För en värdigare värld 2

Igår talade jag som en av talarna på arrangemanget Katakomb II, på Betlehemskyrkan i Göteborg. Jag fick fria händer att tala om vad jag ville, med utgångspunkt i temat för dagen. Jag kände mig litad på, och fick chansen att lyssna på andra, kloka människor som också talade på ett öppet mandat. Dagen gick i kärlekens, livet och kunskapens tecken. Fokus var på här och nu, och reflektionerna rörde tillvarons oöverblickbarhet. Det kommer en bloggpost med utgångspunkt i vad jag sa, men den får anstå för jag måste smälta intrycken först. Dagen avslutades på Konserthuset där Emil Jensen spelade och talade, om liknande saker som behandlades i kyrkan: Människans utsatthet, livets bräcklighet och kunskapens gränser. Han talade om behovet av solidaritet och både om livets glädjeämnen och om sorg och frustration. En fin dag. En dag som fyllde mig med hopp om en värdigare värld. Titeln på Jensens framträdande var Flyktpotatis, som han själv förklarar med följande ord.

– Dålig potatisskörd har genom historien fått människor att fly och bryta ny mark. När jag var liten trodde jag att klyftpotatis hette flyktpotatis. Att vrida på det ordet har varit som en trampolin in i texterna. Verklighetsflykt, flykt från ohållbara familjesituationer och relationer, flykt mellan nationer – alla sorters flykt, små och stora, kommer löpa som en rosa tråd genom låtar och monologer, säger Emil Jensen själv om arbetet med föreställningen.

Populism är ett slags flykt, liksom tron på enkla lösningar. Lockelsen att ansluta sig till fundamentalistiska eller rasistiska rörelser är ett flyktbeteende. Och det är motsatsen till ett värdigt samhälle. Det går aldrig att bygga en hållbar värld genom att fly. "Om du inte står för något, faller du för allt", är ett citat från Jensen. Att tro är att stå för något, om man väljer att definiera tro på det sättet. Inte blint, utan nyfiket, intresserat och med ett öppet sinne. Jag tror på kärleken, till livet, kunskapen och kraften i mänsklig gemenskap. Om vi bara vill så kan vi, tillsammans. Ensam är inte stark. Men det finns aldrig någonsin några garantier. Livet och allt som är värt att leva för är ett mysterium. Andlighet handlar om dessa insikter, och för att bygga en hållbar, värdig värld behövs både kunskap, kritisk analys och tolkningsförmåga, samt kompetens att hantera trosföreställningar. Utan förmågan att hantera den komplexitet som uppstår i samspelet mellan, när livets och tillvarons olika aspekter ska balanseras mot varandra, går det inte att skapa en värdig värld.

Med utgångspunkt i dessa tankar fortsätter jag tänka med Li Bennich-Björkmans Understreckare i SvD, om filosofen, ekonomen och statsvetaren Amartya Sen.

Sen är en djupt humanistisk forskare och tänkare. Där andra ekonomer ofta valt att fokusera på det materiella omfamnar Sen i sin forskning människans hela existens.

Bara med utgångspunkt i en kombination av veta, ana, tro -- kunskap, tolkning, kontemplation -- går det att fånga människans hela existens. Det ena utesluter inte det andra och det handlar aldrig om antingen eller; alltid om mer eller mindre av både och. 

Hennes grundläggande behov av att ha kontroll över sitt eget liv – av att kunna välja – tar han som utgångspunkt för sin egen definition av utveckling, en förståelse som successivt kommit att påverka såväl FN:s utvecklings­program som Världsbanken. Först när friheten att välja och förutsättningar för att kunna välja ökar för flertalet är det riktigt att tala om utveckling.

I Sverige finns möjligheten att välja skola, men eftersom det inte finns oändligt med resurser kan inte alla välja vilken skola de vill. De populäraste skolorna har inte plats. Ett förslag på det problemet som diskuterats i veckan är lottning, men det löser inte grundproblemet, att politikerna lovar alla ett fritt val, vilket i praktiken bara är ett verkligt val för en liten, privilegierad och resursstark klick människor. För att det ska vara meningsfullt att verkligen tala om att människor kan och ska få välja, måste det finnas en verklig valmöjlighet för flertalet. Utan realistiska och reella förutsättningar att välja blir talet om valfrihet populistisk propaganda och samhället allt annat än värdigt. Värdigheten handlar inte om en eller några få, utan om alla. Ett värdigt samhälle är ett samhälle där flertalet har likvärdiga chanser och har möjlighet att förverkliga sina önskningar och nå sin fulla potential. Egoisten slår sig till ro när hen har det bra, men det leder inte till att samhället blir värdigt, bara till att de rikaste av de rikaste blir rikare och får mer makt över flertalet.

I den friheten ingår politiska friheter, inte som ett medel för att nå utveckling och välstånd, utan som en del av själva definitionen av utveckling. Så länge vi inte ser politiska friheter i Kina är det inte utveckling som äger rum, även om materiella framsteg kan vara för handen. I Indien, däremot, där demokrati (med undantag för några år på 70-talet) varit det förhärskande styrelseskicket sedan självständigheten 1947, har utvecklingen kommit längre och kommer långsiktigt att förstärka sig själv. Politisk frihet föder annan frihet som i sin tur leder till mer frihet.

Frihet är viktigt, och därför är kampen mot intolerans så viktig. Yttrandefriheten och demokratin bygger på friheten att tänka och göra som man vill, men utan respekt för helheten och alla andra går det inte att nå frihet och demokrati. Antidemokratiska rörelser måste bekämpas. Det går inte att hindra dem att uttrycka sina åsikter, men det finns inget som säger att man måste släppa in den på Bokmässan eller erbjuda dem plats i Almedalen. Ger man totalitära krafter handen, tar de hela armen. Det är demokratins och frihetens dilemma. Det är därför är det är så viktigt att lära sig hantera komplexitet och att inse att det inte finns några enkla lösningar. Att neka Nya Tider tillträde till Bokmässan är inte en lösning, men det är en handling som bidrar till ett värdigare samhälle. De intoleranta får vara det, om de vill, men det betyder inte att vi som tror på solidaritet, öppenhet, medmänsklighet och kärlek, måste lyssna. De erbjuder en enkel lösning, och enkla lösningar lockar de okunniga, de ointresserade och den som inte orkar bry sig. Enkla lösningar är korkade. Därför behövs det kunskap, öppenhet och frihet för flertalet. Annars skapas en grogrund för populism, som förhindrar framväxten av ett värdigare samhälle.  

Sen kan föra tankarna till den politiska filosofen Isaiah Berlin, som i sin berömda föreläsning ”Två frihets­begrepp” (1958) mejslade ut distinktionen mellan negativ och positiv frihet. Den negativa är det faktiska utrymme för handling som individen tilldelas av andra, där individen får vara i fred att fatta sina egna beslut. Den positiva friheten, betydligt mer omdiskuterad av Berlin-uttolkare, tar i stället sikte på vilka resurser, vilka förutsättningar, individen besitter för att på allvar kunna ta detta tilldelade utrymme i bruk. Kan jag agera om jag skulle vilja? Inom politiken är den klassiska liberala traditionen förknippad med den negativa friheten, socialliberalismen med dem båda och socialdemokratin (och demokratisk socialism) med den positiva. Sen uppehåller sig vid den positiva friheten och de förutsättningar den skapar, och hans optimistiska bedömning är att det unika med demokratin är att den utrustar människor med alltfler förutsättningar för att kunna utnyttja sitt tilldelade handlingsutrymme (som också det därmed växer). I ”Utveckling som frihet” (1999), en av Sens mest inflytelserika böcker, finns dessa tankar samlade.

Här tänker jag på ökande klyftor i världen, på hur de rikaste rika blir rikare på alla andras bekostnad. Jag tänker på populister som säger att alla kan bli rika, om de bara skärper sig och lägger manken till. Fast bara i en värld där det finns arbete för alla är den tanken logiskt hållbar. Finns det bara arbete, bostad, vårdplats och skola till ett fåtal blir det konkurrens, och den som inte kan, vill eller orkar slås ut. Ju färre platser och chanser som finns, desto fler slås ut och desto större blir den samlade frustrationen i samhället, liksom grogrunden för populism. Hotet mot demokratin kommer aldrig utifrån, det kommer inifrån. Bara när det råder balans mellan frihetsbegreppen och när klyftorna mellan människor är små, kan ett värdigare samhälle växa fram: Mellan det stora flertalet människor.

Klass är livsavgörande. Klasstillhörighet har samband med centrala livsomständigheter, såväl i Sverige – med över 70 år av välfärdspolitik bakom sig – som globalt. Klass avgör i stor utsträckning utbildningsnivå, fram­tida inkomst och grundläggande attityder. Vid naturkatastrofer drabbas fattiga alltid hårdast; deras bostäder är sämre rustade, de har mindre pengar att lagra varor för att överleva perioder av svårigheter, vid epidemier är deras immunförsvar svagare. Klass är en av de viktigaste faktorerna som påverkar utsikterna att leva ett långt och friskt liv – något de allra flesta av oss oavsett kön, kultur eller ålder mest av allt önskar sig.

Alarmen om skattechock som följer på varje nu budget som inte sänker skatten för höginkomsttagare är ovärdig och leder i förlängningen till ökande klyftor. Skatt fördelar välstånd och sprider möjligheter, och eftersom staten i en demokrati är folket är tanken på att skatt är stöld en lögn. När den privilegierade hjälper den som är svag blir båda starkare och samhället värdigare och mer öppet. Valfriheten ökar för flertalet och demokratin stärks, vilket innebär att grogrunden för populism minskar. 

Harvard Study of Adult Development, ett projekt som följt över 750 män från 40-talet och fram till idag, hälften studenter på Harvard och häften från Bostons mest utsatta områden, har kunnat visa att de som har långa, friska liv oftare också har goda relationer med andra männi­skor. Även här spelar klass roll. Nära och innerliga relationer är svårare att upprätthålla om man är fattig, sjuk eller av andra anledningar inte kan förverkliga sin inneboende potential.

Om man först inför en politik som tvingar alla att anstränga sig mer kommer de med sämst förutsättningar att få de svårast, och risken stor är att man fastnar i en ond cirkel. Bidragsfälla är ett ord jag vänder mig mot, det är ett ord som bara används av den som lyckats i systemet, av den som inte har en aning om vad det innebär att vara svag, fattig och sakna möjlighet. Bidragsfällan är ett ovärdigt ord som inte stärker demokratin eller ökar valfriheten för det stora flertalet. Låglönejobb är en möjlighet för de rikaste rika att tjäna pengar på de fattiga och svagas bekostnad, och eftersom välstånd inte sipprar ner utan sugs uppåt med hjälp det ekonomiska systemets kapillärkraft, kommer klyftorna att öka tillsammans med ovärdigheten. 

Fattigdom inskränker friheten att kunna välja, och därför blir politiska reformer avsedda att minska ojämlikhet utvecklingsbefrämjande, enligt Sen. Här har han funnit samtalspartners i rättsfilosoferna Ronald Dworkin och John Rawls, som också de skrivit om social rättvisa och jämlikhet och starkt påverkat statskunskapen. ”The idea of justice” (2009), där Sen skriver om rättvisa, tillägnar han minnet av John Rawls.

Rättvisa handlar om allas rätt till ett värdigt liv, och bara i ett värdigt samhälle kan den rätten garanteras det stora flertalet. Värdighet är liksom demokrati, kärlek och jämlikhet aldrig något som kan gå för långt, för det handlar om balans. Och eftersom ingenting är, allt blir till kan aldrig demokratin, värdigheten, kärleken eller jämlikheten tar för given och det finns inga enkla lösningar. Det är dessutom svårt, oerhört svårt. Därför behövs det tro och hopp för att lyckas, det behövs förutsättningar för att skapa värdighet. Solidaritet, medmänsklighet och en väl utvecklad förmåga att hantera komplexitet.

Marsch for science, eller kamp för kunskap?

Idag genomförs det manifestationer för vetenskapen på många håll i världen. Oerhört viktigt, tänker jag som lever i och med vetenskapen. Jag kan inte tänka mig ett viktigare arbete än att få betalt för att arbeta som forskare och lärare, att få arbeta med kunskap. Ett samhälle som inte vilar på en stabil grund av kunskap är snart inget samhälle, i alla fall inte i den mening vi vant oss vid att ta för given. Alternativa fakta, kunskapsresistens och relativisering av sanningen utgör allvarliga hot mot mot samhället, demokratin och den långsiktiga hållbarheten. Men, och det är detta jag vill skriva om, en utbildnings- och forskningspolitik som inte sätter kunskapen i centrum och en kultur där kunskapen inte anses ha ett egenvärde är ett långt allvarligare hot. Eftersom ingen kan äga kunskapen är det bara när forskare, politiker och allmänheten är lojala med KUNSKAPEN som ett sant kunskapssamhälle kan växa fram. Så vad menar man med forskning, och vad är det man marscherar för idag?

Läser idag på Brännpunkt ett inlägg som jag instämmer i till fullo, men som ändå väcker en del frågor som jag här vill peka på. Idealbilden av vetenskapen och forskning är en sak, och vardagen i akademin en annan. Är det kunskap man marscherar för idag, eller är det vetenskapen? Det är inte självklart samma sak.

Framväxten av populism, kunskaps­resistens och alternativa fakta är ett hot mot vårt samhälle och oroande för hela den demokratiska processen, i synnerhet som vi i dag till och med ser politiker som bortser från välgrundade fakta. Den ökande misstron till vetenskap och kunskap bortser från att det goda liv vi lever i dag baseras på vetenskapliga landvinningar. Tänk bara hur en värld utan telekommunikation, bilar, tåg och flyg, penicillin och vaccin skulle vara. Allt detta som vi tar för givet har tillkommit under de senaste dryga 200 åren, som resultat av vetenskapens utveckling, ­genom forskarnas och uppfinnarnas insatser.

Det jag reagerar på här är att man börjar tala om hotet mot kunskapssamhället, det vill säga kulturella fenomen som populism, kunskapsresistens och spridandet av alternativa fakta. Och sedan talar man om tekniska landvinningar och naturvetenskap. Det jag reagerar på är att alternativa fakta, populism och spridning av villfarelser och desinformation inte rör dessa områden. Ingen tvivlar på att flyget inte fungerar och tar oss dit vi vill resa, och den som skulle försöka sprida en sådan "sanning" skulle skrattas ut. Ingen hävdar idag att jorden är platt. Inte ens på Avpixlat ifrågasätter man naturvetenskapliga resultat. Som humanist känner jag mig inte riktigt delaktig i den rörelse som formerar sig. Jag är också forskare och jag är obrottsligt lojal med KUNSKAPEN. Fast jag kämpar i motvind och har fått se mitt ämne etnologi monteras ner och lösas upp, och idag undervisar jag i företagsekonomi vid sidan av forskningen om kultur som inom kort resulterar i ännu en bok som inte räknas i dagens akademiska system.

Det finns faktaresistens inom vetenskapen också. Humaniora avfärdas ibland som vetenskap och humanvetenskaplig forskning förlöjligas inte sällan av företrädare för den riktiga vetenskapen, den som sysslar med SÄKER kunskap. Samtidigt kan en sådan som Paulo Macciarini verka inom vetenskapen, även långt efter att det borde stå klart för alla som värnar kunskapen att hans "forskning" bygger på alternativa fakta och fåfänga förhoppningar. Varför fick han fortsätta? Det är en fråga som bara kan besvaras med kunskap om psykologi och kultur, men det går inte att nå säker kunskap om den typen av fenomen. Allt går inte att nå SÄKER kunskap om, men vi är i lika stort behov den kunskapen vi kan få om dessa fenomen som vi är av naturvetenskaplig forskning. Särskilt om vi vill förstå och motarbeta framväxten och spridningen av alternativa fakta. Jag är därför kluven till dagens manifestation, för som humanist känner jag mig inte riktigt inkluderad.

För att manifestera vikten av vetenskap och vetenskaplig kunskap arrangeras i dag, på Jordens dag, en ”March for Science”. Marschen äger rum på runt 500 orter världen över, inklusive i de tre skandinaviska huvud­städerna. Syftet är inte att protestera mot specifika personer eller partier utan att vända sig mot vetenskapsfientliga tendenser i dagens samhälle.

Den kunskap om kultur som min forskning resulterar i räknas inte av alla som vetenskaplig. Och kritiken av humanvetenskaplig forskning är ibland allt annat än vetenskapligt grundad, vilket jag skrivit en hel del bloggposter om här på Flyktlinjer på senare tid, just för att jag oroas över och vill värna kunskapen, demokratin och den långsiktiga hållbarheten och försöka förstå framväxten av alternativa fakta. Jag skulle vilja se en mars för kunskapen, och jag skulle vilja se en annan forskningspolitik som faktiskt sätter KUNSKAPEN i centrum, istället för diverse nyckeltal, samverkan eller kortsiktig ekonomisk vinning, vilket väl de flesta är överens om banade väg för Macciarini. Jag kan inte delta i en mars för en vetenskap vars huvudsakliga syfte är att värna samhällets ekonomiska intressen, för det innebär att skyddet mot allt det som marschen handlar och och är tänkt att värna urholkas. Det jag marscherar för är kunskapens egenvärde.

Vi står i dag inför stora globala utmaningar och behovet av vetenskapliga framsteg inom olika områden är stort. Det handlar om klimat­förändringarna och själva överlevnaden på vår planet. Det handlar om hur vi ska förse jordens befolkning med livsmedel och det allt större problemet med övervikt, i dag ett mer utbrett problem än undernäring. Det handlar om vår hälsa och behovet att bota och förhindra uppkomst och spridning av allvarliga sjukdomar, inte minst den tilltagande resistensen mot dagens antibiotika. Det handlar om vår tillgång till energi och behov av förnyelsebara energikällor som inte verkar menligt på klimatet. För att klara alla dessa problem behöver vi kunskap och effektiva verktyg. Vetenskapen arbetar för att ge oss dessa.

Kunskap om kultur och förståelse för kulturens inneboende logik och egenskaper är viktig kunskap, men den kunskapen är och kan inte vara säker. Det är det första man måste lära sig och acceptera om man vill studera och forska om kultur. Att påstå det är inte att sprida alternativa fakta, det är ett resultat av forskning, av humanvetenskaplig forskning. Om vi håller oss med en syn på kunskap som bygger på att all kunskap är och måste vara SÄKER kunskap kommer vi aldrig att kunna förstå eller motarbeta kunskapsresistensen som är ett kulturellt och psykologiskt fenomen. Den som tror på alternativa fakta tar aktivt och informerat avstånd från alla vetenskapliga resultat som inte känns riktiga och lyssnar mer på magkänslan än på intellektet. På vilka vetenskapliga grunder skär man ner på humaniora, och varför lever kritikerna av humaniora så sällan upp till sina egna vetenskapliga ideal när man riktar kritik mot humaniora? Varför debatterar man vetenskap, istället för att samtala om kunskap? Det är frågor jag försöker förstå, som forskare men på min fritid. För i rollen som forskare förväntas jag söka pengar fast chansen att få några är minimal, och jag förväntas skriva artiklar fast kunskapen jag söker inte passar för det rigida formatet. Varför måste alla forskare skriva en typ av artiklar som skapats för naturvetenskapliga kunskapsmål? På vilket sätt värnar man kunskapsutvecklingen i hela samhället då?

Vetenskapen söker också ge svar på en lång rad andra frågor av ekonomisk, social och kulturell betydelse, för samhällets och individens bästa. Den hjälper oss att stilla vår nyfikenhet genom att undersöka förutsättningarna för vår existens och tala om varifrån vi kommer och hur vår värld är beskaffad, från de allra minsta beståndsdelarna till upptäckten av nya galaxer.

Ja, det är viktigt och alla verkar hålla med om att humaniora är viktigt också. Men förutsättningarna för att bedriva humanvetenskaplig forskning, som skulle kunna ge oss kunskaper som behövs för att värna kunskapen och för att bekämpa faktaresistensen och framväxten av antidemokratiska rörelser, finns inte riktigt. De fina orden klingar falskt, och det oroar mig. Om inte ens ansvariga politiker och företrädare för vetenskapen förstår att all kunskap inte ser ut och fungerar på samma sätt, hur ska vi då kunna bekämpa faktaresistensen? Är det inte i själva verket att slags utslag av just faktaresistens att man tvingar alla forskare att skriva samma typ av artiklar, och att sedan ekonomistyra forskningen med hjälp av New Public Management? Jag har varit på kurser och fått lära mig skriva artiklar där det bara handlat om form. Där jag hört saker som: "Man kan skriva artiklar om nästan vad som helst, och man får dem publicerade om man följer manualen si och så". Det är detta man vill, att vi forskare ska producera mät- och jämförbara resultat, att vi ska konkurrera om nyckeltal. För konkurrens antas alltid driva kvalitet. Därför svämmar samhället över av artiklar och kunskapen späds ut på ett sätt som närmast liknar homeopatisk medicin. Är det detta man marscherar för idag; fler artiklar (som ytterst få läser), mer citeringar och ökad konkurrens om ekonomiska medel? Eller är det för kunskapen? Jag har inget svar, men frågan är viktig och ska vi verkliga kunna komma tillrätta med faktaresistensen måste vi tänka i nya banor. Mer av samma löser ingenting.

Vad är det då som gör att vetenskaplig kunskap är mer tillförlitlig än personliga åsikter, pseudovetenskap, folktro och allmänt tyckande?

Den avgörande skillnaden är att vetenskapligt grundade påståenden kan kontrolleras. Den vetenskapliga metoden bygger på att antagan­den systematiskt testas med hjälp av metoder som är anpassade till det problem som ska lösas. Vetenskapliga resultat måste kunna utstå kritisk granskning, och fors­karna måste vara beredda att redovisa grunderna för sina påståenden. Detta är ett mödosamt men spännande arbete som ofta förutsätter kreativitet och djärva idéer.

Kontrollen av vetenskaplighet i peer-reviewade artiklar utförs av två proffsgranskare och ett redaktionsråd. Det är ett ypperligt system för många typer av kunskap, men långt ifrån alla. Humanvetenskapliga forskningsresultat handlar inte alltid om att leda saker i bevis, utan mer om att ställa frågor och reflektera över det som skulle kunna bli. Jag forskar om förutsättningar för förändring, och det handlar om att visa på framtidens fundamentala öppenhet, vilket aldrig går att bevisa. Den kunskapen lämpar sig mer för böcker och bloggar, men det räknas inte, det till och med motarbetas. Ledningen (från Utbildningsdepartementet och neråt i systemet) pekar med hela handen och kräver artiklar, citeringar och forskningsanslag. Kunskapen antas man få på köpet, den betraktas närmast som en formalitet. Det är pengarna och nyckeltalen som räknas. Det kan jag naturligtvis aldrig acceptera. Ska jag som forskare marschera är det för KUNSKAPEN, och jag menar då verkligen all kunskap.

Kungl. Vetenskapsakademien i Sverige, Det Kongelige Danske Videnskabernes Selskab och Norske Videnskaps-Akademi är oberoende organisationer, vars uppgift är att ­främja vetenskaperna och stärka deras inflytande i samhället. Akademierna består av fram­stående forskare med hög samlad kompetens inom hela vetenskapsområdet, från mate­matik och fysik, över kemi och livsvetenskaperna, till samhällsvetenskap och huma­niora. Fritt tänkande och fritt kunskaps­utbyte över ämnes- och nationsgränserna är grundläggande principer för oss. Det är i det sammanhanget viktigt att forskare fritt kan diskutera sina resultat inbördes och med det om­givande samhället, utan politisk mun­kavle. Därför utgör akademierna, tillsammans med universiteten, viktiga pelare för fritt tänkande och demokrati.

En kultur där kunskapen inte anses ha ett egenvärde är en kultur som står vidöppen för alternativa fakta, för där är det annat som anses viktigare: pengar, makt och inflytande. Därför är forskarens och forskningens frihet så oerhört viktig, och därför är dagens utveckling i riktning mot en akademi där man producerar nyckeltal enligt ekonomiska principer så farlig. Friheten finns inte när forskare springer mellan möten och bara fokuserar på produktion av det som räknas meriterande, vilket inte alltid och i vissa fall inte allt har med kunskap att göra eller leder till mer och fördjupad kunskap. Forskare dignar idag under en administrativ börda som gör att det inte finns tid att mötas i kritiska samtal. Det är ett direkt och allvarligt hot mot KUNSKAPEN och främjar närmast framväxten av alternativa fakta.

Politiker måste ofta fatta beslut som kräver insikt i komplicerade vetenskapliga sak­frågor. Akademierna förser därför politiker och beslutsfattare, både på nationell, europeisk och internationell nivå, med faktaunderlag inom en rad viktiga områden.

Kunskap är inte samma sak som FAKTA. När politikerna debatterar med varandra i Agenda eller Aktuellt är det artiklar man stödjer sig på, och eftersom forskningskvalitet mäts i antal (artiklar och citeringar), inte i kvalitet eller kunskapsvärde, reduceras forskare (och kunskapen också) till lydiga tjänstemän som tjänar makten. Det är en syn på forskning som inte är förenlig med frihet, öppenhet och kunskapsutbyte över gränser. Seminarierna där jag fostrades till forskare och där KUNSKAPEN stod i centrum, vilket för övrigt var de enda möten jag gick på i början av min karriär, existerar idag knappast. Idag möts forskare för att diskutera publiceringsstrategier och nyttiggörande av forskning och på seminarierna som hålls granskas artiklar med fokus på att bli publicerbara eller också vässar man forskningsansökningar för att öka sina chanser i den mördande konkurrensen.

Allmänheten har också rätt att ta del av forskningsresultat, inte bara för att få valuta för skattepengarna, utan också för att ges möjlighet att ta ställning i frågor som kräver vetenskaplig insikt. En viktig uppgift för våra akademier är därför att föra ut forsknings­resultat till allmänheten. Nya forskningsrön kan skapa rädsla och osäkerhet, vilket ibland har sin grund i brist på information. Det kan gälla miljöfrågor och global uppvärmning, men också frågor om till exempel genteknik, vaccinationer och kemikalier. Men vi vill inte bara räta ut frågetecken och klargöra risker, vi vill också berätta om vår fantastiska värld och all den nya kunskap som växer fram om hur universum utvecklats, hur livet uppkommit, och de andra stora gåtorna som mänskligheten grubblat över genom historien.

Fast den som liksom jag bloggar varje dag i akt och mening att värna bildning, sprida kunskap (om kultur) och främja framväxten av ett verkligt kunskapssamhälle, gör det i motvind. Jag får bekräftelse av mina läsare, men möts med tystnad eller uppmanas ta bort kopplingen mellan bloggen och min anställning. Böckerna jag skriver publicerar jag open access på nätet och vem som helst som har tillgång till en dator och en uppkoppling kan läsa, ta del av mina tankar om kultur och engagera sig i det samtal som krävs för att kunskapen om kulturen ska kunna utvecklas och göra skillnad i samhället. Jag har valt att skriva som jag och sprida resultatet av min forskning på det sätt jag gör på grund av kunskapsmålet som forskningen bedrivs med. Och jag gör det trots att det inte gynnar min karriär. Det var för kunskapen jag sökte mig till akademin, och det är kunskapen jag är lojal mot.  

Vetenskapen vill berätta, och vetenskapen kan klargöra. Bara genom beslut baserade på vetenskaplig kunskap kan den positiva utvecklingen fortsätta. Vetenskapen måste höja sin röst när vetenskapliga fakta åsidosätts. Därför marscherar vi för vetenskapen i dag.

Fast vad menar vi med vetenskap, och vad är kunskap? Det måste vi först samtala om och försöka förstå, innan vi kan marschera för vetenskapen. Om det verkligen är kunskap vi vill ha räcker det dock inte att marschera, skriva manifest, hålla tal och dela ut priser. Forskning handlar om att oförtrutet söka KUNSKAP. Det är detta jag utbildats för, det är detta jag vill ägna så mycket av min vakna tid som möjligt åt och det är just för att kunskapens egenvärde idag är hotat från så många olika håll som jag oroas. Det är lätt att marschera och manifestera, men går man sedan hem och tittar på Vem är smartare än en femteklassare eller låter sig förströs av det jippobetonade Fråga Lund, är det närmast ett hån mot kunskapen.

Gärna en marsch för vetenskapen, men först vill jag se en forskningspolitik som verkligen sätter KUNSKAPEN i centrum. Ett kunskapssamhälle kan bara byggas underifrån, av många människor som verkligen bryr sig om och är intresserade av kunskap för kunskapens egen skull. Utan en levande kunskapskultur har vi snart ingen vetenskap att värna, där betraktas forskning snart som ett sätt att strula till sitt liv.

För en värdigare värld 1

Igår debatterades skolan i Aktuellt, för vilken gång i ordningen? Anledningen var att Skolkommissionen, som arbetat med sitt förslag för en bättre och mer likvärdig skola sedan 2015, presenterat sin utredning omfattandes över 400 sidor text med en sammanhållen uppsättning förslag på saker som bör göras. Jan Björklund fick här chansen att visa att och hur mycket man verkligen bryr sig om skolan och kunskapsutvecklingen i Sverige. Hans budskap är KRISTALLKLART. Ingen oberoende utredning eller forskning i världen kan få honom att ändra uppfattning om skolan. Han ändrar inte sin åsikt, byggd på högst oklara grunder (magkänsla, personliga antaganden?) om skolan. Istället för att läsa betänkandet och samtala om det som en helhet ägnade han dagen åt att sitta med sina kampanjstrateger och slipa på argumenten till kvällens fyra minuter av exponering mot väljarna. Det blev alltså, inte denna gången heller (surprise, surprise), en debatt om skolan. När Björklund sagt tombola för sjätte gången stängde jag av TVn. Tidigare på kvällen hade jag lyssnat på chefen för Bokmässan som hävdar att hon värnar demokrati och öppenhet, samtidigt som hon försvarar beslutet att låta rasistiska och antidemokratiska Nya Tider ta plats i Svenska Mässan till hösten. Och ända sedan Stefan Löfven installerades som statsminister har företrädarna för Alliansen gapat om SKATTECHOCK, trots att det bara handlar om några hundralappar och endas för de som tjänar allra mest, det vill säga över 50000:- i månaden.

Det blev många ord, som lika gärna skulle kunna sammanfattas i ett enda: OVÄRDIGT! Nivån på samhällsdebatten är skrämmande låg, och det handlar inte om samhället heller, bara om att nå ut med sitt till snabba, sociala medier anpassade (det vill säga, enkla tweetbara), slagkraftiga budskap. Sveriges hela utbildningssystem reduceras följaktligen till ordet tombola, och även om det krävs att man ställer sina barn i kön till de mest attraktiva skolorna (i Stockholms innerstad ska tilläggas, inte ute i landet och absolut inte i glesbygden) när de föds, för att överhuvudtaget få en chans att välja, talar vi mer om vikten av VALFRIHET än om kunskap och livslångt lärande. Och välbärgade människor förfasar sig över att människor de aldrig träffar, som bor i områden de aldrig besöker, ska fastna i bidragsfällan (ännu ett av populisterna älsklingsord). Det är billigare att flyga eller ta bilen mellan Stockholm och Malmö än att åka tåg, men en flygskatt som skulle innebära någon hundralapp dyrare flygbiljett får människor som ser sig själva som kloka att fullkomligt gå i taket och tala om risker för systemkollaps. Samtidigt som det bränns flyktingförläggningar, hatas och hotas på nätet och journalister får hembesök av maskerade män, föreslår politikerna att utvisningshotade flyktingar ska få fotboja. Jag skäms över utvecklingen och det land jag bor i, men inser samtidigt att det inte är mycket bättre någon annanstans. I USA vet den krigshetsande presidenten inte vilket land han just bombat. Han vet dock exakt hur chokladkakan han mumsade på när han gav ordern smakade. Alternativa fakta, växande, öppen rasism, Brexit och politiker som inte bara kampanjar för mer makt till den som redan har mer makt än vad som är hållbart i ett demokratiskt samhälle, utan dessutom får igenom sitt förslag. Ovärdigt, sammanfattar läget i vår nya sköna värld. Mänskligheten kan bättre, om vi bara vill och orkar.

Allt är nu inte nattsvart. Det finns ljus i mörkret. Läser till exempel Li Bennich-Björkman Understreckare i SvD där en mycket glad och hoppfull nyhet presenteras och en klok tänkare lanseras.

Amartya Sen, årets mottagare av Skytteanska priset i statskunskap, visade i sin bok ”Poverty and famines” (1981) på sambandet mellan svält och bristen på demokrati. Först när den politiska makten är beroende av hela folket och inte bara av de välmående eliterna, alltså när ett demokratiskt styrelseskick är etablerat, hamnar utsatthet på den politiska agendan och blir föremål för systematiska politiska reformer som får den att minska.

Björklund visar med sin politiska strategi vem han behöver: En välbärgad, medelålders, svensk, egoistisk, storstadsmänniska som tycker det är viktigare att hen får lägre skatt, kan välja och vraka bland skolor som konkurrerar med betyg, kan köpa sig en bättre plats i vårdkön och kunna flyga billigt, än att samhällets långsiktiga hållbarhet värnas. Först om och när den politiska makten verkligen är beroende av ALLA kan ett värdigare samhälle växa fram, underifrån. Inte med hjälp av populistiska utspel och förslag som lovar mer och bättre för alla till lägre kostnad. Inte genom att tillgodose maktfullkomliga människors behov av mer makt och mer pengar, eller med konkurrens, nyckeltal och New Public Management. Det finns inga enkla lösningar. Först när ett system som förenar medborgarna och som utgår från och tar hänsyn till det faktum att ingen människa är en ö, att alla är beroende av varandra kan ett långsiktigt hållbart, sant demokratiskt, kunskapssamhälle växa fram mellan ansvarsfulla människor som bryr sig om varandra. Bara ett system som tvingar eliten och de rika att ta ansvar kan bli hållbart. Trickle down är en lögn, ett omöjligt, populistiskt och förödande löfte om mer för mindre, utan ansträngningar. Allt börjar och slutar med och är beroende av en fungerande DEMOKRATI, som inte bara är ett ord som betyder majoritetsstyre. Demokrati är inte lösningen, det är själva grundförutsättningen för ett hållbart samhälle och för att man ska kunna finna hållbara lösningar på problemen som aldrig helt går att undanröja.

Sen lyfte därmed fram såväl demokratins avgörande ­betydelse som ojämlikhetens mänskliga pris. För när väl en svältkatastrof är ett faktum, slår den alltid mot de ­fattigaste. Amartya Sen får Skytteanska priset för sin mångsidigt inriktade gärning som ”kombinerar insikter om människans sårbarhet med kunskaper om den demokratiska politiska maktens möjligheter att lindra och ­avhjälpa denna utsatthet”.

Att vara människa är att vara sårbar och beroende av andra, och det gäller för alla, utan undantag. En sådan som Per G Gyllenhammar eller Donald Trump, kan få för sig att ensam är stark och att framgång bygger helt på egna insatser, egoism och girighet. Det är bara den som är framgångsrik och som gynnas av dagens system som talar om faran med bidragsberoende, om att det bara är att rycka upp sig, fokusera och jobba hårt så trillar cashen in. Bara den som redan har mer än hen behöver kan få för sig och försvarar tanken på att sänkt skatt för rika och ökade klyftor är bra för Sverige. Först när vi alla gjort upp med dessa villfarelser kan ett hållbart och värdigare samhälle växa fram mellan medborgarna i hela landet. Först när alla inser att de är ömsesidigt beroende av varandra kan arbetet med att skapa och värna demokratin inledas och bara då kan vi börja hoppas.

Skytteanska priset utdelas i år för 23:e året i rad. Bakom priset står Skytteanska stiftelsen, som har rötter tillbaka till riksrådet Johan Skytte (1577–1645). Skytteanska priset har kommit att kallas ”statskunskapens Nobelpris”.

Ett värdigt pris, även om förra årets pristagare, Jon Elster visade sig vara allt annat än ödmjuk. Hans reaktion på min uppskattade bloggpost om hans vetenskapliga gärning var ovärdig. Priset är dock allt annat än ovärdigt, och årets pristagare är klok och behöver i dessa mörka dagar all uppmärksamhet han kan få. Eller, låt mig omformulera, han behöver varken priset eller uppmärksamheten, det är vi och världen som behöver kunskaperna som hans forskning lett fram till.

Amartya Sen, som är utbildad ekonom och filosof, har emellertid redan mottagit Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne (1998). Så ­varför ett pris även i statskunskap? I Sens arbeten är demokrati och demokratins möjligheter att göra skillnad – genom återkommande val som belönar och bestraffar och genom den offentlighet där diskussion och opinionsbildning ständigt pågår – fundamental. Sen har oförtröttligt i sina analyser återkommit till den avgörande betydelsen av politisk frihet för mänsklig utveckling. Demokratins kärnelement – rätten att rösta, yttrandefriheten, organisationsfriheten och tryckfriheten – är för Sen definitionen av mänsklig utveckling, tillsammans med andra friheter, förutsättningar och förmågor.

Demokratin kan aldrig tas för given, och den blir aldrig starkare än folkets samlade engagemang för det demokratiska systemet. Det är systemet som måste värnas, och det måste värnas av alla, inte bara av politikerna, för att fungera. Politiker har definitivt ett ansvar, men demokratin är större och viktigare och den styrs inte av politikerna. Därför är lockelsen att säga tombola i Aktuellt, eller populism, alternativa fakta och Jimmie Åkessons tal om att det är känslan som räknas, så farlig. Det är demokratin och samhällets långsiktiga hållbarhet som står på spel, och populistiska politiker leker med elden och säljer sin själ till djävulen när de går till val på förslag som inte är långsiktigt hållbara, inte är demokratifrämjande och inte syftar till att minska klyftorna (inte utplåna klyftorna, för det är en annan typ av populism, minska dem). Så länge debatten betraktas som en lämplig arena för utbyte av tankar, så länge nedskärningar av statens långsiktiga investeringar i skola, vård och infrastruktur beskrivs med eufemismer som besparingar, eller satsningar, kan en verklig demokrat aldrig växa dram, för debatten låter makt gå före rätt och ger röst åt den som är stark. Bara om de svagas röst och rättigheter värnas kan demokratin stärkas. Jag ser samtalet som vägen fram, det är mitt obetydliga och ödmjuka bidrag till arbetet med förverkligandet av visionen om en värdigare värld och ett mer hållbart samhälle. Och jag finner stöd för den tanken i Sens arbete.

Återkommer med fler tankar inom kort.

Lusten att lära och viljan att veta

Ett samhälle vars medborgare slutat vara nyfikna, ett folk som söker mer förströelse och snabba svar än kunskap, är på väg ut för ett sluttande plan. Utan en inneboende lust att lära och en djupt känd vilja att verkligen veta, finns ingen möjlighet att nå hållbarhet. Både individer och samhällen klarar sig länge utan dessa egenskaper. Kunskap är ett slags kapital som tar lång tid att bygga upp och när det väl finns där kan man leva länge på det, både som individ och som samhälle. Fast när kapitalet väl börjar tunnas ut kan allt förändras snabbt. Ingen vet vad som kommer att hända i framtiden, men jag oroas över att se allt mindre av den där hjärtans lusten att lära, och det där inre drivet efter kunskap som viljan att verkligen veta innebär. Jag oroas över att kunskapen verkar ha förlorat sitt egenvärde. Allt mer och allt tydligare handlar tillvaron för allt fler om att prestera mätbara resultat, och resten av tiden ägnas åt förströelse; kanske för att orka prestera mer, snabbare. En ond cirkel som är svår att bryta.

Kombinationen av ökande krav på prestation och den ständiga bristen på tid att tänka efter samt svårigheten att återhämta som allt fler vittnar om, leder till längtan efter förströelse. Kunskap kräver något av en, liksom utvecklingen av styrka och kondition. Belöningen kommer sedan, och då gäller det att det finns tid, tålamod, tillit och ork nog att kämpa på. Där är vi inte, och det tror jag bottnar i en bristande förståelse för kunskapens egenvärde och den minskade lust att lära som detta innebär. Här menar jag att den verkliga grunden för framväxten av postsanningens tid och problemen med alternativa fakta står att finna. Vi upprörs och säger att det är ett problem, men är engagemanget för sanningen äkta, eller handlar det bara om att plocka poänger och visa att man tillhör den rätta sidan. Den eviga debatten om postmodernism handlar inte så mycket om kunskap som den handlar om makt och inflytande. Och föraktet för bildning sprider sig när målet med forskningen är Sanningen, när det handlar mer om att söka och få pengar, samt hur många publikationer och citeringar man kan samla på sig under sin karriär. Tomheten firar triumfer, inte bara på börsen utan på allt fler ställen i samhället. I och med införandet av New Public Management i akademin har skiten träffat fläkten, som de säger i USA.

Läser på SVT om den nya boktrenden där universitetet har blivit en tacksam miljö för skräckskildringar. Det säger något även om det inte är ett bevis som går att använda som utgångspunkt för kritik. Det är inte så kunskap fungerar, kunskap är ett underlag för reflektion, inte ett vapen att vinna debatter med.

Vår tids litterära skildringar av universitet präglas av pessimism. Möjligtvis är de dystra tendenser vi ser i de svenska, samtida skildringarna av bildningens tempel ett tecken på en större diskussion. Den om bildningens relevans. Det tror författaren Martin Engberg, aktuell med boken En enastående karriär, som utspelar sig på Humanisten i Göteborg.

– Det finns ju en uppluckring av expertsamhället. Det har påverkat vår syn på bildning, och vad den har för betydelse i samhället, säger han. 

Hans nya roman handlar om en doktorand i litteraturvetenskap vid Göteborgs universitet, som misslyckas, svimmar och gör bort sig totalt på disputationen och därefter iscensätter en intrikat hämnd på sin forna handledare.

– Jag har försökt skriva skräckromaner förut, men det här är första gången flera har sagt att det är en skräckskildring. Främst akademiker har påtalat det skräckartade i berättelsen, säger Martin Engberg och skrattar.

Jag skräms tomheten som växer fram på insidan av akademins ståtliga fasader. Löftet om kunskapens makt som lockar studenter till högskolan ekar tomt när Svenskt Näringsliv tillåts kritisera svensk forskning och högre utbildning för att kunskapen inte anpassas efter näringslivets behov. Visst lär sig studenterna och arbetet handlar absolut till största delen om kunskap, annars hade jag lämnat akademin för länge sedan, men det är ett faktum att dagens högskola framförallt producerar mätbara resultat i form av helårsprestationer, examina och genomströmning. Högskolor konkurrerar med varandra om ekonomiskt lukrativa avtal av olika slag. Tänker på studentpengar, forskningsanslag, samverkansavtal och så vidare. Kunskapens värde mäts i hur mycket man over-head man kan pressa ut ur systemet. Utbildning är inte längre en investering, utan en kostnad som allt snabbare ska förränta sig.

Idén med romanen var att undersöka det spel som finns runt ett kulturellt kapital.

– Jag tror vi tänker oss att ett universitet är en plats där den som har den största talangen är den som får jobben och forskningspengarna. Men i själva verket så spelar det väldigt stor roll hur man är, vilka kontakter man har, hur man kommer överens med sina kollegor, om man klär sig på rätt sätt, om man pratar på rätt sätt. Vem man är kompis med, kanske vem man ligger med.

– Alla de här sociala delarna har väldigt stor betydelse, och det står i kontrast till en bild som vi har av universitetet som en meritokrati där vi tävlar på jämlika villkor, säger han.

Så här har det inte alltid varit, och inget säger att utvecklingen måste fortsätta. Ett annat universitet, en annan akademi och en annan syn på kunskap är möjlig. Allt handlar om hur vi värderar kunskap, inte på pappret utan i praktiken och på riktigt. Verklig lust att lära och en äkta vilja att veta (till skillnad från jakt på en examen, betygshets och strävan efter att vinna debatten), går inte att fejka. Antingen finns den där eller också inte. Vi får inte den högskola och det utbildningssystem vi önskar oss, vi får vad vi förtjänar. Ett svep över litteraturhistoriens rika utbud ger vid handen att universitet och bildningen inte alltid förenats med skräck. Det fanns en tid när kunskap och bildning faktiskt hade ett egenvärde.

Universitetet är litterärt sett en känd skådeplats för klassresor. I Evelyn Waughs En förlorad värld, Donna Tartts Den hemliga historien, John Williams Stoner och Elena Ferrantes väninnetetralogi öppnar kunskap nya världar för arbetarklassen. Och Dostojevskijs Raskolnikov må vara en av litteraturhistoriens mest ångesthärjade figurer, men han slutar aldrig vara stolt över att han en gång har varit student.

Läsning av skönlitteratur förknippas allt mer med förströelse och böcker som bjuder motstånd eller handlar om annat än mord och spänning väljs allt lättare och allt oftare bort eller byts mot TV-serier. Detta är nu inget jag förfasas över, det finns inget skadligt i förströelsen i sig. Det jag oroas över är skälet till att man väljer det enkla, lättillgängliga och ytliga framför det lite mer krävande men i längden mer belönande. Klokhet och bildning förlöjligas idag, och författare som Camilla Läckberg är stolt över att vara rik och känd. När författande blir bara ännu ett sätt att tjäna pengar är det ett tecken på att kunskapen och bildningen tappat sin betydelse, och det skrämmer mig. Deckare utgör inte hotet, liksom postmodernisterna är det bara budbäraren som indikerar att något har hänt. Problemet med postsanning löses inte genom att läsa böcker eller satsa på källkritik i skolan. Det finns inga quick fix, och inget blir bättre av att lärarna åläggs ännu ett uppdrag och tidskrävande ansvarsområde. Förändringen kommer underifrån, inifrån och mellan människor.

I vår tid försöker arbetarrörelsen omdefiniera sig själv och letar efter en ny ”berättelse”. Samtidigt har Socialdemokraterna kritiserats för att ha tappat sitt intresse för bildning. De senaste hundra åren har universitetet demokratiserats, men frågan är hur tillgängligt det egentligen är, om bildningen som politisk nödvändighet är ifrågasatt.

Bildning är inte en etikett, en gimmick eller marknadsföringsknep. Bildning är inte form och yta, utan innehåll och verkligt engagemang. Ett samhälles grad av bildning handlar om kunskapens värde, i sig själv. Bildning växer där många söker kunskap, vill lära och finner det lustfyllt att anstränga sig. Efter jul söker sig många till gymmet, men det är bara de som börjar träna för att må bättre och för att det känns skönt efteråt som stannar kvar. De som gymmar för att bli smala eller för att lyckas bättre på datingmarknaden kommer att få svårt med motivationen. Det går att ge sken av mycket, men bara under en tid. Verklig träningslust och äkta vilja att lära sig saker för kunskapens egen skull går inte att fejka.

Varför har vi universitet egentligen? Om vi inte samtalar mer om det kommer ingen verklig förändring att komma till stånd. Det är inte viljan som räknas, utan vad vi faktiskt gör. Och det är när jag studerar kulturen som växer fram mellan människor i vardagen som oron växer. Vad gör vi, och hur mycket betyder kunskapen egentligen? Detta är inte ett debattinlägg, inte en partsinlaga där jag leder saker i bevis, utan en reflektion. Jag hoppas att jag har fel, men jag ser få tecken på det i min vardag, när jag läser tidningar och följer med i samhällsdebatten. Vi behöver SAMTALA om dessa saker, det är därför jag skriver. Varför anser vi att man ska läsa på högskolan, för att få ett jobb, eller för att vi faktiskt menar att kunskapen har ett egenvärde? Det är en samvetsfråga.

En kandidatexamen i humaniora behöver inte betyda någonting, det är inte något exklusivt och inte heller en garant för jobb, och i det ljuset blir bildning lite utav en extravagans, något att unna sig om omständigheterna tillåter det. För hundra år sedan startade arbetarrörelsen sitt eget bildningsförbund. I januari stod det klart att ABF i Göteborg lägger ned sin föreläsningsverksamhet på grund av knapp ekonomi.

När jag nåddes av beskedet att ABF i Göteborg skulle lägga ner sin verksamhet var det som något dog inom mig. Restaurang Trappan har varit en plats där bildningen varit i centrum på riktigt och kunskapens egenvärde har manifesterats under vecka efter vecka. Nu har den platsen och dess möjligheter till samtal försvunnit, av EKONOMISKA skäl. Kunskapens värde har devalverats och bildning betyder inget om den inte kan omsättas i pengar. Och i samma stund som perspektivet skiftar och utbildning och forskning inte längre ses som en investering utan som en utgift som så snabbt som möjligt ska betala sig har pengarna blivit viktigare än kunskapen. Det är ingen slump att USA har valt en företagsledare till president, och att kunskapen och kulturen var det första man gav sig på. När tillväxten anses viktigare att värna än lusten att lära och viljan att veta har vi trätt in i postsanningen era, vare sig vi vill det eller ej. Postmodernismens företrädare sökte kunskap för kunskapens egen skull, inte för att tjäna pengar, vinna debatter eller för att relativism är enklare än Sanningen. Postmodernismen är ett bildningsprojekt och den lever vidare med stöd i den kraften. Det fyller mig med hopp, trots allt. Allt är inte nattsvart. Positiva tecken på att kunskapen fortfarande har ett egenvärde finns, det gäller bara att lära sig se dem. 

Men samtidigt som bildningens roll i samhället tycks vara under förhandling pågår en parallell motrörelse. Göran Everdahl har gett ut Bildningsakuten, Bildningspodden gör succé, Atlas gav i höstas ut en antologi med titeln Bildning. Bildning är temat för nästa års bokmässa i Göteborg.

Fast just bokmässan är ett dåligt exempel. Där erbjuds plats och ges utrymme och legitimitet för Nya Tider som underblåser utvecklingen i riktning mot postsanning och som sprider alternativa fakta, gör faktaresistens till en dygd och hotar demokratin. Om bokmässan verkligen satte kunskapen och bildningen före ekonomin skulle Nya Tider aldrig fått tillträde till Svenska Mässan. Och kanske får det som konsekvens att seriösa bokförlag drar sig ur, vilket kan leda till att hela projektet imploderar under tyngden av sin egen ekonomiska kraft.

Universitetstrenden i litteraturen kan i skenet av detta ses som en sönderfallande symbol för vår tids längtan efter fasta värden. Och kanske befinner vi oss vid någon typ av brytpunkt. Efter både intern och extern kritik beslutade Socialdemokraterna på sin senaste kongress att ta fram ett nytt kulturpolitiskt program till 2018, där fokus bland annat ska ligga på folkbildning.

– Jag tror att det kan ha blivit något slags backlash efter tider av mycket trams och relativism. Att det finns en hunger efter stabilitet, en valuta som är oföränderlig. När det är så mycket annat som förändras snabbt i samhället är bildning är något som står sig över årtusenden, säger Therese Bohman.

Låt oss hoppas. När det är som mörkas brukar vändningen vara nära. Även om jag inte tror att på återupprättelse av fasta världen är rätt väg att gå, det låter mer som en längtan tillbaka till ett förr som i ljuset av dagens problem ser ut att vara lösningen, när det enda vi kan göra är att blicka framåt. Kunskapens egenvärde behöver återtas. Bara så kan alternativa fakta bekämpas, genom lärda samtal där kunskapen står i fokus och som drivs av verklig lust att lära och en ärlig, kollektiv vilja att faktiskt veta. 

Sagans eviga vishet

Minnet spelar en spratt ibland. Man ska akta sig för att lita på minnet, både det egna och det offentliga. Ändå är det till minnet man är hänvisad i vardagen. Människans minne är just mänskligt. Människan är ingen maskin. Det är viktigt att påminna sig om. Minns en bonad i ett kök som jag glömt vilket, men det är inte det viktiga: Lär sig livets stora gåta, älska, glömma och förlåta. I ärlighetens namn fick jag googla för att får det exakt rätt. Det jag mindes var dock det centrala och det jag ville peka på här var förmågan att glömma. Minnet handlar inte bara om en sak, om att komma ihåg. Det handlar lika mycket om att rensa, glömma. Hur kan man annars hantera och gå vidare i livet? Att älska, glömma och förlåta är tre mänskliga egenskaper som pekar framåt, mot ökad hållbarhet.

Humaniora är vetenskapen om människan, om det mänskligas förtjänster och svagheter. Humaniora handlar om vardagen och om att förstå livet så som det levs. Det är inte en vetenskap om det som är. Humaniora handlar om det som varit och om det som skulle kunna bli: Kärleken till livet, minnets mysterium, förlåtelse och förutsättningar för förändring. Så vill jag ringa in mitt forskningsområde, eller det är i alla fall ett sätt att se på saken. Kunskap är inte (bara) hårda fakta. Människan är som sagt ingen maskin. Vill man verkligen veta vad det är att leva som människa tillsammans med andra människor krävs ödmjukhet inför och förståelse för komplexitet. Kunskap om det mänskliga finns överallt och handlar inte om en eller ett, utan om fler än en men färre än många.

Jag letar efter en ingång, ett sätt att börja skriva om det jag vill skriva om, men det handlar om det som berörts ovan. Att vara människa är att vara både stringent och rationell. Till det mänskliga hör kärleken till kunskap, strävan efter vishet och detta att glömma och förlåta. Att vara människa handlar om att söka perfektion, men mer om resan dit än om målet. Sagorna som i generation efter generation lästs för barnen som växer upp och in i samhället och kulturen rymmer enorm vishet och kunskap om det mänskligas alla olika sidor. Denna bloggpost handlar om sagornas eviga vishet som ständigt riskerar att gå förlorad. Nya medier erbjuder nya möjligheter, vilket så klart är bra. Fast om det ena utesluter det andra, om digitaliseringen innebär att det gamla ratas till förmån för det nya är det inte bra alls. Jag tror på sagornas kraft, men den är aldrig självklar. I en stressad och pressad tillvaro är det lättare än annars att glömma att och lägga sig platt för minsta motståndets lag.

När jag föreläser och bloggar brukar jag ofta använda exempel från sagorna, ordspråkens och fiktionens värld. Det är ett slags parallellt universum fyllt av vishet. En kunskapens skattkista att ösa ur för alla som ser värdet och förstår den djupare innebörden. H C Andersen hade en enastående blick för det mänskliga och hans berättelser är sprängfyllda av insikter som behövs i alla tider, åtminstone så länga människan är människa och lever tillsammans med andra människor i samhällen. Shakespeare är en annan berättare vars iakttagelser lever vidare och sprids. Sagorna handlar inte bara om underhållning, utan lika mycket om livet. Mytologier: grekisk, nordisk eller biblisk. Folksagorna som bröderna Grimm samlade in. Och så vidare. Sagan bär på oändlig vishet, om man bara tar sig tid och lär sig förstå.

Kejsarens nya kläder handlar om hur lätt det är att förföras, om människans osäkerhet och maktens betydelse för kunskapen. Hur många gånger genom historien har inte människor låtit sig förföras av fina titlar, av säkerhet i uttalandet och manér? Även Kejsaren är människa. H C Andersen skrev en annan saga som jag brukar peka på när jag föreläser om makt och viljan att veta säkert. Näktergalen. Jag talar om den så som jag minns sagan, men när jag kollar upp saken visar det sig att jag det jag minns inte stämmer med sagans innehåll. Kanske minns jag en annan saga? Fast det spelar inte så stor roll för sagan använder jag inte som bevis för något, utan som ett verktyg att tänka med. Näktergalens sång symboliserar i min berättelse det man vill ha men inte kan få, oavsett hur mycket makt man har. Livet, vishet, det vackra och förgängliga och så vidare. Just människans fåfänga längtan och begär efter det som inte går att få eller det som inte är bra för en är ett återkommande tema i många sagor. Kung Midas och Ikaros till exempel, fick sina önskningar uppfyllda, men deras liv blev inte som de tänkte sig. Shakespeares drama Macbeth handlar om en annan djupt mänsklig önskan och dess konsekvenser: Viljan att veta säkert vad som ska hända i framtiden. Att människan vill veta är en sak, en helt annan är om det är bra eller inte: Vill vi VERKLIGEN veta? Sagorna ger oss inga svar, men hjälp att reflektera över livets oöverblickbara och komplext föränderliga dynamik.

Förmågan att förundras är viktig. Sagorna hjälper oss att hålla den förmågan vid liv. Humaniora handlar om bildning just av det skälet. Bildning handlar om att älska vishet och insikt, om att lära sig glömskans mekanismer och betydelse samt om förlåtelsens mysterium. Bildning är mer än en lista på saker att lära sig utantill. Bildning är lärande för livet. Man blir inte vis för att man är bildad, men det går inte att bli vis utan att vara bildad. Att vara människa handlar om att sträva efter insikt och förståelse, kunskap och makt. Att vara människa är att vara vid liv, men det är också ett faktum att vi alla ska dö. Sagorna hjälper oss förstå och bearbeta det som är svårt att förstå. Humaniora tar vid där naturvetenskapens verktyg inte längre erbjuder hjälp. Humaniora handlar inte om säker kunskap, men det är inte samma sak som att vad som helst fungerar. Alla sagor är inte lika bra och rymmer inte lika mycket vishet, men det går inte att avgöra på förhand vilken som är vis och vilken som bara rymmer förströelse för stunden. Det vet vi säkert och man kan tycka vad man vill, men det är så det är och det kan ingen människa ändra på.

Hur ser vi på sagor idag? I skolan, forskningen, samhället? Många misstag skulle kunna undvikas om vi tog oss mer tid att läsa och samtala om sagornas innehåll och underliggande budskap. Livet skulle bli rikare och våra respektive stunder på jorden skulle bli mer värdefull. Låt oss lära oss detta också; låt oss reflektera över livets gåtor och förundras över sagornas eviga vishet. Det kostar inget, kräver bara tid och tålamod, men kan mycket väl bli den bästa investeringen någonsin eftersom ju fler som tar sig tiden och skaffar sig tålamodet desto värdefullare blir skatten.

Postsanningens ursprung 7

Fortsätter reflektera över frågan om postsanningens ursprung med utgångspunkt i Helen Pluckroses artikel: How French "Intellectuals" Ruined the West: Postmodernism and its Impact, Explained, publicerad i Areo Magazine, vars titel jag retar mig på. Vill man nå ut och få gehör för sina tankar om vetenskaplighet bör man inte använda en titel som enkelt kan motbevisas. Västvärlden må brottas med en massa problem, men samhället är långt ifrån lagt i ruiner. Liksom med många andra forskare som kritiserar postmodernism tenderar det att bli raljant och kraven på stringens och evidens är plötsligt inte så viktigt längre. Varför väljer man att agera på det sättet? Hur tänker man sig att strategin gynnar det man säger sig värna: Sanning och vetenskaplighet?

The term “postmodern” was coined by Jean-François Lyotard in his 1979 book, The Postmodern Condition. He defined the postmodern condition as “an incredulity towards metanarratives.” A metanarrative is a wide-ranging and cohesive explanation for large phenomena. Religions and other totalizing ideologies are metanarratives in their attempts to explain the meaning of life or all of society’s ills. Lyotard advocated replacing these with “mininarratives” to get at smaller and more personal “truths.” He addressed Christianity and Marxism in this way but also science.

In his view, “there is a strict interlinkage between the kind of language called science and the kind called ethics and politics” (p8). By tying science and the knowledge it produces to government and power he rejects its claim to objectivity. Lyotard describes this incredulous postmodern condition as a general one, and argues that from the end of the 19th century, “an internal erosion of the legitimacy principle of knowledge” began to cause a change in the status of knowledge (p39). By the 1960s, the resulting “doubt” and “demoralization” of scientists had made “an impact on the central problem of legitimization” (p8). No number of scientists telling him they are not demoralized nor any more doubtful than befits the practitioners of a method whose results are always provisional and whose hypotheses are never “proven” could sway him from this.

We see in Lyotard an explicit epistemic relativity (belief in personal or culturally specific truths or facts) and the advocacy of privileging “lived experience” over empirical evidence. We see too the promotion of a version of pluralism which privileges the views of minority groups over the general consensus of scientists or liberal democratic ethics which are presented as authoritarian and dogmatic. This is consistent in postmodern thought.

Vetenskap handlar om att undersöka världen och verkligheten, om att söka kunskap och förståelse. Så har det alltid varit och det gäller för alla som sysslar med vetenskap, alltså även forskare som arbetar med teorier och analysverktyg hämtade från olika postmodernistiska verktygslådor. Ett av vetenskapens adelsmärken är den analytiska och kritiska förmågan att ständig granska svaren som analyserna och insamlingen av empiri ger vid handen. Inom postmodernismen liksom inom all vetenskap finns det forskare som är bra och forskare som är mindre bra, och det finns exempel på excellens liksom det finns exempel på problem. Det finns möjligen fler exempel på forskningsresultat som inte håller måttet inom postmodernistisk forskning än inom naturvetenskapen. Jag försvarar som sagt inte postmodernismen, och det var med skepsis jag närmade mig fältet. Liksom all undermålig forskning förtjänar exemplen på märkliga resultat kritik, men att avfärda ett helt fält på anekdotisk grund eller för att man hittar enstaka citat i olika texter som låter konstigt, är helt enkelt ovetenskapligt. Postmodernismen riktade den kritiska blicken inåt, mot vetenskapen själv, och granskade inte bara resultatet utan grunden och utgångspunkterna för det vetenskapliga projektet? Håller vetenskapen inte för en sådan granskning är det inte vetenskap man sysslar med. All vetenskap leder inte till bra resultat och det finns som sagt gott om exempel på forskning där kopplingen mellan politik/makt och vetenskap suddats ut. Rasbiologi, till exempel. Det betyder inte att all ärftlighetsforskning eller biologi/medicin är problematiskt, bara att det ibland kan vara svårt att se vad som är vad. Postmodernister har gått för långt, men det finns mig veterligen ingen som hävdat att var och en kan ha sin egen sanning eller att alla svar på alla frågor är lika vetenskapliga.

Michel Foucault’s work is also centered on language and relativism although he applied this to history and culture. He called this approach “archeology” because he saw himself as “uncovering” aspects of historical culture through recorded discourses (speech which promotes or assumes a particular view). For Foucault, discourses control what can be “known” and in different periods and places, different systems of institutional power control discourses. Therefore, knowledge is a direct product of power. “In any given culture and at any given moment, there is always only one ‘episteme’ that defines the conditions of possibility of all knowledge, whether expressed in theory or silently invested in a practice.”[1]Furthermore, people themselves were culturally constructed. “The individual, with his identity and characteristics, is the product of a relation of power exercised over bodies, multiplicities, movements, desires, forces.”[2] He leaves almost no room for individual agency or autonomy. As Christopher Butler says, Foucault “relies on beliefs about the inherent evil of the individual’s class position, or professional position, seen as ‘discourse’, regardless of the morality of his or her individual conduct.”[3] He presents medieval feudalism and modern liberal democracy as equally oppressive, and advocates criticizing and attacking institutions to unmask the “political violence that has always exercised itself obscurely through them.” [4]

Liksom så ofta när resultat av postmodern forskning ska kritiseras antas resultaten tala för sig själva. Det antas alltså räcka att upprepa vad Foucault och andra säger för att kritiken ska anses vara giltig och leva upp kraven på vetenskaplighet som sanningens försvarare lever efter och lär ut. Vad är det som är problemet med Foucaults metod och resultat? Så som Pluckrose lägger upp sin argumentation tvingas jag dra slutsatsen att hans resultat inte passar och att man med andra ord skjuter på budbäraren. Hur kan det anses passera som vetenskaplig kritik av en annan forskarens vetenskapliga resultat. Och vem är Butler som citeras och görs till sanningsvittne? Var finns den kritiska analysen? Var finns empirin som visar att det Foucault hävdar är fel? Var finns underlaget som Plunckrose lutar sig mot när hon avfärdar Foucault? Sättet att agera på tycker jag snarare stärker tesen att makt och kunskap hänger ihop än motbevisar den.

We see in Foucault the most extreme expression of cultural relativity read through structures of power in which shared humanity and individuality are almost entirely absent. Instead, people are constructed by their position in relation to dominant cultural ideas either as oppressors or oppressed. Judith Butler drew on Foucault for her foundational role in queer theory focusing on the culturally constructed nature of gender, as did Edward Said in his similar role in post-colonialism and “Orientalism” and Kimberlé Crenshaw in her development of “intersectionality” and advocacy of identity politics. We see too the equation of language with violence and coercion and the equation of reason and universal liberalism with oppression.

Jag skulle aldrig drömma om att kritisera naturvetenskapen på så pass lösa grunder och med stöd i så pass anekdotisk "bevisföring" som Plunkrose hör helt ogenerat gör. Hon förstår uppenbarligen ingenting av det hon avfärdar kategoriskt. Varför ska jag ta hennes kritik på allvar om hon nöjer sig med att rada upp ett antal resultat som hon på oklara grunder tycker låter konstigt? Var finns argumentationen, eller anser hon att det räcker att nämna några namn på forskare som svepande brukar kritiseras i sammanhang som detta? Jag förstår inte och kan följaktligen inte ta Plunckrose på allvar.

It was Jacques Derrida who introduced the concept of “deconstruction,” and he too argued for cultural constructivism and cultural and personal relativity. He focused even more explicitly on language. Derrida’s best-known pronouncement “There is no outside-text” relates to his rejection of the idea that words refer to anything straightforwardly. Rather, “there are only contexts without any center of absolute anchoring.” [5]Therefore the author of a text is not the authority on its meaning. The reader or listener makes their own equally valid meaning and every text “engenders infinitely new contexts in an absolutely nonsaturable fashion.” Derrida coined the term différance which he derived from the verb “differer” which means both “to defer” and “to differ.” This was to indicate that not only is meaning never final but it is constructed by differences, specifically by oppositions. The word “young” only makes sense in its relationship with the word “old” and he argued, following Saussure, that meaning is constructed by the conflict of these elemental oppositions which, to him, always form a positive and negative. “Man” is positive and ‘woman’ negative. “Occident” is positive and “Orient” negative. He insisted that “We are not dealing with the peaceful co-existence of a vis-a-vis, but rather with a violent hierarchy. One of the two terms governs the other (axiologically, logically, etc.), or has the upper hand. To deconstruct the opposition, first of all, is to overturn the hierarchy at a given moment.”[6] Deconstruction, therefore, involves inverting these perceived hierarchies, making “woman” and “Orient” positive and “man” and “Occident” negative. This is to be done ironically to reveal the culturally constructed and arbitrary nature of these perceived oppositions in unequal conflict.

Och, tänker jag. Vad är problemet? Jag har läst forskarna som kritiseras och känner igen citaten och de grundläggande tankegångarna. Och jag trodde att jag skulle få läsa en kritisk granskning av teorierna och analyser av problem med verktygen. Fast det enda Pluckrose gör är att hålla upp en spegel och upprepa orden jag känner så väl. Det antas räcka som grund för kritiken. Om kritiken som Plukckrose riktar mot postmodernismen kan passera som vetenskap är vi alla illa ute, för det som visas prov på här mer något helt annat än vad jag lägger i begreppet vetenskap, kritik och analys. Pluckrose hade lika gärna kunnat skriva sin text utan hänvisningar, för resultatet är avgjort redan på förhand. Kritiken är en upprepning av de gamla vanliga argumenten som brukar förras fram, men giltigheten ökar inte bara för att "argumenten" (det kan knappast kallas argument) upprepas och sprids. Strunt är strunt, om än i gyllne dosor. Det gäller samma över hela linjen; ingen äger sanningen och reglerna är de samma för alla som vill säga något med stöd i vetenskapen. Vad är skillnaden mellan Plunckrose resonemang och det hon kritiserar? Jag förstår inte. På vilket sätt har västvärlden ruinerats av det som pekats på hittills?

We see in Derrida further relativity, both cultural and epistemic, and further justification for identity politics. There is an explicit denial that differences can be other than oppositional and therefore a rejection of Enlightenment liberalism’s values of overcoming differences and focusing on universal human rights and individual freedom and empowerment. We see here the basis of “ironic misandry” and the mantra “reverse racism isn’t real” and the idea that identity dictates what can be understood. We see too a rejection of the need for clarity in speech and argument and to understand the other’s point of view and avoid minterpretation. The intention of the speaker is irrelevant. What matters is the impact of speech. This, along with Foucauldian ideas, underlies the current belief in the deeply damaging nature of “microaggressions” and misuse of terminology related to gender, race or sexuality.

Här tangeras något viktigt, men det som skulle kunna utvecklas till kritik att ta på allvar slarvas bort. Jag är också kritisk till en allt för långt driven fokusering på dikotomier. Fast om nu Plunckrose menar allvar med betydelsen av klarhet, stringens i argumentationen och sanningens entydlighet (som återstår att bevisas) förstår jag inte varför den kritiken bara är giltig för det Pluckrose finner anledning att kritisera. Varför står Pluckrose över kritiken? Varför ska vi lita på hennes ord, när hon inte litar på någon annan? Jag kan inte för mitt liv begripa hur man tror att man ska kunna bli respekterad om man gör exakt det man kritiserar andra för att göra och om man nu verkligen menar att det är ett problem.

Lyotard, Foucault, and Derrida are just three of the “founding fathers” of postmodernism but their ideas share common themes with other influential “theorists” and were taken up by later postmodernists who applied them to an increasingly diverse range of disciplines within the social sciences and humanities. We’ve seen that this includes an intense sensitivity to language on the level of the word and a feeling that what the speaker means is less important than how it is received, no matter how radical the interpretation.

Postmodernistiska analyser riktas ofta mot språket och det man analyserar är språkets performativa makt att påverka perceptionen. Vad är problemet? Konsekvenser av antaganden torde inte vara särskilt spektakulärt att studera, för hur ser man annars på mobbing (jag menade inget illa), sexistiska trakasserier (det var menat som en komplimang) eller uttryck för postsanning för den delen (Donald Trump visade på alternativa fakta)? Är det ställt bortom varje tvivel att avsändarens intentioner alltid och i alla sammanhang bär på mer förklaringskraft än konsekvenserna? Var finns empirin och de verkligt vetenskapliga studierna som stödjer Pluckrose påstående? Eller menar hon att vi ska lita på hennes ord, att som som "riktig" forskare och försvarare av sanningen står över alla misstankar och inte behöver utsättas för samma granskning som alla andra?

Shared humanity and individuality are essentially illusions and people are propagators or victims of discourses depending on their social position; a position which is dependent on identity far more than their individual engagement with society.

Morality is culturally relative, as is reality itself. Empirical evidence is suspect and so are any culturally dominant ideas including science, reason, and universal liberalism. These are Enlightenment values which are naïve, totalizing and oppressive, and there is a moral necessity to smash them. Far more important is the lived experience, narratives and beliefs of “marginalized” groups all of which are equally “true” but must now be privileged over Enlightenment values to reverse an oppressive, unjust and entirely arbitrary social construction of reality, morality and knowledge.

Det är skillnad att påstå att relativism är sanningen, och att undersöka sanningsanspråk kritiskt. Om relativismen är en hypotes som ska bevisas krävs det empiri, och om påståendet är underbyggt med argument och stöd i iakttagelser, går resultatet att kontrollera. Varför gör inte Pluckrose detta, varför väljer hon att avfärda ett helt vetenskapligt fält utan att anföra något annat än åsikter och anekdoter som "bevis"? Det går över mitt förstånd. Jag är också kritisk till en hel massa som sagts i namn av postmodernism, men jag (uppenbarligen) till skillnad från Pluckrose är faktiskt intresserad av hur det är, vad som är nödvändigt och vad som kan förändras i samhället. Det sägs en hel massa märkligheter inom teoretisk fysik, men jag skulle göra bort mig och frångå mina vetenskapliga principer om jag radade upp påståendena och lät dem tala för sig själva, som exempel på tokigheter inom fysiken. Jag till skillnad från Pluckrose är ödmjuk inför det jag inte förstår.

The desire to “smash” the status quo, challenge widely held values and institutions and champion the marginalized is absolutely liberal in ethos. Opposing it is resolutely conservative. This is the historical reality, but we are at a unique point in history where the status quo is fairly consistently liberal, with a liberalism that upholds the values of freedom, equal rights and opportunities for everyone regardless of gender, race and sexuality. The result is confusion in which life-long liberals wishing to conserve this kind of liberal status quo find themselves considered conservative and those wishing to avoid conservatism at all costs find themselves defending irrationalism and illiberalism.

Är det postmodernismens fel att politikens praktik och ordens innebörd förändras över tid? Knappast, så har det varit i alla tider, och det är detta fenomen som postmodernister undersökt och undersöker. Plunckrose verkar här inte förstå att resultatet av forskning inte är hittepå. Det verkar som hon på allvar tror att om postmodernisterna bara hade avstått från att forska om språk och sanningsanspråk hade världen och verkligheten, samt värderingarna som uppstod på 1800-talet aldrig förändrats. Då blir kritiken plötsligt begriplig, fast den blir så klart inte giltig för det. Verkligheten och sanningen är det ingen som äger, den är och fungerar som den gör, inte som människorna vill. Kultur är förändring och det har den alltid varit. Det kan ingen forskare i världen ändra på. 

Whilst the first postmodernists mostly challenged discourse with discourse, the activists motivated by their ideas are becoming more authoritarian and following those ideas to their logical conclusion. Freedom of speech is under threat because speech is now dangerous. So dangerous that people considering themselves liberal can now justify responding to it with violence. The need to argue a case persuasively using reasoned argument is now often replaced with references to identity and pure rage.

Här tänker jag på kreationismen som är ett försök att få trosföreställningar att framstå som vetenskap. Fast ingen tar det som intäkt för att kritisera naturvetenskapen. Bara för att det finns knäppgökar som av olika anledningar tar åt sig delar av sådant de tror att vetenskapen ger dem stöd för betyder inte att det är bra eller relevant eller vetenskapligt. Varför skulle det gälla postmodernismen? Bara för att det finns föräldrar som uppfostrar sina barn som hen betyder inte att det biologiska könet inte existerar, det är det bara naturvetare som Plunckrose verkar tro.Varför skulle hon annars så ihärdigt kritisera ett helt vetenskapligt fält, utan att anföra någon pregnant empiri som stöd för sina åsikter och antaganden?

Despite all the evidence that racism, sexism, homophobia, transphobia and xenophobia are at an all-time low in Western societies, Leftist academics and SocJus activists display a fatalistic pessimism, enabled by postmodern interpretative “reading” practices which valorize confirmation bias. The authoritarian power of the postmodern academics and activists seems to be invisible to them whilst being apparent to everyone else. As Andrew Sullivan says of intersectionality: 

“It posits a classic orthodoxy through which all of human experience is explained — and through which all speech must be filtered. … Like the Puritanism once familiar in New England, intersectionality controls language and the very terms of discourse.”  

[7]Postmodernism has become a Lyotardian metanarrative, a Foucauldian system of discursive power, and a Derridean oppressive hierarchy.

Bara för att det är bättre idag än någonsin betyder inte att det är bra. Jämställdhet kan aldrig gå för långt. Och så vidare. Kampen för jämlikhet, jämställdhet och mänskliga rättigheter, demokrati, frihet och hållbarhet är inget man någonsin blir färdig med. Det är en evig kamp, just för att samhället och kulturen inte är statiska utan föränderliga och rörliga och just eftersom den som gynnas av rådande maktstrukturer inte ser dem. Det går inte att se gravitationen heller, men bara dårar förnekar den.

The logical problem of self-referentiality has been pointed out to postmodernists by philosophers fairly constantly but it is one they have yet to address convincingly. As Christopher Butler points out, “the plausibility of Lyotard’s claim for the decline of metanarratives in the late 20th century ultimately depends upon an appeal to the cultural condition of an intellectual minority.” In other words, Lyotard’s claim comes directly from the discourses surrounding him in his bourgeois academic bubble and is, in fact, a metanarrative towards which he is not remotely incredulous. Equally, Foucault’s argument that knowledge is historically contingent must itself be historically contingent, and one wonders why Derrida bothered to explain the infinite malleability of texts at such length if I could read his entire body of work and claim it to be a story about bunny rabbits with the same degree of authority.

Själva förekomsten av alternativa sanningar, som bevisligen är ett faktum, visar som jag ser det på att sanningen inte räcker till för att skapa ett samhälle byggt på evidens. Den som har makten kan om hen vill låta bli att lyssna på forskarna och kan skapa sina egna alternativa sanningar, det kan ingen forskare i världen ändra på. Det enda postmodernismen har gjort är att visa att det är möjligt och att sanning handlar om vad som hålls för sant, inte om hur det är egentligen eftersom det är meningslöst att försöka hävda sanningens rätt i ett samhälle där det är förbjudet att uttala tankar som strider mot ledarens ord. Postmodernismen är budbäraren. Budskapet kan man välja att lyssna på och försöka förstå och hantera, eller förneka. Det enda hållbara vetenskapliga sättet är det förra, men här verkar jag och Plunckrose tänka olika.  

This is, of course, not the only criticism commonly made of postmodernism. The most glaring problem of epistemic cultural relativity has been addressed by philosophers and scientists. The philosopher, David Detmer, in Challenging Postmodernism, says
“Consider this example, provided by Erazim Kohak, ‘When I try, unsuccessfully, to squeeze a tennis ball into a wine bottle, I need not try several wine bottles and several tennis balls before, using Mill’s canons of induction, I arrive inductively at the hypothesis that tennis balls do not fit into wine bottles’… We are now in a position to turn the tables on [postmodernist claims of cultural relativity] and ask, ‘If I judge that tennis balls do not fit into wine bottles, can you show precisely how it is that my gender, historical and spatial location, class, ethnicity, etc., undermine the objectivity of this judgement?” [8]However, he has not found postmodernists committed to explaining their reasoning and describes a bewildering conversation with postmodern philosopher, Laurie Calhoun, 

“When I had occasion to ask her whether or not it was a fact that giraffes are taller than ants, she replied that it was not a fact, but rather an article of religious faith in our culture.” 

Physicists Alan Sokal and Jean Bricmont address the same problem from the perspective of science in Fashionable Nonsense: Postmodern Intellectuals’ Abuse of Science:
“Who could now seriously deny the ‘grand narrative’ of evolution, except someone in the grip of a far less plausible master narrative such as Creationism? And who would wish to deny the truth of basic physics? The answer was, ‘some postmodernists.’”
and “There is something very odd indeed in the belief that in looking, say, for causal laws or a unified theory, or in asking whether atoms really do obey the laws of quantum mechanics, the activities of scientists are somehow inherently ‘bourgeois’ or ‘Eurocentric’ or ‘masculinist’, or even ‘militarist.'”

Jag instämmer i kritiken ovan, men håller inte med om att postmodernism är ovetenskapligt hittepå. För om jag accepterar den nidbild som Pluckrose målar upp här skulle jag i konsekvensens namn tvingas acceptera att Paulo Macciarinis forskning är representativ för all medicinsk forskning och den skulle jag följaktligen vara tvungen att avfärda. Men jag är forskare och skulle aldrig drömma om att uttrycka mig så svepande om ett vetenskapligt område jag inte kan särskilt mycket om. Som sagt, här tänker jag och Plunckrose olika.

How much of a threat is postmodernism to science? There are certainly some external attacks. In the recent protests against a talk given by Charles Murray at Middlebury, the protesters chanted, as one,

“Science has always been used to legitimize racism, sexism, classism, transphobia, ableism, and homophobia, all veiled as rational and fact, and supported by the government and state. In this world today, there is little that is true ‘fact.'”[9]When the organizers of the March for Science tweeted: 

“colonization, racism, immigration, native rights, sexism, ableism, queer-, trans-, intersex-phobia & econ justice are scientific issues,”[10] many scientists immediately criticized this politicization of science and derailment of the focus on preservation of science to intersectional ideology. In South Africa, the #ScienceMustFall and #DecolonizeScience progressive student movement announced that science was only one way of knowing that people had been taught to accept. They suggested witchcraft as one alternative. [11]

Eftersom postmodernism är ett sätt att bedriva vetenskap är frågan felställd. Det enda som skulle kunna hota vetenskapen är att medborgarna överger den eller att den slutar leverera svar som är användbara. Galningar som för fram grundlös kritik kan aldrig utgöra ett hot mot vetenskapen, för vetenskap handlar om att söka kunskap. Och kunskap kan ingen äga, den kan bara användas mer eller mindre klokt.

Despite this, science as a methodology is not going anywhere. It cannot be “adapted” to include epistemic relativity and “alternative ways of knowing.” It can, however, lose public confidence and thereby, state funding, and this is a threat not to be underestimated. Also, at a time in which world rulers doubt climate change, parents believe false claims that vaccines cause autism and people turn to homeopaths and naturopaths for solutions to serious medical conditions, it is dangerous to the degree of an existential threat to further damage people’s confidence in the empirical sciences.
The social sciences and humanities, however, are in danger of changing out of all recognition. Some disciplines within the social sciences already have. Cultural anthropology, sociology, cultural studies and gender studies, for example, have succumbed almost entirely not only to moral relativity but epistemic relativity. English (literature) too, in my experience, is teaching a thoroughly postmodern orthodoxy. Philosophy, as we have seen, is divided. So is history.

Empirical historians are often criticized by the postmodernists among us for claiming to know what really happened in the past. Christopher Butler recalls Diane Purkiss’ accusation that Keith Thomas was enabling a myth that grounded men’s historical identity in “the powerlessness and speechlessness of women” when he provided evidence that accused witches were usually powerless beggar women. Presumably, he should have claimed, against the evidence, that they were wealthy women or better still, men. As Butler says,

“It seems as though Thomas’s empirical claims here have simply run foul of Purkiss’s rival organizing principle for historical narrative – that it should be used to support contemporary notions of female empowerment” (p36) 

I encountered the same problem when trying to write about race and gender at the turn of the seventeenth century. I’d argued that Shakespeare’s audience’s would not have found Desdemona’s attraction to Black Othello, who was Christian and a soldier for Venice, so difficult to understand because prejudice against skin color did not become prevalent until a little later in the seventeenth century when the Atlantic Slave Trade gained steam, and that religious and national differences were far more profound before that. I was told this was problematic by an eminent professor and asked how Black communities in contemporary America would feel about my claim. If today’s African Americans felt badly about it, it was implied, it either could not have been true in the seventeenth century or it is morally wrong to mention it. As Christopher Butler says, 

“Postmodernist thought sees the culture as containing a number of perpetually competing stories, whose effectiveness depends not so much on an appeal to an independent standard of judgement, as upon their appeal to the communities in which they circulate.”
I fear for the future of the humanities.

Jag skulle kunna säga mycket om detta, men det är en annan bloggpost. Här förs tankarna fram som stöd för att avfärda postmodernismen. Jag är inte intresserad av att debattera med Plunckrose, men jag skulle mer än gärna vilja samtala med henne. Hon verkar dock ha alla svar och sin bild klar för sig, så det skule riskera att bli en debatt ändå. Jag forskar och studerar för att lära mig saker, inte för att träffa vänner, bygga alianser. Jag är lojal mot kunskapen och det vetenskapliga uppdraget. Kultur ät mitt forskningsområde, och kultur är förändring mer än någont annat. Det finns alltid öppningar för alternativa tolkningar av historien och olika data, och det är via samtal om resultaten, som alltså inte förs fram som bevisade sanningar utan som just reslutat av tolkning och underlag för samtal, som kunskapen växer och förändras. Det är inte samma sak som att hävda att allt är relativt eller att en sanning är lika god som en annan.

The dangers of postmodernism are not limited to pockets of society which center around academia and Social Justice, however. Relativist ideas, sensitivity to language and focus on identity over humanity or individuality have gained dominance in wider society. It is much easier to say what you feel than rigorously examine the evidence. The freedom to “interpret” reality according to one’s own values feeds into the very human tendency towards confirmation bias and motivated reasoning.

It has become commonplace to note that the far-Right is now using identity politics and epistemic relativism in a very similar way to the postmodern-Left. Of course, elements of the far-Right have always been divisive on the grounds of race, gender and sexuality and prone to irrational and anti-science views but postmodernism has produced a culture more widely receptive to this. Kenan Malik describes this shift,

“When I suggested earlier that the idea of ‘alternative facts’ draws upon ‘a set of concepts that in recent decades have been used by radicals’, I was not suggesting that Kellyanne Conway, or Steve Bannon, still less Donald Trump, have been reading up on Foucault or Baudrillard… It is rather that sections of academia and of the left have in recent decades helped create a culture in which relativized views of facts and knowledge seem untroubling, and hence made it easier for the reactionary right not just to re-appropriate but also to promote reactionary ideas.”[12] This “set of concepts” threaten to take us back to a time before the Enlightenment, when “reason” was regarded as not only inferior to faith but as a sin. James K. A. Smith, Reformed theologian and professor of philosophy, has been quick to see the advantages for Christianity and regards postmodernism as “a fresh wind of the Spirit sent to revitalize the dry bones of the church” (p18). In Who’s Afraid of Postmodernism?: Taking Derrida, Lyotard, and Foucault to Church, he says,

“A thoughtful engagement with postmodernism will encourage us to look backward. We will see that much that goes under the banner of postmodern philosophy has one eye on ancient and medieval sources and constitutes a significant recovery of premodern ways of knowing, being, and doing.” (p25)

and

“Postmodernism can be a catalyst for the church to reclaim its faith not as a system of truth dictated by a neutral reason but rather as a story that requires ‘eyes to see and ears to hear’ (p125) We on the Left should be very afraid of what “our side” has produced. Of course, not every problem in society today is the fault of postmodern thinking, and it is not helpful to suggest that it is. The rise of populism and nationalism in the US and across Europe are also due to a strong existing far-Right and the fear of Islamism produced by the refugee crisis. Taking a rigidly “anti-SJW” stance and blaming everything on this element of the Left is itself rife with motivated reasoning and confirmation bias. The Left is not responsible for the far-Right or the religious-Right or secular nationalism, but it is responsible for not engaging with reasonable concerns reasonably and thereby making itself harder for reasonable people to support. It is responsible for its own fragmentation, purity demands and divisiveness which make even the far-Right appear comparatively coherent and cohesive.

In order to regain credibility, the Left needs to recover a strong, coherent and reasonable liberalism. To do this, we need to out-discourse the postmodern-Left. We need to meet their oppositions, divisions and hierarchies with universal principles of freedom, equality and justice. There must be a consistency of liberal principles in opposition to all attempts to evaluate or limit people by race, gender or sexuality. We must address concerns about immigration, globalism and authoritarian identity politics currently empowering the far- Right rather than calling people who express them “racist,” “sexist” or “homophobic” and accusing them of wanting to commit verbal violence. We can do this whilst continuing to oppose authoritarian factions of the Right who genuinely are racist, sexist and homophobic, but can now hide behind a façade of reasonable opposition to the postmodern-Left.

Our current crisis is not one of Left versus Right but of consistency, reason, humility and universal liberalism versus inconsistency, irrationalism, zealous certainty and tribal authoritarianism. The future of freedom, equality and justice looks equally bleak whether the postmodern Left or the post-truth Right wins this current war. Those of us who value liberal democracy and the fruits of the Enlightenment and Scientific Revolution and modernity itself must provide a better option.

Västvärldens samhällen saknar inte problem som behöver tas itu med, men jag håller inte med Pluckrose och andra om att problemet är postmodernismen. Knäppgökar har funnits i alla tider och i alla läger, och det leder tanken fel och peka bara åt ett håll eller att förenkla problemet. Vetenskapen måste försvaras, och att som Plunckrose blanda samman den med politik är olyckligt. Det är i politiken som problemen visar sig, och det är där åtgärder måste sättas in. Fast ingen politiker kan vara starkare än det söd hen får från folket, och att intresset för politik dalar och omsorgen om deokratin löses är ett allvarligt problem. För att lösa det behövs mer vetenskap, fler vetenskapliga perspektiv och en allmän uppvärdering av kunskapens egenvärde. Framförallt behövs samtal och ödmjukhet.

Självständighet, ansvar, nytänkande

Vad kännetecknar högre utbildning och forskning, och vad betyder akademisk? Idag verkar svaret på dessa frågor vara: Målsäkrat, ekonomistyrt, kontrollerat och konkurrensutsatt. Samtidigt är ord som självständig, innovativ och kritisk vanligt förekommande i högskolans visioner, värdegrunder, examensmål och kvalitetsdefinitioner. Hur går det ihop? Sanningen är att det går inte ihop, vi letar efter och skapar system för att garantera framväxten av egenskaper och kvaliteter som man bara kan hoppas på att uppnå. Vi letar efter en evighetsmaskin som bara existerar i drömmen om mer för mindre, utan ansträngning.

Hur främjas självständighet om både lärare och studenter slaviskt tvingas följa anvisningar och om egna initiativ ses med misstänksamhet? Hur utvecklas kritiskt tänkande om allt som görs måste målsäkras, följas upp och utvärderas i enlighet med på förhand uppgjorda kriterier? Hur lär man sig ta ansvar om man verkar i ett system där ingen känner sig litad på? Hur förenas krav på best practice och evidens med nytänkande och kreativitet? Hur kommer man längre och blir man bättre om man inte får misslyckas?

Retoriska frågor, jag vet. Likafullt är frågorna aktuella och viktiga. Akademisk kvalitet, kritisk analys och kreativitet handlar om det oprövade, om det som ingen ännu vet något om och om att tänka på gränserna och ta sig utanför mallen och bortom gränserna. Det handlar om att utveckla förmågan att orientera sig i okänd terräng. Därför går det inte att styra, kontrollera eller målsäkra forskning och högre utbildning. Ändå gör vi det, allt oftare och allt mer rigoröst. Först formuleras mål, sedan skapas strukturer och system, därefter konkurrensutsätts verksamheten och efteråt utvärderas resultatet. Hela tiden håller man sig på detta sätt inom det välkända och kontrollerbara. Hjulet uppfinns gång på gång. Ju snabbare och billigare desto bättre. Varför? För att ledorden effektivitet, lönsamhet och kontroll i praktiken (men inte i teorin) dominerar verksamheten på landets högskolor och universitet. För att allt och alla idag ska leva och verka enligt principer hämtade från näringslivet. För att kunskapen förlorat sitt egenvärde och för att den växande egoismen gör att ingen litar på någon annan, eller om det nu är tvärtom. Fast jag tror snarare det handlar om att New Public Management är en uppsättning goda intentioner som fungerar utmärkt på pappret, men som i praktiken leder till avakademisering av akademin.

Varifrån kommer vurmen för upplysta diktatorer och idealiseringen av starka ledare? Vem behöver manualer, anvisningar, styrdokument och tydliga mål? Inte från djupet av en befolkning bestående av kritiskt medvetna, självständiga, ansvarstagande, demokratiskt sinnade och hållbarhetsfrämjande medborgare i alla fall. Vi kan få det vi önskar, bevisligen, men det är tveksamt om det är vad vi behöver.