Kvalitet och konkurrens

Akademin liknar, med maktens goda minne och helt i enlighet med konkurrenslogiken, allt mer en produktionsenhet, en väloljad (kunskaps)industri. Återkommer ofta till tanken på att det vi sysslar med på högskolan är lean produktion av kunskap. Marginalerna minskas och vardagen regleras allt mer i detalj, tidsvinster görs överallt och det finns ingen ände på besparingsivern, ingen bortre gräns. Allt antas alltid kunna göras lite snabbare, till ett lite lägre pris. Därför finns idag allt mindre tid för eftertanke. Kvalitetssäkringsprogram ersätter allt mer eftertanken, kritiskt tänkande och marginaler. Ansvaret för upprätthållande av kunskap delegeras därigenom till systemet, vilket innebär att ingen har eller kan ta ansvar. Effektivitet är ledordet och alla offentliga organisationers mantra är snabbare, mer, billigare. Konkurrenstänkandet som sprider sig bidrar till känslan av att väggarna och taket tränger sig på. Platser och tid för att andas blir allt svårare att finna på jobbet. Tänka, läsa och fördjupa kunskaper, förkovra sig och studera för lusten att lära, får man göra på fritiden idag. För det är naturligtvis inte så att behovet av kunskap och kvalitet har minskat. Tvärtom! Men konkurrensen tvingar fram dessa effekter, som paradoxalt nog kräver reflektion och tid för analys för att avslöjas. Därför blir det svårare och svårare att värna kvaliteten i arbetet ju mer kvaliteten behöver värnas, och att det utsatta läget påkalla uppmärksamhet och peka på kulturens komplexitet är liktydigt med akademiskt självmord. Där är vi idag, vid randen av avgrunden. Än står vi på gränsen och balanserar, men läget är allvarligt.

Tron på kvalitetssäkringens tillförlitlighet och målsäkringsarbetets precision är utbredd och motiverar effektiviseringsivern ytterligare. Åtgärderna och det ständiga omorganiseringarna påverkar inte kvaliteten och kunskapen, utfallet av det akademiska arbetet. Det är den allmänna åsikten, tills motsatsen bevisats. Det är vad allmänheten indoktrineras att tro. Det finns ingen möjlighet eller något intresse hos någon att resa invändningar, inifrån akademin. Utvärdering av verksamheten genomförs av externa aktörer och styrningen sker från Utbildningsdepartementet. Ansvaret sprids härigenom ut på ett sätt som gör att alla kan svära sig fria eller skylla på andra. Konsekvensen blir att ingen styr och ingen tar ansvar, och kvaliteten blir lidande. Problemet är att vi gör detta med öppna ögon, mot bättre vetande, och vi gör det med och mot varandra. Ingen annan än vi själva blir lidande och får bära kostnaderna för reformerna. Vi sitter med andra ord fast i en intellektuell låsning. Vi måste bryta den onda cirkel vi hamnat i!

Att vara forskare idag liknar på många sätt arbetet på något av tillverkningsindustrins löpande band. Akademin levererar artiklar och utredningar, vilka används för att motivera politiska och ekonomiska beslut som tagits i ett tidigare skede. Överflödet av artiklar gör att makten kan välja och vraka i utbudet tills man hittar en studie som stödjer beslutet, och tid för att kontrollera relevansen i valet finns inte och dessutom antas alla artiklar som publicerats hålla samma klass. Kritiskt granskning överlåts allt mer åt journalister, som liksom akademikerna dignar under samma ekonomiska krav på avkastning som tvingar dem att skriva kortare, snabbare och allt mer populistiskt, klickvänligt och enkelt. Samhället består av kommunicerande kärl. Allt och alla hänger ihop.Är det verklig kvalitet vi vill ha måste den frågan tas på STÖRSTA allvar och insikten om att det inte finns några genvägar måste få tid att sjuka in. Först då kan det mödosamma arbetet med att skapa andra system för skapande, säkring och upprätthållande av verklig kvalitet inledas.

Samhället urholkas idag inifrån, av sina egna krav. Ingen styr processen, den är självgenererande. Ingen ond kraft eller individ finns därför att skylla på. Alla är vi medlöpare och understödjer mer eller mindre processen, i och genom att vi lever våra liv fullt upptagna med att få pusslet att gå ihop. Ingen ändring av förhållandena finns i sikte, men allt kan ändå förändras snabbt. Av krav som uppstår som en konsekvens av inre spänningar kan en helt ny syn på saker och ting utvecklas och behov av nya sätt att organisera akademin skapas, fort. Hoppet är det som håller en uppe och det enda man har att klamra sig fast vid. Det kan bli bättre, det måste bli bättre. Kan vi bara förmå oss inse att kvalitet inte går att beställa fram eller skapa modeller för och kan vi ta oss den tid som krävs för att insikten fullt ut ska förstås i hela sin vidd och komplexitet, kan allt förändras snabbt. Kvalitet växer alltid underifrån, ur passionen för, vad det nu är man brinner för. Kvalitet kräver en del, men betalar mångfalt igen. Effektivitet och lönsamhet däremot lovar en massa, men ger sedan långt mindre tillbaka än det kostar.

Jag ser ett tydligt samband här. Tänk om akademin var en plats där forskare fick drivas av sin passion för kunskap och lärande, och tänk om kvaliteten sattes i första rummet? Tänk om politiker och andra makthavare litade på forskare och lät lärare utforma sin vardag och verksamhet efter eget huvud, utan krav på produktion av standardiserade enheter och på förhand definierade mål. Tänk vilket samhälle som skulle kunna växa fram som en konsekvens av ett sådant perspektivskifte. Tänk vilka möjligheter, till ökad folkhälsa, bättre kunskap och förutsättningar för långsiktig hållbarhet som ligger däri. Det krävs inga stora insatser för att vända utvecklingen, inga kostsamma reformer, bara en tankemässig omsvängning hos fler av oss, i vardagen.

Ur insikten om att kvalitet är obestämbart och diffust kan en annan kultur växa, som sätter värde på andra saker än konkurrenslogiken. Om kvalitet var det övergripande målet skulle allt som inte leder till ökad kvalitet sorteras bort. Om kvaliteten stod i centrum skulle utvecklingen vändas, marginalerna skulle öka, liksom intäkterna, lönerna och skattebasen. Om det som idag betraktas som kostnader istället med rätta betraktas som investeringar i en gemensam framtid skulle efterfrågan på kunskaper som verkligen fungerar öka och ansvaret för lärande och kunskapsutveckling skulle därmed förläggas där det hör hemma, hos ansvarsfulla individer som vill vara med och bygga ett bättre samhälle för alla. Engagemanget för det som alla är beroende av skulle öka, liksom kunskaperna.

Den tanken är i alla fall värd att testa, för den logik vi lever med idag fungerar uppenbarligen inte och de enda som försvarar staus quo är de som förlorar på att logiken överges.

Konkurrens och kvalitet

Konkurrens är en sak, en logik och ett sätt att tänka och agera. Kvalitet är något helt annat, mer av en känsla. Alla som har försökt hitta en klar och allmängiltig definition på begreppet kvalitet har gått bet. Kvalitet är flyktigt, diffust och en egenskap som är kontextbunden. Äpplen och päron alltså, två helt skilda aspekter av kultur. Ändå för vi dem samman, ändå utgår vi okritiskt från att det ena leder till det andra, att det existerar ett kausalt samband mellan konkurrens och kvalitet.

Arrangemanget utgår från ett fundamentalt och förödande tankefel. Och när de förväntade resultaten uteblir finns ingen plan B, så då intensifieras konkurrensen i en fåfäng förhoppning om att kvaliteten ska komma om bara konkurrensen blir tillräckligt hård. Alla ska konkurrera, överallt. Ingen är ju motståndare till kvalitet, så vad annat finns att göra? Jo, det ska jag tala om. Dagens bloggpost handlar om det obefintliga sambandet mellan konkurrens och kvalitet och om alternativa metoder för att uppnå bästa kvalitet, i första hand i utbildningssystemet och i forskningen, men även på andra håll.

Utgångspunkten för resonemanget är att det handlar om människor, om det som händer mellan människor. Såväl konkurrens som kvalitet är mellanmänskliga fenomen och handlingar, och det handlar om relationella egenskaper. Konkurrera gör människor mot varandra, och kvalitet är en kollektiv, kulturell överenskommelse. Detta gör att både kvaliteten och konkurrensen kommer att se olika ut beroende på vem som konkurrerar, vad konkurrensen handlar om och vilka som bedömer resultatet. Inget av detta är givet på förhand, det avgörs i stunden, mellan de berörda parterna. Kulturen sätter ramarna, bestämmer reglerna och utgör måttstocken när frågan (om kvalitet uppnåtts och om parterna uppträtt etiskt riktigt i kampen) slutligen avgörs.

Konkurrens, vad är det? Kamp och tävlan mellan två eller fler parter som vill vinna. Det jag vänder mig mot är att fokus hamnar på vinsten. Kontraktet ska bli vårt, kosta vad det kosta vill. Problemen som eventuellt uppstår som ett resultat av att vi kämpar om signaturen med likvärdiga konkurrenter får vi ta itu med sedan, när kampen vunnits. Detta upplägg gör att det oerhört lätt skapas en känsla av att allt är tillåtet, i kampens hetta. Orsaken till detta är att syftet är så gott. Kvaliteten blir ju bättre, kostnaderna (för samhället, om det handlar om en upphandling) lägre och utförandet effektivare. Ingen vill ha sämre, dyrare och ineffektiv ... vad det nu är man konkurrerar om. Det finns således inget inneboende moment i upplägget som kan stoppa processen om den går överstyr. För ju mer konkurrens desto bättre (kvalitet), så är det bestämt och den "sanningen" kan och får inte ifrågasättas. Alltså ser vi idag, på allt fler områden, en kollektiv kamp till döds. En evig jakt mot effektivitetens och kostnadernas absoluta nollpunkt. Vi har skapat en kultur och ett samhälle där ingen någonsin kan slå sig till ro eftersom konkurrensens kvarnhjul mal överallt, hela tiden. Alla tvingas ständigt anstränga sig mer för att inte bli en förlorare. Alla kontrolleras, utvärderas och känslan av att vara påpassad tar sig innanför huden och påverkar en även hemma i ensamhet.

Hur ser det ut i och hur påverkas skolan av tankemodellen. Betyg är ett hett ämne i dessa dagar, och kraven på fler betyg, tidigare ligger helt i linje med konkurrenslogiken. Björklund är positiv till betyg och han skyr inga medel i kampen. Han bryr sig inte ens om vad forskare på området säger, för alla som ifrågasätter paradigmet har fel, per definition. Läser i SvD vad Christian Lundahl som forskat om betyg och som utvärderat olika länders bedömningssystem säger.

Vissa länder med tidiga betyg ligger högt i resultat, men det går inte att se något samband på gruppnivå. I stället är det annat i ländernas skolsystem som påverkar resultaten, menar forskarna.

– De här jämförelserna, som ofta görs i politiken, är problematiska. Det kan funka bra med exempelvis tidiga betyg eller uppförandebetyg i ett land, men att det ger bra resultat där betyder inte att det kommer att göra det i Sverige, säger Christian Lundahl, professor i pedagogik vid Örebro universitet som håller i forskningssammanställningen.

– Man bör vara väldigt försiktig med att säga att så här gör de i en del länder och då får de här resultaten. Den forskning som jobbar med landjämförelser brukar varna för det.

Ett lands kultur, traditioner och historia ligger bakom hur utbildningssystemet ser ut och vad som fungerar, menar han. Det är heller inte alltid samma sak som jämförs i de olika länderna. Ibland kan det handla om skriftliga omdömen, trots att ett land kallar det för betyg. Det kan också handla om att man sätter betyg i några enstaka ämnen i lägre årskurser.

Det betygsforskarna däremot ser är att inget annat EU-lands betygssystem verkar ha reformerats lika intensivt som det svenska. Utifrån slutsatserna varnar de nu politikerna för att gå för snabbt fram.

– Att i nuläget gå ner i åldrarna med betyg, när det finns så tydliga varningssignaler i forskningen – framför allt med hänsyn till dem som har det svårast i skolan, tycker vi inte är att följa idén att skolan ska vila på vetenskaplig grund, säger Christian Lundahl.

Den enda vi vet och kan säga säkert är att ingen vet exakt vad som leder till bättre kunskaper och god kvalitet i skolan. För det handlar inte om det, det handlar om konkurrens. För konkurrens leder till kvalitet, för så är det bestämt och alla som ifrågasätter den heliga övertygelsen har fel, även om forskning entydigt visar något annat. Det handlar om makt och det handlar om kultur. Friskolereformen är samma andas barn och den motiveras med samma argument: Låt utförarna konkurrera så ökar kvaliteten. Det som gör den frågan särskilt problematisk är att kvaliteten i skolan är en parameter som inte kan eller får konkurrensutsättas, för den är reglerad i lag och läroplan. Skolan ska vara likvärdig för alla, oavsett utförare. Det man konkurrerar om är således något annat, och det är högst oklart vad. Tydligast handlar det om om politiker som konkurrerar om väljare genom att erbjuda valfrihet, vilket är en minst sagt krystad logik. När skolorna konkurrerar med varandra och när det handlar om deras egen (ekonomiska) överlevnad kommer sådant som betyg, datorer till eleverna och annat att bli betydelsefullt. Kunskapen hamnar därigenom allt längre från fokus, med ansvarigas goda minne, för den aspekten har inte med saken att göra. Kunskapen garanteras av upplägget och i utförandet. För detta finns det heller inga belägg, det finns däremot gott om indikationer på motsatsen, på betygsinflation och sjuknade kunskaper.

Forskningen är också konkurrensutsatt. Och det gör att allt mer fokus riktas mot annat än kvaliteten i arbetet, för det är i enlighet med rådande kulturellt upprätthållna logik garanterad i upplägget och utförandet. Konkurrensen leder till att forskare måste producera sådant som kan mätas, för annars går det inte att konkurrera. Kunskap, kvalitet och verkligt vetande är alldeles för diffust för att konkurrera om. Därför räknas det antal artiklar och citeringar, och därför jämförs storleken på forskningsanslagen, för det är det enda som går att konkurrera om. Att ingen lyckats visa att det per definition leder till mer och bättre kunskap och kvalitet spelar ingen roll, för den frågan är tabu. Och det spelar inget roll att bildningen satts på undantag och humaniora marginaliseras allt mer, som en konsekvens av konkurrenslogiken. Kartan gäller oavsett hur terrängen ser ut, för så är det bestämt. Den som inte gillar läget får söka sig någon annanstans.

Resten av samhället så, hur ser det ut där? Alla krigar mot varandra om ett stadigt krympande antal anställningar och det man konkurrerar med är lönen och effektiviteten. När företagen tvingas pressa sig allt mer för att vinna kontrakten pressas de anställda allt mer, enligt logiken att det är bättre att ha ett jobb än att inte ha något. Och när livets oförhandlingsbara krav pockar på uppmärksamhet riktas blickarna mot skatten, och politikerna som också konkurrerar lockas att lova sänkningar, som leder till att konkurrensen blir ännu lite hårdare. Ingen vinner på detta. Eller vänta lite, alla är så klart inte förlorare. Direktörerna och styrelseproffsen klarar sig alltid, för de tjänar på att insynen i företagen är dålig. Och det måste den vara, för annars tillintetgörs konkurrensen. Därför kan det som händer i SCA fortgå, med maktens och allmänhetens goda minne, för konkurrens är per definition bra och alla som ifrågasätter den logiken betraktas som bakåtsträvande glädjedödare. Därför blir jag glad när jag läser en kritisk och väl underbyggd analys av fenomenet i SvD. Där skriver Helena Sundén (generalsekreterare för Institutet mot mutor) bland annat följande.

Det är inte för att en transparent företagskultur är viktig i största allmänhet som det är så nödvändigt att frågan om bolagschefernas jaktresor kommer upp till ytan.

Och det är inte för att det finns något självändamål i att hänga ut enskilda politiker som tycks företräda sina privata intressen som frågan om jäv och intressekonflikter ständigt återkommer i debatten.

Det är för att korruptionen i sig, oavsett var den smyger sig in i vårt samhälle, är ett virus som slår så hårt att den kan skada allas vår tilltro till demokratin och till våra demokratiska värderingar.

Står vi fast vid att konkurrens per definition är bra tvingas vi acceptera att transparens, tillit och trygghet är dåligt och ska motarbetas till varje pris. Det sättet att resonera resulterar i att det växer fram en kultur som gynnar egenskaper som jag har svårt att se att någon tycker är positiva. Ändå fortsätter vi, förblindade av övertygelsen om att konkurrens leder till kvalitet, överallt, alltid.

Frågan om vad kvalitet är lämpar sig synnerligen illa för att avgöras i konkurrens, det är en alldeles för komplex fråga som riskerar att krossas mellan kombattanter som i stridens hetta bara har en enda sak för ögonen, att vinna, till varje pris. Samtal är ett mycket bättre sätt att tänka och agera, både i skolan, forskningen, arbetslivet och samhället.

Ansvar och kontroll

Ansvar är ett ord som används flitigt i idag, överallt. Tyvärr är det just ett ord som används flitigt, för i praktiken handlar det inte om människor som verkligen tar ansvar, utan snarare om tal om ansvar som någon annan ska ta, och om kontroller av att andra tar det ansvaret. Som idag, på Brännpunkt, till exempel, där representanter för Naturvetarna skriver om högskolornas ansvar för att arbetslivsanknyta utbildningarna.

Det är hög tid för lärosätena att ta sitt ansvar och säkerställa utbildningskvaliteten genom att se till de studenter som examineras är väl förberedda för arbetslivet, oavsett om de kommer att arbeta inom eller utanför akademin. I dag är det så att yrkesprogram inom det naturvetenskapliga arbetsområdet har betydligt bättre arbetslivsanknytning. Detta trots att naturvetare som läser på generella program många gånger har ett större behov av bra karriärstöd, eftersom de själva i högre grad måste besluta vilka kurser de ska läsa, vilken bransch de ska arbeta inom samt i vilken roll. Att det är svårare att erbjuda bra arbetslivsanknytning på utbildningar där det finns många olika karriärvägar är ingen ursäkt för att lämna studenterna i sticket.

Visst finns flera goda exempel på lärosäten och utbildningar som tar sitt ansvar, men för den som ska välja utbildning i dag är det i stort sett omöjligt att ta reda på hur karriärvägar och möjligheter att få ett jobb ser ut för olika utbildningar.

Naturvetarna föreslår därför att ansvariga för akademiska utbildningar får ett tydligt uppdrag att undersöka hur de går för de studenter som gått utbildningen, att använda denna information för att utveckla utbildningskvaliteten samt att se till att saklig information om karriärmöjligheterna finns tillgänglig för såväl nuvarande som blivande studenter.

Ansvaret för att studenterna ska lyckas, i utbildningen och på arbetsmarknaden, anses här vara högskolans. Det är med andra ord lärarnas fel om studenterna inte lyckas. Jag känner igen detta sätt att resonera kring studier och ansvar för resultatet från min vardag som lärare på högskolan. Jag känner det ända in på huden, kraven på hur jag som lärare ska ta ansvaret. Det påverkar mig och det går ut över glädjen i arbetet, för när jag var student tog jag själv det fulla ansvaret för mina studier på högskolan. Jag läste för min skull, på mina premisser och med mina egna mål i fokus. Jag kämpade på egen hand för att uppnå mina mål och jag KRÄVDE inget annat än inspirerande föreläsare och god kvalitet på böckerna som kurserna byggde på. Ansvaret för resultatet var helt och hållet mitt.

Ansvaret är fortfarande mitt, uppenbarligen. Fast nu ansvarar jag inte bara för mig själv, utan även för studenternas resultat, och inte bara det utan även (om man väljer att lyssna på Naturvetarna) för deras framtida arbetsliv. När tänker sig dagens "studenter" att de ska bli vuxna och ta ett eget ansvar, för sina egna liv? Eller är det ett ansvar som arbetsgivarna ska ta över från oss lärare på högskolan?

Allt detta ansvar som någon annan ska ta leder till allt fler kontroller av allt fler människor och allt fler uppgifter. Ju mer ansvar jag förväntas ta, desto mer kontroller måste jag underkasta mig. Och tiden som finns kvar för att faktiskt hålla mig uppdaterad kring mitt ämne och det jag undervisar om krymper. När ansvaret är mitt måste jag arbeta på ett annat sätt som lärare, än när ansvaret är studentens. Om jag ska ansvara för att någon annan gör det hen ska och om resultatet av mitt arbete kontrolleras kommer mitt fokus och min tid oundvikligen att riktas mer mot det än mot kunskapen som all utbildning handlar om. Hur kan någon få för sig att det är rätt väg att gå?

I dagens SvD intervjuas Gustav Fridolin, om sin syn på skolan och om planerade reformer. Han svarar bland annat så här, vilket får mig att tänka vidare kring ansvar och kontroll.

Regeringen och Gustav Fridolin har riktat hård kritik mot att oppositionen tänker driva igenom betyg i årskurs 4, trots att både lärarfack och majoriteten av remissinstanserna är emot.

Själva har de argumenterat för obligatorisk gymnasieskola, trots kritik.

– Det handlar om att signalen till en 16–17-åring, att slutar du gymnasiet så löser det sig i alla fall, är väldigt falsk. För de flesta löser det sig inte.

Men är det rätt att tvinga kvar en skoltrött elev?

– Det viktigaste är vad som händer i grundskolan. Men det handlar också om att göra insatser så att eleven fortsätter att komma till skolan, i stället för att sända signalen att det funkar att lämna. Det blir ett tryck på kommuner och skolor att göra det som krävs för att eleven ska gå kvar.

Insatser, ansvar och kontroll. Skolan åläggs och som vore det den självklaraste sak i världen ansvaret för elevernas resultat. Genom ökade kontroller av skolan tänker man sig att studenterna ska lära sig mer och bättre, tänker man sig att kunskapen i samhället ska öka. Genom att ta ansvaret från den som ska lära, och genom att lägga ansvaret för elevernas kunskapsutveckling på lärarna, tänker man sig på fullaste allvar att Sverige ska bli en KUNSKAPSnation. Hur är det möjligt? Hur gick det här systemskiftet till?

Jag ser det som ett uttryck för maktens inneboende vilja till mer makt. Och makt får man genom att lova väljarna guld och gröna skogar. Kan man dessutom lämpa över ansvaret för vallöftenas uppfyllelse på någon annan har man skapat en formel som garanterat ger önskat resultat, det vill säga mer makt och bibehållen makt.

Kunskap växer emellertid underifrån, ur individens inneboende lust att lära. Den lusten mixtras det med i dagens skolpolitik, från både höger och vänster. Ansvaret för lärandet menar både den förre och den nye utbildningsministern vilar på läraren, på skolan, på samhället. Så ser dagens skolpolitik ut, den utkräver ansvar från den som inte har det, och lovar saker som inte går att lova till människor som inte antas bry sig. Jag kan inte tolka det på något annat sätt än att ALLA lämnar eleverna och studenterna i sticket. Den som lämnar skolan och utbildningssystemet utan att kunna ta eget ansvar kommer aldrig att klara sig på arbetsmarknaden och kommer aldrig att kunna bygga ett hållbart samhälle.

Det finns inga genvägar till kunskap, bara hårt, individuellt arbete. Eget ansvar, för den personliga kunskapsutvecklingen, det är vad skolan ska fostra eleverna till. Skolan ska inte ha ansvar för resultatet, utan för utförandet och för miljön där eleverna själva ska lära. Ansvaret måste hela tiden öka, för att på högskolan helt och hållet vara studentens. Bara så kan självständiga, kritiskt skolade och hårt arbetande, ansvarstagande medborgare fostras. Det är vad Sverige behöver för att återta tätpositionen i världen, för att återigen bli en nation där KUNSKAPEN värnas och står i centrum.

Dagens Nietzsche, om ressentimentet 2

Fortsätter utforska ressentimentet i denna den andra posten i en serie av tre. Vad är det vi har att göra med? Ett slags avundsjuka, men en mycket speciell sådan, nämligen den svages känsla av bitterhet gentemot den eller dem som (omedvetet?) upplevs starkare och överlägsen. Begreppet kan användas på olika sätt. Jag väljer att använda det som analytiskt redskap, för att undersöka samtiden och det som händer i dessa omvälvande dagar. Valet i Grekland kan möjligen användas som ett aktuellt exempel på hur ressentimentet kan ta sig politiska, samhällsförändrande uttryck. Det som ser ut att vara en egen rörelse, framdriven av egen kraft, med stöd i egna visioner och handlingsplaner, visar sig vid närmare eftertanke bara vara ett slags reaktion på relationen mellan EU/Tyskland (den mäktige och överlägsne) och Grekland. Samma reaktiva politik bygger SD sina framgångar i valet förra året på, och försöker de göra politik av. Det resulterar inte i några egna förslag, utan bara i affektiva reaktioner på allt det som anses vara oförrätter riktade mot dem och deras kränkta "rättigheter". Detta ser jag som uttryck för det Nietzsche kallar slavuppror och slavmoral. Vita kränkta män har alltså funnits i alla tider och är ingen ny företeelse.

Om det förnäma värderingssättet föregriper sig och försyndar sig mot realiteten, så sker detta i förhållande till en omgivning som det inte känner tillräckligt väl, ja som det milt sagt värjer sig mot att verkligen lära känna: det missförstår under vissa omständigheter den omgivning som det föraktar, vilket är gemene mans och det lägre folkets; å andra sidan måste man ta i beaktande att affektionen i föraktet och i den nedlåtande och överlägsna blicken, under förutsättning att den förfalskar bilden av den föraktade, står långt tillbaka för den förfalskning med vilket det undertryckta hatet, den vanmäktiges hämnd förgriper sig -- in effigie naturligtvis -- på sin motståndare.

Det är den lates, den korkades och den icke-reflexives moral. Och det enda verksamma vapnet för att hindra ressentimentets spridning är en skola värd namnet, som sätter kunskapen i centrum. Allt tal om effektivisering av utbildningssektorn är tecken på en rörelse mot ignorans och ovilja att anstränga sig. Ressentimentet är den breda vägen, är en enkel lösning som ger upphov till fler problem än den löser. Allt är någon annans fel! Så resonerar den som inte tänker längre än näsan räcker.

I själva verket är det för mycket slarv, för mycket lättsinne, för mycket av sidoblickar och otålighet inblandat i föraktet, ja till och med för mycket av egen lyckokänsla, för att det skulle vara i stånd att omvandla sitt objekt till en vrångbild och ett odjur. Man ska inte förbise de närapå välvilliga nyanser som till exempel den grekiska adeln lägger in i alla ord med vilka den skiljer ut lägre folk från sig själv; hur beklagan, hänsyn, överseende av olika slag ständigt blandar sig däri och sockrar dem tills närapå alla ord, vilka tillkommer gemene man, slutligen är liktydiga med "olycklig" och "beklagansvärd" (jämför deilos, deilaios, poneros, mochtheros, de två sista kännetecknar egentligen gemene man som arbetsslav och lastdjur) -- och hur å andra sidan "dålig", "simpel", "olycklig" för det grekiska örat aldrig har upphört att klinga i en ton med en klangfärg i vilken "olycklig" överväger: detta är ett arv av det äldre, ädlare, aristokratiska värderingssättet, som inte förnekar sig ens i sitt förakt (-- filologer kan påminnas om i vilken mening oizyros, anolbos, tlemon, dystychein, xymorfa används).

Den som beklagar någon annan gör det alltid uppifrån, men det betyder inte att ressentimentet är den överordnades känsla, för den som verkligen är överordnad behöver inte ömka eller beklaga, hen går sin egen väg, följer sina visioner och bygger något eget och framtidsinriktat. Ressentimentet bottnar i den underordnades längtan efter den tid som flytt, det som en gång var men som nu är historia. Den som riktar sitt fokus mot andra, som ska lösa problemen åt en, eller som ska plockas bort för att återupprätta den förlorade ordningen, drivs av lättsinne, slarv eller informerat ointresse. Det är ingen grund att bygga något varaktigt på!

De "välborna" kände sig som just de "lyckliga"; de behövde inte först genom en blick på sina fiender på ett konstgjort sätt konstruera sin lycka, intala sig den under särskilda omständigheter, ljuga sig till den (så som alla ressentimentmänniskor brukar göra); fullproppade med krafter och följaktligen med nödvändighet fullt aktiva människor, visste de likaså att inte skilja handlandet från lyckan, -- att vara verksam hör för dem med nödvändighet till lyckan (därav innebörden i eu prattein) -- Allt detta som raka motsatsen till "lyckan" för de vanmäktiga, nedtryckta, de av giftiga och fientliga känslor uppsvällda människorna, för vilka den i huvudsak gör sig gällande som narkos, bedövning, vila, frid, "sabbat", själslig avkoppling och i sträckning av lederna, kort sagt: passivt.

Verklig lycka och ett hållbart samhälle kan bara byggas på den grund som en djupt känd självkänsla medför. Och den känslan växer inifrån, av insikt, kunskap och förståelse för vad det innebär att leva som människa. Ressentimentet uppstår i förljugenheten, där och när alla fel är någon annans. Om bara ..., så skulle jag kunna bli lycklig. Men det är ingen lycka, det är en fåfäng jakt på en omöjlig dröm.

Turerna här under hösten, kring styrelsen för SCA, kan sägas vara ett annat uttryck för hur under- och överordning kastas om, även om makten på ytan ser ut att vara intakt. Läser i DN om hur Sverker Martin-Löf uppenbart har tappat kontrollen och hur han reaktivt låter ressentimentet styra.

Om man som Sverker Martin-Löf vikt så stor del av sitt liv åt ett företag identifierar man sig givetvis starkt med bolaget. Trots sin position som ordförande i Industrivärden och många tunga styrelseuppdrag, till exempel Ericsson och ­Skanska, är det SCA som är närmast hans hjärta.

De uttalanden han har gjort senaste dygnet tyder på att han har liten insikt om att han själv bidragit till sitt nesliga fall. Det är ett ”kuppartat mediedrev” och ”otroliga resurser bakom”.

Kombinerar man det med att han häromdagen sade till Dagens Industri att ”vi har uppgifter om elektronisk avlyssning” kan man leka med tanken vem som skulle vinna på Sverker Martin-Löfs sorti: Anders Nyrén som får bli ordförande för Industrivärden, Pär Boman som får bli ordförande i SCA och Handelsbanken eller Fredrik Lundberg som flyttar fram sina positioner?

Sextontaggaren Sverker Martin-Löf har troligen fällt sig själv genom att inte ha insett att i dag sköts bolag på ett annat sätt än förr och att sin egen förmögenhet får man spendera som man vill, men inte företagets.

Detta sista exempel visar hur viktigt det är, för här har vi en människa med enorm makt, som av brist på analytisk förmåga och kunskap, lättja eller informerat ointresse, faller på eget grepp. Det finns många liknande exempel på samma sak i samhället, och om vi inte uppmärksammar det eller om vi inte anser oss ha tid eller resurser att uppmärksamma det har vi snart ingen politik i Olof Palmes bemärkelse, att vilja. Vi lämnas med reaktiva, kunskapsvidriga, floskler som driver oss alla ut på det sluttande plan som hela tiden hotas oss och allt vi vant oss vid att ta för givet.

Friktionens undergörande verkan

Tidvis tvingar sig livets alla krav och måsten på och tvingar mig bort från det jag egentligen vill och behöver för att att må bra. Att läsa Under Strecket, till exempel. Idag är det dock söndag. Det finns tid, och än en gång kan jag konstatera att ryktet om bildningens död är överdrivet. Under Strecket är en värdefull, fantastisk institution, ett äkta universitet där kunskapen är i centrum och där tankar bryts mot varandra, där tidlös filosofi blandas med reflektioner över dagsaktuella händelser. Mitt bland nyheterna öppnar det upp sig och lockar till läsning. Långt ifrån allt lockar lika mycket, men det är en del av tjusningen. För plötsligt händer det. Rätt som det är sitter man där, fastnaglad, uppslukad och förförd av en text, en tanke som tar sig in och som inte släpper sitt grepp.

Kunskap och fördjupad insikt växer på det sättet, där och när man minst anar det. Vetande är inget man kan planera, det är individuellt, kontextuellt och oberäkneligt. Ju mer man försöker kontrollera och målprogrammera processen, desto sämre och mer urvattnat blir resultatet. Ingen vet på förhand vad just hen kommer att uppslukas och förföras av, i kunskap liksom i kärlek. Plötsligt säger det bara klick, och resten följer ur det. Alla vet att det är så, ändå gör vi, mot bättre vetande, precis tvärtom. Och när det visar sig att det inte fungerar, när resultaten rasar, då inför vi mer av samma. Varför vi gör och fungerar så är lika gåtfullt som lärandet och kunskapsutvecklingen. Förstår vi det och kan vi tvinga oss agera i enlighet med den insikten är mycket vunnet.

Dagens skola drivs av krav på kontroll, målstyrning och effektivitet. Dagens skola står därmed vidöppen och blottad för utifrån kommande hot i form av experter, administratörer och utformare av kontrollsystem. Försäljarnas slogan lyder: Om ni har målen, så tillhandahåller vi vägen. I största välmening påförs skolan enkla, effektiva och mätbara, enkla lösningar såsom betyg, utbildningsplaner och utvärderingar som ska garantera att den som går in i ena änden ska nå målen så effektivt som möjligt. Bildningens väg blir på detta sätt rakare, bredare och allt mer friktionsfri. Allt snabbare antas elever och studenter kunna färdas, utan problem från start till mål. Det låter förförande vackert och går hand i hand med övertygelsen om att sparsamhet är en dygd. Det finns inga motargument, för ingen är motståndare till enkelhet, sparsamhet, friktionsfrihet och samma kunskapskvalitet på kortare tid.

Felet med dagens skola ligger inte i hur man organiserar verksamheten, utan i varför man gör det. Dagens skola bygger på en felaktig grundpremiss som gör att fel saker hamnar i fokus och fel åtgärder införs, att barnet kastas ut med badvattnet, att kunskapen inte står i centrum. Vill vi verkligen ha kunskap, måste vi tänka om, tänka nytt och agera i vardagen ute på skolorna och i klassrummen, enligt helt andra premisser än vi gör idag. Detta inser jag när jag läser dagens Under Strecket. Texten, skriven av Carl-Johan Malmberg, handlar inte om skolan, men jag ser att den har bärighet på skolfrågan. Jag gör den hermeneutiska kopplingen. Låt mig förklara hur jag tänker, låt mig visa på några citat och reflektera kring orden och tankarna. Artikeln inleds med följande ord.

En isfläck, förrädiskt svårupptäckt, svart och helt blank satte stopp för min promenad häromdan. Jag föll handlöst. Inget var brutet men med ömmande blåmärken och en besvärlig sträckning kravlade jag mig hem. Sedan handlade det om ett par dagars stillhet. Vad är bättre i det läget än att tänka, läsa, skriva?

Jag bestämde mig för att låta händelsen vägleda mig och jag lät associationerna komma. Först Wittgenstein. I ”Filosofiska undersökningar” skriver han om ett särskilt problem som kan uppstå när tänkandet löper alltför smidigt: ”Vi har råkat ut på glatt is där friktionen saknas. Alltså betingelserna är i viss mån ideala, men just därför kommer vi inte någon vart. Vi vill gå; då behöver vi friktionen. Tillbaka till den ojämna marken!”

En oväntad händelse kan betraktas som ett hinder, eller som en möjlighet. Om strikt kontroll och måluppfyllelse är viktigare än allt annat blir det oväntade ett hinder. Men med en annan syn på kunskap och lärande kan det förvandlas till en möjlighet. Det vägskälet stod den svenska skolan vid för länge sedan, och vägen som valdes lovade att ta oss spikrakt och effektivt till kunskapens förlovade land. Med tanke på vad som utlovades borde vi vara framme nu, eller egentligen för länge sedan. Alla vet att så inte är fallet. Ändå fortsätter vi på den inslagna vägen. Istället för att göra som Malmberg, kravla oss hem, sätta oss tillrätta och läsa, tänka, skriva.

Under Strecket har ingen studieguide, inget annat mål än dagliga uppdateringar av innehållet. Under Strecket kräver inget av sina läsare, utöver intresse för dagens ämne och en vilja att läsa texten. Varför är det en orimlig tanke att skola och högre utbildning arrangeras på det sättet? Är det för att vi anser det vara viktigare att ha ett mål och kontrollera det, än att verkligen uppnå något viktigt? Är det för att vi räds det svåra och inte vill misslyckas? Men vi misslyckas ju redan, kapitalt på vissa områden och ändå fortsätter vi. Varför inte stanna upp och lyssna, lära och omorganisera. Varför inte skapa en skola där kunskapen står i centrum och lärandet är något som alla engagerar sig i, på sitt sätt och på sina premisser, utifrån sina egna mål? Varför ska den som inte kan eller vill tvingas genom systemet? Varför ska läraren ha ansvaret för att eleverna och studenterna lär? Det är för mig OBEGRIPLIGT, för det kan aldrig bli annat än i bästa fall mediokert. Verklig kunskap kan bara växa inifrån, den växer aldrig friktionsfritt. Vägen till kunskap är en omväg, kräver ansträngning och tar tid. Målet ligger höljt i dunkel, ända tills man står mitt framför det. Ingen kan på förhand veta var kunskapens finns, därför behöver skolan mindre kontroll, färre regler och en tunnare och kanske till och med helt tom och blank läroplan ...

Författare som använt ordet blank har ofta fastnat för det paradoxala och undflyende hos de fenomen det syftar på. Ingen är här tydligare – och gåtfullare – än Karen Blixen. Det sker i berättelsen ”Den blanka sidan”, en av hennes många sena makalösa noveller, från samlingen ”Sista berättelser”. ”Den blanka sidan” handlar om flera saker på en gång – och låter samtidigt det viktigaste vara outsagt. Berättarens trohet mot sin berättelse är novellens huvudtema. Det gestaltar Blixen med historien om ett visst spanskt kloster som har privilegiet att väva brudlakan åt det kungliga husets alla prinsessor. Efter bröllopsnatten doneras lakanen till klostret, ”ett sådant lakan varken tvättades eller användes någonsin mer”. Men lakanen kommer till användning som små berättelser. De ramas in och ställs ut i klostret: fläckarna på dem visar att prinsessan varit oskuld. Många lakan hänger numera i klostergången, en förgylld namnskylt med krona talar om vem som legat på dem. Fast i serien finns ett lakan som är annorlunda. I Torsten Blomkvists översättning:

”Men mitt i den långa raden hänger en duk som skiljer sig från de andra. Dess ram är lika vacker och lika bred som alla de övriga, och lika stolt som alla de andra bär den guldplåten med den kungliga kronan. Men endast på den plåten finns intet namn graverat och linneduken innanför ramen är vit som snö från hörn till hörn – en blank sida.”

Varför är vi så rädda för det gåtfulla, det okontrollerade och det som inte är kristallklart. Alla har någon gång fångats av något som förbryllar en, som inte släppt taget om en. Den som skaver och lockar på samma gång kan man rikta uppmärksamheten mot i timmar utan att tröttna och även om man inte hittar svaret på gåtan är det mödan värt och på inget sätt bortkastad tid. Man lär sig något genom att jobba i okänd terräng, med nya frågor på nya sätt. Och det är det viktiga, det avgörande. Den typen av kompetensen är ovärderlig. Ändå envisas vi med att pracka på elever och studenter läroböcker som är kristallklara och därmed helt tömda på innehåll. Texter som tar sig till det på förhand uppgjorda målet på snabbast möjliga sätt, utan omvägar och hinder. Dagens skola är allt mindre en utmaning, för allt ska följa på förhand uppgjorda planer. Det likar allt mer en toppbestigning per linbana, med bärare som säkert tar en, utan ansträngning till målet. Och väl där utbrister vi, ja ha. Och nu då?

Blixen skriver sin novell på 1950-talet, tiden för tillkomsten är inte oviktig; den sammanfaller med det så kallade abstrakta måleriets höjdpunkt och det är lätt att tänka sig lakanen som en serie målningar – av Cy Twombly kanske? – målningar vars olikformade fläckar ger upphov till associationer och fantasier. Blixen skriver:

”I linnedukarnas blekta märken kan människor med en smula fantasi och inlevelse läsa Zodiakens alla tecken: Vågen, Skorpionen, Lejonet, Tvillingarna. Eller de kan där se bilder ur sin egen föreställningsvärld: en ros, ett hjärta, ett svärd – eller till och med ett hjärta genomstunget av ett svärd.”

Det blanka bladet pockar på uppmärksamhet, väcker fantasin till liv och tvingar igång kreativitetens motor. Vart man hamnar kan ingen veta på förhand och alla hamnar på olika ställen, för alla ser olika saker. En skola byggd efter dessa principer, enligt den synen på kunskap leder till mångfald och dynamik. Och det är vad samhället behöver för att överleva på sikt. Allt är inte lika bra, men om den eller det enda, bästa, är det enda som anses värt att satsa på kommer kunskapen att utarmas. Monokulturer är imponerande, så länge de står, men en enda oväntad liten mikroorganism kan snabbt utrota en aldrig stå stor och stark struktur. Och inte sällan kommer hotet inifrån, vilket agerandet i ledningen för SCA visar, där människor med makt helt förlorar kontakten med verkligheten. SvD har granskat turerna kring Sverker Martin-Löf, och det blir uppenbart hur viktigt det är sökandet efter kunskap måste vara fri. Därför är det glädjande att läsa granskningarna, som det är oroande att inse att den fria pressen är hotad idag, enligt samma logik som skolan: Kostnadseffektivitet och måluppfyllelse, till priset av minskat fokus på kunskap och det oväntade.

Det blanka – på fläckar tomma – lakanet är i serien en monokrom, en vit målning, ungefär som de som Robert Ryman målade i USA vid den här tiden. Fast det viktiga är inte förbindelsen med måleriet utan med livet, med moral och etik – berättarens och läsarens. Vad säger det fläckfria lakanet till den åldriga prinsessan som i berättelsen besöker klostret, begrundar lakanet och som kanske till och med är den som en gång legat på det? Vad säger lakanet oss? Blixens historia talar om sanningskravet hos berättaren – alla goda berättare – det sanningskrav som paradoxalt nog gör att inget väsentligt får utelämnas men samtidigt att allt inte får eller kan eller bör sägas.

Tänk om det var skolans ledord: Inget väsentligt får utelämnas, men samtidigt kan eller får inte allt sägas. Tänk om utbildning inte handlade om examina, utan om fritt sökande. Tänk om lärande var något kollektivt, mångfaldigt och vildvuxet? Tänk vad spännande det skulle bli att gå i skolan då, om man fick fördjupa sig i det som lockar ens fantasi att hitta kraften att lyfta sig själv i håret. Tänk om man i skolan fick göra som jag gör när jag inser att just dagens Under Strecket inte intresserar mig, vända blad och ägna mig åt annat, i väntan på nästa dags text. Den kanske kommer att inspirera, utmana och locka till vidare läsning. Eller nästa dag, eller nästa. En enda inspirerande text är värd mer än tusen mediokra texter. Verkligt lärande och viktig kunskapsutveckling kan aldrig tvingas fram, den kan bara lockas. Och där slår det dunkla, det blanka och det tysta alla instruktionsböcker i världen!

Det osagda är berättelsens slående hjärta. Det blanka i meningen det tomma, frånvarande, osynliga är lika med det levande och suggestiva, det som bär från en tid till en annan. Det tillhör det geniala hos Blixen att hon hittat en så enastående metafor för det: det vita lakanet, den blanka sidan. Vi är långt ifrån Wittgensteins förlamande friktionslöshet när allt tycks stämma alldeles för väl. Vi är långt ifrån min livsfarliga blanka isfläck.

Dagens skola blir allt mer friktionsfri för elever och studenter, och de hinder som den utökade administrationen innebär för lärarna är själsdödande och direkt kunskapshämmande. Tänk om läroplanen var fylld av blanka blad, av tomma vita sidor. Tänk om kunskap betraktades som ett berg vars topp är höljd i dimma, och om skolan var en plats där den som lockats att bestiga berget sökte sig för att öva sig och för att skaffa sig de kompetenser hen anser sig behöva för att våga attackera toppen.

Tänk om Under Strecket var obligatorisk läsning i skolan, varje dag. Problemen i det svenska utbildningssystem är stora, men om vi låter oss förledas till att tro att lösningen på problemen är lika svåra som problemen, då är vi fel ute. Lösningen är enkel, svårigheten ligger i genomförandet av reformerna, i omställningen av tanken.

Boken: kulturbärare, eller vilken vara som helst?

Idag, på DN-Debatt, skriver Gunnar Ardelius, (ordförande för Sveriges Författarförbund) och Jan Constantine, (General Counsel för Authors Guild i USA) om boken och det hot som riktas mot den och mot författarna av (nät)jättar som Amazon, vilka har i princip monopol på försäljningen och som därmed kontrollerar villkoren för såväl förlag som författare. Ett allvarligt hot, eller en oproblematisk konsekvens av marknadens logik? Betyder det något för någon som inte är författare eller som samhället utanför förlagsindustrin? Jag hävdar att det gör det, att det som håller på att ske är allvarligt för samhället, det kritiska tänkandet och för bildningen i vårt land.

Vår litteratur är en oåtskiljbar del av vårt samhälle, vår förståelse av världen och vår självbild. Dessa unika berättelser inte är en självklarhet, men resultatet av hårt arbetande professionella författare som utan en fungerande bokmarknad med rimliga ersättningar, en målmedveten kulturpolitik och en stark upphovsrätt inte hade haft möjlighet att skriva många böcker av hög kvalitet.

Böcker är fantastiska på väldigt många olika sätt. Utan böcker, ingen kultur. Böcker utgör ett slags mylla varifrån annat växer. Boken är ett medium för tankar, visioner, debatt, kritik och svindlande skönhetsupplevelser. Boken erbjuder förströelse, spänning, eftertänksamhet och så vidare. Att reducera boken till en vara bland andra varor är inte bara hänsynslöst cyniskt, utan även en förödande förenkling som hotar reducera den mångfald som utgör basen för en rik och levande, hållbar kultur. Böckernas roll för skola och högre utbildning kan heller inte underskattas. Kvaliteten på litteraturen står i direkt korrelation med kulturen som håller samhället och människorna samman. Torftig litteratur leder till torftig kultur, för kvalitet är en komplex relation som måste försvaras.

I en tid av hastig digital omvandling driver giganter som Google och Amazon utvecklingen framåt, men slår samtidigt sönder bokbranschens befintliga strukturer. Båda företagen driver verksamheter där upphovsrätter är en betydande del, utan att bry sig om hur deras användning påverkar författarna. Genom projektet Google book search har Google byggt upp en databas där de digitaliserat miljontals böcker som de ger bort gratis utan författarnas tillstånd. Fallet är nu under bedömning i amerikansk domstol efter stämning från Authors Guild. I Författarförbundet har vi nyligen gett vår amerikanska systerförening ekonomiskt stöd i den för författarkollektivet avgörande juridiska processen mot Google.

Om det sprider sig en uppfattning i samhället att det är dyrt med böcker kommer viljan att betala för boken minska, och det leder till att förlagen får sämre ekonomi och därmed vågar de ta mindre risker. Bara garanterade storsäljare vågar man satsa på, inget nytänkande, inte alternativt, experimentellt eller smalt. Därför utarmas kulturen och om gigantiska företag tillåts få monopolställning kommer deras vilja och ideologi att bli våran lag. Det är vad vi ser tecken på här, och det är allvarligt! I första ledet för bokbranschen och författarna, men i förlängningen för samhället. Efterfrågan är inte samma sak som behov, alla inser det. Människan efterfrågar massor av saker som hen inte behöver, ibland till och med sådant som är skadligt och sådant som hotar att överlägga framtida generationers möjligheter att bilda sig en egen uppfattning om vad som bra och önskvärt.

Men det verkligt stora hotet för oss författare är världens näst största e-handlare Amazon. De säljer hälften av alla böcker i USA och för dem är boken en vara vilken som helst. Med sin katastrofala syn på bokens värde, både ekonomiskt och som kulturbärare, har de en negativ inverkan på författarnas försörjningsmöjligheter. De använder författare som gisslan gentemot förlagen för att få igenom sina krav på prisdumpning. Våren 2014 tecknade Amazon ett avtal med den svenska distributören Bokrondellen. Det är sedan dess i praktiken fritt fram för en etablering i Sverige. När och hur det kommer att ske är oklart. Men Amazons agerande påverkar redan branschen med ogynnsamma konsekvenser för såväl författare som förlag. Amazon är elefanten i rummet som alla försöker anpassa sig till, utan att riktigt veta hur. För Amazon är en e-bok vatten värd. Priset ska vara så lågt som möjligt. Varför? För att det gynnar deras affärsmodell.

Tillgänglighet är i grunden något bra, men det är fel att inte koppla det till ersättning. Digitalisering kostar och någon måste betala. I dag bygger Google och Amazon sina finansiella och digitala imperier genom att utnyttja författarna. Vi måste ha råd att skriva böcker, det är en global ödesfråga för litteraturen.

Det är dags att ställa frågan till regering och bokbransch: Vill vi ha en stark svensk litteratur skriven av professionella författare även i framtiden? Svaret är givetvis ja. Men utan engagemang, kunskap och ansvarsfulla handlingar betyder välviljan mot litteraturen ingenting.

Det räcker inte att tycka att boken är viktig, eller att uppskatta kloka författare som skriver väl, om tankarna inte omsätts i handling, om allmänheten och samhället inte står upp för, stiftar lagar och är beredda att betala för hantverket, kommer författaren att offras för lättja och profit. Man får vad man betalar för, den regeln kommer ingen ifrån. Hängivna och passionerade författare kommer säkert att fortsätta skriva, men under rådande förhållanden kommer deras tankar att få svårt att nå ut. Och om de dessutom uttrycker tankar och skriver texter som inte faller Amazon och andra jättar på läppen kan de enkelt lyftas ut, eller helt enkelt köras över av lättsmälta, garanterade storsäljare.

Svenska förlag satsar hårt för att öka den minimala e-boksläsningen. E-böcker står för enstaka procent av den svenska bokmarknaden, att jämföra med musiklyssnande där drygt 81 procent sker digitalt. Lockelsen Amazon utgör är inte svår att förstå. Ett inträde i Sverige skulle ge en kickstart på den digitala marknaden. Amazon betalar direkt, säljer både backlist och nya titlar och till skillnad från den traditionella bokhandeln rör det sig om väldigt få returer.

Det är därför viktigt att komma ihåg att de amerikanska förlagen till en början välkomnade Amazon. Men smekmånaden är över. Amazons enorma storlek gör att de kan diktera villkoren. Som nyligen i tvisten med den franska giganten Hachette där Amazon bland annat fördröjde leveranser och såg till att göra titlar osökbara. Hårt för förlaget, men de som verkligen kände av smällen var författarna som förlorade sina intäkter.

Monopol leder aldrig till något gott! Ändå låter vi det ske. Var finns nyliberalernas kritik mot de privata monopolen? Statliga monopol, vilka trots allt går att kontrollera demokratiskt, kritiseras, men inte privata, som utan insyn och bortom all extern kontroll kan agera som de vill. Vad handlar det om, och vems ärende går man? I Iran piskas oönskade författare, här hemma svälts de till döds. Yttrande frihet handlar om det också och agerandet hotar demokratins själva fundament, ett fritt och kritiskt utbyte av olika tankar. Allt detta offras för den heliga tillväxtens skull.

Den digitala eran inom bokindustrin började under 90-talet, då rättigheterna för första gången dök upp i förlagskontrakten. Detta sammanföll med grundandet av Amazon. Man förutspådde att tryckta böcker skulle försvinna. Vilket inte har skett. E-böckerna har inte kannibaliserat på marknaden för tryckta böcker, snarare håller de digitala kurvorna på att plana ut. Men vad de har gjort är att de har rubbat balansen mellan författare, förlag och distributörer. Till distributörer som Amazons fördel.

Under den pågående dispyten med den franska förlagsjätten Hachette har det blivit uppenbart att Amazon stuckit in ett bräckjärn i en känslig spricka i författarkollektivet. I USA har en konflikt blossat upp mellan de etablerade författarna med ett traditionellt förlag i ryggen och de självpublicerande författarna som har en betydligt positivare syn på Amazon. Detta är en utveckling som riskerar splittra även det svenska författarkollektivet. Därför bör förlagsutgivna författare ta egenutgivarna i hand. Ur ett demokratiskt perspektiv kommer plattformar för dessa att bli än viktigare. Professionella författare och översättare bör stå enade, oavsett hur utgivningen ser ut.

Söndra och härska. Inget är nytt under solen. Och precis som ifråga om klimaten fortskrider förfallet och utarmningen av kulturen medan vi tjafsar om vad som är vad eller om problemen verkligen är så stora och allvarliga som det påstås. Var finns de granskande medierna och Janne Josefsson? Varför är detta inget som debatteras i riksdagen? Kanske för att kulturen redan utarmats så till den milda grad att det bara finns plats för en enda fråga åt gången. Idag är det SD och främlingsfientlighet som står på agendan. Fast som jag ser på saken är det bara ett symptom på problem som har sitt ursprung i kulturens (bristande) mångfald. Ingen orkar anstränga sig och ingen vill ta ansvar, då blir det så här, då får den som redan har makt mer makt. Allt kanske inte börjar med, och allt står heller inte och faller med, boken, men boken är en central del av den helhet som en hållbar kultur utgör. Och författaren är en kulturbärande institution, inte en arbetare längs ett löpande band som sätter samman prefabricerade element, till lägsta möjliga ersättning. Vi får vad vi betalar för och det är ytterst vår jakt på låga priser som ger oss dessa konsekvenser och som ger makt åt hänsynslösa företag som bara har ett enda mål, att tjäna pengar TILL VARJE TÄNKBART PRIS och helt utan hänsyn till konsekvenserna.

En författares arbete med att färdigställa sin bok är detsamma oavsett format och distributör. Det tar lika lång tid att skriva boken. Vi får inte glömma bort det i en diskussion som rör bokmarknaden och framför allt inte digitaliseringsfrågor. Branschen skjuter sig själv i foten om man tror att det går att förbilliga författarnas insatser utan konsekvenser. Det är som konsument ofta lätt att känna initial glädje över prisdumpade tjänster och varor, men när man börjar fundera över vad det låga priset beror på kommer obehaget krypande. Instinktivt förstår man att det inte står rätt till.

Författarna befinner sig samma situation som lärarna, forskarna och personalen i vården. Kraven på effektivitet drabbar dessa yrkesgrupper hårt, eftersom deras arbete inte går att effektivisera utan att kvaliteten blir lidande. Och när man nått gränsen för vad man med bibehållen stolthet och utan risk för hälsan kan acceptera står man inför ett val, antingen fortsätta med verksamheten och dras med i fallet, eller överge skutan. Sjuksköterskorna som ansvarar för liv och död väljer i allt högre grad det senare, vilket medför att samhällets kostnader ökar för vården istället för att minska. Många lärare gör samma sak, och eftersom ingen kan tvinga en författare att skriva är det ett troligt scenario även inom bokbranschen. Är det detta vi vill, på allvar och på sikt? Den frågan är den centrala, den måste vi alla ställa oss, för det handlar ytterst om dig och om mig, om våra barn och om framtiden.

Våra förslag till regeringen och bokbranschen om hur vi kan värna författarna och litteraturen:

1 Hjälp oss se till att upphovsrätten respekteras. Den är grunden till författarnas försörjning och en garant för yttrandefriheten. En fungerande upphovsrätt möjliggör en oberoende, fri och intellektuell väg som gynnar vårt språkområde.

2 Stå upp för bokens värde. Böcker är dyrbara! Vi författare och översättare skapar stora kulturella och ekonomiska värden. Håll uppe priserna genom att se över konkurrenssituationen. Öka det kulturpolitiska stödet. Stärk biblioteksersättningen.

3 Skydda bokens centrala position i samhället för fortsatt fritt åsiktsutbyte, demokrati och bildning. Digitaliseringen är positiv, men författaren är inte digital.

Jag skriver under på alla punkter, även om jag har reservationer och känner viss tvekan för den första punkten. De andra två är dock otvetydigt viktiga och avgörande för samhällets långsiktiga hållbarhet. Utan en levande, vital kultur präglad av mångfald. Utan en allmänhet som har en väl utvecklad förmåga till kritiskt tänkande och som kan göra analyser som går längre än näsan räcker. Utan det finns ingen grund för något annat heller. I ett samhälle där man bränner böcker eller där man inte uppskattar författare kommer man snart att bränna och fördöma människor. Är det värt att ta den risken för att tjäna några kronor (det handlar inte om några gigantiska summor)? Det är den avgörande frågan!

Dagens Nietzsche, om ressentimentet 1

Började idag på en ny bok i serien Friedrich Nietzsches samlade skrifter, utgiven av Symposion. Till moralens genealogi. En stridsskrift. Efter den finns det bara ett band kvar med texter, Nietzsches sista skrifter. Det är inte utan att jag känner en viss oro. Det kommer att bli tomt, för jag har nu levt med en regelbunden dos av Nietzsches vishet i runt tre år. Visst finns det mycket annat att läsa, det är dagens underdrift. Bokhyllan hemma är fylld av böcker som borde läsas. Men det är något med just Nietzsche som slagit an en ton hos mig, något i hans sätt att fungera, tänka och skriva som inspirerar mig och som driver mitt eget skrivande och tänkande framåt. Hans temperament och känslosamhet känner jag igen mig i, liksom explosionerna av tankar som bara måste ut. Hans beläsenhet imponerar, och självklart är det häftigt att på egen hand upptäcka en så pass känd och omskriven filosof. Genom att läsa orden och tänka kring innehållet kan jag bilda mig en egen uppfattning om det som andra talar om.

Ressentimentet, till exempel. Plötsligt fanns det bara där, ordet som, när jag hörde det första gången för många år sedan, var obegripligt för mig. Ressentiment, var det någon som sa, mitt i en mening när vi samtalade om något. Jag var tvungen att fråga, för jag kunde inte följa med i fortsättningen, vilket var uppenbart att jag borde. Fast jag förstod inte ens då, men sedan, tror jag att jag har lärt mig förstå. Vi får se, för jag tänkte det skulle bli en liten serie i serien här, om just ressentimentet. Texten är lång, en mininovell och jag har inte hur mycket tid som helst. Vi får se hur många poster det blir och vart det tar vägen. Jag har ingen aning.

10.

Slavupproret inom moralen börjar med att ressentimentet självt blir skapande och föder världen: ressentimentet hos sådana slags människor som är förmenade den omedelbara reaktionen, den som ligger i en handling, och som kan hålla sig skadelösa endast genom en imaginär hämnd.

Slaven är en återkommande figur hos Nietzsche, den underordnade och kuvade, den som låter sig bindas och som utan tanke följer. Latheten, eller kanske snarare bekvämligheten. Idag motsvarad av den mentalitet som tar sig uttryck i ord som; Orka, eller frågor som: Kommer detta på tentan? Vilken bok är viktigast? Kan vi få instuderingsfrågor? Och, vad vill du ha? Jag sitter och skriver detta på jobbet, först på plats, innan dagens måsten tvingar mig att göra annat. Det är ingen slump att exemplen som kommer för mig knyter an till utbildning. Dagens utbildning, dagens syn på kunskap, är tydligt präglad av ressentimentet och blir därmed ett uttryck för slavmoral. Jag är kritiskt till det, för jag ser kunskapen och viljan att veta som en positiv kraft som kan hjälpa människan att höja sig över sig själv. Men om vi bygger en skola där ansvaret för lärandet allt mer åligger läraren, och allt mindre läggs på studenten, fostrar vi slavar. Akademin är fylld av okritiska följare, som i vetenskapens namn ger legitimitet till ett slags slavmoral genom att utan reflektion göra det som krävs, även om det går på tvärs mot allt man tror på och anser sig har goda skäl att hålla för sant. När forskare övergår från att söka kunskap där kunskapen finns, till att producera allt fler artiklar utifrån allt tunnare underlag, då har vi lämnat Den glada, positiva, vetenskapen som sätter kunskapen i centrum. Istället har vi fått en reaktiv vetenskap, som sätter jaget (i all sin ynkliga bekvämlighet) i centrum. Därmed har dörren öppnats för allsköns lathet, helt legitimt uppklädd i högtidsdräkt.

När det blivit okej att vara bekväm och när ingen höjer på ögonbrynen, utan istället anpassar hela verksamheten efter den som är minst intresserad, minst lämpad och latast, då har vi en högre utbildning som upphöjt slavmoral och ressentiment till vetenskap. Och därmed finns inte längre några hinder för rå nyliberalism, rasism och annat som följer minsta motståndets lag och upphöjer magkänslan till moralens högborg. Ressentimentet har banat sig väg ända in i parlamentet och lockar en stor del av väljarna. Så går det när okritiskt följande blir norm och allt fokus riktas mot formen, istället för att värna det kritiska tänkandet, bildningen och allt det som kräver något av oss. Att bli självständig är jobbigt och skrämmande, det kräver en annan moral än slavens. Att inte bara skapa, utan även över tid försvara ett hållbart, öppet och demokratiskt samhälle kräver en annan moral, en annan människa än den som är bekväm och följer minsta motståndets lag. Övermänniskan finns inom var och en av oss, men det är en egenskap som måste dras fram och det är varken bekvämt eller njutningsfullt, men det är värt det och vill vi bygga ett bättre och mer hållbart samhälle är det nödvändigt.

Medan all förnäm moral är framvuxen ur ett triumferande ja-rop till sig själv, säger slavmoralen från första början nej till allt "utanför", till allt "annorlunda", till allt som är "icke-jag": och detta nej är dess skapande gärning.

Läs SDs partiprogram med dessa ord i färskt minne. Deras politik bygger på en enda tanke: Utrota varenda jävel (som inte är som jag), för att anspela på Sven Lindqvist oerhört viktiga bok. När ressentimentet tillåts vara den enda skapande gärningen, den enda kompass man orienterar sig mot kan de mest fasansfulla handlingar framstå som goda. Om jag inte orkar, varför ska jag då ... Om det är på de premisserna man studerar på högskolan och om det är en inställning som lärarna och hela systemet legitimerar kommer det att bli svårt att vända utvecklingen. Därför det viktigt att påminna sig om ressentimentet, för det finns inom oss alla, liksom övermänniskan. Det handlar om vilken inställning vi har, till oss själva, till andra, till kunskap och till det som gott och önskvärt. Att tala om detta, att skriva som jag och Nietzsche gör här, handlar inte om att kritisera NÅGON, det handlar om att analysera samhället och den kultur som växer fram mellan oss människor. Kulturen skapas av oss gemensamt och vi har sedan att anpassa oss efter den. Ingen människa är en ö, vi blir till som slavar eller övermänniskor i relation till den kultur vi omges av. Ska kulturen ändras krävs det gemensamma ansträngningar, det räcker inte att skylla på Björn Söder, för han är ett offer lika mycket som dem han riktar sin motvilja mot.

Just denna omvändning av den värdesättande blicken -- denna nödvändiga riktning utåt istället för tillbaka mot sig själv -- tillhör ressentimentet: slavmoralen behöver, för att uppstå, alltid först en mot- och yttervärld, den behöver fysiologiskt talat, yttre retningar för att överhuvudtaget agera, -- dess aktion är i grunden reaktion.

Kulturen vi skapar genom att okritiskt följa alla regler och påbud som kommer uppifrån är ett resultat av slavmoral, en reaktiv moral som inte har någon egen vilja. Att tvinga forskare att bli följare, slavar under bibliometrin och ekonomin är att be om problem. Ändå låter "vi" det ske, för att det är jobbigt, svårt och skrämmande att tvingas acceptera alla de misslyckanden som en annan moral, en högre och mer positiv moral som står på egna ben och som drivs av vilja och visioner, av nöden tvingar människor att utsätta sig för. För att vi tror att vi gör varandra en tjänst och något gott när vi inte ställer krav på självdisciplin. Vi måste bryta det mönster, måste ta oss ur den villfarelsen. Vi måste ta oss ur oss själva och se världen ur evighetens synvinkel. Vi måste acceptera och sedan motarbeta ressentimentet, annars är vi dömda att leva som slavar, bekämpandes varandra och allt som är annorlunda, obekvämt eller bara kräver lite disciplin.

Vid det förnäma värderingssättet är fallet det omvända: det agerar och växer spontant, det söker upp sin motsats endast för att ännu mer tacksamt, ännu mer jublande säga ja till sig själv, -- dess negativa begrepp "låg", "gemen", "dålig" är blott en senfödd blek kontrast i förhållande till dess positiva grundbegrepp "vi förnäma, vi goda, vi sköna, vi lyckliga!", vilka alltigenom är genomdränkta av liv och lidelse.

Var finns liv och lidelse idag? Hos Björklund som med en dåres envishet upprepar sitt mantra: Betyg, betyg, betyg, som lösningen på allt? Knappats! Han agerar som han gör (och det är han på inget sätt ensam om) enbart för att slippa ta tag i grundproblemet och för att han vet att han kan vinna debatten genom den strategin. Skolan och kunskapen, forskningen och den högre utbildningen bryr han sig inte om, inte på riktigt, för han är fixerad vid formen, examen och det där förbannade Nobelpriset, som om det fanns några genvägar till verklig kunskap, djup insikt och bred bildning.

Det förnäma kräver en hel massa av den som suktar efter det, men det är mödan värd. Kunskap kan inte förmedlas via nätet, bara genom hårt eget arbete, genom att skåda ressentimentet i vitögat och höja sig över sig själv och alla de inneboende hinder som kroppen utgår för tanken. Så läser i alla fall jag Nietzsche. Och jag återkommer som sagt med mer tankar och reflektioner om detta.