Hur vet man vad som är det bästa; just här, just nu? Hur hittar man inspiration? Den som är bildad har bättre förutsättningar att lyckas i ett sådant uppsåt. Tänker jag, och det som får mig att tänka i dessa banor är krönikan från några dagar sedan, i SvD, av Madelaine Levy. "Låt oss skapa ett modernt bildningsideal skriver hon". SvD har startat en serie artiklar om just bildning. Intressant, viktigt, bra!
På senare år har bildning blivit något av ett bespottat begrepp. Det associeras till gamla tiders kanon, vilken dominerades av vita förmögna män, och till mäktiga institutioner som cementerar sin position genom att föra vidare en viss typ av kunskap. I debatten om skolan är bildning på samma gång onödigt flummigt (det leder inte till konkreta resultat som kommer eleverna till gagn på arbetsmarknaden) och alltför auktoritärt (det tar inte hänsyn till vad barnen själva helst vill lära sig).Bildning är inte i ropet, men ordet och tankarna om begreppet finns ändå ständigt där, under ytan. Å ena sidan handlar det om makt och om listor med böcker och annat som ska uppfyllas. Å andra sidan kritiseras bildningsbegreppet för att vara diffust eller flummigt. Det visar hur svårt det är och hur illa ställt det är i samhället med just bildningen. För bildning handlar inte om någon lista, och det är inte mer flummigt och diffust än något annat mänskligt påfund eller någon annan kulturell företeelse. Så ser i alla fall jag på bildning, och det är detta jag vill skriva om idag. För att visa hur viktigt det är med bildning, inte bara en regnig dag som denna och inte bara för individen, utan framförallt för samhället och dess långsiktiga hållbarhet.
I en insiktsfull essä i julinumret av den amerikanska tidskriften Harper’s Magazine försöker romanförfattaren Caleb Crain nyansera den negativa bilden av gamla tiders bildningsideal. Han skriver bland annat om en före detta nunna som arbetade på biblioteket i staden där han växte upp och som brukade stämpla sina favoritböcker med falska utlåningsdatum i förhoppningen att de, trots bristande popularitet, skulle undkomma ledningens utrensningar. Som Crain ser det var hon och alla andra som utifrån personlig övertygelse rekommenderade konstnärliga verk till sina medmänniskor med och skapade sin tids kanon.Om historien är sann, och det spelar ju ingen roll egentligen, handlar det som nunnan gjorde om en heroisk icke-våldsaktion för mångfald. En kultur där bara det som är populärt anses vara värt att bevara är ingen kultur. För kulturhistorien är fylld av berättelser om företeelser som så när stoppats i sin linda för att det i förstone inte ansågs kommersiellt gångbart. Den som menar att marknadskrafterna löser allt i kulturen till det bästa är helt fel ute. Marknadskrafterna är destruktiva och åter bildning till frukost. Marknadskrafterna är paranoida och värnar bara sina egna (ekonomiska) intressen. Marknadskrafterna utarmar kulturen och gör den lättsam, oförarglig, meningslös och sekundär, för dess enda mål och värde i ett strikt kapitalistiskt system är dess förmåga att förmera kapital. Så kan bildning aldrig byggas, för bildning är ett bräckligt system som kräver både frihet och struktur för att skapa den bredd, vidd och höjd som krävs för att rymma mångfalden som är bildningens absoluta grundförutsättning.
Visst inser han att det fanns brister i det systemet. Men jämfört med den nya digitala världen, där näthandlarna låter amatörrecensioner ersätta kritiken, algoritmer sköter rekommendationer och bokutgivning styrs av ”big data” snarare än individuella upplevelser, anser han ändå att den bokälskande bibliotekarien och hennes engagemang – vilket byggde på hennes stora erfarenhet som läsare och hennes starka vilja att dela de upplevelserna med andra – är att föredra.Hur heroisk nunans insats än var så kan bildning aldrig bestämmas av en enda individ, och det ser jag heller inte som poängen med berättelsen. Det jag fastnar för är engagemanget för bredden, som ständigt måste försvaras och vårdas. Bildningen är ingen bildning om den inte är bred, djup och hög. Då handlar det om något annat, om falsk marknadsföring. Bildning går inte att kontrollera, och den är diffus till sin natur.
Skolan har enormt mycket att lära av bilningsbegreppet och SvDs initiativ är bra, så länge det inte handlar om mångfald och det obestämbara. Skolans största problem är att den kontrolleras allt för mycket, och att den skyr det oklara som elden. Flumskolan misstas för att vara problemet, när den i själva verket är den enda hållbara förutsättningen för ett samhälles kunskapsförsörjning och långsiktiga hållbarhet. Om skolan uteslutande handlar om det makten vill att folket ska veta idag, vilket det finns oroande tendenser till debatten om utbildning i Sverige, är vi illa ute. Skolan har då reducerats till en sorterings- och indoktrineringsmaskin.
Skolan kan lika lite som bildningen drivas framåt med krav på effektivitet, evidensbasering eller anpassning till marknadens (kortsiktiga) krav. Skolan behöver bildningen, liksom samhället behöver många olika kunskaper, även kunskaper som ser värdelösa ut. För framtiden är en öppen fråga som ingen vet något om. Det som är bra för oss idag kan mycket väl vara dåligt i morgon, och har vi inte bevarat kunskaperna och förmågorna får vi problem framöver. Den som under detta och som agerar i enlighet med den insikten, är bildad, menar jag. Bildning handlar inte om att vara överens om något annat än betydelsen av bredd, vidd, djup och höjd. Det är graden av mångfald som avgör bildningens kvalitet.
Denna typ av ny ideal kanon, där många olika kritiker och andra med ärligt uppsåt och stor kunskap får vara med och påverka, där bildning handlar lika mycket om transformativa upplevelser som om att kunna visa upp kunskap för andra, har funnits i bakgrunden då vi skapat vår nya sommarserie ”Så blir du bildad” – en serie texter där såväl datorspel som influenser från alla världsdelar får ingå i bildningsidealet.Fast som jag ser på saken handlar bildning lika mycket om det jag inte vet. Bildning är en process mer än något annat, en kollektiv rörelse. Mellanmänskliga relationer och förundran inför livets och kulturens oöverblickbarhet. Bildning handlar lika mycket om formerna för som innehållet i, den där kanon som jag värjer mig mot. Jag har inga problem ned listorna i sig, men med strävan att kontrollera. Jag vill se samtal om innehållet, en öppenhet för förändring. Det räcker inte med en lista, det behövs många. Framförallt behövs utbyte av tankar om listorna och dess innehåll. Därför välkomnar jag SvDs initiativ.
Som en start har några av oss samlat våra högst personliga och mycket icke-vetenskapliga tips. Korta listor om tio punkter som under en ledig sommarmånad eller några energiska höstveckor kan hjälpa er läsare att klättra ett par pinnhål uppåt på en av många bildningsstegar. Liksom i självhjälpböckernas och kvällstidningarnas värld (varifrån titelns vidlyftiga löfte om snabb bättring är hämtat) är risken stor att metoden inte riktigt framkallar önskat resultat. Kanske har ni som läser redan full koll på de verk och företeelser vi listar, kanske finner ni dem alltför obskyra. Kanske tycker ni att vår version av bildning är totalt förlegad, eller tvärtom alltför modern. Ärligt talat spelar det mindre roll. För precis som vi är oerhört nyfikna på vilka böcker Caleb Crains nunna räddade från en framtid som pappersmassa, ser vi mycket fram att höra från er, våra läsare, och få veta vad som skulle stå på era egna listor.Det spelar ingen som helst roll! Det viktiga är nyfikenheten, öppenheten och viljan att förstå samt lära sig hantera komplexiteten i frågan. Bildning är inget, den blir till i samspel och går inte att kontrollera. Det är skolans uppdrag, att lära den uppväxande generationen förstå just det och att hjälpa de unga att hantera den insikten och bevara mångfalden i samhället.
