Om vishet

Om meningen med livet skrev jag igår, eller snarare om hur mening i livet är något som skapas. Och jag vill se det som att den förmågan eller egenskapen, att kunna skapa en fungerande mening i och med livet, är en förmåga som kommer nära begreppet vishet. Jag återkommer ofta till tanken om att jag vill se en skola och ett samhälle som sätter kunskapen i centrum. Med det menar jag inte, som en del hävdar, att "den" (som om det bara fanns en, enda) vetenskapliga metoden ska gälla, eller att det går att veta allt, bestämt, att kunskapssökande handlar om sanning och evidens. Kunskapen i centrum är något helat annat, för det handlar om att göra verkstad av insikten om att det finns en gräns för vetandet och att det som befinner sig bortom den gränsen är ovetbart men ändå inte meningslöst. Därav intresset för andlighet, som också är en kompetens. Vishet skulle kunna sägas vara förmågan att balansera på gränsen eller kunna upprätthålla dialektiken mellan vetenskap och andlighet, utan att falla ner i antingen det ena eller det andra. 

Igår, på min femtioårsdag, skrev jag om andlighet och det känns som en försenad födelsedagspresent att dagens Under Strecket är en artikel av Carl Rudbeck, om vishet. Kan inte tänka mig en bättre start på resten av livet än att börja denna dag fylld av uppsatshandledning och läsning inför morgondagens examinationer med att tänka om vishet, med Rudbeck.

Alla har vi väl träffat kloka, intelligenta, smarta, lärda och bildade människor. Men hur många av oss kan säga att vi har träffat en vis människa? Mitt umgänge är möjligen för begränsat och inskränkt men så här på rak arm kan jag inte komma på en enda människa som jag tveklöst skulle kalla ”vis”. Kanske har jag missat något. För många år sedan i Benares blev jag bryskt approcherad av en man vars klädedräkt i stort sett bestod av aska och som ihärdigt gjorde gällande att ett dopp i Ganges skulle göra mig både odödlig och vis. Jag avböjde vänligt hans invitation så nu är jag varken odödlig eller vis.

Många äro kallade, men få är utvalda. Så är det, och den som säger sig vara vis har inte fattat någonting. Vishet är som jag ser det inget man är, det är något man blir, om man har tur, om man arbetar ihärdigt och framförallt om man lyckas balansera utan att falla ler på den där tunna linjen mellan det vetbara och det man inget kan veta något om men som man ändå måste förhålla sig till. Vishet är en process, är något man aldrig blir färdig med, ett mål som inte går att uppnå, bara närma sig. Utgångspunkten för Rudbecks artikel är följande och det ska bli intressant hur dessa tankar förhåller sig till mina.

I sin koncisa bok ”Wisdom. A history” (Reaktion Books) har den i England verksamma historikern Trevor Curnow gjort ett hedervärt försök att bena upp begreppet som föga överraskande visar sig vara så mångtydigt att det knappast låter sig fångas i en någorlunda kortfattad definition. En sak står emellertid klar: visheten förläggs vanligen till avlägsna platser och till för länge sedan svunna tider. Ofta var den förbehållen gudar med endast få mänskliga undantag. Den grekiska guden Apollo var vishetens gud och hade ett eget orakel i Delphi som förkunnade att Sokrates var den visaste människan. När Sokrates fick höra detta förklarade han att i så fall var det inte mycket bevänt med mänsklig vishet.

Handlar boken om vishet, eller om föreställningen om vishet? För det är naturligtvis två HELT olika saker. Många lyfter fram Sokrates som sinnebild för vishet, men jag vet inte om jag håller med. Hans metod ger sken av att vara förutsättningslös, men nog handlar det om att komma fram till ett svar, det rätta, det enda möjliga. Och det svaret finns där redan på förhand, vilket är en tanke jag inte kan ställa upp på. Svaret på vad vishet är finns inte i världen för oss att upptäcka, det skapas, omskapas och är aldrig någonsin givet. Sokrates var i alla fall ödmjuk inför påståendet om att han skulle kunna sägas vara den visaste. Ingen kan vara den visaste, det handlar alltid om en relation. Vishet är något delat, något ömsesidigt, och som sagt något föränderligt, inget någon enskild är. Detta hindrar så klart inte att man kan sträva efter vishet, tvärt om är det det enda man kan göra, söka efter fördjupad insikt och förståelse.

Om vi följer Curnow så framgår det att vishet oftast är ett gudomligt attribut som människan kan få del av genom olika ceremonier och tekniker. Det är visa gudar som uppfostrat människorna. Den egyptiska guden Thoth ansågs ha uppfunnit hieroglyferna och därför mycket vis. På Irland fanns en gud vid namn Ogma som spelade en liknande roll i iriska myter. Runtom i världen hittar Curnow sina exempel. I Kina fanns det i en halvt – eller kanske helt – mytisk forntid åtta odödliga och fem kejsare som alla ansågs ha varit visa. De har drag som går genom vishetens historia. För att bli odödlig måste man välja ett liv i fattigdom och uppvisa likgiltighet inför jordiska ägodelar, motstå köttsliga frestelser, sakna ambition att göra karriär och förakta världsliga framgångar. De fem kejsarna var visa eftersom de hade uppfunnit verksamheter som jakt, fiske och jordbruk och hade dessutom givit mänskligheten elden och skrivkonsten.

Likgiltighet inför ägande, motståndskraft mot frestelser och avsaknad av karriärism, visst ligger det något i det. Ägande, frestelser och uppmärksamhet är lockelser som lätt gör att man tappar huvudet, det är faror längs vägen mot ökad vishet. Men att upphöja dem till mål är att misslyckas med dialektikens balansakt. Vishet handlar om att kunna hantera dessa saker, inte om ett liv helt utan. Hantera är ett nyckelord i min definition, att inte ha svaret eller redan kunna, utan om att söka fördjupad förståelse, om att röra sig i riktning mot ljuset, kort sagt: Blivande.

Med variationer återkommer dessa teman på flera ställen Curnows bok. Kulturer i öst och väst, nord och syd berättar om gestalter som tillskrivs liknande heroiska dåd. I en avlägsen forntid fanns de visa gudar och män (och nästan aldrig någon kvinna) som hade gjort civilisation och kultur möjliga. Ett slags kulturhjälte är vanlig; ibland tar han gestalt som ett djur, till exempel kanin eller prärievarg eller sköldpadda, och undervisar en dittills okunnig mänsklighet i hur man brukar jorden eller tämjer elden.

Vishet som något externt, alltså, som något givet utifrån. Den tanken är oerhört stark och den återfinns i så många olika resonemang. Tänker närmast på frågan om hållbarhet, som är en utmaning som mänskligheten aldrig kommer att klara utan vishet. Men lösningarna kommer lika lite utifrån som problemen med miljöförstöringen går att exportera. Problemen måste hanteras, här och nu och utav oss. Ingen hjälp kommer att bjudas utifrån, ingen kommer att lösa problemet åt oss. Även om vi sätter den klokaste av oss på problemet kommer hen aldrig att kunna lösa det, för frågan om hållbarhet är en helt annan fråga som kräver helat andra egenskaper och metoder. Det är en utmaning, en rörelse, ett kollektivt blivande som uppstår mellan dig och mig och mellan oss och alla andra och världen. Vishet handlar om livet, om att LEVA livet på sätt som fungerar.

Fattigdomsidealet är inte unikt för kinesisk vishet utan tycks vara om inte universellt så åtminstone nästan globalt. Det dyker upp i såväl hinduism som buddism. Ett steg mot upplysning var att klippa av alla jordiska band till ägodelar som endast ledde till ett evigt kretslopp av lidande. Kristendomen har ett liknande fattigdomsideal. Den rike mannens odds att komma in i himmelriket är som bekant dåliga.

Det finns säkert undantag men nog tycks det som om det skulle råda en motsättning mellan världslig framgång och vishet. Den som besitter varken det ena eller det andra kan fundera över vad som är orsak och verkan. Det är möjligt att rikedom och framgång leder till olycka men det kan ju också vara så att man här gör en dygd av nödvändigheten. Man tröstar sig själv med att säga att rikedom leder till andlig misär medan fattigdom är en förutsättning för den vishet som är den sanna vägen till inre frid och att den är gratis. Att säkert avgöra hur det förhåller sig är svårt men nog verkar det som om de flesta föredrar ett penthouse på Manhattan framför en tiggarskål i Burma.

Det faktum att de flesta föredrar ett penthouse på Manhattan framför en tiggarskål i Burma är mer än något annat ett tecken på hur det står till, på graden av vishet i mänskligheten tagen som en helhet. Att många föredrar att sträva efter framgång, rikedom och hedonism är ett slags varningsklocka, som vi kollektivt kan välja att ignorera eller som vi kan ta på största allvar. Det handlar som sagt inte om moral detta, utan om hur vi kan bygga en bättre och mer hållbar värld, tillsammans. We are in this together, och om vi alla strävar efter något alla inte kan få kommer alla att bli förlorare. Däri ligger lärdomen om fattigdom dom dygd, som jag ser det. Det handlar inte om dig eller mig och om att ge någon dåligt samvete, det handlar om vad som är hållbart i längden, för oss alla, för livet här på jorden. Det handlar om vishet, inte som något man är utan som kollektiv tillblivelse.

Mycket av det som under historiens lopp har utgivit sig för att vara vishet har snarare varit exempel på motsatsen eller till och med på ren och skär dårskap. I boken vimlar det av charlataner, shamaner, spåmän, alkemister och rena rama bedragare. Curnow berättar om Lobsang Rampa som åtnjöt en viss berömmelse under sent 1900-tal. Han utgav sig för att vara en lama från Tibet (ett land som tycks vara en av vishetens hemvister här på jorden). Vid närmare granskning visade det sig att Lobsang Rampa hette Cyril Hoskin och var rörmokare från Devon.

Det ligger i sakens natur att det blir så, för den som anses vis kommer att få fördelar. Paradoxalt nog kommer hen också att undgå kritisk granskning, för vem kan granska den som är vis? Insikt om detta, att ingen kan vara vis, att det handlar om blivande och något relationellt, är centralt. Vishet är dialektik mellan kunskap och mystik, handlar om balans och om rörelse. Därför leder det tanken fel att söka vishet någon särskild stans eller hos någon. Visst kan man bara bättre eller sämre, men det är inga absoluta värden vi tala om, utan högst kontextuella och beroende på dagsform. Och det finns dessutom en hel genre med problem som bara de som anses kloka begår. Sensmoralen måste bli att det finns inga genvägar!

Över huvud taget visar Curnow hur påstådd vishet inte sällan varit en ganska ömklig täckmantel för något helt annat, för skojare påstår sig kunna utröna framtiden genom att studera teblad, kaffesump, fåglars flykt eller djurs inälvor. Curnow förser läsaren med en provkarta över mänsklig godtrogenhet som i dag är grunden för en miljardindustri. Även i övrigt respektabla tidningar publicerar horoskop. Genom att studera individens förhållande till stjärnorna på himlavalvet lovar astrologer att berätta för oss hur vår framtid kommer att gestalta sig. Att sådana fortfarande förekommer säger något om människans önskan att behärska sitt öde och hennes längtan att skåda in i framtiden. Omen och liknade varningar var nämligen inte huggna i sten utan gav en möjlighet att påverka framtiden. Omen var tecken från Gud och med rätt bön och korrekta ritualer fanns det alltid en möjlighet att få Gud att ändra uppfattning.

Människans drömmar, hennes önskningar och preferenser styr ingen över. Det går dessutom att säga en sak men göra något annat. Vi ser prov på det hela tiden, överallt. Människan är expert på att lura sig själv. Ingen kommer dock undan konsekvenserna av handlingarna, hur mycket man än ljuger, förnekar och försöker ge sken av något annat. Därför är det så oerhört viktigt att undersöka kultur. Kulturvetenskapen är allas angelägenhet. Tyvärr lever vi, eller är alla med om att skapa, en kulturförnekande kultur. Inte sällan i namn av kunskapssatsningar, dras det ner på humaniora. För att någon med makt drömmer om Nobelpris och världsrykte. Det finns emellertid inga genvägar, inga enkla lösningar, bara hårt, kollektivt arbete och ÖDMJUKHET. Kulturvetenskap är heller inte lösningen, men den är en viktig del av den mylla varur fungerande lösningar växer.

Om det visade sig vara omöjligt kunde man alltid ta sin tillflykt till magi, svart för onda ändamål och vit för goda. Det var ett sätt att manipulera verkligheten när andra medel hade visat sig var ineffektiva och otillräckliga.

Manipulation, antingen av mig själv eller av omvärlden. Dagligen och stundligen ser man tecken på det, på enkla lösningar som en gång för alla ska göra oss fria från problem. Vi ser inte att det är problemet, att det är där som lösningen finns, i vårt sätt att leva våra liv. I vår kollektiva förmåga att hantera både det vi vet och det vi inte vet.

Som sig bör förekommer filosofer (”filosofi” betyder ju kärlek till visheten) i Curnows översiktliga arbete, men vanligen mycket gamla sådana. De gamla grekerna funderade i ovanligt rationella termer om dessa frågor. Stoiker, epikuréer och skeptiker brottades alla med dem. Stoikerna insåg att det var lika gott att acceptera det som Zeus hade bestämt; vi människor kan i alla fall inte göra något åt det. Epikuréerna förordade ett liv i det modesta formatet där det övergripande målet var sinnesfrid. Idealet var att leva tillbakadraget tillsammans med några få vänner och ägna sig åt ofta ganska oförargliga njutningar. På en viktig punkt skiljer sig Epikuros skola från de flesta andra vishetsläror, och det är i dess inställning till döden och till religionen. Medan många av gestalterna i Curnows bok åberopar mer eller mindre direkt kontakt med olika gudomliga väsen vill epikuréerna inte veta av något sådant.

Ett stort, kanske det största, steget mot vishet och åtföljande lugn i sinnet var insikten att fruktan för döden var irrationell. Det finns inga gudar som styr våra öden. Där jag finns finns inte döden, och där döden finns finns inte jag, så ungefär har man formulerat kärnan i den epikureiska filosofin. Den som tar till sig denna lära kan leva lycklig i alla sina dagar och har ingen anledning att frukta att livet en dag tar slut.

Det handlar om att LEVA, om att leva på sätt som är hållbara både för mig, mina medmänniskor och för dem som kommer att leva här på jorden efter oss. Epikuros framstår som en av de visaste. Han har mycket att lära oss, men några svar finner vi inte i hans eller någon annans LÄRA. Vi är helt enkelt dömda att skapa våra egna svar på de frågor som är mest akuta här och nu. Det finns lika lite eviga svar, som det finns eviga frågor. Det beror på, det bestäms av och inom ramen för sammanhanget.

I dag tycks det som om filosoferna har överlämnat visheten åt andra och det med, förefaller det, beklagliga konsekvenser. För om filosoferna inte vill lära oss hur vi ska bli visa och bäst tillbringa vår stund på jorden så lämnar de dörren vidöppen för bedragare som alla har sina recept på vishet och lycka. Hela new age-industrin visar om inte annat att det finns ett konstant behov för människan att hitta mening i och sammanhang i en värld där vetenskapen inte kan tillfredsställa dessa behov. Konstigt är att de flesta av dessa läror är så reaktionära genom att nästan alltid förlägga vishetens ursprung och källa till långt tillbaka i tiden. Det är som om visheten inte längre finns mitt ibland oss utan måste återupptäckas och återupplivas genom att konsultera texter skrivna med kilskrift eller hieroglyfer. Helst ska den också ha gudomligt ursprung. Att söka kontakt med de döda har också varit ett sätt att bli vis på, men riktigt varför de döda skulle vara visare än de levande är oklart.

För den som förstått vad det handlar om är det plågsamt att se hur sökandet efter mening gång på gång urartar. Och det är enkelt att se mönstret, de många kallade står på rad för att erbjuda sin vishet. Fast för vem gör man det? För mänskligheten och livet på jorden, eller för egen vinnings skull, för att nå rikedom och ära, för att få ligga? Att filosofer överger visheten som problem och intellektuell utmaning är olyckligt, men inte för svarens skull, utan för att det riskerar att utarma kompetensen som vi så väl behöver för att klara utmaningarna vi står inför. Att filosoferna gör det, att de väljer andra ämnen att forska om, handlar om vad som premieras i dagens samhälle, inte om ointresse eller för att filosofer inte längre hyser kärlek till kunskap. Kanske kan det sägas vara vetenskapens baksida. Vi vet så mycket att vi tror att det snart inte finns något mer att veta. Inget kunde vara mer korkat!

Curnow visar i sin bok hur bilden av vishet skiftar och att det knappast går att sammanfatta den. Det är till och med osäkert vad den är. Han frågar: ”Är vishet ett slags vetande? Eller är det en förmåga? Eller är det ett slags förnimmelse? Eller är det ett slags personlighetsdrag? Eller är det en kombination av några eller alla dessa saker?” Något klart svar ger han inte. Han refererar till ny forskning där man försöker definiera visdom men definition innehåller vaga ord som self-knowledge och self-integration som knappast är ägnade att göra saken så mycket klarare.

Pekar Rudbeck här på problemets kärna? Visar han här vad det handlar om och hur fruktansvärt svårt det är att hantera frågan om vishet, för om det finns på förhand uppgjorda kriterier för vad det är man söker kommer man naturligtvis inte att nå målet. Mycket talar för att vishet liksom kultur och hållbarhet är vaga begrepp, per definition obestämbara egenskaper snarare än något bestämt. Det är inte visheten, kulturen eller hållbarheten det är fel på, det är definitionerna och verktygen som används i sökandet. När ska vi fatta det? När ska vi våga oss upp på den där linan? Det är enda vägen från ignorans till ökad kunskap, att balansera mellan det vi vet och det vi inte vet. Viset är inte något, det handlar om vägen dit, om sökande och ständig hantering av utmaningar.

Neurobiologer har också, berättar Curnow, börjat intressera sig för vishet. Kanske kommer den dag då vi med klinisk klarhet kan skilja de visa från de ovisa. Då tror jag nog att många av de gestalter som befolkar sidorna i Curnows ”Wisdom” kommer att hamna bland de fåvitska. En lärdom som man kan dra av boken är att man nog gör bäst i akta sig för människor som påstår sig vara visa eller som lovar oss kontakta med ockulta källor.

Och framförallt bör man akta sig för människor som säger sig "med klinisk klarhet" kunna avgöra vem som är vis och vem som inte är det. Det sättet att tänka är bara en variant på det slitna temat och det leder inte till vishet, tvärtom är det en farlig väg att gå.

”Wisdom” är späckad med fakta och Curnow rör sig snabbt fram genom historien. Att ett sådant tillvägagångssätt för med sig en viss ytlighet är ofrånkomligt. Som översikt fungerar hans bok utmärkt; som analys mindre bra. Han hinner knappt nämna ett namn förrän det är dags att hasta vidare till nästa.

Jag känner som sagt ingen människa som jag skulle vilja kalla vis. Men om jag ser till historien dyker åtminstone två namn upp för mig: Spinoza och Montaigne. De senare nämns i förbigående av Curnow, den förste inte alls. Montaigne såg med skeptisk ironi på världen och inte minst på sig själv. Han funderade fritt utan att någonsin tro att han hade det sista ordet eller den slutgiltiga sanningen. Han liv och hans verk var satta under ständig revision. Spinoza formulerade en rationellt grundad etik som inte behövde en massa övernaturliga inslag. Båda har gjort oss lite visare.

Instämmer i de orden. Och tackar Rudbeck för att givande samtal om vishet, som i alla fall temporärt gör mig lite visare. Vishet är en färskvara, liksom kondition måste den hållas igång för att leda till kloka och hållbara handlingar.

När fan blir gammal ...

En artikel i DN fångar mitt intresse. Det är en intervju med religionsforskaren David Thurfjell, om det faktum att Sverige är världens mest sekulariserade land, samtidigt som fler i Sverige än i många andra länder svarar att de tror ... på något. Tänker att en post om andlighet kan passa en dag som denna. Har inte vant mig vid känslan än, men jag fyller 50 idag. Det väcker tankar, på liv, mening och åldrande. Inte så att jag känner mig gammal, inte alls. Jag mår bättre och känner mig mer i balans än på väldigt länge. Jag längtar inte tillbaka, och har heller inte bråttom. Närvarande och väl medveten om att inget kan tas för givet, det är nog den känsla som bäst beskriver den jag är idag. Tacksam för det som varit, allt jag lärt mig och ödmjuk inför det som komma skall. Att fylla 50 är inte jordens undergång. Jag har massor kvar som jag vill uträtta, så jag tar vara på tiden, på dagen och på möjligheterna som öppnar sig, lär av motgångarna och försöker leva ett gott liv. Det är andlighet för mig, känslan av att bestämma sig för att leva här och nu. Andlighet handlar inte om att tro på något annat än livet här och nu. Jag har vigt mitt liv åt vetenskap, men det betyder inte att jag är ateist, för det är också ett uttryck för tro. Ingen kan veta att det INTE finns en gud. Vetenskapen, det vill säga sökande efter kunskap, ger mening åt mitt liv.

David Thurfjell har skrivit boken ”Det gudlösa ­folket” som handlar om hur Sverige blev ett av världens mest sekulära ­länder. Samtidigt ­söker han svaren på varför vi svenskar tänker som vi gör och förklarar hur vår unika religionssituation egentligen uppkommit. 

– Jag försöker alltid vrida och vända på det som synes givet. Som nu att Sverige beskrivs som ett i stort sett avkristnat land. Visst ­gapar kyrkbänkarna tomma och antalet konfirmander går stadigt ned. Andelen som känner till de kristna grundberättelserna krymper också år från år – men det är inte hela sanningen. 

Vi firar fortfarande kristna högtider, som jul och påsk. Och det är vanligt med dop och bröllop i kyrkor, gärna då i pittoreska och vackra medeltida landbygdskyrkor. I svåra stunder ber ännu många om hjälp från någon form av högre makt. Och åtta av tio betalar fort­farande avgift till Svenska kyrkan och andra religiösa samfund. 

– Få i Sverige kallar sig kristna i dag. Ändå följer de flesta av oss kulturella kristna traditioner utan att betrakta dem som just kristna. Men när familjer som kommit hit från Irak eller Somalia firar ramadan och bär slöja betecknar vi dem direkt som muslimer, och deras beteende som ett uttryck för deras religiositet.

Jag förstår inte kopplingen mellan KYRKAN och tro, eller det gör så klart, för allt annat vore ju direkt ovetenskapligt. Formulerar om: Jag förstår inte att kyrkan har kunnat behålla sitt tolkningsföreträde över tron så länge som den gjort. För det finns som sagt inget annat än bibeln som säger att Gud finns. Och ju mer jag övertygats om att Gud verkligen inte finns, desto mer kan jag känna tröst i och intresse för detta med andlighet. Utanför Svenska kyrkan, bortom alla hierarkiska, strikt organiserade, samfund finner jag ro att skapa mening med tillvaron. Att sitta och vänta på att meningen med livet ska komma till mig utifrån, eller att lita blint på någon auktoritet på området, känns ovärdigt alla tänkande människor. Meningen med livet är en alldeles för viktig fråga för att avfärda, som ateisterna gör, eller att lita blint på kyrkans företrädare, som troende gör. Jag vill hitta meningen med mitt liv, inom mig själv och tillsammans med människor som tänker som jag och som jag trivs med och litar på. Framförallt vill jag förbehålla mig rätten att ändra mig. Livet förändras och därför måste även meningen med det kunna ändras.

David Thurfjell ser sig själv som sekulariserad svensk, med tillägget ”postkristen”. Han är medlem i Svenska kyrkan och gifte sig i en kyrka – men han går aldrig i högmässan. 

– Tidigare har jag främst studerat shiitisk islamism och den kristna väckelserörelsen bland romer. När man forskar om ”andra” finns det en risk att man sätter sig på sina höga hästar. Nu var det dags att vända blicken mot mig själv och att fokusera på min egen grupps idéer på religionsområdet.

Min egen grupps idéer. Inser att det inte är så jag tänker på detta med tro. Jag är född i Sverige, döpt i kyrkan, konfirmerad och när jag gifte mig var det också i Svenska kyrkan. Det var innan jag började fundera på meningen med livet, innan jag började forska och skaffa mig fördjupade kunskaper. Mitt intresse för andlighet, det inser jag nu, var inte möjligt inom kyrkan, det var först när jag gick ur Svenska kyrkan som jag kände mig fri att skapa den mening jag behöver för att mitt liv ska fungera. Och det är en helt annan mening än den som predikas i kyrkan. Meningen med livet och andlighet har inget med Gud att göra. Gud är bara en idé, är ord på papper, är fastlåst mening. Gud har inget med livet att göra, för livet är dynamiskt, föränderligt och levande. I alla fall för mig är det så.

Under arbetet med sin nya bok inter­vjuade David Thurfjell ett hundratal svenskar om deras attityder och förhållande till religion. Han fann att en förvånansvärt stor majoritet av dem hade en öppenhet inför andlighet och tro – men att de inte vill kalla sig kristna.

Varför är det förvånande, undrar jag? Säger inte det väldigt mycket om den som förvånas? Andlighet är ett djupt liggande mänskligt behov, det är INTE en fråga om tro eller vetande. Så ser jag på saken. Därför är det olyckligt att tvinga in andligheten i en rigid struktur, som kyrkan gör, eller förneka den helt, som många ateister gör. Andlighet liknar kultur på många sätt, ingen kommer undan den. Världen är inte fattbar fullt ut och livet kommer aldrig att kunna förklaras helt och hållet. Vetenskap handlar inte om att hitta svar på alla frågor. Vetenskap kan inte ersätta andlighet. Det är helt enkelt två aspekter av mänskligt liv; vetandets domän och trons. Gränsen mellan är aldrig given, den förändras hela tiden. Om det eller den handlar min forskning, om det som finns mellan. Säker kunskap är inte målet för mig, utan förståelse för dynamik, föränderlighet och förutsättningarna för skapande av mening.

– På en middag är det få som skulle säga att de är religiösa och än mindre kristna. Jag tror att det kan bero på att begreppet kristen fått en allt snävare betydelse. Bara de som har en väldigt stark övertygelse och stenhårt tror på Jesus betecknas i dag som kristna i vardagsspråket. Frikyrkornas definition av vad som är en ”sann” och ”äkta” kristen har fått ett så stort genomslag. 

– I andra länder är det ofta annor­lunda. Där kan du ­öppet säga att du är jude, katolik eller muslim utan att vara praktiserande.

Kanske handlar det om att vetenskapen har tolkningsföreträde i Sverige, att svenskar ofta än ängsliga och vill veta säkert. Kanske är det ett uttryck för antingen eller? Antingen är man troende, eller också inte. Antingen vet man, eller också vet man inte. Det finns i den kultur som skapats och som upprätthålls i Sverige lite utrymme för det som blir allt viktigare för mig som kulturforskare: Både och! Vill man förstå dynamiken som livet utgörs av måste man kunna hantera dialektik. Vill man förstå livet så som det levs går det inte att tänka antingen eller, bara både och. Livet handlar vid varje givet tillfälle om mer eller mindre av än det ena än det andra, och relationen mellan är aldrig statisk, den förändras ständigt. Därför intresserar jag mig så mycket för mellanrum, för det är där livet, rörelsen, förändringen uppstår. Där uppstår andligheten, mellan.

Endast en minoritet av svenskarna är i dag organiserat religiösa, det vill säga beskriver sig som kristna. De går regelbundet i kyrkan, säger att de tror att det finns en Gud och ber aftonbön. Men gruppen som är helt sekulariserad – som vare sig tror, praktiserar eller är medlemmar i en kyrka – är också liten. Denna grupp utgör cirka femton procent av befolkningen, kanske en förvånansvärd siffra för många.

Detta ser jag som ett sundhetstecken. För det innebär att allt fler inser allt mer att antingen eller inte fungerar. Varken kyrkan eller vetenskapen har Svaret. Meningen med livet måste uppfinnas mellan människor. Kulturens roll i den processen kan inte underskattas. Kultur är per definition något som uppstår mellan. Ingen äger kulturen, den är ingens eller allas och den förändras i mellanrummet som hela tiden finns och förändras. Utan mellanrum finns inget liv, och utan insikt om både kunskap och andlighet blir livet fattigt. Det framstår som ett allt mer rimligt svar på frågan om meningen med livet: att söka förståelse BÅDE för det vi vet, det som går att veta, och tillvarons andliga dimensioner.

Mellan de troende kristna och de helt sekulariserade finns en stor grupp där många tycks ha en öppenhet inför andlighet och tro, men som ändå tycker att det känns främmande att kalla sig kristna. I stället letar de efter andra ord för att beteckna sin andlighet. ”Nej, jag är inte kristen, snarar lite buddistisk lagd” ­eller ”Jag gillar att vara ute i naturen och tänker att det finns något större bakom allt levande”. 

– Vi kan se en tydlig sekulariseringsprocess, det vill säga att färre identifierar sig med Svenska kyrkan och inte har någon uttalad kristen trosföreställning. Men samtidigt verkar gamla religiösa tankemönster leva kvar hos många, och kanske till och med förstärkas. Det är inte heller lika ”skämmigt” att tala om religiösa frågor. Flera riks­kända personer har också öppet berättat om sin kristna tro.

Klart att mönstren lever kvar. Kultur fungerar så. Förstår dock inte vad det har med kristendom att göra. Det ett allt för enkelt svar på en alldeles för komplex fråga. Hur kan någon tänkande människa på allvar mena att svaret på livets gåta formulerades för över 2000 år sedan? Och att en samling självutnämnda experter skulle veta bättre än du och jag? Det är för mig obegripligt. En kyrka vars tro inte är förhandlingsbar har inget berättigande som jag ser det. Tro handlar om att söka svar som fungerar, inte om att veta eller pressa upp sin tro i ansiktet på någon annan.

Nämnas kan journalister som Lars Adaktusson, Helle Klein och ­Göran Greider. Makthavare som ­Andreas Carlgren, Wanja Lundby-Wedin, Göran Persson, Anders Borg samt populära artister som Carola Häggkvist, Jonas Gardell, Dogge Doggelito och Marie Fred­riksson har också gått ut i offentligheten med sin kristna tro.

Vad är poängen att gå ut i offentligheten med sin kristna tro. Jag har svårt för det, att någon gör så mycket väsen av sin TRO. Det finns något beskäftigt över det. Tro är personligt OCH kollektivt. Tro uppstår mellan. Alla tror, men det är bara den som vill vara märkvärdig som offentliggör SIN tro.

Hur kommer det sig att Sverige som Europas kanske mest okristna folk samtidigt ligger i topp när det gäller tron på någon form av högre makt? Konkurrensen mellan olika kristna grenar och kampen mellan väckelse­fromheten och statskyrkan är en orsak, svarar David Thurfjell. En annan är den sekulära kritiken mot Svenska kyrkan som växte fram från mitten av 1800-talet.

Makt, varför blanda samman tro och makt? Varför ska det man tror på handla om makt? Det handlar också om kultur och tradition. Andlighet är något annat än ödet, en högre makt eller kyrkliga auktoriteter. Andlighet är känslan av att befinna sig vid gränsen för det vetbara och meningsfulla. Andlighet är känslan av svindel som uppstår när man blickar ut över det ovetbaras oändlighet. Det är så jag ser på andlighet i alla fall. Jag vill veta mer, vill söka nya kunskaper, inte tvingas acceptera gamla dammiga sanningar. I sökandet, rörelsen och förändringen finner jag mening och kan vila. Genom att vara närvarande, mellan.

– När det moderna samhället växte fram förlorade kyrkan mer och mer inflytande. Allt fler kom att förknippa kristendom med ett förflutet som de nu växt ifrån, och de kristna berättelserna försvann mer och mer ur människors värld när kyrkan inte längre hade en så stark kontroll över skolan. 

Men för att förstå varför andligheten dröjer sig kvar måste vi också förstå vad människor får ut av sin religion, säger David Thur­fjell. ­Moderna människor vill gärna se sig som förnuftiga och rationella varelser. Men kärlek, konst, vänskap, musik ... mycket av de vi ­håller högt i livet är svårare att motivera med förnuftet.

Exakt! Vetenskap handlar lika mycket om det vetbara som om det som inte går att veta något om. Andlighet handlar om att förstå skillnaden mellan.

– En del av religionen har med sanningsanspråk och logiska argu­ment att göra. Men för de flesta handlar det mer om andra saker: barndomsminnen, lukter, berättelser, musik och tröst. Svenska ­kyrkan förlorade sin religiösa mono­polställning, men det betyder inte att det andliga behov som många ändå verkar ­känna försvann. 

I sin bok använder David Thurfjell begreppet esoterism för att beskriva en tredje huvudfåra som påverkat de sekulära svenskarna. Begreppet täcker det som vi i vardagsspråk betecknar som nyandligt, mystiskt, ockult och övernaturligt. Här ryms också upplevelser av märkliga sammanträffanden, övernaturliga varsel och tankeöverföring.

Detta har jag problem med, det okulta. Livet i sig är mångtydigt och dynamiskt och det behövs inga övernaturliga förklaringar för att förstå dess andliga dimensioner. Andlighet handlar om skapad mening och den uppstår mellan. Den som säger sig ha kontakt med det övernaturliga ger mig obehag, för det det samma som att säga: Lita på mig, jag vet! Och det tänker jag aldrig göra. Jag väljer att lita på den som kan ge mig goda skäl för det, och den som är öppen för samtal om rimligheten i det frågan handlar om, oavsett om det rör andliga frågor eller vetenskapliga.

– Men även alternativmedicin, andliga terapiformer, vurm för öster­ländsk mystik och new age samt traditionell folktro kan sägas höra till den esoteriska sfären. När kyrkans språk har förlorat sin trovärdighet plockar många upp ­trådar från detta esoteriska arv om de vill sätta ord på sin andlighet.

Det är auktoriterna jag har problem med, dem sim säger sig veta och som kräver lydnad. Dem jag inte kan samtala med, för att de vet och är stängda för influenser och kritiska frågor. Andlighet kan och får aldrig stängas in, det är i utbytet mellan den får sin mening.

Vad väntar då framöver? Förblir Sverige ett sekulariserat land där många säger att det nog finns ­någon form av högre makt? Kommer Svenska kyrkan att klara sig?

– Allt färre säger sig tro på en treenig Gud, Marias jungfrufödsel och att Jesus kunde gå på vattnet. Svenska kyrkan kommer nog att fortsätta att förlora medlemmar. Men kanske är känslan att tillhöra en kulturell kristendom på väg att återkomma. Om nyandligheten och det jag kallar esoterism kan bli en arena för att förvalta det behovet och intresset är svårt att sia om.

Tro och vetande är en dialektik, och andlighet har inget med kristendom att göra. Det är min övertygelse, och den blir starkare ju mer jag vet och ju större förståelsen för det ovetbara blir. Mellan, där uppstår meningen med livet. Känns bra att fundera på den frågan, denna dag, min 50-årsdag. Mellan arbete och fritid. Mitt i stormens öga i dessa hysteriska uppsatstider.

Kontingenser och konnotationer

Är världen bokstavlig, entydig och vid varje givet tillfälle möjlig att låsa fast i en förklaring, den bästa och enda möjliga? Det är frågan. Svaret är att världen kan vara det, entydig och bokstavlig, delar av den i alla fall, aspekter av den. Kulturen är det dock inte. Kultur är mångtydig, föränderlig och svaren på frågorna man kan ha om den är relaterade till vilket perspektiv kulturen upplevs från. Jag forskar om kultur och det ställer krav på mig som måste uppfyllas för att resultatet ska bli dels sanningsenligt, dels användbart. Problemet är att alla mänskliga verksamheter präglas av kultur, alltså både forskningen och mottagandet av resultaten. Det ger mig problem, och det vill jag skriva om här i väntan på uppsatserna som ska examineras i slutet av veckan.

Förväntningarna på forskaren är att hen ska leverera svar, på alla frågor som kan tänkas dyka upp. Och om forskaren inte lever upp till förväntningarna drabbar det forskaren. "Du som är så högutbildad och har så mycket erfarenhet, detta ska väl du kunna svara på?!". Svara kan man nog, men det är inte alltid som svaret faller i god jord. Ibland, eller nej, ofta, får jag känslan av att svaret redan på förhand är givet, och att jag som forskare bara förväntas bekräfta, det vill säga ge legitimitet till den åsikt som frågeställaren har. Jag som forskare reduceras till utförare av en tjänst. Om svaret inte är det väntade går man till någon annan, för man vet ju hur det är. Alla lever ju i kulturen och många anser sig därför vara experter på den. Det är en av kulturforskningens alla paradoxer, att kulturforskaren betraktas som en misstänksam figur som hittar på saker, för kulturen finns ju mitt framför ögonen på alla och det behövs väl ingen forskare för att undersöka den?

Det jag ser med hjälp av mina analytiska verktyg är inte det samma som den som inte ägnat kulturen en fördjupad tanke, jag ser förbi det bokstavligt givna. Jag har genom år av studier, forskning och reflektion byggt upp förmåga att se förbi det givna. Och det jag ser handlar om förutsättningar för förändring. För jag undersöker inte världen som den är. Världen är inte, den blir, och det jag är intresserad av är förändring och hur kulturen skulle kunna se annorlunda ut. Så när frågan jag får handlar om hur det är måste jag påpeka att frågan är felställd, det handlar inte om något som är givet och oföränderligt, utan om resultatet av handling och kollektiva överenskommelser. Människan skapar sin värld i väldigt hög utsträckning. Låt mig kort försöka förklara.

Kultur handlar om kontingenser. Det är målet för min forskning, det som är möjligt men inte nödvändigt. Är det nödvändigt är det ointressant för mig, för min forskning handlar om förutsättningar för förändring, inte om hur det är. Det som är möjligt kan alltid förändras, för det är inte nödvändigt. Kulturforskningen handlar med andra ord om hur en bättre värld skulle kunna byggas och försvaras. Framtiden är aldrig given för vi skapar den här och nu, tillsammans. Hur skulle den kunna bli annorlunda? Vad går och vad är önskvärt att förändra? Om det handlar min forskning, om tillvarons alla kontingenser.

Kultur handlar också om konnotationer, om uppfattningar och föreställningar. Om du och jag ser en film ser vi exakt samma bilder, men vi upplever dem olika. Är den bra eller dålig? Det går aldrig att avgöra objektivt, en gång för alla. Och detta gäller väldigt mycket i vardagen, väldigt mycket mer än man tror, om man inte studerat saken och reflekterat över hur livet och tillvaron fungerar.

I korthet är detta vad jag sysslar med, vad min forskning går ut på. Och det är också en förklaring till varför jag ständigt missförstås och varför resultaten av min forskning ibland förlöjligas eller misstänkliggörs. Kulturforskaren får klä skott för världens oöverblickbarhet, mångtydighet och föränderlighetens komplexitet. Som om det vore mig det är fel på när svaret inte blir det väntade, eller när jag inte kan avgöra frågan en gång för alla.

Kulturen vi lever i kan vara mer eller mindre kulturförnekande. Det går i vågor. Just nu är vi inne i en period av intensiv kulturförnekelse, vilken drabbar kulturforskaren och kulturvetenskapen menligt. Därmed förändras förutsättningarna för kulturforskningen och samhället går miste om värdefulla kunskaper.

Vem kan lära förutan krav, resurser och ansvar?

Igår i kommentarfältet här på bloggen var Christopher Kullenberg och jag eniga om att problemen i den högre utbildning inte är studenternas. Strax efter publicerades följande kommentar.

Är det inte studenternas fel?! "Deras rationalitet... ett djupare politiskt problem" skriver Kullenberg. Man är inte tvungen att vara (mål)rationell. Man kan välja att istället vara förnuftig, ta personligt ansvar och sluta att vara offer, osjälvständig, lat, ointresserad och beräknande.

Jo, så är det naturligtvis. Och det finns studenter som väljer den vägen. Kanske inte omgående, men efter ett tag brukar de flesta eller i alla fall tillräckligt många för att det ska kännas meningsfullt att fortsätta som lärare, ägna studierna den tid och det intresse som krävs för att nå goda resultat. Tyvärr sker detta för alldeles för många, alldeles för sent. Under sista terminen på högskolan, under arbetet med kandidatuppsatsen, går det inte att hämta in förlorade kunskaper. Och jag vidhåller att det inte är studenternas fel, utan att problemet ligger någon annanstans.

Mitt intryck är däremot att lärare inom humaniora på universitet är mer undfallande än andra, mer konflikträdda än konfronterande. Är själv student igen efter att ha arbetat som lärare i 8 år. Är trött på yrket och tar "paus" genom studier i idéhistoria. Märker sällan av detta som du skriver på bloggen om studenter men tror ju att det stämmer eftersom det beskriver mina gamla gymnasieelever! Däremot är det tydligt att mina lärare inte rättar studenter som är ute och cyklar på seminarier, inte vågar stå på sig när de satt en datum för inlämningsuppgifter osv. Jag häpnar över mesigheten och har tagit upp det i utvärderingarna. Man upplever att man kan behandla de stackars lärarna hur som helst. Svårt att respektera dessa alltför idealistiska och godhjärtade lärare då tyvärr.

Dessa ord är viktiga, för här blottläggs en delförklaring till dagens situation. Även om jag inte vill det kan jag tyvärr känna igen mig i beskrivningen ovan. Även om jag kämpar ihärdigt för att det inte ska vara eller bli så, är det ett faktum att jag inte alltid kan eller orkar upprätthålla ordningen och att jag ibland uppfattas som mesig. Är det lärarnas fel, problemen i skolan? Nej, det är det inte heller. För det handlar om kultur. Jag kan bli hårdare. Det går att kräva tystnad i klassen och visst kan jag på seminarier avfärda tossigheter, underkänna fler och hålla strikt på deadlines. Men när jag försöker göra det kommer klagomålen från studenterna som ett brev på posten. Jag får onda blickar från kollegorna och chefen kallar till möte där jag blir uppläxad. Inte där jag arbetar nu, men det har hänt. Systemet jag verkar i ger mig inget som helst stöd. Där finns problemet, i samhället och i synen på kunskap och vad skolans uppdrag är. Det är ingens fel, problemet är allas och det löses inte genom att enskilda (lärare och studenter) gör insatser. Ska vi komma tillrätta med problemen måste våga se dem i vitögat, måste vi våga erkänna allvaret i situationen.

Läser än en gång ett klokt inlägg i skoldebatten av Inger Enkvist, denna gång i GP. Hon skriver under rubriken: Sverige måste sluta leka skola. Och jag kan bara instämma. Ibland på jobbet känner jag att jag leker, att det inte är på riktigt. För det kommentaren ovan handlar om är en situation där varken studenterna eller lärarna tar aktiviteten på riktigt. Hur skulle man kunna det när det allt mindre handlar om kunskap och allt mer om något annat: poäng, examen, genomströmning, ekonomi, kundnöjdhet och så vidare. Om kunskapen verkligen stod i centrum, på riktigt, skulle ALLA inblandade tvingas ta skolan på fullaste allvar. Inger Enkvist har fattat, men politiker som har makten över förutsättningarna har det uppenbarligen inte. (Läser i pappersutgåvan av tidningen Axess en artikel på samma tema, som finns här för den som vill betala eller har en inloggning. Den har den talande titeln: Vi får vad vi förtjänar).

För någon vecka sedan presenterade OECD en rapport [Här finns en länk] om svensk utbildning. Letar man efter Sveriges position i de olika tabellerna och översikterna ska man börja nedifrån. Inget enskilt land har sjunkit så mycket som Sverige i internationella jämförelser. Sverige ligger nu lågt inte bara när det gäller kunskaper i läsförståelse, matematik och naturvetenskap utan också när det gäller lugn i klassen, lärarlöner, social uppskattning av lärare och kunskapsnivån hos lärare.

När Andreas Schleicher, den Pisa-ansvarige från OECD, på en presskonferens i Stockholm nyligen redogjorde för de här resultaten, höll de två ansvariga ministrarna liksom generaldirektören för Skolverket god min trots att det som sades var förfärligt för vårt land.

Detta att hålla god min, som för läraren kan vara en överlevnadsstrategi när hen tvingas verka i ett system som hen inte tror på och när alla ansträngningar för att sätta kunskapen i centrum och för att höja kvaliteten möts med olika typer av motstånd, säger liksom allt. Hittar en bild (se länken ovan), från tillfället, och det ser verkligen ut som Enkvist beskriver det. Ett slags strutsbeteende som kännetecknat skolpolitiken under många, många år. "Jag delar inte den bilden", var mantrat som Björklund upprepade i sin strävan efter att rätta verkligheten efter den karta som bestämt skulle gälla. Kanske går det att lura väljarna, men till slut kommer verkligheten ikapp, och vi får verkligen alltid den skola vi förtjänar. Idag förtjänar vi inte bättre!

Åskådaren kunde associera till en boxningsmatch där den artige Schleicher fick in den ena träffen efter den andra. Hade det varit en boxningsmatch hade de svenska myndighetsföreträdarna inte kunnat stå på benen efteråt, men nu visade deras ansiktsuttryck inte någonting. 

Kollapsen bekräftad

Oberoende experter har med andra ord bekräftat att en central och traditionellt välfungerande del av det svenska samhället har kollapsat. Rapporten måste ha fått regeringen att kippa efter andan när den ena svenska favoritidén efter den andra ifrågasätts. Inget sägs om kränkningar eller mer pengar men däremot sägs det uttryckligen att problemet inte är friskolor eller ”utanförskap”. Ett huvudproblem är i stället att det inte råder ordning i klassrummen och att eleverna inte studerar tillräckligt. Rapporten spekulerar över om ett generöst välfärdssystem och låga inkomstskillnader bidrar till elevernas ointresse för studier.

Vi borde inte behöva höra OECD:s experter, eftersom eleverna själva kan diagnosticera problemen. I tidningen Östgöta-Korrespondenten den 10 maj skriver Jennica Åström, elevrådsordförande i årskurs 9, om hur hopplöst det är att vilja studera men inte ha lugn i klassen. ”Klimatet har blivit så fruktansvärt försämrat de senaste åren att man inte längre kan höra vad läraren säger eller ens göra enskilda uppgifter.” Hon fortsätter: ”Det har även blivit som ett allmänt faktum att elever kan komma och gå som de vill, oftast helt utan konsekvenser.”

Ännu ett exempel från skolans värld. Alla borde kunna känna igen sig, men när politikerna inte delar den bilden, när de har sin karta som verkligheten ska rättas efter, spelar det inget roll att upprepa detta. Jag blir ledsen av att tänka på hur illa det är ställt och hur delaktig jag tvingas vara i förfallet. Inte för att jag vill, utan för att systemet jag verkar i inte ger mig det stöd jag behöver för att kunna arbeta med kvalitet och sätta kunskapen i centrum. Jag känner inte att jag har tillit, därför tvingas jag hålla god min. Där finns en viktig pusselbit som visar vad som behöver göras och som än en gång visar att det inte krävs någon komplicerad lösning för att komma till rätta med problemen.

Saknar respekt

Elever i dag har ingen som helst respekt för lärare, och varför skulle de, när lärarna verkligen inte har något att säga till om. Hon menar att dagens situation är direkt orättvis mot elever som vill lära sig. Hon avslutar med att säga att lärarna måste få tillbaka sin auktoritet så att kunniga och engagerade personer ska vilja bli lärare.

En högstadierektor sammanfattade problemen på någon minut i SVT:s Agenda för någon vecka sedan. Alltför många elever skolkar, anser inte att det är ”coolt” att anstränga sig och har otillräckliga kunskaper. Det är de svaga eleverna som skolkar mest. Det som behövs är inte mer pengar utan att se till att eleverna tar skolan på allvar.

Emellertid är problemet att de vuxna i Sverige inte heller tar utbildningen på allvar utan accepterar en låtsasskola. Vi låtsas att eleverna lär sig trots att det går bort tid från lektionerna för oväsen och oordning. Vi låtsas att eleverna går nio år i grundskolan, trots att den effektiva tiden kanske är sju år. OECD har nu visat oss svart på vitt att vi lurar oss själva.

Vi har skapat en hittepåskola där formen är viktigare än innehållet! Vi låtsas att allt är frid och fröjd, att ingen ska se att kejsaren är naken. Jag är så fruktansvärt trött på detta. Inser det när jag läser och skriver. Jag vill men får inte sätta kunskapen i centrum! Jag tvingas hålla mer koll på närvaro, poäng och styrdokument än på kunskapen. Timmarna jag har till mitt förfogande är ständigt för få. Jag vill undervisa mer, föreläsa, handleda och hålla seminarier, men resurserna räcker inte. Högskolan måste spara, genomströmningen måste vara jämn och hög, och allt fokus läggs på att klara sig undan anmärkningar från UKÄ! Klart vi får problem då, klart att lärarnas auktoritet urholkas och studenterna slutar bry sig. Det går inte att snacka sig till en ny och bättre skola. Vad Utbildningssverige behöver är KUNSKAPEN i centrum: Meritokrati istället för meritism! Studenterna som inte klarar kraven måste kunna stoppas UTAN ATT DET PÅVERKAR EKONOMIN! Det är så urbota dumt och borde vara uppenbart för alla, men så länge ansvariga håller god min kommer ingen förändring att kunna komma till stånd!

Ingen tillfällighet

Dagens situation beror inte på tillfälligheter som vi inte kan göra något åt. Sedan införandet av lagen om grundskola 1962 flyttas elever till högre årskurs utan krav på att de ska kunna innehållet i den lägre. I ett halvt århundrade har vi låtsats att ansträngning och kontroll inte behövs utan kan ersättas av stöd. Vågar det vuxna Sverige nu säga att elever måste kunna innehållet i en årskurs innan de kan gå vidare med nästa? Vågar man säga att ingen elev har rätten att med ett störande beteende frånta andra elever deras rätt till utbildning? Vågar man säga att det inte går att få en hög utbildningskvalitet om elever och föräldrar kan hota lärare med en anmälan till skolinspektionen?

OECD-rapporten visar indirekt att vuxna i andra länder vågar ta beslut och genomföra dem. Det är dags att sluta låtsas. Experimentet är utvärderat. OECD-rapporten kunde ha hetat Svensk utbildning vid vägs ände.

Allt vi behöver veta om problemen vet vi, och det krävs som sagt inga raketforskare för att lista ut vad som behöver göras. Det krävs bara några få saker, för det första att kunskapen ställs i centrum. För det andra att ekonomi och resultat inte ska påverka varandra. Två mycket enkla åtgärder som kan införas redan på måndag och som skulle få effekt omedelbart, för det skulle ge oss lärare makten tillbaka och det skulle tvinga studenterna att ta det ansvar för sitt eget lärande som de i dagens system helt fråntagits. Det är inte svårt, inte på något sätt. Och det gör det hela än mer tragiskt!

Meritismens förödande konsekvenser för kunskapen, samhället, framtiden

Försvaret för kunskapen är det som just i dessa uppsatshandledningstider framstår som allra viktigast. Jag orkar helt enkelt inte tänka på något annat, även om jag kanske borde. Eller, det handlar om att jag inte vågar tänka på något annat. För tar vi inte tag i detta och gör något kommer inget av det vi tar för givet idag att finnas kvar. Skillnaden mellan att lära sig svåra saker, och att avstå, glömma eller inte orka, är skillnaden mellan ett dynamiskt kunskapssamhälle, och en vegeterande och okritiskt konsumerande massa som bara lyder. Och kunskapen kräver tid, energi, intresse och en vilja att lära. Att bara följa minsta motståndets lag kräver inget av detta, att låta någon annat ta ansvar och göra det (vad det nu är man har i åtanke), är enkelt, därför kommer ignoransen alltid att ha ett försprång, liksom ojämlikhet, ojämställdhet och så vidare. De rika tenderar att bli rikare och fattigdomens tenderar att sprida sig. Om, säger om, ingen gör något. Passivitet och delegering av ansvar löser inga av de problem som ihärdigt debatteras i samhället idag. Bara aktivitet, kunskap och kritisk analys. Därför vågar jag inget annat än att orka. Därför skriver jag ännu en bloggpost om kunskap, för det är nyckeln till allt: hållbarhet, jämställdhet, mångfald, trygghet och minskade klyftor.

Igår i DN fanns en artikel som handlar om kunskap, författad av Roland Paulsen, som är ett ljus i mörkret. Han ser, han förstår och han manar till eftertanke. Hans analyser av livet i Sverige idag är viktiga, och hans lågmälda vilja att samtala om frågorna, problemen, konsekvenserna, är värd all respekt. Utgångspunkten för artikeln är TV-programmet Smartare än en femteklassare, som jag skrivit om här på bloggen tidigare, men den handlar om så mycket mer än det, om resultatet i skolan och skolpolitikens konsekvenser. Det handlar om det samhälle vi alla är med om att bygga genom att leva och verka tillsammans i samtiden, inom gränserna för det som kommit att kallas Sverige, men som i själva verket bara är en social konstruktion.

”Många elever, särskilt de fattiga, förstår intuitivt vad skolan gör med dem. Den lär dem att blanda ihop process med substans”, skrev den katolske anarkisten Ivan Illich i sin bok ”Deschooling society” från 1971. ”Eleven skolas på så vis in i att blanda samman undervisning med lärande, höjda betyg med bildning, ett diplom med kompetens.”

Form vs Innehåll och människans intuitiva känsla av att något är fel. Det ena kompenserar för det anda och driver processen till allt mer absurda uttryck. När kunskapen utarmas TALAS det allt mer om Världens bästa skola, om Kunskapsskolan, om betyg från fjärde klass, Pisa och om att återupprätta läraryrkets status. Formen står allt mer i fokus ju mer innehållet krackelerar. Sönderfallet av skolan accelererar när formens löften inte infrias. Det enda som finns att ta till är mer av samma medicin som redan visat sig verkningslös eller menlig för hälsan. Kunskap är skolans innehåll, är det absolut viktigaste. Om skolan inte handlar om kunskap är det ingen skola, utan något annat. Högst oklart vad. Vi närmar oss den situationen med stormsteg. Insikt om vad som händer, om problemet eller riskerna, har som synes funnits länge. Ofta är det så. Ytterst lite är nytt under solen och i samhället, det mesta är varianter på ett begränsat antal grundteman. 

Illich var en av de första att påtala vad man på engelska kallar ”credentialism” – ett begrepp som svenskan inte har någon bra motsvarighet till, men som vi här kan översätta till ”meritism”. I meritismens tidevarv bedyras gärna värdet av kunskap, men med ”kunskap” avses främst formella meriter som utbildningsgrader, betyg och provresultat. Ett typiskt uttryck för meritism är när vuxna skäller på sina barn för att de inte har fått tillräckligt höga betyg. Ett annat uttryck är när vuxna tillsammans kommer överens om att barnen måste pressas hårdare för att leva upp till idén om ”världens bästa skola”.

Begreppet är nytt för mig, men fenomenet är välbekant. Meritism är ett bra ord att tänka med, för det visar med förfärande tydlighet vad det är vi håller på med idag. För den som vill tjäna pengar på skolan kan den aldrig handla om kunskap, för det är ett alldeles för diffust begrepp. Meritism däremot, passar som hand i handske för den som vill locka kunder till sin marknad. Varan man säljer är betyg och examina, som kunden sedan kan använda för att skaffa sig fördelar i samhället. I det spelet är kunskap, kritisk analys och bildning närmast ett problem. Alla förstår vad MVG betyder, eller ett diplom från Handelshögskolan eller Chalmers, även den som är illitterat och helt saknar kunskap förstår meritismens valuta. Kunskap och bildning är något helt annat, som kräver kunskap och bildning för att förstås och accepteras. Därför måste kunskapen ständigt försvaras!

Världens bästa skola fungerar i valrörelser, liksom andra begrepp såsom Flumskolan. Världens BÄSTA skola kan vara helt värdelös, det är som sagt ett relativt epitet helt utan egen mening. Bäst på vad? I förhållande till vad? Det talas det aldrig om, bara om Pisa, som okritiskt accepteras som måttstock. Vi måste bli bättre i Pisas mätningar, det är budskapet. Vi ska jämföra oss med andra, underkasta oss och sluta tänka själva. Meritismen leder till att en sådan logik utvecklas. Den är lika förrädisk som lömsk flugsvamp, som ser ätlig ut men som i själva verket är livsfarlig.

Det som särskilt kännetecknar meritismen är att man avhåller sig från att specificera vilken kunskap som är viktig. Ibland kan de vuxna säga något om att barnen måste kunna ”läsa och skriva ordentligt”. Skälet till att det sällan blir mer konkret än så är enkelt: de vuxna saknar i allmänhet själva den kunskap som de kollektivt avkräver barnen.

På högskolan möter jag dagligen studenter som vill veta EXAKT vad de ska göra och som läser anvisningarna bokstavligt. Fortfarande efter tre år på högskolan måste jag ständigt påminna dem om att det inte finns några absoluta måsten eller totalitära förbud. Vetenskapen (i alla fall inte den vetenskap jag ägnar mig åt, där målet är ny och bättre kunskap) känner inga rigida regler. Fast meritismen finns i akademin också, där den stavas BIBLIOMETRI, målstyrning och kvalitetssäkring, individuella studieplaner och utstakade karriärvägar, som blir smalare och smalare och djupare och djupare tills ingen snart förstår någon annan än sina närmaste kollegor, inom sin specialiserade gren av ämnet man verkar inom. Forskning handlar allt mindre om innehåll och allt mer om form, men den tanken stryper jag innan jag eldar upp mig allt för mycket. Än finns det hopp, och jag möter fortfarande tillräckligt många studenter som lyssnar och litar på mig för att det ska kännas meningsfullt. Årets B-kurs i Företagsekonomi kan komma att bli den bästa. Det har varit en tung resa, med massor av frågor, frustration och formfokus, men nu på sluttampen känns det i alla fall som vi börjar tala om INNEHÅLLET, om KUNSKAPEN. Håller fast vid det halmstrået.

Mitt i ”Smartare än en femteklassare?”, nästan insmusslat som ett practical joke, har man denna gång lyckats locka meritismens talesman, förre utbildnings­ministern Jan Björklund till studion. Björklund ger ett ovanligt ödmjukt intryck. Vi vet vad som väntar honom, snart ska även han få titta in i kameran och erkänna sin underlägsenhet. Visserligen har Björklund redan tänkt ut en ursäkt. Till Aftonbladet (8/2) kommenterade han sin medverkan med att programmet är ”upplagt så att vi vuxna inte kan vinna”. Detta påstående, som alltför väl speglar hur många barn upplever skolan, är dock falskt. För bara några veckor sedan vann en 82-årig kvinna högsta vinsten på 250 000 kronor.

En man, i toppen av utbidningssystemet, som ställt till så mycket, som eldat på raset med sin retorik och sina mål. Björkund talade och talar fortfarande om allt annat än kunskapen, om skolans innehåll. Han är arkitekten bakom dagens skola, där ingen av dem som befinner sig i skolan blir vinnare. Lärarna går på knäna av arbetsbördan och alla krav, samtidigt som de hotas av både ledningen (för att betygen inte blir vad man väntat sig och marknaden kräver) och föräldrarna (som utövar påtryckning för att höja elevens betyg). Det är inte Björklunds fel, det är meritismen som han upphöjt till allmän lag som är problemet. Därför syns ingen ljusning än på länge, för problemen sitter i kulturen, i samhället och hos oss alla. Först när fler än några få eldsjälar värnar kunskapen och intresserar sig för kritisk analys är en förändring möjlig, och då kan det gå snabbt. Den tanken inger hopp, det är den som håller mig vid liv och får mig att orka.

Björklund inleder starkt med att placera ut tre landskap på kartan. Ganska snart börjar dock problemen hopa sig. ”Vilken färg har talgoxens bröst förutom gul?” ”Röd”, svarar Björklund. Det är fel, men tack och lov blir han här räddad av en femteklassare. Även beträffande hur ”jealous” stavas får han ta hjälp av barnen. På frågan om namnet på adjektivets tredje komparationsform skiter det sig slutligen. Påhejad av Lasse Kronér drar Björklund till med ”adverb”. På den stora skärmen lyser femteklassarnas svar. De har alla skrivit ”superlativ”.

De tittare som i detta skede av programmet trycker örat mot tv-apparatens högtalare kommer här höra knallen från en champagnekork läcka ut från kontrollrummet. Vad alla barn haft på känn klar­- görs nu med brutal tydlighet. Inte ens han som tycker att barnen måste jobba hårdare vet uppenbarligen vad han kräver av dem. I ett samhälle där skolstress och betygshets härjar och bryter ner, där de små tvingas till en skolgång som de saknar rösträtt att påverka, manar denna upptäckt till eftertanke.

Mina studenter säger ibland att, "Jag har ju jobbat jättemycket med detta", i förtvivlan över att uppsatsen inte är godkänd. Och jag kan bara maktlöst svara dem att, tyvärr handlar det inte om hur mycket tid eller arbete man lägger ner, det handlar om innehållet och kvaliteten i resultatet. Tiden som läggs ner kan mätas, men inte kvaliteten i arbetet. Betyg kan jämföras, men inte kunskap. Brist på förståelse för detta är grunden till skolkrisen. Meritismen är symptomen, inte sjukdomen. Problemet är inte det svåra, det är enkelt. Det handlar om hur vi ser på kunskap, hur vi definierar skolans uppdrag, och om vad vi anser är viktigast: Form eller innehåll?

Vad är det för kunskap barnen betygsätts och sorteras utifrån? Är den nödvändig för att de ska fungera i samhället? Gör den dem till bättre människor? Övar den dem indirekt i att ”läsa och skriva”, eller är den mest till för att de ska lära sig att ”lyssna på fröken” och ”prata strunt”?

Här finns en möjlighet till substantiell vändning i skoldebatten. Kanske kan vi eftersträva något mer än ”världens bästa skola”? I mitten av detta åtrådda mål tronar ju ett tomt superlativ. ”Bäst” är en komparativ böjning av ”bra”. Den denoterar inget absolut värde. Den är relativ. ”Bäst” kan, till skillnad från ”bra”, innefatta allt mellan himmel och helvete beroende på hur omvärlden ser ut. Att veta hur talg­oxens bröst ser ut är däremot konkret – antingen vet man eller så gör man det inte.

Antingen har vi en kunskapsskola eller också har vi det inte. Det går inte att debattera om den frågan, för svaret på frågan är vi alla med om att skapa genom vårt sätt att i vardagen, ute i samhället, se på och använda oss av kunskap. I ett samhälle där bildning bara är yta och där det bara är vid akademiska högtider som begreppet dammas av, kommer kvaliteten i kunskapen (det vetande som hålls vid liv) att utarmas.

Kunskap och bildning är inget man ska tala om, det är något man gör, använder och brottas med!

Dagens Nietzsche, klokhet 1

Nietzsche läser man inte för att få några svar, man läser honom för att lära sig tänka och för att utmanas intellektuellt. Arbete med texter skrivna av filosofer som Nietzsche är utvecklande, just av det skälet. Därför är det så frustrerande att inifrån tvingas bevittna och delvis själv tvingas vara med och administrera nedmonteringen av den grund som byggts upp i utbildningssystemet och som länge garanterat att kunskaperna och kompetenserna som bland annat Nietzsche förmedlar hålls vid liv. Med evidens som vapen och ekonomin som argument raseras snabbt strukturen som är en förutsättning för framväxten, levandehållandet och utvecklingen av vishet och klokskap. Möjligen finns det plats för den typen av filosofi på kurser i teoretisk filosofi, men det är i så fall bara där. Få saker går mig så ledsen och beklämd som detta. Och det finns inget annat att göra än att ropa i öknen. För klokskap och vishet finns inget annat försvar och inga andra argument än just klokskap och vishet. Kanske är det mänsklighetens största och mest fatala paradox, att avsågandet av den gren som håller oss uppe framstår som det bästa vi kan göra.

Skolan faller sönder framför ögonen på oss, och det enda vi kan göra är att införa mer av samma medicin som försatt oss i den hopplösa situation vi sitter i. Vi borde göra tvärt om, vi borde lyssna mer på och arbeta mycket mer med filosofer som Nietzsche. Inte för att lära oss hur det är, utan för att öka förståelsen för hur det skulle kunna bli. Och framförallt för att lära oss förstå hur man blir en bättre tänkare. Skolan är inget sågverk där stockar klyvs och plank hyvlas för att skapa perfekta byggklossar till en skön ny värld. Skolan är en drivbänk där frön ska planteras och där miljön och förutsättningarna är viktigare än utfallet, på kort sikt. Skolan är inte en plats för bedömning och prestation, det är en plats för skapande och förutsättningen för det är frihet under ansvar. Det är insikter jag fått av att läsa och arbeta med texterna av Nietzsche.

För någon vecka sedan började jag på Ecce Homo, som kan sägas vara Nietzsches "självbiografi". Den börjar med två rubriker, som jag tänkte uppehålla mig vid: Varför jag är så vis, och Varför jag är så klok. Där kan man läsa om vishet, att det handlar om ett slags dubbel kompetens. Vis blir den som kan hantera dubbelhet, som kan upprätthålla dialektiker mellan och som inte faller i fällan att tänka antingen eller. Både och, att kunna hantera det, är en förutsättning för vishet. Livet och tillvaron är full av paradoxer, och tänker man naivt på saken tänker man att något är fel, för så kan det ju inte vara. Varför inte då? Den tanken måste man våga ställa, och man måste vara beredd på att svaret långt ifrån alltid är det man önskar. Så ser livet ut, det levande livet. Det blir inte alltid som det var tänkt, som man vill. Det går inte att kontrollera. Människan är en kulturvarelse OCH ett djur. Människan har BÅDE intellekt och känsla, snille och smak. Samhället och kulturen uppstår mellan dig och mig och alla andra, genom att vi lever våra liv och medan vi ärt fullt upptagna med annat. Kulturen och insikter som dessa kan förnekas, och det gör de, dagligen och stundligen, i politiken, näringslivet och i både slott och koja. Ingen kommer emellertid undan kulturen, ingen undgår sitt och samhällets öde. Den som förstår det är vis, och det gör Nietzsche, han är vis. Därför är det som inspirerande och stimulerande att läsa och arbeta med hans texter, för de öppnar upp och vädrar ut. Dels förstår man vikten av den dubbla kompetensen, dels lär man sig hantera dialektik, paradoxer, konnotationer och kontingenser, allt det som livet och kunskapen uppstår ur.

Nietzsche skiljer mellan vishet och klokskap. Det är viktigt, men det ena förutsätter det andra. Dubbelheten och dialektiken finns som sagt överallt, och det är dynamiken som uppstår mellan som gör oss och det samhälle vi lever i till vad det är och dem vi är.

Varför är jag så klok?

-- Varför jag vet lite mer? Varför jag överhuvudtaget är så klok? Jag har aldrig grubblat över frågor som inte är några. -- jag har inte slösat bort mig.

Här, i dessa rader, ryms ett helt universitet. Detta är den enda pedagogik vi behöver, insikten om att tänkande är människans sätt att leva och hantera tillvaron. Skolan håller idag på att raseras just för att tänkande, kritiskt tänkande som kritiskt ÄVEN till sina egna premisser, är satt på undantag. Tänkande betraktas idag som en onödig lyx, som något som får anstå till nästa högkonjunktur. Skolans uppdrag är att förmedla kunskap, så snabbt och effektivt som möjligt. Det är som att kasta pärlor för svin, och det är du och jag som är både grisarna och pärlkastaren. Kunskap är inget värt om ingen kan hantera den. Information blir bara ord och instruktioner för den som inte förstår. Dagens skola fostrar regelföljare, skapar människor som gör och tänker rätt, så snabbt och effektivt som möjligt. Ingen gör detta mot oss, vi gör det med och mot oss själva, genom att acceptera tanken på att pengar är ett mål i sig, istället för ett medel. Det tar tid att tänka, men i en kultur där tid är synonymt med pengar kommer den rådande logiken att få priset att framstå som allt för högt. Inget kan vara mer fel, men det krävs en dubbel kompetens för att se och förstå, och för att kunna bjuda motstånd. Se där, ännu en av livets alla paradoxer.

Jag skulle inte i efterhand vilja lämna en handling i sticket, jag skulle föredra att principiellt utesluta den dåliga utgången, följderna från värdefrågan. Inför den dåliga utgången förlorar man alldeles för lätt den rätta blicken för vad man gjorde: ett samvetskval tycks mig vara ett slags "ond blick". Att så mycket mer hedra något som slår fel, eftersom det slog fel -- det hör snarare till min moral. --

Om vi drog lärdom av misstagen, om vi istället för mer av samma satsade på annat, på något helt nytt eller på gammal beprövad visdom och klokskap, som till exempel att lära sig tänka, inte rätt utan att tänka fritt (som Nietzsche uppmanar oss till), då hade alla problem i skolans värld kunnat göra oss både mer kloka och mer visa. Om vi lärde oss att misstag är den bästa pedagogiken. Om vi lärde oss att inte förakta den som misslyckats, utan lyssna, lära och dra nytta av misstagen. Då skulle ett annat, bättre och mer hållbart samhälle snabbt kunna växa fram. För det fundament ett sådant samhälle vilar på är en stadig grund att stå på, som ingen paradox råder på. Ansvar är inte att avgå eller avsätta den som gjort fel, många har fått för sig idag, utan att dra lärdom och delta i arbetet med att ställa tillrätta det som raserats på grund av att besluten som togs inte ledde till önskat resultat.

"Gud", "själens odödlighet", "frälsning", "hinsides", idel begrepp som jag inte ägnat någon uppmärksamhet, inte heller någon tid, inte ens som barn, -- jag var kanske aldrig barnslig nog för det? -- Jag känner överhuvudtaget inte till ateismen som resultat, än mindre som händelse: hos mig är den en instinktiv självklarhet. Jag är allt för nyfiken, alltför frågvis, alltför övermodig för att nöja mig med ett knytnävssvar. Gud är ett knytnävssvar, en ofinkänslighet mot oss tänkare --, i grunden rentav blott ett knytnävens förbud mot oss: ni skall icke tänka! ...

Gud är död, men tron på Sanningen lever och den tar inte bara död på nyfikenheten, den krossar också allt motstånd, alla försök att ifrågasätta och sätter med ett knytnävsslag den som vågar ställa kritiska och utmanande frågor på plats, en gång för alla. Frågan om livets mening är en fråga utan givet svar, med andra ord är det en filosofisk fråga, just en sådan fråga som Nietzsche lär oss hantera eller som vi lär oss själva hantera genom att lyssna på och jobba med Nietzsches ord och tankar. Den som är vis blir klok, och den som använder insikterna som livet och alla dess erfarenheter det ger en, blir klokare och kan utveckla visheten mer.

Vad vi och skolan behöver är inte fler betyg, inte mer evidens, utan förmåga att lyssna, dra lärdom och tänka. Vi behöver bli bättre på att ställa frågor, tänka kritiskt och hantera osäkerhet och paradoxer. Livet är inte en gåta som kan lösas, det är ett mysterium och en utmaning som bara kan hanteras. Kultur är inget man blir klar med, det är något man ständigt måste arbeta med, och det är i och genom det arbetet som visheten och klokskapen växer till sig, om förutsättningarna är gynnsamma.