifrån ett lite längre perspektiv. Boken är ett försök att främja utvecklingen av ett antal generiska kunskaper och färdigheter som krävs för att dels ta sig igenom högre utbildning och få sin examen, dels lära sig vad det innebär att tänka och agera akademiskt även i andra sammanhang. Boken riktar sig till alla som vill lära och bli bättre på att förstå vad kunskap är. Boken kan även ses som ett slags inlägg i debatten om skolan och vårt lands högskoleutbildningar. Det är en personligt hållen bok, tänkt att inspirera till egen utveckling, som bygger på mina erfarenheter av att vara och verka i högskolan, både som student och som lärare och forskare.

Tanken med boken är att den ska fungera som hjälp och inspiration för att utveckla förmågan till eget, självständigt, kritiskt tänkande, vilket både krävs för och är vad studier på högskolan handlar om. Det finns inte ettsätt eller enväg att klara av högre studier – det finns lika många olika sätt som det finns studenter på högskolan. Utgångspunkten för tankarna som lyfts fram här är att svaren på frågorna man har rörande sin utbildning i hög grad finns hos en själv och utvecklas genom eget arbete och enträgna försök. Innehållet handlar därför mer om frågor och reflektioner än om svar, och tipsen som ges och tankarna som presenteras handlar om att peka på förslag till konstruktiva vägar fram snarare än om att ge instruktioner. Boken är tänkt att fungera som en karta att orientera sig utifrån i den okända terräng man som student anträder när man söker sig till och påbörjar sina studier på högskolan. Utgångspunkten är att högre studier handlar om lärande och kunskapsutveckling, inte om betyg, examen eller att göra rätt. På högskolan arbetar studenter och lärare tillsammansför att förvalta och utveckla den kunskap som är en förutsättning för att värna demokratin och bygga det långsiktig hållbara samhälle som alla ytterst är beroende av.

Kvaliteten på resultatet av studierna står i direkt relation till graden av engagemang och delaktighet i arbetet. Till högskolan kommer man inte för att få något, utan för att delta i ett ansvarsfullt utvecklingsarbete med andra som är intresserade av samma saker. Både lärare och studenter befinner sig så pass nära forskningsfronten att den kunskap som kurserna bygger på inte alls är lika entydig och säker som i grundskolan och på gymnasiet. Det är avgörande att man förstår och lär sig hantera insikten om detta, även om det initialt kan ge upphov till frustration. På högskolan studerar man verkligheten, och den anpassar sig inte efter hur individer känner, tycker eller tror. Utan eget ansvar, en god portion tålamod och beredvillighet att anta utmaningen som det innebär att studera, utan förståelse för att det inte finns några genvägar till kunskap och utveckling av det kritiska tänkande som kännetecknar studier på högskolan, kan och kommer verksamheten som bedrivs där inte att kunna sägas vara ”högre”.

Boken vänder sig till alla som söker sig till eller är på högskolan för kunskapens skull. Den som nöjer sig med att ta sin examen och som bara är intresserad av att klara sina kurser så fort som möjligt rekommenderas att läsa andra böcker. Här tas läsaren med på en omväg, för det är där kunskapen finns.

Vad händer nu?

Böcker lever liksom texter som publiceras på nätet sitt eget liv när de väl tryckts och publicerats. Då jag levt med dem så länge känns det nu lite som fem barn som flyttat hemifrån. Jag hoppas att det ska gå väl för dem och att tankarna når spridning. Det ligger i allas intresse att skattebetalarnas investering i högre utbildning leder till ökad kunskapskvalitet i samhället och förhöjd intellektuell förmåga och kompetens att tänka kritiskt bland medborgarna. Annars blir det svårt att värna demokratin och hantera klimatutmaningarna som vi alla oundvikligen står inför. Dessa böcker är mitt bidrag till den allmänna strävan, och jag är i full gång med nästa bok, som än så länge inte riktigt hittat sitt innehåll och form.

Ny bok, nytt liv

I måndags inledde jag arbetet med en ny lärobok, vilket känns bra på en rad olika sätt. Min senaste bok har inte kommit från tryckeriet än. Tydligen råder det pappersbrist i Polen där den trycks. Att vara i full gång med nästa projekt redan innan den kommer ut gör det lättare att hantera känslan av tomhet som alltid uppstår när man lämnar något ifrån sig. Postpublikationsdepressionen blir lättare att hantera. Det är dock inte alltid lätt att komma igång och tvivlen på den egna förmågan finns där alltid under ytan. Mina tre senaste böcker hade jag tänk på länge, så när jag väl fick kontrakt på dem var det som skrivandet gick av sig själv. Efter att jag blivit klar med boken om kunskapsteori som jag hoppas ska kunna komma ut här inom de närmaste veckorna hade jag ingen aning om vad jag skulle skriva om, eller ens som jag skulle bli betrodd att få skriva en bok till. Men boken om vetenskapsteori som kom ut för ett år sedan har tydligen sålt ganska bra. Förra veckan träffade jag redaktören och vi hade ett förutsättningslöst möte om nästa projekt, och vi kom fram till att det skulle handla om teori. När jag åkte från mötet hade jag dock ingen aning om hur jag skulle skriva den, och den här gången kändes det extra jobbigt att hitta inspiration och komma igång då jag fick min bok om mellanrummen refuserad just innan jul. Fast när jag väl hade skapat ett dokument och några rubriker och började skriva kändes det som att kliva in i ett hus som är nytt men ändå välbekant. Mitt beting är att skicka ett synopsis och tjugo sidor till förlaget nästa fredag, som underlag för beslutet om att skriva kontrakt, men till min stora glädje sitter jag redan här med ett manus på tjugofem sidor och jag har en vecka till att spela på.

En sak som jag lagt märke till i mitt skrivande liv är att det ena projektet befruktar det andra och jag tackar min lyckliga stjärna för att jag har förmågan att byta mellan olika texter och att inspirationen flödar mellan. Så har det sannerligen inte varit alltid, det har varit en kamp som jag utkämpat i många, många år. Både läsandet och skrivandet har jag fått kämpa för att integrera i min vardag. En anledning till att jag fortfarande bloggar är för att det var här jag hittade in i skrivandet på allvar. Jag har allt att tacka Flyktlinjer för. Ingen av böckerna jag skrivit hade blivit publicerade om jag inte investerat den tid jag lagt här under de elva år som gått sedan jag började blogga på allvar. Det är en av anledningarna till att jag inte bara kunde skaka av mig besvikelsen över att bli refuserad utan att jag dessutom kunde repa mod. Här under våren har jag relativt lite undervisning så det finns tid och möjlighet att skriva, och jag tar vara på varenda minut. Refuseringen av boken om mellanrummen, som var väldigt respektfull och konstruktiv, hjälpte mig att se på projektet med nya ögon. Nu har jag disponerat om innehållet och renodlat tankarna, så vid sidan av arbetet med boken om teori jobbar jag med tre böcker: En om mellanrummen som jag fortfarande ser som mitt magnum opus, en om Deleuze och Guattari och en om akademisk kvalitet och intellektuell utveckling. Jag har ingen aning om ifall någon av böckerna någonsin kommer att ges ut, men det är inte det viktiga för mig. Skrivandet är det viktiga och möjligheten att utvecklas som tänkare. Till sommaren vet jag mer och lovar att hålla er som läser uppdaterade. Jag tror att jag behövde hjälp att se manuset med en kritisk redaktörs ögon. Jag förstår precis vad de menar och det kändes skönt att skära i och omdisponera texten och tankarna. Jag ville helt enkelt för mycket och pressade in för många olika tankar i en och samma bok. Nu har jag tre teman att arbeta med i tre olika bokprojekt, vid sidan av de andra texterna som jag ska jobba med här under våren.

När jag läser vad jag skriver ovan är det med en känsla av overklighet, för jag hade inte i min vildaste fantasi ens kunnat drömma om att jag skulle kunna få ur mig så mycket text. Även om det tagit tid har det aldrig varit jobbigt. Skrivandet i sig ger mitt liv mening, och tiden det tagit och bakslagen jag drabbats av gör mig ödmjuk och tacksam, vilket hjälper mig att hålla ut och hitta inspiration även dagar när det känns tungt. För så är det med skrivande, det är liksom konditionsträning en kamp, men eftersom man får så mycket tillbaka är det värt varenda minut av kämpande. Det var aldrig ett mål för mig att bli författare, men jag är enormt tacksam och stolt över att jag idag bevisligen är det. Jag tar inget för givet och vårdar förtroendet jag fått och även om de där tre andra böckerna inte blir utgivna (fast nappar inget bokförlag kommer jag att publicera texterna här, som pdf) lär jag mig massor av att arbeta med projekten. När klockan ringer på tidigt på morgonen är det texterna och möjligheten att få skriva som lockar upp mig. Det är min tid. Vid datorn med en kopp kaffe är det jag som bestämmer över min tid och vad jag gör. De där timmarna innan jobbet börjar är enormt värdefulla eftersom New Public Management tar död på glädjen och all inspiration. Hade jag inte haft möjligheten att skriva hade jag aldrig orkat vara kvar i akademin eftersom den blir allt mindre akademisk för varje år som går. Nu kan jag kanalisera sorgen över sakernas tillstånd och frustrationen som målstyrningen och försöken att kvalitetssäkra resultatet (vilket leder till mer administration och utarmning av den AKADEMISKA kvaliteten) tankar och text. Boken om akademisk kvalitet och intellektuell utveckling är både psykoterapi och ett konstruktivt försök att visa på alternativ. Arbetet med den hjälper mig att undvika bitterheten som jag annars med säkerhet skulle känna. 

Nu ska jag ägna dagen åt annat, men jag avslutar denna reflektion med utkastet till förordet till boken om teori som jag ska jobba vidare med imorgon och sedan skicka till redaktören på fredag.

Under mina första år som student var det särskilt en fråga som snurrade i huvudet: Vad är teori? Jag lyssnade på mina lärare, läste kurslitteraturen och klarade oftast tentorna, men jag kunde inte släppa den där frågan. Teori var som en gåta för mig. Under introduktionen till A-kursen i sociologi sa en av lärarna att han var intresserad av teori, vilket var ord som fastnade i mitt huvud. Vad var det han var intresserad av egentligen? Under arbetet med min C-uppsats i etnologi, som handlade om nyktra alkoholister och arbetet i AA och Länken, skrev jag pliktskyldigt ett avsnitt i inledningen om sociolingvisten Basil Bernstein och hans teorier om språk. Och jag tyckte mig se att det han skrev om gick igen i mitt material. Men jag förstod inte kopplingen mellan och vilken roll teorin hade i uppsatsen. Uppsatsen fick högsta betyg och jag skulle kunnat nöja mig med det, men jag är glad att jag inte släppte den där frågan. Jag tog den med mig in i doktorandstudierna, och där någonstans föll bitarna på plats och jag började sakta förstå, inte bara teorins roll utan även dess olika egenskaper. Trots det är min avhandling inte särskilt teoretisk, vilket den i och för sig inte behövde vara då det är en empirisk studie. Efter att jag disputerat ville jag utmana mig själv genom att skriva en i princip helt igenom teoretisk studie, om alkoholen i kulturen och kulturen i alkoholen. Den studien gjorde mig till docent och som docent har man ett ansvar för kunskapsutvecklingen inom mitt område – därför har jag ägnat de senaste tio åren åt att försöka utveckla en ”egen” kulturteori om mellanrummens betydelse.

Teori har aldrig varit enkelt för mig, men just därför har det varit intressant att arbeta med frågan. Som lärare har jag den största respekt för att studenterna tycker att det är svårt att förstå vad jag talar om när jag talar om teori och andra termer och begrepp, men historien ovan visar hur viktigt det är att man inte resignerar inför svårigheten. Det är och ska vara svårt på högskolan. Kunskap är inte fakta som enkelt kan överföras från läraren som vet till studenten som är okunnig. Lärande är en mödosam process där man hela tiden balanserar på gränsen för sin egen förmåga, och det är just det som gör studier så belönande. När jag började undervisa upptäckte jag att det var nästan lika svårt att förklara vad teori är som det var att förstå, men genom att förklara för andra utvecklas ens egen förståelse. Därför är teori en fråga eller ett ämne som bäst behandlas i seminarieform där man möts för att dela med sig bådeav det man tycker sig förstå och frågorna man brottas med. Det är helt avgörande för kvaliteten i lärandet och kunskapen att man förstår att seminariet inte är ett sammanhang där man svarar på frågor, utan en möjlighet att mötas kring ett problem och tänka tillsammans för att utveckla sin förståelse. Ju svårare frågor man brottas med desto mer öppen behöver man vara, både inför andra och sig själv, med vad man inte kan eller förstår. Även om målet med studier och forskning är kunskap handlar det mer om det man inte vet än det man vet. Lärande är inte den närmaste vägen från okunskap till insikt , utan en icke-linjär process som drivs framåt, uppåt, utåt av undran.

Detta är inte den definitiva boken om teori. Det är en introduktion, både till ämnet som sådant och till olika sätt att tänka och arbeta för att utveckla förståelse för frågan: Vad är teori? Det finns massor skrivit om frågan och det finns lika många olika sätt att förklara som det finns lärare som känner sig manade att försöka. Jag har ingen aning om ifall mina exempel och pedagogiska upplägg fungerar, men boken är ett ärligt försök att hjälpa dig som student att förstå något jag själv brottats med i väldigt många år. Som jag försökt illustrera här i inledningen så finns det inga enkla svar eller genvägar till förståelse för ett så pass komplext och mångtydigt begrepp som teori. Det är och kan inte vara annat än svårt, men ser man bara inte det som ett problem och om man kan utrusta sig med tålamod och ödmjukhet inför allt man inte vet eller förstår kommer arbetet med att söka kunskap och förståelse att vara belönande.

Målinrikat, resultatorienterat tänkande vs öppet och sökande

Kunskap handlar förenklat om att veta något om något, men beroende på vad man söker kunskap om kommer resultatet av arbetet att se olika ut. Det finns inte en enda form av och heller inte ett enda sätt att söka efter kunskap, vad som är bra och fungerar beror på vad man vill veta något om. Kunskap om rymden eller coronavirus ser annorlunda ut än kunskap om kultur, till exempel. Vill man verkligen veta och utveckla förståelse för olika aspekter av verkligheten och tillvaron är detta en helt avgörande insikt. Tänker man sig att all kunskap ser ut som fungerar på samma sätt kommer ens vetande att bli smalt och begränsat. 

Till skillnad från sanning som betyder en enda sak är kunskap ett mångtydigt ord. Antingen är det man påstår sant eller också inte, men kunskap handlar om vetande och är ett mycket bredare begrepp. Kunskap kan vara säker och förstås i termer av sanning, men den kan också vara osäker eller handla om saker som går att förstå på många olika sätt. Till skillnad från det som är sant kan kunskap även handla om vad man inte vet och det som inte går att veta något om, vilket gör att det krävs både en hel uppsättning olika kompetenser för att söka och utveckla kunskap, och förståelse för hur vetande fungerar och att det är något som hela tiden förändras.

Arbetet med att utveckla kunskap kan vara rationellt och målinriktat. Det är så man arbetar inom fysiken eller när man söker statistiskt säkerställda korrelationer. Sådan kunskap är antingen rätt eller fel och resultatet av arbetet går att debattera. Är kunskapen man söker av denna karaktär kommer den att handla om mät- och kontrollerbara resultat och den går att söka med hjälp av deduktion, det vill säga logisk härledning utifrån något som man vet är sant och riktigt. Eller via induktion, där man samlar in belägg som analyseras för att bygga upp förståelse för helheten. Kunskap som är av den här karaktären går också att uttala sig om på förhand, som i fallet med Higgs boson. Vill man veta något om hur kulturella fenomen kommer att utvecklas går det dock inte att göra några prediktioner, då krävs en annan kunskapssyn och andra metoder.

Söker man kunskap om kultur måste man anamma ett annat sätt att tänka än det naturvetenskapligt positivistiska. Kulturvetenskapligt sökande efter kunskap (om kultur) är intellektuellt, öppet, sökande och utförs ofta i avsaknad av fundament. Här är det inte nödvändigt och ibland omöjligt att sätta kunskapen i direkt samband med det man söker förståelse för. Ett sätt att se på sådan kunskap är att betrakta den som ett slags karta, alltså ett verktyg att orientera sig i terrängen med hjälp av. Och en karta är varken sann eller falsk. Den kan vara mer eller mindre detaljerad, men det som avgör dess värde är hur väl den fungerar som orienteringsverktyg. Det finns därför ingen anledning att försöka avgöra hur verklighetstrogen en karta är. Om kartan och verkligheten inte stämmer överens är det alltid verkligheten som gäller, som man måste förhålla sig till. Antingen fungerar kartan eller också inte, därför är det viktigt att man som forskare eller kunskapssökande människa inte identifierar sig med sina verktyg eller antaganden.

Inom kulturvetenskapen handlar det inte om att avgöra om resultatet av studierna är sant eller inte, utan om ifall kartorna fungerar som orienteringsverktyg eller ej, vilket inte är en fråga som går att avgöra en gång för alla. Äldre kartor eller kartor som skapats i helt andra sammanhang kan mycket väl visa sig fungera utmärkt, därför är det viktigt att man som kulturvetare är öppen för förändring, både av verkligheten och verktygens användbarhet. Och det är också viktigt att man utvecklar förståelse för och kompetens att tänka öppet, sökande och utan externa fundament. Så länge teorierna saknar interna motsägelser och inte strider mot naturlagarna är de potentiellt användbara.

Det som gör kunskapen om kultur unik och intressant är att den uppstår i mellanrummen och att den handlar om människor som tar del av den och förhåller sig aktiv till den. Kulturforskaren står alltid i dialog med det som studeras och kulturvetarens resultat kan påverka människors tankar och handlingar, vilket ibland får som konsekvens att det som studerats förändras och gör kunskapen obsolet. All forskning är mer eller mindre politisk av den enkla anledningen att den utförs av människor, för människor, inom ett kulturellt sammanhang, men det gäller i mycket högre grad för kulturvetare än fysiker. Studier av kvarkar kan göras på ett objektivt sätt, men kulturforskaren påverkar alltid det sammanhang och människorna som undersöks. Det är inget problem utan en förutsättning för arbetet med att utveckla kunskap.

Skillnaden mellan ett målinriktat och resultatorienterat tänkande, och ett öppet och sökande tänkande som handlar om att skapa kartor, är att det målinriktade tänkandet är skapat för och fokuserat på Sanningen, medan det öppna tänkandet handlar om att utveckla förståelse för den föränderliga värld som bebos och förvaltas av människor. Det handlar inte om antingen eller och det ena är inte bättre än det andra, båda tankesätten och intellektuella kompetenserna behövs, fast till olika saker.

Vet inte om jag gör mig begriplig, men detta är tankar jag jobbar med och det finns anledning att återkomma till dem framöver.