Någonannanism är bara ett finare ord för cynism och egoism

Först röstar man på det parti som lovar mest, utan hänsyn tagen till rimligheten i den politik partiet säger sig vilja föra. Sedan uppstår problem. Därefter letar man orsaker och utser syndabockar, och det är alltid någon annan som bär skuld. Det är djupt mänskligt att tänka och agera på detta sätt, men det gör det inte mer hållbart för det. Vi som lever idag och som har tillgång till mer kunskaper om fler områden, än någon tidigare generation borde kunna förstå bättre. Istället söker sig många till sociala nätverk för att få utlopp för sin frustration och för att driva opinion för mer av den politik som försatt oss i den situation vi nu sitter i, där klyftorna växer.

Det är inte någon ANNANS fel, det är ditt och mitt och alla andras fel att samhället vi lever i inte är mer hållbart än det är. Det är våra önskningar och vår kollektiva oförmåga att se till helheten och konsekvenserna av våra handlingar som är roten till det onda, inte ungdomsbrottslingar födda i något annat land än Sverige. Demokratin dignar under tyngden av de inneboende spänningar som vi och våra orimliga önskningar om hur det borde vara ger upphov till, och att jaga syndabockar eller söka enkla lösningar är inte lösningen utan själva problemet.

Demokratin är inte skapad för att klara av den hänsynslösa jakt på effektivitet och ekonomisk vinst som idag anses vara vägen fram. 1980 var Sverige världens mest jämlika land. Vi hade en skola i världsklass och vården led inte av underbemanning. Skattetrycket var högt, kanske för högt. Utan hänsyn tagen till omvärlden kan inget demokratiskt system överleva i längden. Det är inte bara klyftorna inom ett samhälle som är problematiska utan även klyftor mellan länder. Tiggarna som kommer till vårt land för att de tjänar mer på utsätta sig för den förnedring det innebär att sitta i ett gathörn eller utanför en affär dag efter dag än att ta en anställning i hemlandet. Den som har sitt på det torra funderar inte ens på att arbeta med asbestsanering, men den som är desperat tvingas till det. Mångfald och minskade klyftor är hållbarhetsmål av en anledning, och även om eller kanske just därför att det svider för den som är rik och har lyckats i ett system kan samhället och livet på jorden bara överleva om pengar och makt flyttas från de som har till de som inte har.

Bara för att det går att skylla på någon annan betyder inte att det är lämpligt eller hållbart, och bara för att man tycker att skatten är hög eller att hårdare straff är en lösning på problemen vi ser runtom i samhället är det inte så. Intuitionen, det sunda förnuftet eller vilka termer man nu väljer för att legitimera sin ovilja att se helheten och ta tag i komplexiteten, för att kunna fortsätta skylla på andra och utse syndabockar, kan inte jämställas med forskning. Det är inte känslan som räknas! Det spelar ingen roll hur många som väljer att rösta på populistiska partier som jagar röster genom att lova människsor vad de vill ha, istället för att söka stöd för en politik som skapar verkliga förutsättningar för att faktiskt ge människor vad de behöver.

Ska klimatkrisen kunna undvikas, demokratin räddas och kunskapssamhället värnas, krävs att fler reagerar på dumheten, kortsiktigheten och den cyniska egismen som just nu sprider sig över världen. Någonannanismen är som att kissa i byxorna för att bli varm; det är dumheten personifierad. Det finns inga enkla lösningar på komplexa problem, det finns inte ens några garantier för att lösningarna som har potential att leda i rätt riktning fungerar. Demokratin är bräcklig och den kräver mer av de som lyckas inom ramen för den än de som kämpar i motvind. Skatt är stöld är ett uttalande som endast är giltigt i en diktatur; i en demokrati är skatt ett sätt att minska klyftorna och fördela bördan. Den som är stark och som har lyckats har ett ansvar att dela med sig, det är så demokrati fungerar. Och den som inte ställer upp på den tanken och gör vad hen kan för att bidra till det allmänna är del av problemet, aldrig lösningen.

Kunskap, socialt kapital och ömsesidiga beroenden

Läste liksom många andra Ulf Danielssons kloka och tänkvärda artikel i DN, och eftersom den väcker så många olika tankar och tangerar så många av frågorna som jag ständigt återkommer till låter jag den bilda utgångspunkt för dagens bloggpost.

I samband med en luftburen toxisk incident funderar den fjortonårige Heinrich i Don DeLillos ”Vitt brus” över den enskilda människans okunnighet. Vad skulle just du kunna berätta för stenåldersmänniskor, antikens greker eller någon från medeltiden som var av verklig betydelse? Skulle du kunna förklara hur en radio fungerar eller hur man bygger en månraket? Hur man utvinner metaller ur sten eller gör glas av sand?

Allt fler av oss vet idag allt mindre om både tekniken vi gör oss allt mer beroende av, systemen vi behöver för att leva våra liv, och världen vi lever i och är en del av. Livet pågår och samhället förändras medan vi är upptagna av annat, vilket leder till att efterfrågan på mer teknik och allt mer avancerade system (som vi vet ännu mindre om) ökar.

Vi lever i ett högteknologiskt samhälle där vår överlevnad är beroende av andras kunskap. Så länge samhällsstrukturerna upprätthålls och kunskapen är intakt hos åtminstone några individer, och förs vidare till kommande generationer, kan man hoppas vara trygg. Men vad händer när det inte längre finns någon som besitter kunskapen och har kontroll över hur systemen fungerar? Till vad nytta är kunskap som går från dator till dator om ingen egentligen vet någonting?

Frågorna som Danielsson lyfter här är både ödesfrågor och samvetsfrågor. Utvecklingen går tydligt i den riktningen som pekas ut och indirekt varnas för. Effektiviseringen som driver utvecklingen i denna riktning; jakten på mer för mindre, snabbare gör att det växer fram ett tunnelseende både hos medborgarna och samhällets ledning. Och egoismen, eller snarare den omedvetna självcentrering som blir effekten av att tiden inte räcker till för att tänka tankar till slut eller se sin egen roll i helheten och sitt beroende av andra, gör att förändringstakten ökar. Paradoxalt nog vänder sig allt fler allt mer bort från varandra och bryr sig allt mindre om kunskapen, när både kunskapen och gemenskapen behövs som mest. Som jag brukar säga, människa blir man TILLSAMMANS med andra och kunskap är en GEMENSAM angelägenhet.

Det ligger inget självklart eller ödesbundet i att teknologin och civilisationen alltid måste gå framåt. Kunskap kan också gå förlorad och glömmas bort. I ett skeppsvrak utanför den grekiska ön Antikythera upptäcktes 1901 ett mekaniskt underverk från runt år 100 f. Kr. Först på senare år har man fullt ut förstått hur sofistikerad mekanismen är. Den förmår visa planeternas position på himlen med hjälp av ett invecklat system av stänger och kugghjul som med våra moderna mått mätt var närmare 2.000 år före sin tid. Några hundra år senare kunde romarna demonstrera praktisk kunskap i materialfysik genom att skapa det slags färgade glas som ingår i Lykurgos bägare från 300-talet. Beroende på hur ljuset passerar blir glaset grönt eller rött. Bara ett par exempel på kunskap som gått förlorad och måste återupptäckas.

Kunskap är INTE samma som fakta och information. Nätet svämmar över av information och fakta om olika aspekter av världen, livet och tillvaron och ökningen är exponentiell; men KUNSKAP handlar om vad man faktiskt kan, förstår och behärskar, inte vad man kan hitta på olika sajter på nätet med hjälp av Google. Kunskap kräver tid för eftertanke, reflektion och kritisk analys. Lärande är en MÄNSKLIG aktivitet som utförs tillsammans och kunskapen uppstår, utvecklas och hålls levande mellan människor och inom ramen för kulturen som alla både delar och är del av.

Och det var länge sedan vi kunde åka till månen. Det är snart ett halvsekel sedan någon sist var där och raketerna är sedan länge skrotade. Den ingenjörsmässiga kunskapen om hur man praktiskt går till väga finns inte längre kvar. De gamla ritningarna är ofullständiga och ingenjörerna som kunde tolka dem är borta. I Nasas nya månprojekt börjar man om från början med hjälp av annan och modernare teknik. Poängen är att man inte skulle kunna kopiera det gamla Apolloprojektet ens om man ville.

Föreställningen om att kunskap är en linjär process och att mänsklighetens vetande hela tiden växer till sig och blir bättre är en fatal villfarelse. Sanningen är att kunskap är en färskvara; ett slags levande organism som förändras i takt med att samhället och världen förändras. Kunskap är en dynamisk helhet. Kunskapssamhällen kan bara växa fram och står och faller dessutom med medborgarnas SAMLADE insikter och kollektiva förmåga att hantera kunskap.

Försöken att effektivisera skolan och den högre utbildningen genom att inte kompensera för allmänna kostnadsökningar samtidigt som man förväntar sig att kvaliteten i verksamheten inte ska bli lidande är ett talande exempel på vart vi står i frågan om kunskap idag, och vad som prioriteras. Den bildningsinriktade svenska skolan som en gång anågs vara ett föredöme i världen liknar på många sätt lämningarna efter Appolloprojektet. Vi har tillgång till fakta och information om kunskapsskolan, men kunskapen om hur den fungerade eller hur den ska återupprättas håller förfärande snabbt på att försvinna. Än är det inte försent att rädda det som räddas kan och börja bygga upp en kunskapsskola igen, men för varje dag som går blir det bara dyrare och dyrare och dessutom svårare och svårare när allt fler vet, förstår och minns allt mindre av det som en gång var självklarheter och en angelägenhet för hela samhället.

Den amerikanske datorspelsutvecklaren Jonathan Blow ser paralleller inom dagens datorteknologi. Nyligen, på en stor konferens om datorspel i Ryssland, beskrev han hur civilisationen hotas av kollaps och gav råd om hur den kan undvikas. Problemet är att datorprogrammen växer i omfång i en sådan utsträckning att det till slut inte finns någon som förstår hur de fungerar eller har förmåga att rätta till misstagen. Och felen blir allt vanligare och vi blir alltmer villiga att acceptera att det inte fungerar som det är tänkt. Det är ju alls inget märkvärdigt att under det att jag skrivit dessa rader har min överlastade ordbehandlare flera gånger varit nära att krascha och leda till blå skärm. Dataspråken blir allt mer abstrakta och ligger allt längre från maskinspråkets ettor och nollor. Kunskapen om mellanleden och själva grunden går förlorad. Man putsar på fasaden och har ingen aning om vad som händer under ytan. När ingen orkar eller kan gå på djupet växer komplexiteten och flygplanen ramlar ner från himlen.

Det är med andra ord inte med och snabbare digitalisering som behövs; utan bättre kunskap, mer människoanpassad teknik samt inte minst tid för reflektion och kritisk analys. Ju snabbare datorerna blir desto mer tid för eftertanke och omställning behöver människorna för att ha en chans att hänga med i utvecklingen, och desto mer kunskap och bättre förståelse för komplexitet. Vi kör som galningar i en racerbil, rakt mot ett stup; eller vi kör inte, vi sitter som exalterade och aningslösa barn i baksätet och ropar: snabbare, snabbare, snabbare! Pengarna vi tjänar existerar inte i sinnevärlden eftersom pengar är en social konstruktion, och tiden man vinner på effektiviseringarna går inte att spara. Därför är det galenskap, det vi sysslar med. Samhället och kunskapen löses upp framför våra ögon med med vårt godkännande.

Hur långt kan det gå innan systemen rasar samman? Det kommer till en början smygande och man vänjer sig successivt men i det långa loppet leder det till en civilisationens återgång och slutgiltiga fall. Som så många gånger förut. Det stora hotet från teknologin handlar alltså inte om hur intelligenta robotar tar över, utan om hur livsnödvändig teknologi degraderar beroende på vår egen oförmåga, ointresse och lathet.

Receptet för tillbakagången är att låta djup och generell kunskap ersättas av trivialiteter. Man kan se detta som en del i en övergripande samhällsutveckling. Mångas ideal är inte längre att vara den som har faktisk kunskap om hur någonting görs utan hellre vara den som talar om för andra vad de skall göra. Helst skall kedjan vara så lång som möjligt – ju fler led bort man befinner sig från att faktiskt göra något på riktigt desto mer upphöjd är positionen. Men vad händer när det i änden på kedjan inte finns någon som kan utföra ordern? När det inte längre finns någon med förmåga att göra, skapa, konstruera eller upptäcka? När cirkeln sluts utan att någonting kommer ut?

New Public Management går att skolor konkurrerar med varandra om vem som kan producera flest NYCKELTAL. Tomheten triumferar, som Mats Alvesson länge påpekat. Bildning talas det inte ens  om i de akademiska högtidstalen, där är det strategier och konkurrensfördelar som lyfts och beundras. Och makten i Högskolesverige flyttas från kollegiet av lärare och forskare till linjens chefer, vilka beordrar ökad produktion av tomhet för att nå målet om att bli världsledande; i vad, spelar inte så stor roll eftersom världsledande (som är en tom fras) har blivit ett självändamål.

Man kan se exempel på precis just en sådan utveckling inom undervisningen och forskningen på universiteten. Det spelar inte längre så stor roll om ingenjören förstår fysikens lagar med något större djup när hen ändå bara skall ratta en svart låda och lita till de siffror ett redan existerande program spottar ut. Och målet för den talangfulle forskaren är att bli akademisk ledare och säga till andra, mindre talangfulla forskare, vad de skall göra. Kunskapen i sig ses inte längre som värdefull, betydelsen ligger i det triviala.

Forskare ska inte jaga pengar, publikationer och citeringar, forskare ska forska samt utveckla och sprida KUNSKAP. Och det är kunskapen som avgör vad som fungerar och är bästa sättet, inte politikerna (som idag använder forskarna och forskningen i sin jakt på makt och inflytande). Utbildning är ingenting man får, det är något man gör och därför är talet om VALFRIHET och framväxten av en skolmarknad snarare ett tecken på hur långt vi fjärmat oss från kunskapen, bildningen och visheten som är det enda som kan rädda samhällets och livets på jordens långsiktiga överlevnad.

Det är just i detta den riktigt stora faran ligger. När vi förlitar oss på att det alltid finns någon annan som har det egentligen kunnandet, men inte försäkrar oss om att det faktiskt finns någon, blir inget väsentligt gjort. När vi förlitar oss på att allt finns i böckerna eller går från dator till dator glöms kunskapen bort. Till slut är det ingen som egentligen vet någonting.

Inget gott kan komma ut den någonannanism som idag sprider sig som en löpeld i samhället. Lösningen ska komma från någon annan och när det uppstår problem är det någon annans fel. Det är lätt och lockande att ge någon annan ansvar, men en HELT annan sak att faktiskt axla ett verkligt ansvar på ett ansvarsfullt sätt. Idag belönar vi chefer som sägs ha ansvar med höga löner OCH feta avgångsvederlag när de misslyckas, och så anställs en ny chef som förväntas axla ett ännu större ansvar till en ännu högre samhällskostnad.

Ansvar för kunskapen och den långsiktiga hållbarheten är ditt och mitt och alla andras, att axla GEMENSAMT. Vi kan tycka vad vi vill och rösta som vi känner, men ingen kommer undan konsekvenserna av den samlade effekten av våra val och handlingar.

Tack Ulf Danielsson för kloka ord och för att du lyfter dessa aspekter!

Mitt möte med posthumanism, kroppens fenomenologi och sanningen

Min strävan har alltid varit att livet ska vara en integrerande och kommunicerande helhet, inte en serie avskilda delsträckor på vägen mot det oundvikliga. Jag blickar ständigt både framåt och bakåt, och genom att göra det offentligt blir det mer verkligt på något sätt eftersom jag vet att mina tankar kan läsas av vem som helst. På samma sätt som jag gör vad jag kan för att livet ska vara en helhet strävar jag efter transparens. Bland annat därför, men även för att jag befinner mig på resa och tiden är knapp, publicerar jag ännu en gammal tenta som jag hittade i en undermapp till en mapp på datorn; från slutet av min doktorandtid.

Tentamen är uppdelad enligt följande disposition: Först presenteras min läsning av Latour, Hales, Haraway och Merleau-Ponty, vars gemensamma nämnare kan sägas vara att de samtliga diskuterar och experimenterar med olika konsekvenser av vetenskapliga perspektiv (här kan man säga att jag knyter an till förra tentan). Det är också det ämne jag finner mest intressant gällande teori, hur vårt tänkande och våra utgångspunkter styr vårt seende och därmed undersökningarnas resultat. Valet av perspektiv betyder obönhörligen att vissa aspekter försvinner ur sikte och att andra betonas. Avslutningsvis redovisas John R Searle vilken jag betraktar som en mer ontologiskt inriktad bok. Han diskuterar verkligheten (utan citationstecken) på ett förtroendeingivande och som jag tror användbart sätt. De förra utgår (med undantag möjligen av Merleau-Ponty) snarare från att vi inte kan veta något om hur verkligheten är beskaffad.

Posthumanism

Katherine Hayles undersöker i sin bok begreppet posthumanism, vilket är ett alternativt sätt att se på människan, ett perspektiv. Inga anspråk på sanningar utfästs, det handlar om att betrakta människan och vetenskapen utifrån ett annorlunda perspektiv, att fokusera andra saker än det vi vanligtvis tänker på och att lyfta in vissa grenar av vissa vetenskaper i diskussionen. Centrala nyckelord i boken är: Information, kropp/förkroppsligande, gränser och AI/AL (artificiell intelligens, artificiellt liv).

Frågan, hur vi blev posthumana, besvaras med hjälp av tre ”berättelser”. Först en undersökning av hur information, framförallt i och med internet, förlorade sin förkroppsligade status. Information har idag på många sätt utvecklats till att bli fristående entiteter, Hayles hänvisar till exempel till HUGO-projektet (kartläggningen av det mänskliga genomet). Nästa berättelse utgörs dels av en presentation av den litterära genre där cyborgen – maskinmänniskan – uppstod, dels av en genomgång av olika föreställningar om artificiell intelligens. Den tredje berättelsen är påverkad av och involverad i utvecklingen av de två första, den handlar om hur det mänskliga subjektet transformerades till det posthumana. Boken är ingen stridsskrift som försöker ställa våra vardagliga föreställningar på ända. Det är snarare en mycket sansad diskussion om saker som ganska okontroversiellt går att betrakta som fakta och hur detta har påverkat oss nutida människor.

Boken avslutas med följande frågor som läsaren lämnas att fundera över: När människan möter det posthumana subjektet utmynnar mötet i något positivt, eller något negativt? Kommer det posthumana subjektet att bevara sådana värden som vi håller högt, eller kommer det liberala humanistiska subjektet att utplånas? Kommer sådana begrepp som fri vilja och individuell suveränitet vara möjligt och realistiskt i en posthuman framtid? Kommer vi att känna igen oss själva efter transformationen? Svaren på dessa frågor, menar författaren, kommer emellertid varken att levereras i litterära böcker, eller vetenskapliga. De kommer att skapas i och genom interaktion mellan människor – som kämpar för att skapa ett (framtida) samhälle där de även i fortsättningen kan överleva, fortsätta finna mening i sina egna och deras barns liv – och sådana intelligenta maskiner som redan finns idag och de som kommer att utvecklas i framtiden. Utgångspunkten är att vare sig vi vill det eller ej är det en realitet för den moderna människan att vi dagligen och stundligen interagerar med intelligenta maskiner som skapats av oss.

Boken är omtumlande på många vis, men aldrig på ett sätt som gör att jag finner den kontroversiell. Det kan tyckas som om samhället står inför en revolution, men som Hayles säger, ”Human mind without human body is not human mind”. Samhället må förändras men det mänskliga subjektet kommer att bestå. Sådana konstaterande gör att jag tar henne på allvar. Frågan för Hayles är inte om vi ska bli posthumana. Hon menar att det är vi redan, dessutom i fler än en bemärkelse. Hon påpekar till exempel att Donna Haraway visat att cirka 10 procent av den amerikanska befolkningen redan är cyborger i en teknisk bemärkelse (människor med pacemakers och andra proteser inopererade i sina kroppar)samt att en mycket högre procentandel människor arbetar tillsammans med och är direkt beroende av elektronik (till exempel författaren med sin dator och tangentbord samt kirurgen som använder fiberoptik och elektroniska mikroskop). Detta menar Hayles är bara början på en utveckling som ingen kan förutse eller stoppa. Hon utgår dock ifrån att den kommer att förändra vår syn på identitet och leda till en ny subjektivitet.

Det jag finner mest spännande i Hayles ansats är hennes diskussion om embodiment. När väl det mänskliga genomet är kartlagt kan en central aspekt av människan sägas vara förkroppsligad som information. Lite utmanande ställer Hayles frågan – vad säger att DNA-informationen måste bindas vid en mänsklig organism och var går egentligen gränsen för den mänskliga kroppen? Den blinde människa som erhåller viktig information om världen genom sin blindkäpp, är det alldeles uppenbart att den INTE hör till hans/hennes kropp? Hur ska man se på hörapparater och glasögon, är dessa en del av bärarens kropp? Vad som utifrån ett sådant perspektiv skiljer oss från maskiner med artificiell intelligens är graden av komplexitet och agentskap. Begreppet information är viktigt i sammanhanget. Vad är det? Diskussionen i boken pendlar mellan att ta fasta på meningen, betydelsen av informationen (tolkning och perspektiv), och information som antingen ett mönster eller ett resultat av slumpen. En annan central diskussion för Hayles kommer från kvantmekaniken där man visat att vissa av observationsresultaten är beroende av observatören (hon nämner också konstteorins tes att betydelsen finns i betraktarens öga). Var går då gränsen mellan människan och hennes omgivning? Boken diskuterar utifrån ovanstående utgångspunkter förutsättningarna för ett samhälle som består av både människor och intelligenta maskiner. Hon frågar sig vad det är som skiljer dem åt? Mitt intryck efter att ha läst boken är att det inte är uppenbart vari skillnaden ligger. Båda kan sägas vara uppbyggda av information. Människans DNA motsvaras i så fall av maskinens datorprogram.

Hayles har fått mig inse vikten av att vidga perspektivet. Om jag som etnolog enbart inriktar mig på att studera och intressera mig uteslutande för människor så må det vara hänt. Men det betyder inte att jag inte kan få intressanta och betydelsefulla kunskaper, som kan vidga min förståelse för människor, genom att studera vilken roll maskiner spelar i deras vardag. Hayles har på många sätt fått mig att tänka i nya banor även om hennes tankar kanske inte är uppenbart användbara för mig som etnolog. Inte minst därför var det mycket intressant och stimulerande att läsa nästa bok:

Bruno Latour och Artefaktens återkomst

vilken var mycket lättare att relatera till min etnologiska vardag. Latour är inte speciellt lättillgänglig. Det jag förstår av honom finner jag emellertid uppfriskande och användbart. En del av svårigheten tror jag ligger i det faktum att han utmanar min vardagliga förståelse av världen. Där jag sätter upp en gräns mellan mig som individ och min omvärld, där plockar han ogenerat in även tingen i analysen. Latour menar att, ”Det finns mer i samhället än vad samhällsvetare ser”. Vad han vill peka på och propagera för är att samhällvetarna ska betrakta ALLA aktörer som nätverk och att vi inte ska skilja på mikro- och makroaktörer (enskilda individer och kulturer). Latour hänvisar till Hobbes teorier om samhället och dennes teori om att samhället uppstod först med människans inträde i historien. Detta menar Latour är ett felaktigt påstående och visar genom studier som gjorts av babianer att samhällen existerar även utanför människans sfär. Han skriver, ”Lika mycket som vi, bygger de upp ett samhälle som är deras miljö, som tillhandahåller skydd, en uppgift, njutning, lek och där de har sin bestämmelse”.

Latour vill att samhällsvetarna ska göra sig av med alla distinktioner mellan samhällelig/teknisk, mänsklig/djurisk eller mikro/makro. Viktigt för förståelsen av Latours tänkande är hans definition av en Aktör: ”Varje element som skapar utrymme runt sig själv, gör andra element beroende av sig själv och översätter deras vilja till ett språk som är deras eget”. Denna aktör kan vara ett mänskligt subjekt såväl som en artefakt. Han hävdar att man i analysen aldrig på förhand får göra någon distinktion mellan aktörers storlek, mellan verkligt och overkligt, mellan vad som är nödvändigt och vad som är oväsentligt eller mellan vad som är tekniskt och vad som är socialt. ”Sociologin är bara levande och produktiv när den undersöker alla föreningar med åtminstone samma djärvhet som de aktörer som utgör dem”.

Han propagerar för att samhällsvetarna inte ska begränsa sig till studier av ”det sociala”, vilket är att dela upp verkligheten i olika nivåer. Samhällsvetaren får/kan inte bortse från ekonomiska, politiska, tekniska eller kulturella aspekter av samhället. Han menar att vi inte får glömma att vi också försöker sälja våra idéer, att vi också söker bundsförvanter samt avgör vem vi ska tillmötesgå eller motarbeta. Latour för fram som lösning på problemet, att forskaren måste göra sig medveten om var han/hon befinner sig. Hans tankar stärker mig i tron på reflexivitet som etnologisk metod och rimligt förhållningssätt till både verkligheten och den egna texten/analysen. Hans definition av reflexivitet lyder: ”Jag använder reflexiv för att beteckna varje text som tar med i beräkningen sin egen produktion och som, genom att göra det, gör anspråk på att lösa upp de fördärvliga effekterna på läsarna av att vara alltför lite eller alltför mycket trodd”. Latour är kritisk till de flesta postmoderna teoretiker och menar att dessa ofta utgår från ett fundamentalt tankefel när de oroar sig för att deras ansatser ska uppfattas som sanningar. Latour menar att det är ett överflödigt tankeled att lägga möda på att diskutera sådana frågor. Hans enkla (och geniala) utgångspunkt är istället att den text som presenteras för en grupp läsare den läggs helt och hållet i deras händer, den lever eller dör genom det som dess läsare gör med den. Han menar att vi bör bryta ner barriären mellan vetenskap och fiktion, att reflexivitet inte ska/kan vara en metod, snarare bör den igenkännas genom sin mångfald av stilarter. Han menar att den reflexivitet vi bör sträva efter i våra redogörelser är en som förmår levandegöra världen, inte en som bygger på snåriga intellektuella tankebyggen. ”Vi måste skriva berättelser som inte utgår ifrån ett ramverk men som kommer fram till lokala och tillfälliga variationer i skala”, skriver han. Han skriver också: ”Parollen för reflexivitet är inte ”inkluderar du författaren i din studie?” utan ”Kan du leva upp till ditt löfte att inte stanna kvar inom den akademiska begränsningen?”.

Latour, såhär i essäform, är främst en inspiratör. En av artiklarna visar på ett bra sätt att använda sig av Foucaults maktbegrepp. Latour menar att man bör behandla utövandet av makt snarare som en effekt och inte som en orsak. Makt är, menar Latour, en konsekvens av kollektiv handling och inte orsaken till den samma. Detta sätt att förhålla sig till makt överför också Latour till sin definition av samhället (en performativ definition). Han menar att ett samhälle förverkligas genom vars och ens ansträngningar att definiera det. ”De som är mäktiga är inte de som ”håller” makten i sin hand, utan de som i praktiken definierar eller omdefinierar vad det är som håller ihop alla”. Detta perspektiv på samhället, menar Latour, blottlägger de praktiska resurser som krävs för att förverkliga samhället. Hans sätt att definiera sociologi (vilket bör kunna vara användbart även inom etnologin) blir att propagera för att det ska vara studier av förbindelser. Detta synsätt gör det möjligt att belysa och analysera alla de krafter som har mobiliserats i vår mänskliga värld för att hålla samhället samman. När Latour omsätter sina tankar i en analys av samhället kan han till exempel visa att en företagsledares makt uppnås genom en lång rad av relationer mellan människor och artefakter. För att upprätthålla sin maktposition använder sig individen av kommunikationsutrustning, mötesordningar, hierarkiska strukturer, kläder maskiner m.m. Samtliga av dessa understödjare av makten bör enligt Latour studeras förutsättningslöst.

Latour diskuterar också hur man kan betrakta ting/artefakter som subjekt med förmåga till agentskap. Det handlar inte om att tilldela tingen andligt liv, eller att jämställa dem med de mänskliga subjekten. Men han menar att om det samspel som tingen och människorna många gånger är inbegripna i analyseras utan att man tilldelar någon av parterna mer makt än den andre blir detta en oundviklig konsekvens. Aktanter är det begrepp Latour använder för att beteckna just sådana artefakter som genom sina centrala roller för samhället är med och påverkar verkligheten. Denna insikt har han kommit fram till delvis genom att studera andra vetenskaper med hjälp av antropologiska metoder. Förutsättningslöst har han till exempel analyserat en grupp pedologer, vilka studerar jord, jordmån och vegetation. Han kan genom att följa dem i spåren visa i hur hög grad deras instrument är med och konkret påverkar studiernas resultat, hur dessa på många sätt kan jämställas med de vetenskapsmän som drar slutsatser om jorden med hjälp av instrumenten.

Att läsa Latour har varit omtumlande, intellektuellt stimulerande och jag kommer definitivt att i framtiden bära med mig insikterna jag fått. Det jag finner mest intressant och sympatiskt med denne författare är att han inte polemiserar speciellt mycket. Han för fram sina tankar på ett övertygande sätt genom att, istället för att bevisa att andra har fel, resonera med läsaren på ett sätt som gör att man oundvikligen köper hans – vid närmare eftertanke inte speciellt kontroversiella – teser och tankar om samhället och vetenskapen.

Donna Haraway

Är en författare som skriver om inte i Latours efterföljd så åtminstone i nära relation till hans tankar. Hon intresserar sig också för vetenskapsteori, reflexivitet samt gränsen människa/teknik. Det jag tagit starkast intryck från vad gäller Haraways tänkande är dock hennes förhållningssätt till kön och vetenskaplig könspolitik.

Hennes vetenskapsteoretiska arbete är en kritisk studie av det hon benämner ”The modest witness”, vilket är den neutrala kategori, den vetenskapliga subjekstsposition som försöker framställa sig själv som en osynlig betraktare av världen. Detta förhållningssätt har historiskt framförallt intagits av vetenskapsMÄN (från väst). Idealet utgår från tanken att bara den som iakttar utan att själv iakttas kan beskriva världen med bibehållen auktoritet, något som Haraway menar är nonsens. Eftersom hon utgår från att det är ett omöjligt projekt propagerar hon istället för att man bör skriva fram och visa på medvetenhet om hur all vetenskap är både situerad, bekönad och genomsyrad av politiska implikationer. Haraways motiv för detta är att kön och etnicitet genom historien har spelat en central roll i bedömningen av vetenskaplig auktoritet. Vetenskapen har därigenom underblåst den hierarkiska struktur som placerat den vite (vetenskaps)mannen från medleklassen överst. Detta förhållande menar hon kan motverkas genom ett mer reflexivt förhållningssätt.

Haraways huvudsakliga intresseområde i boken handlar om Technoscience som jag tror man kan översätta till en allmän teknikinriktad naturvetenskap. Hon undersöker hur en feministisk Technoscience skulle kunna se ut? Hennes svar handlar ganska mycket om att visa på behovet av att göra vetenskapen öppet genomlyst, att synliggöra både de som utför vetenskapen, de som formulerar problemen och vems intressen som gynnas. Genom att tvinga vetenskapsutövarna att presentera forskningsprojekt där det tydligt framgår vems intressen de utgår från och gynnar kommer det tydligt att framgå hur samhälleliga hierarkier skapas, menar Haraway. Sådana insikter kan användas för att förändra samhället. Viktigast är dock kanske att ett sådant förhållningssätt tvingar vetenskapen att ta ansvar för den kunskap som produceras. Haraways ”program” för vetenskapen handlar liksom Latours projekt om att bryta ner barriären mellan vetenskap och politik. Liksom Latour vill Haraway att vi ska sträva efter att synliggöra hela det aktörsnätverk som medverkar till att skapa dagens vetenskapligt godtagbara ”sanningar”. Så länge som idealet för vetenskapare är ”the modest witness” är detta omöjligt och den osynliga maktutövningen kan fortsätta och det motverkar arbetet för jämställdhet och mångfald.

Det låter så självklart och enkelt, men naturligtvis är det inte så lätt att förverkliga tankarna. Jag tänker emellertid fortsätta att sträva efter att försöka uppfylla Haraways förslag på förhållningssätt till det vetenskapliga hantverket och kommer att utveckla tankarna i den forskningsskiss som presenteras i form av nästa tenta.

Kroppens fenomenologi

Denna bok tog jag med på listan främst för att försöka sätta mig in i vad fenomenologi är. Ämnet har diskuterats på otaliga seminarier och det har ofta handlat om att ta avstånd från denna tradition. Men intrycket jag har fått är att det verkar finnas hur många definitioner som helst av fenomenologin och oftast kommer dessa från sådana som själva tar avstånd från forskningstraditionen. Jag ville således bilda mig en egen uppfattning genom att gå till källorna. Boken är emellertid mycket svår, kanske för att den har några år på nacken och är skriven inom den franska traditionen, dessutom utgör boken bara en liten del av Merleau-Pontys utläggning om fenomenologin. Något som har förbryllat mig är att en av Foucaults främsta inspiratörer var just Merleau-Ponty. Foucault har till exempel hämtat sitt intresse för kroppen från Merleau-Pontys fenomenologi. Jag kan inte riktigt förstå vari motsättningen finns mellan poststrukturalismen och fenomenologin. Kanske den främst ska sökas i det sätt som påstådda fenomenologer har använt tankarna från Husserl och Merleau-Ponty? Är det över huvud taget viktigt att som etnolog fördjupa sig i sådana filosofiska resonemang frågar jag mig?

Jag tycker mig finna en rad paralleller mellan Latours och Merleau-Pontys tänkande. Framförallt i det att båda kan sägas vilja bryta ner barriären mellan kroppen och rummet/miljön den befinner sig i. Utan kroppen finns det inget rum för mig som människa skriver Merleau-Ponty och tar därmed in även omgivningen i analysen. Likt K. Hales verkar Merleau-Ponty kunna användas som utgångspunkt för att hävda att vad som än händer i framtiden så kommer människornas mänskliga medvetande alltid att utgå från den mänskliga kroppen, med sina möjligheter och begränsningar. Det är genom kroppen vi får tillgång till och upplever världen, oavsett vad vi tycker om det, och oavsett hur många intelligenta maskiner vi uppfinner. Kanske (men här blir jag mer osäker) det även går att hävda att hur långt vi än driver diskursresonemangen så kommer det slutligen att vara människornas kroppar som sätter gränserna för hur långt det tänkandet kan dras (jag frågar mig om inte det är just detta som Butler hävdar?).

Det vore intressant att göra tankeexperimentet att väcka Merleau-Ponty från de döda och låta honom fundera vidare kring kroppens fenomenologi i ljuset av dagens kirurgiska möjligheter att omforma den mänskliga kroppen. Jag konstaterar emellertid ganska snabbt att det fortfarande handlar om en mänsklig kropp i interaktion med sin närmaste omgivning, när den barriären upphävs (om den nu till äventyrs skulle göra det) då handlar det som sagt inte längre om ett mänskligt medvetande. Det tror jag är ett tillstånd som inte ens den mest radikala diskursteoretikern vill sträva efter.

John R Searle och Konstruktionen av den sociala verkligheten

Detta har varit en mycket spännande bok att läsa, även om jag nog inte vill hävda att jag förstått allt och förmodligen heller inte hängde med i alla svängarna. Läsningen av Searles filosofiska resonemang om den sociala verkligheten, propagerande för realismen och korrespondensteorin om sanning blev emellertid en svindlande och mycket utvecklande tankeresa.

Searle kan sägas vara det snöre som knyter ihop denna tenta. Även om det inte var min tanke när jag valde litteraturen är det åtminstone så jag ser på saken nu i efterhand. Han avslutar sin bok med följande ”kärnpunkt”, ”Enligt min åsikt är den traditionella motsatsställning som vi är benägna att postulera mellan biologi och kultur lika felaktig som den traditionella motsatsställningen mellan medvetande och kropp”. Searle menar och visar med hjälp av sitt filosofiska resonemang hur ”kulturen är den form som biologin tar”, och att ”den biologiska förmågan att få någonting att symbolisera – eller betyda, eller uttrycka – någonting utöver sig självt är den grundläggande förmåga som bildar grundvalen för inte bara språket utan även för alla andra former av institutionell verklighet”.

Searles förhållningssätt till det språk som många diskursteoretiker hävdar utgör hela vår verklighet lyder, ”Vissa slags ljud eller märken räknassom ord och meningar, och vissa slags yttranden räknas som talakter”. Språket, menar han, är en institutionell struktur utan någon annan förbindelse med verkligheten än den som den tillskrivs av människorna och deras kultur. Språket ser han bara som en bland många institutionella strukturer såsom pengar, egendom, äktenskap, regeringar och universitet, som alla existerar enbart genom olika former av mänskliga överrenskommelser, vilka i sin tur inte vore möjliga utan förmågan att symbolisera.

Det är sannerligen inte lätt att följa Searl i spåren. Det handlar dock inte om att han är snårig, tvärt om, snarare är det så att hans tankar är omtumlande till sin karaktär. Jag litar på honom från första stund och hans sätt att argumentera tilltalar mig och gör mig lugn. Hans tankar har hjälpt mig att värdera sådana extrema poststrukturalister som till exempel Butler och Rorty, vilka jag bara delvis tänker använda mig av i framtiden. Jag köper helt enkelt inte deras radikala resonemang om att verkligheten inte existerar (frågan är väl i hur hög grad de hävdar detta, men ändå) och finner därför tillförsikt i Searls påpekande att realismen (Det finns en värld oberoende av vårt tänkande) och korrespondensteorin om sanning (sanning = det som stämmer överens med världen, oberoende av vårt tänkande) utgör väsentliga förutsättningar för all sund filosofi och all vetenskap. Av politiska skäl är jag emellertid benägen att hålla med Butler, och jag kan tilltalas av hennes resonemang, men när hon antyder att det inte skulle finnas NÅGON verklighet utanför språket (om det nu verkligen är vad hon gör) då förlorar jag förtroendet för henne. Här fyller alltså Searle en viktig funktion. Han räddar mina teoretiska utgångspunkter och ger mig mod och stöd att fortsätta på den inslagna banan.

Det är min förhoppning att kunna spinna vidare på dessa tankar i nästa tenta som alltså är tänkt som ett förslag till forskningsskiss för mitt postdoktorala forskningsprojekt rörande självhjälpsorganisationerna AA och Länken studerade utifrån ett könsperspektiv. Först behöver jag emellertid lite sommarledighet.

Litteratur

Haraway, Donna. 1997. Modest_Witness@Second_Millennium. FemaleMan_Meets_OncoMouse. Feminism and Technoscience. London, New York: Routledge. (271 S.)

Hayles, Katherine N. 1999. How we became posthuman. Virtual bodies in cybernetics, literature, and informatics. Chicago & London: The University of Chicago Press. (291 S.)

Latour, Bruno. 1998. Artefaktens återkomst. Ett möte mellan organisationsteori och tingens sociologi. Stockholm: Nerenius & Santérus Förlag. (317 S.)

Merleau-Ponty, Maurice. 1997. Kroppens fenomenologi. Göteborg: Daidalos (178 S.)

Searle, John R. 1997. Konstruktionen av den sociala verkligheten. Göteborg: Daidalos (242 S.)

Lärare och lärande

Vad är och hur fungerar lärande? Tänk om den frågan var ledande i arbetet med att bygga en skolorganisation, istället för frågan som dagens skolverksamhet är fixerad av: Hur får vi så mycket mätbara resultat som möjligt, så fort och för så lite pengar som möjligt? Trodde aldrig jag skulle ställa mig frågan: Varför är inte LÄRANDE skolans uppdrag? Är det ens en SKOLA vi har, tänker jag allt mer. Om fokus i verksamheten ligger på produktion av strikt kontrollerade och mätbara resultat är det ingen skola, utan en tillverkningsenhet.

Lärande är något man gör för att man vill veta eller kunna/behärska. Och undervisning kan bara leda till lärande om läraren är intresserad av ämnet och själv lär sig mer om det, parallellt med eleverna. Lärare är ingen expert i någon generell mening; lärare är människor som brinner för lärande. Det är eleverna som ska lära sig, men eftersom lärarna straffas om skolan inte producerar tillräckligt med RESULTAT flyttas ansvaret för lärandet, från eleven som saknar och behöver kunskapen, till läraren som redan vet. Och allt fler förstår allt mindre vad kunskap är och hur vetande utvecklas.

Kunskap går inte att kontrollera och lärande är inte ett resultat som går att styra mot eller konkurrera om. Kunskap utvecklas mellan intresserade människor som vill veta och bli bättre. Lärandet i skolan är direkt avhängigt lärarnas möjligheter att väcka intresse och elevernas vilja att veta. Mot bättre vetande organiseras skolan som ett företag där ledningarna (som konkurrerar med varandra istället för att samarbeta) pressar lärarna att producera mer (oklart vad, men eftersom kunskap inte går att tvinga fram är det i alla fall inte lärande det handlar om) på kortare tid och till en lägre kostnad, utan att det går ut över "kvaliteten." För varje år som går undermineras på detta sätt samhällets kunskapsbas och ju längre vi väntar med att dra i nödbromsen desto större blir kostnaden för att återställa allt till hur det en gång var; innan skolan togs över av människor som inte bryr sig om kunskap och lärande.

Politikerna fokuserar på att avskaffa sin egen makt, eftersom väljarna av någon outgrundlig anledning har fått för sig att de får mer pengar att röra sig med om skatten sänks. Det är inte så det fungerar, i alla fall inte på lite längre sikt, och det är en enkelt att visa. Drar man ner på sitt sparande får man mer pengar att konsumera för just nu, men längre fram, när man verkligen behöver pengarna, finns det oundvikligen mindre. Och då handlar det bara om den egna ekonomin, men när samhället "sparar" genom att plocka ut mindre pengar från medborgarna kommer livet och tillvaron att bli dyrare för de med små inkomster och billigare för de med stora, vilket drabbar ALLA eftersom klyftorna ökar och samhället blir en kall och hänsynslös plats när egoismen vänder människor mot varandra.

Om inte skolan, vården och allt annat som samhället behöver för att fortsätta vara ett SAMHÄLLE betalas med skatt (enligt ett system där de som lyckats bäst bidrar med mest), måste medborgarna betala för sina behov ur egen ficka. Dagens samhälle och politik bygger på önsketänkande, vilket är möjligt eftersom skolan allt mindre handlar om KUNSKAP och eftersom allt fler lär sig allt mindre. Tiden krymper för alla när allt ska effektiviseras, och det går först ut över sömnen och den nödvändiga återhämtningen, sedan över det sociala kapital som håller ihop samhället.

Sensmoralen i dagens bloggpost är att det inte är fler eller bättre lärare som behövs, utan bättre förutsättningar för LÄRANDE och en mer verklighetskompatibel syn på kunskap. Och det är ingenting man kan tvinga fram eller köpa för pengar!

Haraway, Marcus, Rorty och andra som jag glömt att jag läst

Hittade en fil med gamla texter; bland annat några tentor jag skrev som doktorand. Texten nedan tycker jag är intressant eftersom jag skrev den samtidigt som jag upptäckte Haraway och Latour, och för att det hjälper mig att återknyta kontakten med böcker jag glömt att jag läst. Jag publicerar för att visa på min egen utveckling som tänkare, och ber läsaren ha överseende med vissa av tankarna och sättet att uttrycka sig. Jag rodnar över vissa passager, men det var länge sedan och jag skäms inte över den jag var, för han var ett stopp på vägen mot den jag är.

Ett metaperspektiv på etnologisk forskning om lastbilsförare

INLEDNING
Först av allt vill jag tacka för en mycket givande kurs. För mig har den varit ett riktigt lyft och jag har fått argument och mod att skriva på sätt som känns förlösande. Etnologi är ju inte något utpräglat teoretiskt ämne och jag känner mig fortfarande inte riktigt hemma i den teoretiska jargongen, vilket stör mig. Fortfarande svävar jag i ovisshet om jag får ihop min avhandling på ett teoretiskt stringent sätt och det är framförallt det jag jobbar med för tillfället. Nedanstående resonemang handlar därför i hög grad om tankar kring vilka konsekvenser mina forskningsambitioner kan få, och hur mina val av teoretiska utgångspunkter kan komma att påverka framställningen. En smygande känsla av osäkerhet kring om det jag åstadkommit kan betecknas som metateori vill jag flagga för, den definitionen är inte helt enkel märker jag.

UTGÅNGSPUNKTER
Vetenskapshistorikern Donna Haraway har lanserat begreppet cyborg som metafor för ett feministiskt vetenskapskritiskt förhållningssätt som jag sympatiserar med och som jag tänker mig ska genomsyra min studie av transportnäringen. Haraway skriver att, ”det finns inget behov hos cyborger att skapa någon totalitetsteori, men å andra sidan har de intim erfarenhet av gränsdragningar, av uppbyggandet och raserandet av gränser” (Haraway 1999:152) och Sten O Karlsson som skrivit en introduktion till Haraway på svenska får närmare förklara vad det kan innebära att som humanistisk forskare inta ett cyborgperspektiv.

Att vara cyborg innebär dels att, som coyoten, befinna sig i ständig rörelse mellan olika positioner dels att utifrån denna nomadiska situation lära sig läsa den nya postmoderna och högteknologiska världsordningen på ett radikalt nytt sätt. Vi måste då göra upp med västerlandets ”fallogocentrism” – vetenskapsmannens ensidiga dyrkan av det logiska förnuftet som får verkligheten att bestå av väl avgränsade och oförenliga ”vi-dom andra”-motsatser. (Karlsson 1996:237)

Denna position tilltalar mig eftersom den visar på möjligheter att förena de ibland disparata teoretiker som inspirerat mig under arbetet men som inom ramen för en ”konventionell” vetenskapssyn kanske anses oförenliga. Haraway ger mig också argument för att explicit föra in politiken i forskningen. Cyborgtänkandet är nu inte något totalt främmande eller revolutionerande för etnologer. Inom ämnet finns en lång tradition av att arbeta eklektiskt vilket på många sätt kan sägas sammanfalla med vad Haraway talar om. Att arbeta med ”rörligt sökarjus” har varit etnologins signum sedan åtminstone slutet av 1960-talet. Det handlar om en medvetenhet om att de perspektiv vi intar, eller framställningsmetoderna vi väljer, får betydelse för studiens slutsatser och resultat.

Søren Kjørup (1999) presenterar i boken: Människovetenskaperna. Problem och traditioner i humanioras vetenskapsteori, ett förhållningssätt till vetenskapande som på många sätt, som jag förstår det, stämmer överens med ovanstående tankar. Kjørup för fram en Retorisk-pragmatisk-situationism som ett rimligt humanistiskt vetenskapsideal vilket jag tagit till mig med tacksamhet. I min tolkning av Kjørups utgångspunkter blir det retoriska mina politiska visioner med avhandlingen: att verka för ökad jämställdhet. Det pragmatiska tilltalar mig eftersom det viktigaste för mig är att nå ut med vad jag kommit fram till. Hur budskapet kommuniceras, eller om framställningen är öppen och oavslutad eller saknar teoretisk stringens är av underordnad betydelse. Situationismen betonar ytterligare den kommunikativa ansatsen. Att starta en diskussion som i förlängningen kan leda till någon form av förändring inom det fält jag skriver om (åkerinäringen) anser jag vara min forsknings viktigaste mål.


KULTURBEGREPPET
Liksom många etnologer idag har jag övergivit kulturbegreppet som analytiskt redskap. Perspektivet på transportnäringen är dock fortfarande i hög grad kulturellt, men det som analyseras är snarare kulturella uttryck och sociala relationer bland svenska lastbilsförare i fjärrtrafik, eller som Billy Ehn och Orvar Löfgren skriver ”en analytisk infallsvinkel på kommunikativt handlande” (2001:12). Transportnäringen betraktas dock inte som någon avgränsad kultur, men samtidigt uppvisar flertalet av de individuella förarna många likheter i sättet att resonera och organisera sin vardag och detta skulle mycket väl kunna analyseras som en kultur. Orsaken till att jag valt att inte skriva om åkerinäringen som en ”traditionell” kultur är att jag inte vill riskera att förarna låses fast av min tolkning. Jag vill inte producera ytterligare en stereotyp om lastbilsförare.

Ett sätt att komma förbi detta är att arbeta med ett öppet, infinit kulturbegrepp och att ständigt låta analysen växla mellan det som förenar och det som skiljer förarna åt. En annan väg är att låta det rörliga sökarljuset leta efter paradoxer och ambivalens hos förarna som lever inom och av yrket. Mansdominansen inom näringen (som jag vill verka för att bryta) är en tydlig homogen tendens som förenar förarna och samma gäller deras klassbakgrund. Men på individnivån finns naturligtvis mycket som går på tvärs mot den ”kultur” som först möter ögat. Problemet är delikat. Kultur är ett begrepp som är lätt att ta till sig, men det finns gott om fallgropar om man inte är försiktig.


FORSKNINGENS POLITISKA VISION
Avhandlingens uttalade mål är alltså att ifrågasätta alla entydiga bilder av lastbilsförare och framställningen är därför koncentrerad till de paradoxer materialet rymmer och den ambivalens enskilda förare uttrycker när yrkesidealet levs. Härigenom anser jag mig kunna visa på tillvarons kontingenta karaktär, vilket givetvis är ett val jag gjort. Jag väljer, med Rorty (1997) att utgå från att verkligheten är kontingent – möjlig men inte nödvändig. Det är så jag angriper ”problemet” att det (så gott som) bara är män som kör lastbil. Nuvarande tillstånd är ingen ”naturlag”, bibehållandet av mansdominansen sker med hjälp av en rad mer eller mindre medvetna strategier, både diskursiva och praktiskt vardagliga och jag avser att i avhandlingen symboliskt dekonstruera nuvarande förhållanden inom åkerinäringen. Framförallt önskar jag leverera argument till den som inifrån vill verka för förändring och jag vill egentligen inte peka ut någon annan förändringsriktning än ökad jämställdhet. Detta eftersom jag i så fall riskerar att skriva enskilda förare på näsan.

Donna Haraway för fram en metfor rörande detta som jag anser värd att ta på allvar, Visionen. Hon vill återuppliva den visionära vetenskapen. Här handlar det dock inte om visioner konstruerade från en allseende, icke-positionerad position, visioner som uttalas från en position där visionären ser allt utan att själv bli sedd. Haraways visionära epistemologi handlar om rätten, och förmågan att se världen annorlunda än den, som hon menar, rådande vita, manliga vetenskapen. Hennes feministiska vetenskapliga vision är att inte sträva efter allsmäktighet, eller odödlighet. Haraway menar istället att vi måste erkänna att världen bara kan förstås i sina delar, och utifrån lokala utgångspunkter.

Jag argumenterar för lokaliseringens, positioneringens, situeringens politik och epistemologi, där delvishet och inte universalitet är en förutsättning för att rationella kunskapsanspråk skall få gehör. Dessa utgörs av påståenden om människors liv, om att se utifrån en kropp, alltid en sammansatt, motsägelsefull, strukturerande och strukturerad kropp som är motsatsen till perspektiv uppifrån, från ingenstans, och till förenkling. Bara gudatricket är förbjudet. (Haraway 1991).

Invändningar mot mina utgångspunkter, slutsatser och perspektiv kan resas och är också något jag välkomnar, det visar att den process jag vill verka för är i rörelse.


REFLEXIVITET
Mats Beronius (1991) är en annan teoretiker som påverkat mitt tänkande och mina val av perspektiv samt hur texten presenteras. Jag använder honom för att visa vilken väg jag valt för att komma tillrätta med ”objektivitetsproblemet” i forskningen och för att uppnå det Haraway talar om.

Det finns ingen objektivitet i den meningen att vi skulle kunna utesluta oss själva ur bilden. Vi är ofrånkomligen en del av det vi studerar. Hur vi kommer att erfara vårt studieobjekt är därför beroende av vad vi gör när vi studerar det, hur vi gör det. Kunskapen är beroende av det perspektiv vi intar. (Beronius 1991:22).

Citatet användes för att peka på att jag betraktar beskrivningarna från fältarbetet och citaten från informanterna som något socialt skapatgenom interaktion mellan mig och informanterna, inom en bestämd kontext, och vid ett givet tillfälle. Samma gäller för övrigt även tolkningen av empirin som utförts i interaktion med mina kollegor i mitt specifika vetenskapliga sammanhang. Medvetenhet om och resonemang kring detta brukar sammanfattas med begreppet reflexivitet. Och som vetenskaplig ”skolbildning” har perspektivet sin upprinnelse och tidigaste förespråkare inom antropologin (Ehn & Klein 1994).

Definitionen av begreppet reflexivitet är dock inte på något sätt entydig. Norman K. Denzin beskriver till exempel sex olika reflexiva ”stilar” (1997:217ff) som dock inte direkt går att skilja åt. Antropologen George E. Marcus förespråkar en reflexiv skrivart som han benämner ”messy text” (Marcus 1994/1997:181) och som är en text som är medveten om sin egen narrativitet, hur ”verkligheten” är konstruerad, och framförallt att allt skrivande är en form av fastlåsande. Marcus anför tre skäl till varför han förespråkar denna form av etnografisk framställning. För det första blir det möjligt att ta hänsyn till den process av globalisering som påverkar i princip alla människor på jorden idag. Genom korsvis kulturellt utbyte går det inte längre (om det någonsin gått) att tala om ursprungliga ”genuina” kulturer. Marcus andra skäl att skriva reflexivt är att strategin gör det möjligt att skriva om ett avgränsat (antropologiskt)ämne, utan att för den skull göra anspråk på att beskriva en fullständigt genomlyst totalitet som i själva verket kommer från den egna forskningsprocessen. Slutligen nämner Marcus att texten genom sin medvetet oavslutade och öppna karaktär inbjuder till kritisk diskussion, alternativa tolkningar och reaktioner från läsaren. Marcus är, precis som Denzin, av åsikten att reflexivitet är en oundviklig del av all textproduktion och språkanvändning (ibid:190). Frågan är således inte om man ska vara reflexiv, utan hur man ska hantera reflexiviteten forskningsstrategiskt i förhållande till sina teoretiska, intellektuella och politiska syften.

Jag tolkar Marcus position som ett hyllande av den feministiskt reflexiva ansats som Donna Harraway förespråkar och där begreppen ”situated knowledge” och positionering (1991) är centrala. Syftet med denna ansats är att synliggöra både den position forskaren ”talar” frånoch den konkreta situationsom forskningen är relaterad till. Forskarblicken kan inte antas vara placerad utanför, eller anses fri från det forskningen behandlar. Blicken kommer alltid någonstans ifrånoch är dessutom kopplad till den specifika situationen. Seendet är förkroppsligat och erfarenhetsbaserat.

Detta är enkelt att säga och att sympatisera med men hur överförs tanken till konkret etnologisk forskning? När etnologer talar om vikten av reflexivitet är det oftast i ordets bredaste bestämning där allt från självbiografiska redogörelser till konsekvent prövande av alternativa tolkningar har använts. Elsbeth Probyn (1993) varnar dock för att allt för oreflekterat använda sina egna erfarenheter som intäkt för den vetenskapliga textens anspråk på giltighet. Forskarauktoritet kan mycket väl dölja mer än det visar. Eftersom ALLT inte kan redogöras för kommer ändå något att utelämnas. Hur öppen den reflexiva redogörelsen än är kommer den alltid att bära på vita fläckar av dold mening. Probyn menar att erfarenhet inte kan vara något unikt personligt, att erfarenheten aldrig kan skiljas från tolkningen av den samma. Jag menar dock (eller vill åtminstone tro) att det går och är meningsfullt att använda resonemang kring personlig erfarenhet för att beskriva en ”verklighet”. Svårigheten ligger i att hitta en nivå för den reflexiva medvetenheten. Till forskningen hör dock tankar om vilka relationer som givit upphov till just den beskrivna verkligheten. Probyn hävdar att forskaren måste göra sig medveten om, och även visa hur hans, eller hennes, utgångspunkter och slutsatser är könade, vilket är ett annat sätt att uttrycka Haraways tanke om att se världen annorlunda och på andra sätt än den vite (vetenskaps)mannen gjort (Haraway 1991:191).

För min del handlar den reflexiva ansatsen om att balansera på gränsen mellan det personliga och det privata. Det är en vansklig skiljelinje och vad som kan anses vara relevant är långt ifrån självklart. Har det faktum att jag tidvis mobbades i skolan någon (forsknings)relevans? Ska jag resonera kring, eller redogöra för mina känslor när jag tvingades sitta i lastbilar där förarna gjorde olagliga saker? Hur vet jag att det faktiskt var som jag tror, att min egenskap av man medförde förväntningar på vad informanterna visade och berättade? Min utgångspunkt är att vem som forskar har betydelse och därför väljer jag att resonera explicit kring det faktum att skolårens upplevelser fortfarande påverkar mig (och min forskning). Jag kan sällan koppla bort självreflexiviteten och den hyperkänsliga uppfattningsförmågan för nyanser i omgivningens tal till och förhållande gentemot mig. Denna (ibland ganska påfrestande) egenskap, kombinerat med klassresenärens dåliga självförtroende som medfört svårigheter med att inta en bestämd egen åsikt har dock kunnat vändas till en fördel under mina etnologiska fältarbeten (även om motsatsen många gånger gäller i privatlivet). Jag anser mig vara en bra fältarbetare men det gör mig inte nödvändigtvis till en bra forskare och frågan är hur relevant en redogörelse över ovanstående tankar är för bedömningen av mina tolkningar, vad resonemangen tillför analysen. Jag har inget riktigt svar på den frågan och vet ännu inte riktigt hur jag ska göra. Svårigheten är framförallt var jag ska dra gränsen. Vissa delar av det personliga/privata har relevans, men vad, hur mycket och varför? Praktiska erfarenheter och personliga upplevelser kan i de sociala situationer som den fältarbetande etnologen hamnar i oftast användas konstruktivt för att samla material. Det ett faktum att en fältarbetande etnolog använder sig själv i hög grad som ett verktyg under materialinsamlingen och själv är med och skapar sitt material.

Mina reflexiva ambitioner handlar således både om att, öppet och ärligt, redogöra för sådant jag tror, och kan tänka mig, har påverkat forskningsprocessen, och att löpande presentera alternativa tolkningar och resonemang för att motverka tendenser till fastlåsning, tillslutning och presentation av skenbar logik.

Ett problem för etnologer och antropologer är närheten till dem man forskar om. Ett av citaten från mitt fältarbete kan få illustrera hur kön, kontext och respekt för den akademiska världen kan påverka vad som sägs och hur problematiskt det kan vara att tolka ett material som man själv är med och skapar.

Det är egentligen en stor prestation som damerna gör, som är gifta med sådana djävla typer [som oss förare]. Du vet… Det går inte att det är rödstrumpefasoner. Att du ska ha tio veckor pappaledigt... Det funkar inte här. För det är... Ja, funkar, det får det ju göra, i och för sig. Men det är inget som blir gott sett – någonstans.

En tolkning av citatet kan vara att det visar hur ”helig” åkerinäringens nuvarande arbetsordning är, och hur den också bygger på tillskrivet manliga värderingar, men exemplet utgör också en nyttig påminnelse om att empirin skapas i ett samspel mellan informant och intervjuare. Den tydliga vändningen i citatet tolkar jag som att jargongen mellan männen på åkeriet, i ett ”vanligt” samtal, tillåter nedlåtande åsikter om ”rödstrumpor”. Intervjun utfördes i en lokal på åkeriet som var fylld med ”manliga” attribut, och jag intog där rollen som intresserad manlig lyssnare. Frågorna kretsade kring yrket och vad det innebär att vara lastbilschaufför. Föraren var äldre än jag och han gavs fritt utrymme att resonera med sig själv utifrån sin historia inom yrket. Jag visade ett okritiskt intresse för hans berättelse, och genom att jag i egenskap av man inte avvek nämnvärt från kontexten fick detkansketill följd att informanten kom att glida in i en yrkesjargong. Min tolkning är hur som helst att han mitt i meningen kommer till insikt om att uttalandet om rödstrumpefasoner inte är okontroversiellt utanför åkerivärlden. Vad informanten då säger är, att om en förare skulle komma på idén att ta ut pappaledighet måste detta ordnas, så långt kan (och måste) man sträcka sig, men det är inte möjligt för den som vill skaffa sig anseende som lastbilschaufför och som vill bli accepterad inom lastbilsförargemenskapen.

Mina reflexiva ansatser handlar om att presentera en väl genomlyst forskningsprocess, att inte låsa fast informanterna och att redogöra (så gott det går) för ”allt” som jag anser och tror kan ha påverkat min forskning. Därmed inte sagt att det blir en ”sannare” redogörelse för åkerinäringen, men kritiken riktas i högre grad mot mig som forskare och mindre mot mina ”oskyldiga” informanter och det är kanske den viktigaste poängen med min reflexiva ansats.


FÖRKLARA/FÖRSTÅ
När jag började skriva på avhandlingen var jag fast övertygad om att jag ägnade mig åt att förstå lastbilsförarna. Men med tiden har detta förhållningssätt allt mer kommit att ifrågasättas av mig själv. Idag laborerar jag mer med orden tolkning, eller perspektiv där jag tidigare skrivit förståelse. Samtidigt var det just förstå som var mitt personliga mål under fältarbetet. Jag menar dock att det är skillnad på att förstå, och att göra anspråk på att förmedla förståelse. Mitt förståelsebegrepp handlar därför i första hand om att vara empatisk och inkännande respektfull gentemot informanterna, under fältarbetet. Men sedan när jag skriver om det jag förstått, när jag tolkar intrycken och analyserar materialet, ser jag det som min plikt att själv ta ansvar för tolkningarna och det gör jag genom att hävda att det är mina tolkningar och mina val av perspektiv som styr vad jag kommer fram till.

Här finns anledning att diskutera det som i ”koreografiboken” (Hallberg 2001:94ff) benämns etnologins underdogperspektiv. Att forska om folket, det lokala, vardagliga, det lilla och att som forskare inte ställa sig över och betrakta objektet ovanifrån. Ricoeur kritiserar detta förhållningssätt när det används för att skapa förståelse för ”den andre”. Om man som forskare ser sig som tolk, eller ambassadör för dem man undersöker blir detta problematiskt, men jag menar att jag kan komma förbi det genom att inte göra anspråk på att förmedla någon förståelse. Jag ser mig inte som tolk för lastbilschaufförerna och det ska tydligt framgå under läsningen vem det är som gör tolkningarna och i vilket syfte analyserna presenteras. Jag har gör inga anspråk på att förmedla någon förståelse för chaufförerna. Även om jag tycker mig förstå dem…

TEORI/EMPIRI
Mitt förhållande till teori är att det ska vara ett verktyg. Problemet för mig är mitt ”passionerade” förhållande till den etnologiska metoden som kan anses överfödig inom ramen för mina poststrukturalistiska utgångspunkter.

Här finner jag Kjørups avslutande argumentation i boken Människovetenskaperna befriande och hoppfull. Kjørup menar att det egentligen inte finns några postmoderna tänkare, i termens strikta mening, där ingen avgörande skillnad görs mellan illusion och verklighet. En sådan inställning går varken att hävda eller efterleva utan att motsäga sig själv, menar Kjørup. Den som inte tror att det finns någon verklighet, eller som hävdar avsaknaden av alla sanningar, borde få svårt att motivera sig själv att fortsätta skriva eftersom det i grunden blir meningslöst. Men Kjørups retorisk-pragmatiska-situationism, som inte utgår från någon absolut evig sanning eller verklighetsuppfattning är inte en ”ny” stor berättelse om hur det är, avpassad för vår tid, utan snarare en allmän insikt om att så alltid varit fallet. På sidan 349 skriver Kjørup om hur det situationistiska tänkandet handlar om att synliggöra hur vårt tänkande är genomsyrat av teori och hur mycket av det vetenskapliga arbetet som förmedlas och påverkas av den ”tysta kunskap” som inte går att läsa sig till, utan som måste läras in på andra sätt. Här kan jag inte hjälpa att tänka på: Den etnologiska blicken, det etnologiska hantverket, vilket skulle kunna betraktas som ontologiska teorier (jag vet att det är en dåligt underbyggd tanke). Etnologernas ”självklara” för-givet-tagande om att forskaren besitter tillräckligt med social kompetens för att kunna hantera den nödvändiga relationen till informanterna är en kunskap som inte lärs ut konkret på de olika institutionerna utan måste finnas där sedan förut, eller tillägnas under arbetets gång. Kanske man skulle kunna säga att etnologin inte är så teorifattig som ofta hävdats, att etnologer är omedvetna om den teoretiska dimensionen som finns inom ämnet…

Men varför ska man fältarbeta, finns det anledning att fråga, om man utgår från ett strikt postmodernt tänkande där texten premieras. Ett argument skulle kunna vara att vetenskap för att generera meningsfull ”kunskap” kräver ett visst mått av lidelse och djupt engagemang. För den som älskar att upptäcka nya miljöer och som finner tillfredställelse i att samverka med andra människor blir det etnologiska fältarbetet ett sätt att föra in passionen i forskningen. Detta är nu inget som passar alla, men poängen som jag ser det med det postmoderna ”tillståndet” är ju att inget kunskapsanspråk anses kunna hävda prioritet över något annat. Det handlar således inte om något annat än att välja metod efter personlighet. Med utgångspunkt i ovanstående anser jag att det borde kunna finnas utrymme för inställningen till forskning som ett äventyr. Om fältarbetet inte anses vara en metod för att söka sanningen borde det finns utrymme för tänkandet, även inom en postfilosofisk tankevärld. Om det kan generera en intressant analys som talat till människor och som kan visa på andra förståelser av världen då har det relevans, menar jag.


TANKAR OM AKTANTEN DATORN
Etnologi är en vetenskaplig genre där det goda skrivandet och den innovativa analysen premieras. Avslutningsvis finns anledning att reflektera något över hur det egna tänkandet påverkas av själva skrivakten. Hur mycket av analyserna skapas i datorn och hur ser kopplingen ut mellan texten och empirin? Avhandlingsprojektet tar fyra år att genomföra och den empiri som samlades in under början av projektet har några år på nacken och blicken som den betraktas med är (om den vetenskapliga skolningen fungerat) annorlunda än den som först ”såg” materialet. Detta medför att det är två olika medvetanden som samlar in och som analyserar materialet. På grund av språkliga orsaker kommer beskrivningarna från fältarbetet att modifieras med tiden.

Detta behöver naturligtvis inte vara ett problem, åtminstone inte inom ramen för en retorisk-pragmatiska-situationist som utgår från att varje utsaga om världen är ett led i en diskussion, att kunskap inte är något individuellt utan något socialt och kulturellt, oavslutat och ständigt föränderligt. En invändningsfri vetenskap som har som mål att slå fast eviga sanningar befrämjar inte det goda samtalet till vilket jag överlämnar mina tankar, analyser och resonemang för att det indirekt ska kunna leda till den förändring av samhället som jag vill medverka till med mitt vetenskapande.


LITTERATUR
Beronius, Mats. 1991. Genealogi och sociologi. Nietzsche, Foucault och den sociala analysen. Kungshult: Brutus Östlings Bokförlag Symposion AB.

Ehn, Billy & Löfgren, Orvar. 2001. Kulturanalyser. Malmö: Gleerups.

Hallberg, Margareta. 2001. Etnologisk koreografi. Att följa ett ämne i rörelse. Nora: Bokförlaget Nya Doxa.

Haraway, Donna. 1991. Simians, Cyborgs, and Women. The reinvention of nature. New York: Routledge.

Haraway, Donna. 1999. ”Ett manifest för Cyborger. Vetenskap, teknologi och socialistisk feminism under 1980-talet”. I Johansson, Thomas. Sernhede, Ove. Trondman Mats (red). Samtidskultur. Karaoke, karnevaler och kulturella koder. Nora: Nya Doxa.

Kjørup, Søren. 1999. Människovetenskaperna. Problem och traditioner i humanioras vetenskapsteori. Lund: Studentlitteratur.

Marcus, Georg E. 1998. Ethnography through Thick & Thin. Princeton: Princeton University Press.

Probyn, Elsbeth. 1993. Sexing the self. Gendered Positions in Cultural Studies. London, New York: Routledge.

Rorty, Richard. 1997. Kontingens, ironi och solidaritet. Lund: Studentlitteratur.

Dagens bild: Frihet är ett (o)lustigt ord ...

Ännu en bild och en tolkningsövning. Jag ser en man som står framför en mikrofon och hans mun är gigantisk, men ordet som kommer ur den är litet och oansenligt, trots att det är ett av det viktigaste orden i alla öppna och demokratiska samhällen. Något skaver i bilden, som jag inte riktigt kan sätta fingret på. Tänker på ordspråket: Stor i orden, men liten på jorden. Fast mannen på bilden är ju större än ordet, så den kanske kan tolkas som motsatsen. Stor på jorden, men liten i orden? Därifrån öppnar sig i alla fall en väg för tanken. Jag följer det spåret så får vi se vart jag hamnar.

Bild: Ajan

Är det en bild av dagens politiker? De gör sig breda och är stora och bullriga, men analyserar man vad de faktiskt säger finns inte mycket substans i orden. Frihet är inget man viskar fram, i alla fall inte om man verkligen menar allvar och faktiskt står bakom och förvarar ordets innebörd. Frihet må vara ett lustigt ord som täcker ingenting, som Lalla Hansson formulerade det i sin översättning av Kris Kristofferssons Me and Bobby McGee: Freedom is just another word for nothing left to lose. Mannen på bilden ser inte ut som en komiker och han verkar vara välmående och trygg i sin roll där uppe på podiet framför en månghövdad publik; varför skulle han annars ha mikrofon? Han har troligen massor att förlora. Kanske är det därför han är stor på jorden, men liten i orden. Han bryr sig mer om sig själv än budskapet han förmedlar. Han vill att vi ska höra ordet frihet, men det är han som är i centrum.

Tänker även på Foucault, på hans tanke om att vi människor tenderar att lyssna mer på VEM som talar och mindre på VAD som sägs. Så kan man också förstå bilden. Vad han säger är inte det viktiga, det är vem som säger det som betyder något. Ordet i pratbubblan skulle kunna bytas mot ett annat ord utan att bildens innebörd förändras särskilt mycket. Den vite, västerländske medelklassmannen dominerar verkligen bilden. Allt annat är underordnat honom och hans självsäkra uppenbarelse.

Det är en bild av offentligheten slår det mig, en bild av våra ledare och deras sätt att se på och förhålla sig till medborgarna, demokratin och samhället. Det viktiga är inte vilka ord som används utan den som uttalar orden. Om folket vill höra ett annat ord kan det lätt bytas ut, för att ge folket vad folket vill ha. Associerar vidare och tänker på kritiken som riktas mot Greta Thunberg, som, slår det mig, agerar precis tvärtom i förhållande till mannen på bilden. Hon är liten på jorden och hennes ord och budskapet hon förmedlar betyder mer än henne. Hon säger: "Bry er inte om mig, lyssna på forskarna och deras resultat." Ändå bemöts hon som mannen på bilden och det är henne man ger sig på och försöker förgöra. Man skjuter på budbäraren om budskapet inte passar. Greta Thunberg är dock inte rädd. Hon menar vad hon säger och står upp för det hon tror på.

Mannen på bilden är uppenbarligen rädd, även om han försöker ge sken av trygghet och självsäkerhet. Han vet att allmänheten skjuter på budbäraren om budskapet inte passar; därför talar han med små bokstäver och har hög beredskap att byta ord om vindarna blåser i en annan riktning.

Än en gång får jag det bevisat för mig att tolkning är ett viktigt verktyg. Meningen i en bild finns inte där för oss att upptäcka, möjligheten finns altid att göra alternativa tolkningar. Inte vilka tolkningar som helst, allt man läser in måste på något sätt relatera till bilden, men det är altid mer eller mindre öppen. Först hade jag inte en aning, men efter några varv av begrundan inser jag att det är en talande bild. En bild av vår samtid och hur ohållbar den är. Mannen på bilden samtalar inte, han använder sig själv som verktyg för att uppnå makt och inflytande. Han söker ett öppet mandat för att förverkliga sina högst personliga drömmar, och hans säljer in sig själv med ord som slår an en ton hos folket som tragiskt nog låter sig lockas av hans uppenbarelse.

Oppositionsindignation och fake feelings

I tisdagens Rapport fanns ett inslag där moderaternas Johan Forssell stod och var upprörd utanför riksdagshuset. Han var inte ensam om att visa missnöje med Stefan Löfvens regeringsförklaring, men han var den som visade mest känslor. "Jag är väldigt frustrerad", sa han. Och morgonen efter fortsatte han i SVTs morgonsoffa att visa sin upprördhet. Det är intressant tycker jag. Sedan ett tag tillbaka har jag i olika forum försökt lansera ett ord för det Forssell och väldigt många andra politiker ger uttryck för: Oppositionsindignation. Det handlar om en speciell typ av upprördhet. Forssell och andra politiker som befinner sig i opposition är naturligtvis inte upprörda över sakernas tillstånd, och de förfogar så klart inte över några magiska verktyg som löser frågan. Starka känslor passar som hand i handske med den medielogik som råder idag, och detta utnyttjas hänsynslöst i jakten på uppmärksamhet och potentiella väljare.

Fake news talas det inte så mycket om längre; det har liksom blivit det nya normala. Det är verkligen djupt tragiskt, men frågan är om inte fake feelings är värre. Oppositionsindignation handlar om att visa och röra upp känslor för att störa regeringens arbete med att styra vårt land på ett långsiktigt hållbart sätt. När fakta inte längre biter och alla har sin bild av verkligheten finns det bara känslor kvar att spela med. Och den som är mest frustrerad och upprörd får mest tid i medierna.

Förljugenheten och falskheten som alla tvingas förhålla sig till och som sprider sig snabbt på sociala medier eftersom de är konstruerade för att fånga upp starka känslor underminerar kunskapen och demokratin som är bräcklig och inte skapad för att hanteras på det vårdslösa sätt som idag är norm bland oppositionen som dessutom paradoxalt nog säger sig värna vårt land. Oppositionsindignation är ett hån mot all verklig, äkta och rimlig indignation.

Alla som verkligen bryr sig har ett ansvar att lära sig känna igen tecknen på och reagera starkt avståndstagande mot alla tecken på oppositionsindignation. Våra folkvalda politiker ska sitta i utskott och riksdagen och arbeta hårt för att värna demokratin, inte agera som om det vore valrörelse hela tiden. Oppositionens uppgift är att förhandla med regeringen och driva sina frågor i forum där alla parter diskuterar åtgärder man verkligen tror på och faktiskt kan stå för, inte visa sin frustration i TV för potentiella väljare. Särskilt inte som oppositionen, vilket ofta är fallet, gjorde något åt saken som just nu rör upp känslor under sin tid vid makten.

För att bjuda motstånd mot politikernas falska känslor och spelade upprördhet, som hotar att sprida sig i samhället behövs det ett ord som skiljer deras affekt mot vanliga människors, och mitt förslag är OPPOSITIONSINDIGNATION. Tro mig, vi vill inte ha ett samhälle som blivit resistent mot både kunskap och känslor! Jag är varken upprörd eller frustrerad över Forssells och andras indignation, jag blir bara ledsen och reagerar på att så få verkar bry sig om vad som håller på att hända. Hotet kommer som sagt inte utifrån, alla demokratier har i alla tider hotats inifrån, av politiker som tror att de kan hantera krafterna som sätts i spel för att vinna makten.

Politiker ska inte vara upprörda. Politiker som står i TV och visar alla att de inte kan hantera den frustration som alla som ansvarar för komplexa uppgifter måste kunna hantera eftersom det inte finns några enkla lösningar på svåra samhällsproblem, visar bara sin egen oduglighet och borde i rimlighetens namn straffa ut sig. Men för att det ska bli så behövs ett ord som alla känner igen och som fäster vid den som försöker utnyttja människors rädslor och behov av trygghet.

Demokratin och den långsiktiga hållbarheten behöver politiker som INTE blir upprörda och frustrerade, politiker som kan hantera komplexiteten och som förmår göra det bästa av det komplicerade läge som råder. Alla uttryck för oppositionsindignation är inte bara ovärdiga utan dessutom potentiellt skadliga och behöver därför uppmärksammas och förlöjligas.