Moralens geologi 13

Kamp om kunskap, om vem som har rätt är en aspekt av vetenskap som borde uppmärksammas mer. Det handlar inte om man har rätt eller fel, utan om hur vi anser oss veta det vi säger oss veta säkert. Om det vore ingången till sökandet efter kunskap och om det var så allmänheten närmade sig vetenskapliga rön skulle vi få en bättre skola och ett mer hållbart samhälle. Det har med moral att göra, för att allt som rör kultur hänger ihop. Hur man gör och vad man tänker spelar roll. Inget är givet på förhand. Samhället, vetenskapen, kulturen, allt som rör människan är resultatet av samverkan. Det som anser sig ha rätt kan ha det utan att få rätt och den som vill ha rätt kan få rätt även om hen har fel. För det finns inget helt igenom objektivt sätt att avgöra frågan. Därför behövs det tänkas mer om moral, för om vi förstår hur moralen fungerar förstår vi hur samhället fungerar. Och vetenskapen samt kulturen. Allt hänger som sagt ihop. Deleuze och Guattari illustrerar denna tanke genom att låta ett antal kända vetenskapsmän mötas i en debatt. Återvänder till den här.

We're a little lost now. There is so much going on in these retorts. So many endlessly proliferating distinctions. So much getting even, for epistemology is not innocent.

Definitioner leder till nya definitioner, som grenar ut sig och påverkar definitioner på andra håll. Hela tiden produceras dessutom ny empiri, pekas på nya indikationer och läggs nya hypoteser fram. Vissa tar ut varandra, andra förstärker det vi "visste". Det går alltid att anlägga en lite annan aspekt på det man studerar och det finns svagheter i alla resonemang, speciellt om man studerar komplexa fenomen som kultur. Epistemologi, det vill säga vägen (eller i praktiken vägarna) mot kunskap är aldrig neutral. För den som känner sig hemma i ett kvalitativt tänkande kan det vara bekvämt och ibland nödvändigt för att få fortsätta utöva vetenskap, att försvara just den metoden mot andra metoder. Och även om kvantitativa vetenskaper kan uppvisa en precision som helt saknas inom kvalitativa traditioner så är det ett faktum att all kunskap inte går att räkna fram. Framtiden, till exempel, är och förblir en öppen fråga. Vore det möjligt att räkna på framtiden hade samhället sett helt annorlunda ut och en sådan sak som fotbolls VM vore avgjort på förhand. Där visar sig moralen, i det att inget är avgjort, i det att alla resultat MÅSTE förhandlas fram. Och detta gäller oavsett, överallt, alltid.

The sweet and subtle Geoffroy and the violent and serious Cuvier do battle around Napoleon. Cuvier, the rigid specialist, is pitted against Geoffroy, always ready to switch specialities. Cuvier hates Geoffroy, he can't stomach Geoffroy's lighthearted formulas, his humor (yes, Hens do indeed have teeth, the Lobster has skin on its bones, etc.).

Utövare av vetenskap är också människor, med allt vad det innebär. Lika mycket som politiker är det och alla andra. Att vara människa innebär en massa saker som allt för lätt glöms bort i vardagen. Det mänskliga betraktas ofta som ett slags bakgrundsbrus, som man lätt får för sig kan bortses ifrån. Men det vore olyckligt, det strider mot hur det ser ut i världen och hur kulturen fungerar. Människor tror sig om mycket, men lever bara ibland upp till sina egna förväntningar. Frågar vi dem hävdar de flesta oftast att de är bättre än det i praktiken är, för att de har allt att vinna på att sprida den uppfattningen om sig själva. Och detta att få rätt är lockande, för det ger prestige, som leder till makt och inflytande. Alltså är det aspekter av vetenskap som inte går att förneka, som man gör bäst i alla undersöka och beakta. Om det är bättre verkligt vetande man vill ha. Ett sätt att undersöka relationen mellan kunskap och moral eller vetenskap och kultur, är att studera kontroverser. Kontroverserna som Deleuze och Guattari pekar på är fiktiva, men de bygger på kunskaperna som respektive vetenskapsman stod för, så därför fungerar de som illustration. Det som här skrivs fram är tankeverktyg, inte sanningar om hur det var eller är. Vi kan använda tankarna som uppslag till egna studier eller reflektioner över den kultur vi lever i, för att förstå vår vardag.

Cuvier is a man of Power and Terrain, and he won't let Geoffroy forget it; Geoffroy, on the other hand, prefigures the nomadic man of speed. Cuvier reflects a Euclidean space, whereas Geoffroy thinks topologically.

Deleuze och Guattari utgår från en grundmodell där de studerar tendenser till sammanhållning och tendenser till upplösning. Och Cuviers syn på kunskap uppvisar tydliga tecken på strävan efter kontroll, logik och stringens. Geoffery är mer nomadiskt följande i förhållande till det han studerar. Två temperament, två sätt att se på världen och två metoder att söka kunskap. Ingen av dem har fel, båda har rätt. Men de lever och verkar i en kultur där det bara finns plats för ett svar, det rätta, det sanna. Klart det uppstår konflikter så, om det bara en kan ha rätt och om många vill ha rätt och om det finns prestige, pengar och makt att hämta. Utövare av vetenskap är bara människor, hur briljanta och kloka de än är.

Today let us invoke the folds of the cortex with all their paradoxes. Strata are topological, and Geoffroy is a great artist of the fold, a formidable artist; as such, he already has a presentiment of a certain kind of animal rhizome with aberrant paths of communication—Monsters. Cuvier reacts in terms of discontinuous photographs, and casts of fossils. But we're a little lost, because distinctions have proliferated in all directions.

Som sagt, olika vägar till kunskap, skilda metoder, ger upphov till ständigt nya frågor. Inte konstigt att man känner sig lite vilsen. Det som är inne i sitt tänkande och den som är fokuserad på sin metod är så klart säker på sin sak och har självklart rätt. Men det betyder inte att den kunskapen är giltig överallt, alltid. Och logiken må vara strikt, men den kan också spela oss spratt när den tänjs ut långt bortom den horisont som livet och vardagen utgör. Klart man kan känna sig vilsen, när man blickar in i och får upp ögonen för kulturens komplexitet. Då är det viktigt att inte förlora huvudet och rusa iväg, att låta sig styras av affekter. Då behövs kritisk reflektion och utbyte av tankar, analys av läget, av vart man är på väg och vad man vill egentligen. Och då är vi tillbaka i moralen.

Ingen kommer undan moralen, den är allas och ingens. Om det uppfattas paradoxalt måste man reflektera över vad det beror på, är det ett problem som kan lösas eller en förutsättning som måste accepteras? Det är vad Cuvier och Geoffry strider om, kan verkligheten och vetandet kontrolleras, eller går det bara att följa med? Samma gäller i politiken och i vardagen, för alla. Moral och kultur är två sidor av samma sak. Människan skapar kultur genom kollektiv handling och påverkas av resultatet. Vad är hönan och vad är ägget? Det är den eviga frågan, som kanske inte har ett svar ...

Kvarkar, kvantitativ metod och kulturens gäckande gräns

Hemma igen. Sovmorgonssöndag, med tillhörande långfrukost. Solen skiner. Inga krav. Upprepar detta för mig, för att verkligen ta in känslan, för att återupptäcka allt det som finns utanför arbetet och vetenskapen. Viktigt att göra det för att få balans i tillvaron. För att berika livet, istället för att utarma det, vilket det finns en uppenbar risk för annars, när arbetet kräver tid och fokus. Fast jag blir en sämre vetenskapsman om jag lägger mig platt för den typen av krav, så därför gör jag uppror. För jag inser och vet av erfarenhet att akademin inte vet sitt eget bästa. New Public Managment, som vetenskapen och den högre utbildningen slukat med hull och hår och som man vill bli bäst i klassen på, håller på att utarma kunskapen. Det är farligt. Därför tar jag mitt ansvar och står upp för det jag tror på och det jag kan försvara med stöd i många års erfarenhet från vetenskapens vardag och mitt eget sökande efter ny och fördjupad kunskap om världen, livet och förutsättningarna för en hållbar framtid. Därför njuter jag skamlöst av ledigheten, för att det är nödvändigt för att jag ska kunna göra ett bra jobb.

Än så länge befinner jag mig i ett slags mellanrum, mellan arbete och semester/fritid. Tänkte därför reflektera lite över vad jag lärde mig på konferensen. Jag matades med massor av information, till största delen viktig och evident information, men där fanns också en del skräckexempel på usel och på trivial och meningslös vetenskap. En forskare deltog med två papper. Båda var hafsverk utan substans och dessutom fyllda av problematiska tolkningar och tveksamma slutsatser. Denne forskare talade utan att skämmas om att hans strategi var att hitta på projekt som gav pengar, och sedan ge uppdragsgivaren exakt vad denne beställt, utan att bry sig särskilt mycket om kvaliteten (det sista sa hen inte, men det visades i och av texterna och presentationerna). Tyvärr är detta ett växande fenomen, detta att ekonomin driver forskningen, inte tvärt om. Vetenskapen blir då en leverantör av kunskap. Lockar man bara med tillräckligt mycket pengar finns det alltid någon som kan tänka sig att anta uppdraget och alla blir nöjda och glada. New Public Managment leder inte självklart till detta, men det finns en uppenbar risk att det kan bli så. Och som sagt, forskare som agerar på det sättet finns det gott om. Det är en farlig utveckling, men det var inte det jag ville skriva om idag. Här är tanken att jag ska skriva om statistik och matematik och om gränsen mellan kvalitativ och kvantitativ vetenskap och respektive metods användningsområde.

Utgångspunkten för reflektion är dels konferensen i Uddevalla tidigare i veckan, dels dagens Under Strecket, som handlar om kvantmekanik, multiversum och människans plats i Universum. Utgångspunkten för texten som är skriven av matematikern Helena Granström, är en nyutkommen bok av fysikern Max Tegmark: Vårt matematiska universum. Mitt sökande efter den yttersta verkligheten. Granström förklarar pedagogiskt vad teorierna om den fysiska verkligheten går ut på och hur de ska förstås. Många fascinerande tankar får man sig till livs. Ett litet smakprov ...

Den utvidgning av verklighetsbegreppet som Tegmark argumenterar för tar dock inte slut där: han introducerar även en multiversumnivå 3. Denna kategori är dock av en annan karaktär, och inte heller som de två förra en konsekvens av kosmologiska teorier om inflation. I stället motsvaras Tegmarks nivå 3 av den förståelse av kvantmekaniken som populärt går under namnet ”många-världar-tolkningen”, och som formulerades av Hugh Everett år 1957. Som den kvantmekaniska formalismen ser ut i dag har den en märklig egenhet: ett kvantmekaniskt system, som en partikel, beskrivs fullständigt av den så kallade vågfunktionen, ända fram till det ögonblick då partikeln observeras. Vad som då sker brukar benämnas vågfunktionens kollaps: från att ha representerats av en fluktuerande summa av möjliga tillstånd, kastar sig systemet plötsligt handlöst ned i ett av dessa. Vilket av dem det blir ger kvantmekaniken ingen bestämd förutsägelse av, annat än genom att ange sannolikheten för de enskilda alternativen.

Denna övergång är alltså ett slags singularitet i den kvantmekaniska teorin, som hittills inte har getts någon tillfredsställande tolkning. Vad Tegmark gör i Everetts efterföljd är helt enkelt att förneka att vågfunktionens kollaps någonsin äger rum: i stället realiseras alla de möjligheter som den innehåller, men i olika universum. Så fort verkligheten har en valmöjlighet – exempelvis mellan två spinntillstånd för en elektron – skulle den alltså splittras i flera delar, så att båda de möjliga tillstånden förverkligas, men i var sin värld.

Det vi uppfattar som ett slumpmässigt utfall när vi utför en kvantmekanisk mätning, är i själva verket inte alls slumpmässigt: alla möjliga utfall kommer att realiseras med sannolikhet ett. Det slumpartade består i vilket av de parallella universum som mätningens valsituation skapar som vi själva kommer att befinna oss i för att avläsa mätresultatet. Ur detta, alltså, ännu en nivå av parallellt existerande världar, onåbara för varandra. Den mångfald av universum som skapas med denna tolkning existerar inte heller som de i de två tidigare multiversumnivåerna i den tredimensionella rymd vi bebor: i stället återfinns de i den oändligtdimensionella abstrakta rymd som matematikerna kallar för Hilbertrummet.

Konsulterar Wikipedia (följ länken ovan) och blir inte mycket klokare, men jag inser att jag förstår mer av ekvationerna idag än jag gjorde innan jag åkte på konferensen. Inser att detta inte är obegripligt. Peppas av den insikten och vill lära mer, inte för att bli fysiker, men för att bli bättre på att förstå var gränsen går mellan den vetenskap jag sysslar med och den som fysiker, statistiker och kvantitativa forskare sysslar med. Genom att lära mig mer om ekvationer, statistiska formler och vad som går att säga med hjälp av dessa metoder blir jag en bättre kulturvetare och jag lär mig också lättare avslöja dålig statistik och värdelösa kvantitativa slutsatser. Det är lätt att förföras av siffror, men just därför viktigt att försöka förstå. Det handlar om att när sig verkligheten från olika håll och en tanke som jag snuddat vid men som jag nu ska försöka utveckla vidare handlar om att statistisk vetenskap handlar om allt det som går att veta i världen, medan kulturvetenskap (eller i alla fall den kulturvetenskap jag utvecklar) handlar om allt det som inte går att nå absolut säker kunskap om. Båda aspekterna behövs ta i beaktande om man vill förstå världen på ett adekvat sätt. Om man nöjer sig med att få sina fördomar eller önsketänkande bekräftat, vilket är NPM syn på kunskap, då räcker det med siffror. Men jag nöjer mig inte med svaret 42, för livet är oändligt mycket mer komplext än så, även om det matematiska svaret vore 42. Det kan illustreras av en artikel jag hittade när jag sökte information på nätet om det där Hilbertrummet. Jag hittade en text skriven av historikern och akademiledamoten Peter Englund, som här ger liv åt den rena logiken. En svindlande vacker text som väcker fantasin till liv och som skärper uppmärksamheten på vad som som är viktigt för oss människor. Humaniora försvarar människan och det mänskliga mot logikens kyla och siffrornas förförande kraft.

Åter till Granströms text, till hennes analys av formlerna och de matematiska modellerna. Oerhört lärorikt både i negativ mening, det vill säga utrymmet för vad som går att undersöka med humanvetenskapligt tolkande metoder minskar. Och i positiv bemärkelse, det vill säga värdet av humanvetenskaplig kunskap ökar. Låt mig visa och förklara med hjälp av Granströms text/tankar.

Att allt detta är resultatet av att ta fysikens matematiska teorier på allvar, skulle kunna få vem som helst att tvivla på matematiken. Tegmarks hållning är dock den motsatta: om matematiken strider mot sinneserfarenheten, lita till matematiken. Och matematikens roll som sanningsbärare är tveklöst fascinerande. Trots att matematiken är ett system skapat av människan, liknar matematisk forskning mer upptäcktsfärd än konstruktionsarbete. När man sätter ekvationerna i relation till omvärlden finner man också att de är mycket väl lämpade för att beskriva vår yttre verklighet. Det är ingen självklarhet att vi skall kunna uttrycka elektromagnetiska fält, gravitation och elementarpartikelfysik i matematik – men ändå kan vi det, och själva matematiken i sig hjälper oss till nya insikter om hur de fysikaliska systemen fungerar.

Här bjuder hela min kropp motstånd, men jag har tvingats inse att det är meningslöst och korkar att försöka avfärda matematiken. Bara för att jag inte förstår betyder inte att kritiken är välgrundad eller berättigad. Många resultat av statistiska regressionsanalyser är häpnadsväckande, men just därför viktiga att lyssna till och ta i beaktande. Frågan som framstår som allt viktigare är alltså var gränsen går mellan olika vetenskapers kunskapsområden, för lika lite som humanvetenskap kan svara på alla frågor om eller fånga alla aspekter av mänskligt liv kan fysiken och matematiken göra det. Matematiken är ett enormt kraftfullt verktyg som så klart ska användas, men det betyder inte att det är det enda verktyget. Humaniora är viktigt, också och på olika sätt. Utan en klok kombination mellan ämnena är mänskligheten utlämnad till en ren och kall, sterilt logisk värld, utan liv. Människan är materia, men levande materia och livet och alla aspekter som hör därtill faller inom humanioras domän. Om vi skulle kunna avgöra den frågan skulle det öppna upp för fler samarbeten över gränser och mer tid och fokus skulle kunna läggas på att förstå världen i alla sina dimensioner.

Varifrån kommer denna frändskap mellan den materiella verkligheten å den ena sidan, och ett formellt system skapat av människan å den andra? Tegmarks radikala svar på frågan är: från det faktum att den yttersta verkligheten i sig är en matematisk struktur. Detta är ett påstående som, liksom begreppet parallella universum, kan få utsagan att te sig underligare än den skulle behöva vara. Vad Tegmark påstår är helt enkelt följande: när vi studerar verkligheten i mycket stor eller mycket liten skala visar det sig att den matematiska beskrivningen blir alltmer uttömmande.

Här tänker jag att detta påstående helt säkert är konsistent och väl underbyggt, men jag tänker också att det skulle kunna vara så att det är logiken som spelar oss ett spratt. Det som gör att jag tänker så är att modellen visar att människan trots allt står i centrum. Som jag förstå saken har vi lyckats komma lika långt bort från människan och jorden ut i rymden, som vi har kommit in i molekylernas och elementarpartiklarnas värld. Vad beror det på? Kan det vara så att det är logiken som resulterat i detta resultat? Vet vi helt säkert att verkligheten är HELT IGENOM LOGISK, eller kan vi människor, för att vi är konturerade som vi är bara se det vi ser? Det är ingen invändning, men det är en berättigad fråga, som kanske har ett svar. Men jag har inte stött på det i så fall, och låter mig gärna upplysas. Jag är och blir med tiden allt mindre kritisk till statistik, för mina invändningar (som jag fått med mig från åren i humaniora) håller helt enkelt inte streck. Och jag sysslar med vetenskap för att jag vill veta, inte för att försvara något eller för att göra karriär. Då måste jag överge alla övertygelser som inte visar sig hålla, hur smärtsamt det än är. Jag inser att Tegmark och andra inte har räknat fel, men jag har ändå inte övertygats om att det går att räkna på kultur. Därför fortsätter jag att jobba med att utveckla metoder för att förstå kultur, även om utrymmet jag har att verka inom krymper.

För att matematiskt beskriva en boll som kastas genom luften måste jag reducera bort en mängd av de egenskaper jag uppfattar hos den – färg, doft, hur den känns i handen – till dess att bara en kastparabel återstår. För att matematiskt beskriva en kvark behöver jag inte göra någon reduktion över huvud taget – dess samtliga egenskaper är matematiska, i det att de kan ges en matematisk representation. I samma bemärkelse menar Tegmark att den yttersta verkligheten är matematisk: om eller när vi når fram till de ekvationer som beskriver den, kommer allt att vara sagt. Verkligheten kommer inte att ha några egenskaper utöver de som ges av dess matematiska beskrivning, och därmed kommer korrespondensen att vara total: verkligheten kommer att visa sig vara en matematisk struktur. Den matematiska struktur vi i så fall bebor är förstås också en av många möjliga, vilket ger upphov till en fjärde multiversumnivå, bestående av alla matematiska strukturer.

Här återkommer kritiken, för här har tanken lämnat allt det som kännetecknar en människa, allt som är levande. En bolls kastparabel kan uppenbarligen räknas på, men en boll är oändligt mycket mer än det, att bara studera den typen av aspekter är ett mänskligt val. Och jag förstår att det går att räkna på dessa aspekter, men jag inser också (och det är detta som humaniora handlar om) att den kunskap om en boll som är relevant för oss människor är långt rikare, mer mångfacetterad och komplex än kastparabelns kliniska formel. Tänk på fotbolls VM som pågår. Tänk var tråkigt det skulle vara om det gick att räkna fram resultatet? Och översätt den tanken på ditt eget liv och på samhället. Om det gick att räkna på det, skulle du då vilja veta? Verkligen veta? Med den typen av kunskap, om den var möjlig att hitta, skulle livet och världen förlora all mening. Där finns värdet i och med humaniora, att förstå vad som är värt att veta. Humaniora handlar också om att studera hur mening uppstår och fungerar, utan att räkna på det, för mening förändras och den förändras icke-linjärt. Så, även om jag inte förstår Tegmarks teorier hjälper han mig att förstå värdet av och utrymmet för den vetenskap jag sysslar med. Människan är till syvende og sidst människa, med ALLT vad det innebär.

Vilken bäring har då dessa tankar på våra liv? Möjligen skulle de kunna leda till en radikal värderelativism: vad spelar det för roll om vi utrotar merparten av alla arter, när de ändå kommer att leva vidare i oändligt många andra världar? Varför ska vi avhålla oss från att skövla urskog, förändra klimatet eller starta ett kärnvapenkrig på vår planet, när det egentligen bara innebär att katastroferna sker på likadana jordklot någon annanstans?

Viktiga frågor, utan givna svar. För att komma fram till en hållbar ståndpunkt krävs förhandling och samtal. Utbyte av tankar och erfarenheter, kommunikation och jämkning av önskade lägen och visioner. Det är vad kultur handlar om och därför går den inte att räkna på. Därmed inte sagt att det är värdelöst att räkna, för det finns massor av saker och aspekter av vardagen och samhället som det går att räkna på och där räknandet kan hjälpa oss förstå världen och livet bättre. Riktigt viktigt vetande finns mellan vetenskaperna, uppstår i mötet och i förhandlingarna med företrädare för olika kunskaper och olika intressen. Om vi kapitulerar för logiken och matematiken, om vi överlåter vetenskapen helt och hållet till statistiker (vilket NPM delvis handlar om) vad händer då? Hur kommer det att förändra vardagen och livet? Det är avgörande frågor som kräver svar, för att livet på jorden ska kunna leva vidare på ett hållbart sätt. 

En sådan slutsats vore djupt olycklig: oavsett hur många parallella världar som teorin föreskriver, är detta den enda värld vi har. På samma sätt har våra sinnen kanske ingenting att lära oss om livets uppkomst och yttersta villkor, men fortfarande allt att lära oss om vad det innebär att leva det.

Vad innebär det att vara människa och hur lever man ett gott liv, dels för egen del, dels tillsammans? hur fascinerad jag än är av rymden så är den typen av frågor ändå alltid dem jag återvänder till och håller som allra viktigast. Kanske kan och måste relationen mellan olika sätt att söka kunskap modifieras och kanske att humaniora kan krympas. Men behovet av humanvetenskaplig, kvalitativt tolkningsbaserad kunskap och kritiskt tänkande är evigt och essentiellt.

Återkommer i frågan, utan tvekan, men nu ska jag ut i solen.

Om lusten att lära och glädjen i sökande efter kunskap om det okända

Sitter på konferens. Lyssnar på dagens första key-note-föreläsning. Konferensens tema är ekonomi, tillväxt och hållbarhet. Som kulturvetare bland alla ekonomer och statistiker känner jag mig minst sagt som en främmande fågel, men också som en student. Har inga som helst problem med något av detta. Jag trivs i dessa roller och vill ständig lära nytt. Dessutom har jag något viktigt att förmedla. Kunskap om kultur behöver alla, även om alla inte inser detta. Och därför är jag precis där jag ska vara. Detta blir det sista viktiga jag gör under läsåret 2013/2014. Åkte hit med en känsla av utmattning, men nu när jag sitter här och lyssnar, efter en god natts sömn, väl förberedd inför mitt anförande och peppad inför uppdraget som diskutant, är jag visserligen fortfarande trött, men jag känner mig också inspirerad och jag längtar redan efter nästa läsår. Snart är det semester, dessutom. Livet är gott. Så var det inte förra året, då tog det tre veckor in på semestern innan jag fann lugnet och ron och kroppen kunde vila och återhämta sig. Året som gått har inte varit lika turbulent som förra, men helt säker på vad jag skulle göra och var jag skulle vara var jag inte förrän vid jul och våren är alltid en intensiv tid. Trött är jag alltså, men mindre trött, mer inspirerad och jag har dessutom en spännande höst med ganska stora marginaler att se fram emot. Därför kommer känslan över mig igen, insikten om att jag har världens bästa arbete. Oerhört tacksam för det, för att jag har hälsan och för livet. Viktigt att sätta det på pränt, för kan man känna så finns inga problem, hur turbulent och problematiskt allt än må vara.

Vill tala nu. Vill att klockan ska vara ett och att jag ska få sätta ord på mina tankar om kultur, men jag får vänta och jag fyller tiden fram till dess med att förbereda mig och slipa på detaljerna. Lyssnar på och lär av nästa key-note-talare. Nyss handlade det om Japan, nu om USA. Ekonomi, statistik och vägar mot hållbarhet och tillväxt. Förstår långt ifrån allt, men jag lär och det är det viktigaste. Jag lär inte bara om det som föreläsarna talar om, jag lär lika mycket om mina områden genom att lyssna. Detta stärker mig i övertygelsen om att kunskap finns överallt, verkligen överallt, om man bara kan lära sig öppna ögonen och se. Om man bara kan göra sig fri från prestige, vara lite ödmjuk och lyssna. Den dagen jag känner mig fullärd är det dags att lämna akademin. Vetenskap handlar om det vi INTE vet. Om det ska jag tala i eftermiddag. Om kulturvetenskap som vetenskapen om allt det som finns i världen men som vi inte vet något om, men som ändå finns där och påverkar, allt och alla. Statistiker, fysiker och andra forskar om det vi vet, men världen är full av mörk materia som vi inte vet något om. Kulturvetenskap är vetenskapen om detta, om kulturens mörka materia.

Tänker på sommaren och på hur jag ska tänka om och vilka ambitioner jag ska ha i och med bloggandet. Förra sommaren väntade och väntade jag på en inspiration och skrivarglädje som aldrig riktigt ville infinna sig. Jag var som sagt trött, ända in i märgen trött. Därför blev det inte speciellt många poster publicerade under sommaren 2013. Nu känner jag en helt anan inspiration och upptäckarglädje. Sommaren ser jag som en kravlös tid, ett mellanrum i tillvaron. Inga krav får finnas, inget annat mål än skrivarglädje och lyckan i att få vara kreativ. Jag kommer inte heller denna sommar att blogga dagligen, men jag kommer definitivt att vara mer kreativ i skrivandet. Har en massa uppslag, som jag dock inte ska avslöja något om här. Det kommer att visa sig hur det går och vad det blir, men här och nu har jag dock öppnat upp en ny etikett: Anspråkslösa sommarposter. Här skriver jag bara, här tillåter jag mig att sätta på pränt vad som dyker upp. Kreativitet är inget som kan beställas fram så jag kan inget garantera, men jag behöver en plats att bara kasta ut, upp och iväg det som dyker upp i huvudet. Sedan får vi se vad som kan komma ur det. Kanske blir det bra, kanske inte, poängen är att det måste få blir som det blir och att det finns ett värde i just det. Därför ser jag fram emot att få ta den här terminen och det här läsåret i mål. Sedan är det ledigt och locket lyfts av och mitt nya liv kan börja. London ska jag åka till, efter midsommar bär det av. Sedan får vi se. Rapporter kommer, bilder och annat. Som sagt, skrivandet måste vara lustdrivet.

Lust leder till lärande. Det slår mig just, när föreläsaren visar och förklarar en ekvation för ekonomisk utveckling. Hade jag tvingas lyssna och om kunskapen jag tagit till mig skulle kontrolleras efteråt skulle jag få panik och jag skulle inte lära mig något. Nu sitter jag här, lyssnar och låter tankarna flyga som de vill. Inga krav, jag fyller bara väntan på mitt anförande med mening och innehåll. Och jag lär mig och förstår väldigt mycket mer nu av statistik och kvantitativa metoder än innan jag åkte hit. Fråga mig dock inte, för jag kan inte förklara, men jag förstår mer och mer. Det är bra, det är inspirerande.

Tänk om det var så vi tänkte om skolan, om kunskap och lärande. Tänk om vi slutade kontrollera och lät människor lära utan krav och utan andra mål än att väcka glädjen i sökande efter kunskap. Idag handlar skolan om allt det vi vet, och lärande handlar om kontroll av kunskap. Mål ska fyllas och parameter levas upp till. Frihet kringskärs och inspiration och kreativitet blir till problem. Jag återkommer ofta till tanken om att akademin håller på att avakademiseras och oron över skolans utveckling och elevernas bristande förkunskaper och avsaknaden av insikt om vad HÖGRE utbildning innebär och vilka krav som ställs på studenter. Tänk om det såg annorlunda ut. Tänk om vi tänkte om och såg på kunskap på andra sätt. Tänk om skolan, högre utbildning och forskning handlade om det vi INTE vet. Tänk vi övergav alla betyg, alla mål, alla krav. Tänk om skolan och forskningen fick drivas av lusten att lära, istället för krav att uppfylla på förhand uppsatta mål.

Tänker på det. På hur annorlunda det skulle kunna vara och hur mycket mer hållbart det vore med en sådan syn på kunskap. Vetande ska inte låsas in, det ska flyga fritt. Det är i alla fall så som jag ser på saken, det är vad jag vill i min yrkesvardag och det är definitivt det jag ska ägna mig åt här under sommaren. Nu är det dags för nästa key-note. Ska koncentrera mig lite mer. Sedan är det lunch, och sen så ... Äntligen!

Pengarnas kraft och kunskapen

Skriver detta på bussen till en konferens på temat ekonomi. Låter tankarna flyga fritt, utan skyddsnät. Lovar inget, detta läses på eget bevåg.

Pengar är som söt och lockande honung. Och människorna är flugor som flockas runt det söta, hypnotiserande och förblindade av begär. Vill ha, vill ha, vill ha! Och ju mer man får desto starkare blir begäret efter mer. Missförstå mig inte. Jag är också en fluga, alla är det. Ingen står över eller är fri från begär. Jag är varken för eller mot, jag vill förstå. Och att pengar har denna lockelse samt att fungerar på detta sätt, om det råder ingen som helst tvekan. Frågan blir då hur (och om) pengarnas primitiva urkraft går att reglera och använda för att bygga ett hållbart samhälle. Eller är pengar liksom kärnkraft en kraft som människan gör bäst i att avstå från? Jag har inga svar, vill som sagt bara förstå. Det handlar inte om antingen eller, utan om både ock. Alltid om både ock, alltid om komplexitet och icke-linjär tillblivelse och förändring.

Pengar är inte goda eller onda. Pengar är heller inget i sig. Pengar är en urkraft och dess värde bestäms och förändras relationellt. Ekonomin växer fram mellan människor, i samhället och pengar har en egen verkan i och på världen. Pengar kan vara ett verktyg men lika ofta är människorna slavar under begäret efter rikedom. Förstår vi inte det kommer vi aldrig att kunna bygga ett hållbart samhälle. Förstår vi inte att det inte handlar om ifall vi ska ha pengar eller inte, utan om hur vi ska hantera ekonomin och samhället och om det är möjligt att leva ett gott liv tillsammans.

Genom att tänka på pengar som en kraft öppnas upp möjligheter för andra typer av samtal än dem vi ser idag, som handlar om ekonomin ska regleras eller inte, om politiken ska styra eller marknaden. Den typen av resonemang är allt för enkelt och polariserat. Livet och verkligheten går inte att reducera till antingen eller, och det finns ingen enda väg. Tänker man så riskerar man att förr eller senare börja förakta sina meningsmotståndare som upplevs oresonliga när de försvarar motsatt ståndpunkt. Debatten gör det med oss, reducerar allt till antingen eller. För eller mot! Ond - god, bra dålig. Verkligheten är oändligt mycket mer komplex än så. Därför är det bättre att tänka på kulturen som ett flöde, en komplex och föränderlig helhet bestående av komponenter och krafter som samverkar och gemensamt ger upphov till konsekvenser.

Människor vill varandra väl och är goda, det gäller för en förkrossande majoritet av jordens befolkning. Det är debatterna och polariseringen som tränger sig mellan individerna och vänder dem mot varandra. Och begäret efter makt och pengar, som ytterst är begär efter liv och överlevnad, förblindar, förenklar och gör att människans intellektuella kapacitet underutnyttjas. All kraft, allt fokus riktas mot meningsmotståndaren som hotar mina tankar från att nå spridning och därigenom minskar mina möjligheter att överleva. Om, säger om, det inte finns tid för reflektion och eftertanke. Om människor slutar lyssna på varandra, om förståelse betraktas som ett tecken på svaghet. Jag vet att även den mest fanatiske motståndaren, den mest hänföra försvararen av fria marknadskrafter och neo-liberalism vill väl.

Samtal är den väg jag väljer. Samtal är mitt sätt att närma mig världen, medmänniskorna och mitt sätt att förstå och hantera tillvarons komplexitet, pengarnas makt, kraft och alla de problem som följer på förenklingar och polarisering.

Problemet är att kunskapen förlorat sitt egenvärde, vilket gör den inledande liknelsen med flugorna som surrar runt honungen talande. När skolan ekonomiserades, som ett resultat av att begäret efter pengar nästlat sig in i politiken och där trängt ut snart sagt allt annat, förvandlades kunskap till ett medel, en kostnad och en lyx vi inte anser oss ha råd med. Bara det vetande som leder till förmedling av kapital accepteras, på nåder. Och på det sättet underminerar vi själva grunden för samhället. Kunskap är den enda garanten för mänsklighetens överlevnad. Om kunskapens värde urholkas och om det sprider sig en föreställning om att pengar är det enda vi behöver, då är vi flugor som blinda, berusade och mekaniskt flockas kring och förgör varandra i jakten på tillgång till honungen.

Kunskapen behöver till skillnad från pengarna försvaras. Det är skolans uppgift, att utveckla vetande och att försvara kunskapen. Idag bygger vi en skola vars mål är att gå med vinst. Vi har reformerat skolan till oigenkännlighet genom att ekonomisera den, genom att göra pengar till målet och kunskapen till medlet. Därför förlorar kunskapen i status och läraryrket i prestige. Kunskapen utarmas, för pengar är ju det enda som räknas och det är omöjligt att bli rik på kunskap. Det faktum att alla riskerar att bli fattiga om vi slutar bry oss om kunskapen är inte individens problem, det är någon annans.

Samtal, ser ett enormt behov av samtal. Samtal om pengar, kunskap, framtiden och hållbarhet. Vägrar tro att mina medmänniskor vill vara och tänker som flugor. Tror på kunskapen och på människan. Och om vi blir fler som samtalar kommer behovet av kunskap att växa och kunskapens värde att växa. Det behövs för att dra uppmärksamheten från pengarna till framtiden. Pengar är ett medel, en kraft, ett av många verktyg som människan uppfunnit och en resurs att göra något av. Men för att komma dit behöver vi en skola värd namnet, där kunskapen är målet och som bygger på övertygelsen att vetande och utbyte av tankar är det högsta goda.

Vet som sagt inte om ovanstående tankar är begripliga, men jag vet vad jag menar och samtalar gärna. Förklarar med andra ord. Skriver detta på väg till en konferens där just ekonomin står i centrum, och innovation, kreativitet samt hållbarhet. Och det är kring detta som mina tankar cirkulerar. Det är i dessa banor jag tänker, även om det inte är kristallklart. Men vad är å andra sidan det? Vore världen möjlig att begripa direkt behövdes ingen kunskap, inget intellektuellt utbyte. Ingen analytisk förmåga eller kritiskt tänkande. Ingen skola.

Dagens Nietzsche, om behovet av (tid för) reflektion

Jag läser inte Nietzsche för att få information, jag läser honom och andra filosofer för att få inspiration. Jag tänker med Nietzsche. Låter inte han och andra filosofer tänka istället för mig själv. Idag ska allt vara fixt och färdigt. Givna, slagfärdiga, vattentäta svar som snabbt kan plockas fram och slås i huvudet på den som frågar är det högsta goda. Den som strävar efter makt och inflytande, som vill bli ledare, måste kunna briljera i konsten att svara kort, snabbt och dräpande. Behovet av svar ökar i takt med att hastigheten i samhällsförändringen ökar. Här finns en paradox. Ju snabbare förändringen går desto större är risken att ett felaktigt svar får fruktansvärda konsekvenser, därför behövs det där och då mer tid för reflektion, inte mindre.

Därför läser läser jag Nietzsche, Deleuze och Guatari, Foucault, Haraway och Spinoza. Inte för att få svar, utan för att få inspiration till nya frågor och för att få verktygen jag behöver för att reflektera över samhället, kunskapen och förutsättningar för en hållbar framtid. Svar är meningslösa för de bygger alltid på historiska data. Framtiden skapas av oss när vi lever våra liv tillsammans. Därför fungerar kraven på snabba svar, för att det är så vi tänker och gör. Ingen vill att det ska gå åt skogen, alla gör sitt för att det ska fungera. Men risken för att det går galet ökar ju mer som står på spel, ju fortare det går och ju fler som engagerats i processen.

Idag är företagen multinationella, politiken överstatlig, resurserna knappa och minskande och vapensystemen är slagkraftigare. Kraven på ständigt ökande avkastning, fokus på ekonomin och viljan att veta säkert, nu är hårdare än någonsin. Det är inte hållbart att tänka och agera så. Därför läser jag Nietzsche, för att göra tvärt om. För att få perspektiv och inspiration. För att jag behöver tid för reflektion, marginaler och för att inte gå under av leda. Hjärnan behöver problem att jobba med och stimulans för att inte degenerera. 

Jag ser en kall och hård värld öppnas upp när kraven på exakthet och snabbhet ökar i takt med att ekonomiseringen av allt fler delar av samhället sprider sig. Jag är rädd för vad vi människor kan göra med och mot varandra. Och jag lugnas inte på något sätt av det jag läser idag på morgonen, i dagens Under Strecket, som handlar om Turingtestet och Artificiell Intelligens. Jag oroas över den uppenbara risken som finns här, över naiviteten som teknikoptimismen bygger på och för vidare. Humaniora handlar om människans vara i världen, om förutsättningarna för våra barns långsiktiga överlevnad. Jag räds den optimism och morgonluft som IT-forskningen och tron på teknikens överlägsenhet bygger på och som sprids i takt med ekonomiseringen. Niklas Lundblad skriver entusiastiskt om framstegen, men reflekterar inte över riskerna.

För några år sedan träffade jag John McCarthy, en av dem som myntade begreppet ”artificiell intelligens”, och frågade honom om han inte var besviken över hur långsam utvecklingen hade varit på området. Han skakade argt på huvudet, och förklarade att problemet var att så fort något fungerade så kallades det inte längre artificiell intelligens. Och han hade en poäng: i dag slår AI oss i schack, ”Jeopardy!” och en mängd andra spel. De är fantastiska verktyg i sociala nätverk, sökmotorer och på internet – och vi har bara börjat utforska möjligheterna de ger i medicin och annan forskning. Turingtestet är bara den senaste av de framgångar som AI skördat.

Hur kan det vara ett framsteg att slippa tänka själv? Det förstår jag inte. Visst har Lundblad poänger, men han missar själva grundfrågan, eller är han så pass förblindad av entusiasm över dessa fantastiska maskiner att han helt enkelt glömmer att vi lever i en värld av snabba förändringar, med krav på ökad prestation och där medmänsklighet och empati allt mer betraktas som en lyx vi inte har råd med?

Tanken att människor gör något som det är omöjligt för maskiner att imitera, att tänkandet spirar ur någon sorts unik, mänsklig egenskap är också bedrägligt angenäm för oss. Vi vill gärna vara unika, men det återstår att bevisa vari denna unika kvalitet skulle kunna tänkas bestå. Det finns förslag – fysikern Roger Penrose menar sig ha spårat medvetandets ursprung på kvantnivåer i hjärnan, och har publicerat både böcker och vetenskapliga artiklar där han menar att drömmen om artificiell intelligens kringskärs av just begränsningen att datorer aldrig kommer att kunna uppnå medvetande.

Turings föreslagna lösning är inte bara en putslustighet. Fundera kring hur du skulle behandla en dator som bad att inte bli avslagen, och som med vad som verkade som skräck ropade att den inte ville dö. Skulle du då strunta i det för att den enligt forskningen inte hade något ”medvetande”? Sådana frågor är tyvärr inte bara hypotetiska. Västerlandets attityd till ”vildar” i andra länder, som ansågs sakna ”själar”, och den kartesiska myten om att djur bara är en sorts maskiner, har lett till illdåd som vi i modern tid kommit att ångra.

Konsekvensen av Turings hållning är ett slags etisk regel om tänkande: att vi bör behandla det som beter sig som tänkande med omsorg och försiktighet – och inte värdera tänkande på basen av hur det råkar materialiseras. En utmärkt parodi på detta finns i den lilla science fiction-novellen ”They are made of meat” av Terry Bisson, som skildrar misstron med vilken en maskinkultur behandlar mänskligheten när de upptäcker att de är gjorda av kött rakt igenom och att just detta kött tycks vara ansvarigt för tänkandet.

Jag har svårt att förstå hur man kan göra den typen av liknelse. Datorer är maskiner som skapats av människor och den dagen datorerna börjar betrakta människor med misstänksamhet, den dagen vill jag inte uppleva. Djur är levande på samma sätt som människor. Datorer är det inte och ska heller inte vara det. Den vägen borde stängas, för den leder inte till något gott, därtill är den allt för lockande för allt för dunkla motiv. Jag har inget intresse av att använda min förmåga till reflektion till att tänka kring hur jag skulle agera om datorerna skulle visa sig ha medvetande, för jag ser det som en minst lika riskfylld forskning som genmanipulation och kärnkraft. Ser det som utslag för mänsklig hybris, i en paradoxal kombination med mindervärdeskomplex och teknikoptimism.

Därför läser jag Nietzsche, för han ger mig perspektiv och han utgår från människan. Det oss själva och den kultur vi skapar för oss som vi borde vara mest intresserade av, inte maskiner. IT-forskning seglar i medvind just nu och det satsas mycket pengar på det. Varför, kan och bör man reflektera över? Är det för att värna det mänskliga, eller för att forskningen bär på löften om tids- och kostnadsbesparingar? Humanistisk forskning kan inte utlova något sådant, den typen av forskning leder till ökade kostnader och den tar mycket tid i anspråk. Fast det är en nödvändig investering i mänsklighetens framtid, för att garantera hållbarhet samt öka insikten om vad som är viktigt i livet egentligen. Vänd på exemplet ovan och tänk på vad som händer om människan börjar jämföra sig med maskinerna som blir bättre, snabbare, säkrare och billigare. Sätt den tanken i samband med ökande krav på prestation, snabbhet och precision. Det är inte svårt att se vad människorna skulle kunna göra mot varandra i förlängningen av den tanken. Reflektera över det faktum att majoriteten av alla människor tror sig vara bättre än genomsnittet. Riskerna rör inte mig. Jag kommer alltid att klara mig ... Nej, det är inte så jag tänker, men jag ser faran och jag förbehåller mig rätten att vara skeptisk, inte till IT-forskning, men till den naiva entusiasmen den bygger på och till nedskärningarna inom humaniora som är en följd av att det satsas allt mer pengar på utbildningar som är kostnadseffektiva och inte så reflekterande.

Fler borde uppenbarligen läsa Nietzsche, till exempel det han skriver om människans längtan efter visshet och hens fallenhet för enkla lösningar. Avslutar med ett citat från Så talade Zarathustra, från de avslutande meningarna i aforismen: Om tyngdens ande.

Men detta är min lära: den som en gång vill lära sig flyga, han måste först lära sig stå och gå och springa och hoppa och klättra och dansa: man flyger sig inte till flygandet!

Med repstegar lärde jag mig klättra upp till åtskilliga fönster, med spänstiga ben klättrade jag uppför höga master: att sitta på kunskapens höga master tycktes mig inte vara någon liten lycksalighet. -- att fladdra likt små flammor fladdrar på höga master: visserligen ett litet ljus, med dock en stor tröst för skeppare ur kurs och skeppsbrutna! -- På mångahanda vägar och på åtskilliga sätt kom jag till min sanning; jag steg inte på en stege upp i höjden, där mitt öga svävar mot fjärran.

Och endast ogärna frågar jag efter vägen, -- det stred alltid mot min smak! Hellre frågade och försökte jag vägarna själva. Ett försökande och frågande var allt mitt gående: -- och sannerligen, man måste även lära sig svara på sådana frågor! Men det -- är min smak: -- ingen god, ingen dålig, men min smak, vilken jag varken blygs för eller hemlighåller längre. 

"Det -- är nu min väg -- var är er?" så svarade jag dem, som frågade mig "efter vägen": Vägen med stort V, vägen för alla -- en sådan finns inte!

Det finns inte EN sanning, inte ETT svar och det finns heller inte EN ENDA väg eller ETT ENDA sätt. Ändå är det detta vi strider för, att min väg ska vara allas. Vad människan behöver för att ta sig till en hållbar framtid är inte en väg, inte en lösning, ett sätt. Vad människan behöver för sin överlevnad är mångfald. Och tid för reflektion och eftertanke. Tänk på det när kraven på dig att prestera känns övermäktiga och känslan av brist på tid överfaller dig, tänk då på att tid är det enda du har. Tanke, tid och en tro på framtiden, mer behövs inte för att bygga grunden för framtiden och ett gott liv.

Språket och makten över tanken

Nyckeln till tankevärlden och den analytiska förmågan är språket. Där finns identiteten och däri ligger individens hela potential. Den som inte har ett språk går ut i livet med ett allvarligt handikapp. Språk är inget någon bör ta lätt på, ändå är det just precis det vi gör. I jakten på individuella fördelar för jag, mig och mitt är många beredda att göra vad som helst för att skaffa sig fördelar. En sådan sak är att låta barnen gå i skolor där engelska är förstaspråk. Läser om detta och möjliga konsekvenser av det på SvD, i en krönika av Olle Josephson.

Alla språk är inte lika fina. I Sverige är engelska finast. Det blev tydligt när BethAnne Yoxsimers Paulsrud i torsdags lade fram sin doktorsavhandling ”English-medium instruction in Sweden”. Den handlar om svenska gymnasister med stora delar av sin undervisning på engelska. Paulsrud är i princip positiv till undervisningsformen. Med genomtänkt pedagogik och balans mellan språken skulle den kunna bidra till att eleverna utvecklade båda språken. Men hon menar att det är omöjligt så länge det ena språket sätts framför det andra.

Människan kan hantera flera språk, men behöver ett huvudspråk. I jakten på makt och inflytande är många dock, som sagt, beredda att gå långt. Till och med så långt som att utplåna sig själv. Forskningen kring Artificiell Intelligens är ett tecken på detta, eller utvecklingen av robotar. Det man har duger inte, gräset är alltid grönare på andra sidan. Jag ser denna längtan, denna iver och detta sökande efter lösningar bortom och utanför den egna sfären som djup mänsklig. Det är samma längtan som religionen ger uttryck för. Samma logik som Jan Björklund använder för att sälja in idén om att Sveriges enda väg fram är att rekrytera internationella elitforskare. Det är en väg som leder fel. Tokfel!

Engelskspråkiga klasser finns på kanske var fjärde gymnasieskola. Paulsrud har intervjuat lärare, rektorer och elever. De ser klasserna som ett elitprojekt som ger skolan ”internationell profil”.

Elitsatsningar finns överallt. Inom sporten, även om vi vet att Svenska framgångar vuxit ur djupen av folkhemmet, ur bredden och friheten att gå sin egen väg. Inom forskningen där det enda som räknas är Nobelpris och excellens. Inom politiken där det är viktigare att vinna val än att, på ett långsiktigt hållbart sätt, förvalta landets resurser. Den enda vägen leder förr eller senare till att någon ska bort, även om vi dels vet att den tanken kan få fruktansvärda konsekvenser (tänk, etnisk rensning), dels vet att alla tror sig vara bättre än genomsnittet. Tron på den enda vägen är bara ett exempel bland många på kulturens innboende motsägelsefullhet och paradoxala struktur. Därför är Paulsruds forskning viktig. Hon visar att det inte är språket som är det viktiga, utan makten och de fördelar individen får på kort sikt.

De intervjuade är inte så språkintresserade. De tycker att de i stort sett kan tillräcklig engelska. De problematiserar inte att studier i biologi eller samhällskunskap på engelska innebär inlärning av ett särskilt ämnesspråk, som kan kräva speciella undervisningsformer. Och aldrig drar de paralleller med undervisning i svenska som andraspråk eller invandrarelevers modersmålsundervisning – trots att de gedigna erfarenheterna av flerspråkig ämnesundervisning finns just där. Men det är lågstatusämnen fjärran från högstatusklasser på engelska.

Den makt som engelskan ger eleven är en makt som bara fingerar i Sverige, för engelska kommer aldrig att bli elevens förstaspråk så länge som man lever och växer upp i Sverige med svenska föräldrar. På kort sikt ger undervisning på engelska naturligtvis fördelar, för individen som ser om sitt hus och som är om sig och kring sig, men på lång sikt riskerar det tvärt om att bli en nackdel. Både för Sverige som nation och för människorna som växer upp här, liksom för den svenska skolan och kunskapsnivån i landet. Betänk att Sveriges framgångar som land är ett resultat av folkskolan som var samma för alla. Elitsatsningar är bara en fördel för eliten och det sättet att tänka främjar egoism, vilket aldrig kan vara en stabil grund att bygga ett land eller en framtid på.

I undervisningen befästs språkhierarkin. Engelska är uppvisningsspråket när man talar till hela klassen eller ska skriva prov. I övrigt blir det mest svenska. Paulsrud undersöker inte studieresultaten, men annan svensk forskning har inte kunnat påvisa nämnvärt bättre engelskkunskaper. Och elitklasselevernas svenska går snarast bakåt.

Och när språket, förstaspråket utarmas utarmas tankeförmågan och på sikt raderas alla eventuella fördelar ut. Det finns inga genvägar till varaktig framgång, varken för en individ eller för ett land. Det är tron på att det går att med hjälp av en quick fix se till att höja resultaten som är svensk skolas största och mest allvarliga problem. Det är inte det Björklund gör, utan det faktum att han väljer en enda väg som är problemet. Och han står tydligt bakom den typ av utbildning och den syn på vad som är skolans uppgift som dessa skolor bygger på. Vi säljer ut en trygg framtid för att få en en högst osäker chans att glänsa under femton minuter i rampljuset. Det är galet och farligt och fullkomligt ohållbart. När vi som lever i Sverige inte bryr oss om vårt språk kommer vi att hamna på efterkälken i förhållande till dem som har Engelska som förstaspråk, eller kinesiska. Det är inte genom att överge sitt modersmål som man vinner framgångar, det är genom att utveckla det parallellt med andra språk, genom att låta det vara basen som allt annat bygger på, som Sverige kan hoppas nå framgångar och fördjupade samt breddade kunskaper.

Man har undersökt hur de utvecklar sitt skrivande om samhällsfrågor. I engelskspråkiga klasser på hösten i årskurs 1 är ordförrådet relativt avancerat: goda förutsättningar, bristande förmåga. I ”vanliga” klasser är det enklare. I årskurs 2 på våren blir det tvärtom. Svenskspråkiga klasser börjar erövra ett ämnesanknutet ordförråd, medan engelskklasserna snarare regredierar till trivial vardagssvenska.

Så fungerar engelskspråkig undervisning i dagens svenska skola: sociala och språkliga hierarkier förstärks när segregationscentrifugen snurrar allt fortare.

Elitsatsningar ger oss visserligen en elit, men det är en elit som bara har makt. Och det blir då en makt som riskerar att vändas mot allmänheten, mot oss alla och våra möjligheter att bli en stolt nation som ligger i framkant och som kan visa vägen för resten av världen.

Konkurrens och satsningar på några få gör alla till förlorare, om det är kunskap vi söker, om det är en kunskapsnation vi vill bygga. Det som är bäst är inte nödvändigtvis bra. Stanna upp en stund och reflektera över vem det är som framförallt ropar på sänkta skatter, elitsatsningar ökad konkurrens och valfrihet. Inte är de vårt lands klokaste, det är de mest privilegierade och de som gynnas mest av den typen av satsningar. Det är egoismen som ropar och den är inte vacker och leder aldrig till något gott, för någon.

Utarmar vi vårt språk utarmar vi våra kunskaper och då utraderar vi våra möjligheter. Tänk om, gör rätt!

Moralens geologi 12

Moral och geologi kan låta som ett omaka ordpar, men så är det bara om man utgår från det kända och invanda. Då låter ordparet märkligt. Kanske det just därför fångar uppmärksamheten? Om det är så är det bra, den effekten är bra. Moralen finns där hela tiden, men den kanske inte alltid gör sig påmind. Då kan ordet geologi fungera som ett slags verktyg för att lära sig se och förstå. Boken A Thousand Plateaus är fylld av just den typen av verktyg. Vi behöver lära oss se och förstå kulturen vi lever i, av två skäl. Dels för att kulturen påverkar allt och alla, dels för att kulturen skapas av oss och ständigt förändras. Om vi lär oss se och förstå tillblivelseprocessen som ger upphov till det vi människor känner igen som kultur och moral ökar chansen att vi tillsammans kan bygga och upprätthålla ett hållbart samhälle.

Perfektion, effektivitet och pengar är tre ord som tillsammans utgör vår samtids moraliska grundackord. Mot dessa ord mäts allt annat och när frågor om gott och ont ska avgöras är det dessa principer som fäller avgörandet. Det skulle kunna vara andra ord och det har också tidigare funnits andra ord. Rådande moral är inte ristad i sten, den är föränderlig och vi är alla med om att förändra den. Det är våra handlingar, tillsammans med resten av världen, som ger upphov till sediment och avlagringar vilka ger förändringsprocessen kontinuitet. Att det är just perfektion, effektivitet och pengar som fångar nuvarande moral inser jag på olika sätt, inte direkt utan indirekt. Det är när man bryter mot moralens underliggande regler som moralen visar sig. Tänker på det jag skrev i fredags, om klyftor i samhället och om jobbskatteavdraget. Det gick fort och exemplet var dåligt, det höll inte sträck. Men just därför gav den texten upphov till tankeutbyte, samtal och reflektion. Och det är precis så som jag vill se på och använda tankeverktyget som Deleuze och Guattari tillhandahåller. Det är i sprickorna som ny kunskap och bättre vetande uppstår, i brotten som blottlägger äldre lager av sedimenterad moral. Låt oss därför fortsätta den geologiska undersökningen.

This is where the dialogue, or rather violent debate, with Cuvier came in. To keep the last of the audience from leaving, Challenger imagined a particularly epistemological dialogue of the dead, in puppet theater style. Geoffroy called forth Monsters, Cuvier laid out all the Fossils in order, Baer flourished flasks filled with embryos, Vialleton put on a tetrapod's belt, Perrier mimed the dramatic battle between the Mouth and the Brain, and so on. Geoffroy: The proof that there is isomorphism is that you can always get from one form on the organic stratum to another, however different they may be, by means of "folding."

Vecket heter en av Deleuze böcker. Det är en inte helt enkel bok. Erkänner villigt att jag går vilse där, men jag har på inget sätt gett upp. Jag ska läsa den och i väntan på att min förståelse ska utvecklas och tankarna mogna tar jag mig an tanken om vecket från en lite annan vinkel. Foucault är inne på samma spår och har också skrivit om hur tankar och vetande, kultur ibland viks in i varandra och bildar ett slags ficka som senare kan spricka och komma i dagen. Ibland är det så som förändring kommer till stånd, genom oväntade möten mellan det som är och det som en gång varit. Och i nya sammanhang kan gamla tankar få nytt liv. 

To go from the Vertebrate to the Cephalopod, bring the two sides of the Vertebrate's backbone together, bend its head down to its feet and its pelvis up to the nape of its neck ... Cuvier (angrily): That's just not true! You go from an Elephant to a Medusa; I know, I tried. There are irreducible axes, types, branches. There are resemblances between organs and analogies between forms, nothing more. You're a falsifier, a metaphysician.

Konflikter som handlar om hur det är egentlige. Kamp om vem som sitter inne med sanningen kan ibland vara förgörande, om det är en strid om makt. Om det mer handlar om ett utbyte av tankar kan det istället, som i fallet med mina samtal om jobbskatteavdraget, ge upphov till fördjupad, ömsesidig förståelse. Allt handlar om hur man griper sig an frågan och hur man ser på kunskap. Som sanna uttalanden om ontologi, eller som metafysiska reflektioner. Det är två vägar att nå kunskap, den ena nyfiket sökande och prövande. Den andra mer säkert påstående. Jag föredrar den nyfiket sökande, där jag kan och får kasta mig ut i resonemang jag inte alltid har full koll på, men som med hjälp av kunniga läsare och intresserande kommentatorer kan leda till fördjupad insikt.

Vialleton (a disciple of Cuvier and Baer): Even if folding gave good results, who could endure it? It's not by chance that Geoffroy only considers anatomical elements. No muscle or ligament would survive it. Geoffroy. I said that there was isomorphism but not correspondence. You have to bring "degrees of development or perfection" into the picture. It is not everywhere on a stratum that materials reach the degree at which they form a given aggregate. Anatomical elements may be arrested or inhibited in certain places by molecular clashes, the influence of the milieu, or pressure from neighbors to such an extent that they compose different organs. The same formal relations or connections are then effectuated in entirely different forms and arrangements.

Evolutionen är ett verktyg att tänka med kring frågan om förändring, utveckling och den ömsesidiga tillblivelsens riktning. Förändringen går där i språng och den sker mellan de enskilda delarna och miljön vari de kastas ut. Evolutionen har ingen riktning, annat än anpassning till det som är givet på förhand. Det som fungerar har större chans att föra sitt arv vidare än det som inte fungerar, ända till dess att miljön förändras och det plötsligt är något annat som fungerar. Där och då kan vissa arv, som legat begravda i veck och fickor blomma ut och påverka förändringens riktning. Överallt, alltid handlar det om samspel, om det som händer mellan. Det gäller för moral, och för vetenskap samt kultur.

It is still the same abstract Animal that is realized throughout the stratum, only to varying degrees, in varying modes. Each time, it is as perfect as its surroundings or milieu allows it to be (it is obviously not yet a question of evolution: neither folding nor degrees imply descent or derivation, only autonomous realizations of the same abstract relations). This is where Geoffroy invoked Monsters: human monsters are embryos that were retarded at a certain degree of development, the human in them is only a straitjacket for inhuman forms and substances. Yes, the Heteradelph is a crustacean. Baer (an ally of Cuvier and contemporary of Darwin, about whom he had reservations, in addition to being an enemy of Geoffroy): That's not true, you can't confuse degrees of development with types of forms. A single type has several degrees, a single degree is found in several types, but never will you make types out of degrees. An embryo of one type cannot display another type; at most, it can be of the same degree as an embryo of the second type. Vialleton (a disciple of Baer's who took both Darwin and Geoffroy one further): And then there are things that only an embryo can do or endure. It can do or endure these things precisely because of its type, not because it can go from one type to another according to degrees of development.

Form och innehåll är två sidor av samma sak, kanske man skulle kunna säga. Moralen har formaspekter och den har typfall, men det handlar aldrig om antingen eller, utan alltid om både ock. Därför har jag problem med perfektion, effektivitet och ekonomisering, för det handlar om och premierar det enda. Och då blir debatten kungsvägen till sanning, den enda vägen. Den som har effektivisering som sitt högsta mål ser alla mellanrum som outnyttjad potential som ska utplånas. Men det är en jakt mot nollpunkten och den rimmar illa med hur världen fungerar. Det är en dröm, en artefakt, en tankens evolutionära misstag. Ett monster, kanske? Jag vill se mer av både ock och säger därför inte att perfektion, effektivitet eller pengar skulle vara fel. Det enda jag säger är att det finns annat i livet också samt att det är vägen som är målet, rörelsen, förändring. Där finns en annan moral som växer fram mellan. En moral som betonar ömsesidighet, hållbarhet och gemenskap.

Admire the Tortoise. Its neck requires that a certain number of protovertebrae change position, and its front limbs must slide 180 degrees in relation to that of a bird. You can never draw conclusions about phylogenesis on the basis of embryogenesis. Folding does not make it possible to go from one type to another; quite the contrary, the types testify to the irreducibility of the forms of folding ... (Thus Vialleton presented two kinds of interconnected arguments in the service of the same cause, saying first that there are things no animal can do by reason of its substance, and then that there are things that only an embryo can do by reason of its form. Two strong arguments.)

Tillvaron är en plats som rymmer mer än tanken förmår härbärgera. Logik är ett verktyg som om det är det enda vi anser oss behöva leder tänkandet fel. Paradoxer och inkonsekvenser blir då till problem som till varje pris måste undanröjas ur ekvationen. Världen är dock inte perfekt, den är imperfekt (och här använder jag ordet i dess ursprungliga form, som något pågående, oavslutat och därmed inexakt). Om vi håller oss med en syn på kunskap som utgår från att världen är en perfekt plats i harmoni gör det något med vårt sätt att tänka och förhålls oss till varandra. Och finns det bara en sanning, en väg, ett svar, kommer man att få kämpa för sin kunskap. Kommer alla att tvingas debattera. Och det leder till en syn på moral som premierar effektivitet och sparande. Det är dock inte så som världen är ordnad, den är nästan perfekt, men inte fullt ut. På marginalen finns det gott om paradoxer, motsägelser och inkonsekvenser. Detta måste man ta hänsyn till om man vill förstå moral, i praktiken, i vardagens levda liv.

Det är i alla fall det jag kommer fram till när jag tänker med hjälp av Deleuze och Guattari, om moral, geologi och kunskap. Det är så jag ser på kultur och förändring, som ett slags samtal. Sanningen går inte att nå, för den finns alltid mellan. Söka efter den är möjligt och vettigt, men alla anspråk på att äga den är problematiska.