Ekonomins kulturella paradoxer

Det är i grund och botten väldigt enkelt. Människan är en biologisk varelse, med en väl utvecklad kognitiv förmåga, som lever sitt liv kollektivt. Hjärnan, hur fantastisk den är är, har dock inte kapacitet nog att använda sin kognitiva förmåga för att övervaka alla processer som kroppen är involverad i. Betänk att vi har en psykologi, en kultur och ett samhälle att ta hänsyn och jämka samman intryck från. Enorma mängder information måste processas, tolkas och beslut skall tas i realtid, för att allt skall fungera. Betänk därtill att människans DNA inte förändrats nämnvärt på 10000 år. Det är som sagt enkelt, som att slå in en öppen dörr, att förstå att det uppstår problem i världens ekonomier och moderna samhällen.

Tillsammans är jordens befolkning, kollektivt inbegripna i ett gigantiskt experiment. Vi bygger olika system för att uppnå trygghet, samtidigt som vi förbrukar ändliga resurser i en rasande takt. Hela tiden med fokus på framtiden. Dagens SvD innehåller flera artiklar om pensionen, till exempel, som för de flesta ligger mer än 20 år fram i tiden. Paradoxalt nog är det oron för framtiden som gör att det tas risker idag som hotar hela samhällsbygget och livet och vardagen som vi lärt oss känna dem. Titta på hur de som sitter i toppen, på vilkas axlar ansvaret vilar, mår. Är det hållbart? Knappast! Och vad är det för ledaregenskaper som premieras, och lyfts upp till toppen av samhällspyramiden? Till vem/vad lägger vi vår kollektiva tillit? Inte sällan till obehagliga män, risktagare, och ersättningen de får för att ikläda sig rollen är: pengar.

Mönstret är tydligt. Och i grund och botten är problemen enkla. Orsaken till att världen befinner sig i kris är på inget sätt komplicerad. Välståndet och de moderna samhällen som byggts upp och som vi vant oss vid, i alla fall vi privilegierade västvärldsbor, bygger på lånade pengar. Vi har det bra idag för att vi intecknat en del av framtiden. Och krisen beror på att insikten om att skulderna riskerar att växa oss över huvudet kryper sig på. Det är inte hållbart. Vägen vi anträtt leder fel. Men hur vänder man om? Är det ens möjligt? Hoppet är att konjunkturen vänder, men oavsett och det sker eller ej kvarstår grundproblemen. Vi lever över våra tillgångar. Vi förbrukar mer än vad vi har, eller som jorden mäktar med i form av utsläpp och tärande på ändliga resurser. Vi går tillsammans, med öppna ögon, rakt in i något som ingen har erfarenhet av, vet något om eller har verktyg att hantera. Och så oroar vi oss för pensionen.

Kulturen i ett nötskal, det är vad som beskrivits ovan. Kulturen som ingen riktigt bryr sig om eftersom det är svårt och komplext. Kulturen som få i ledande ställning anser sig ha råd att satsa på forskning om. Kulturen som betraktas som ett slags grädde på moset, som man kan ägna uppmärksamhet åt när allt annat är bra och problemen i ekonomin lösts. Det är själva paradoxen, att vi lever i en kultur som förnekar sig egen existens. Och vi skjuter på dem som påtalar detta, istället för att försöka förstå och göra något åt saken som faktiskt fungerar.

Detta är kulturvetarens dilemma: Att man har verktyg för att diagnostisera symptom som ingen vill kännas vid, men saknar lösningar som efterfrågas, på problemen som ger upphov till symptomen. Därför fortsätter man på den inslagna vägen, för att det är bättre att göra något än inget. Handlingskraft premieras, och om man bara agerar i enlighet med opinionen kommer ingen att klandra en om det går åt skogen. Vi sitter helt enkelt fast i en kollektiv fälla, en låsning som gör saken än värre.

Ser paralleller här till andra fenomen också. Till detta med yttrandefrihet, till exempel. Som dagens Under Strecket handlar om, och där jag läser följande ord, som också målar upp en paradox.

Samförståndet om att tolerans är en bra grej är i själva verket ytterst ömtåligt: så fort folk börjar diskutera yttrandefrihet skär det ihop. 2006 var ett år när yttrandefriheten tydligen blev problematisk i Sverige. Stefan Jonsson skrev en artikel där han liknade ”den förverkligade yttrandefriheten” vid ett fyllo som trakasserar de andra passagerarna på bussen (”En blå buss mot yttrandefrihetens gräns”, DN 22/9 2006). Göran Rosenberg förklarade att ”den stora utmaningen mot yttrandefriheten är bristen på självcensur och självrestriktion” (”Yttrandefrihetens svagaste punkt”, DN 11/2 2006). Vad innebär det att det efter ambassadbränderna och efter mordet på Theo van Gogh skrevs två tunga artiklar som talade om yttrandefriheten på det här sättet?

Det är lätt att fördöma det som alla tycker är fel, och att vara politiskt korrekt. Men gör man det blandar man ihop äpplen och päron, för det är aldrig samma sak att försvara rätten att uttryck precis vad man vill, som att acceptera uttalandet som sådant. Censur låter som en bra lösning, lika bra och enkel som att låna pengar för att lösa krisen i ekonomin. Men det är ingen framkomlig väg! Detta måste fler våga tala om, om paradoxerna i tillvaron. För eller mot är tacksamt i debatter, men om det är hållbara lösningar vi söker är det förödande att spilla värdefull tid på att käbbla och att försöka plocka enkla poänger.

Rosenberg skrev att vi, när vi yttrar oss offentligt, bör ”ha något slags föreställning om hur det vi säger kommer att uppfattas”, så att vi inte oavsiktligt sårar någon. Struntar vi i det har vi ”i bästa fall missuppfattat yttrandefrihetens villkor”. Att det är klokt att tänka på hur det man säger uppfattas av andra är inget kontroversiellt påstående, men var hamnar man om man börjar fundera över dess vidare konsekvenser? Är det mottagarens reaktion som ska avgöra om jag har rätt att yttra mig? Vad händer om man sätter in Anna Politkovskaja i den ekvationen? Om mottagaren reagerar tillräckligt våldsamt har det alltså varit fel av mig att säga det jag sagt, men om jag förolämpar en grupp som inte reagerar med att bränna ambassader så är vad som helst okej? Blir det inte en viss obalans här, eftersom resonemanget förutsätter att mottagaren aldrig kan reagera fel? Om mottagarens retlighet avgör vem som får säga vad sätter den minst toleranta gruppen nivån för alla andra. Den situationen är bekant för folk som växt upp i familjer där mannen slår fru och barn: det är ”onödigt” att säga något som retar pappa, för då vet vi hur det går.

Livet är paradoxalt och så länge vi kollektivt förnekar detta kommer problemen att kvarstå och kanske till och med förvärras. Det borde inte vara speciellt svårt att inse, att en biologisk varelse med högst begränsad kognitiv förmåga, som har en rik fantasi och en komplex psykologi, och som därtill lever och formas kollektivt i och genom kultur, att det sammantaget ger upphov till problem. Borde är nyckelordet här. Det borde inte vara svårt, men det är svårt av just de skälen.

Kulturvetenskap är vetenskapen om dessa livets och den kollektiva tillvarons paradoxer. Det är en vetenskap som ställer fler frågor och pekar på fler problem än man ger svar på. Och det är själva poängen. Framtiden är öppen, ingen vet vad som kommer att hända. Alla som säger något annat ljuger, eller försöker få oss att lyssna på dem, vilket ger dem fördelar på det allmännas bekostnad. Därför är det bättre att öva upp förmågan att identifiera och hantera paradoxer, att lära sig se problemen, istället för att satsa alla sina resurser på att jobba med lösningar. Alla smarta lösningar kommer att vara obsoleta förr eller senare, eftersom världen, kulturen, ekonomin förändras. Nya problem uppstår överallt, alltid. Därför är det bättre öva upp förmågan att se dem snabbt, än att lägga energi och resurser på att utveckla och lagerhålla goda lösningar på historiska problem.

Förstår vi detta, tillsammans; och kan vi integrera dessa insikter i dagspolitiken och i vardagen i samhället och på företag och organisationer; då finns det hopp. Paradoxalt nog kräver det ekonomiska resurser, omprioriteringar och ny-tänkande.

Som sagt, problemet är enkelt, men svårare att göra något åt. Vi måste helt enkelt vända vår blick. Idag identifierar vi komplexa problem, som löses med enkla lösningar. Vi borde göra och tänka precis tvärt om!

Tänker med Deleuze XXXXIII

Inne på sista delen nu, av platån om Krigsmaskinen. Axiom tre:

AXIOM 3: Den nomadiska krigsmaskinen är som en uttrycksform, vars innehållsform skulle vara den kringresande metallurgin.

	INNEHÅLL	UTTRYCK
Substans	Hålat rum (maskiniskt fylum eller materia-flöde)	Slätt rum
Form	Kringresande metallurgi	Nomadisk krigsmaskin

En fyrfältare, som rymmer ett universum av vishet. Parametrarna är innehåll, det som går att ta på, det konkret materiella. Och uttryck, tillvarons immateriella aspekter. Form, det som ger stadga, det som håller samman, territorialisering. Och substans, enskildheterna, momenten av upplösning. Krigsmaskinen är det som håller samman det immateriella, själva förändringsagenten. Och den kringresande metallurgin är ett konkret exempel på omvandling av materia, resultatet av krigsmaskinens verkan i världen.

Överfört till samhället uppstår här roller att gå in i, att uppfylla. Förändringsagens, det finns det gott om. Den kan organiseras på olika sätt. Immateriella viljor som påverkar blivandets riktning saknas inte. Samma gäller för sammanhållande moment. Båda behövs, och insikten om detta skulle kunna användas för att hitta en väg fram för den som vill bygga ett hållbart samhälle. Ett slags kringresande metallurg, det är vad som behövs. Någon som handgripligen kan förändra tillvarons materiella aspekter, i riktning mot ökad upplösning, lagom upplösning. Makten att hålla samman, den behöver ingen omsorg. Den finns och verkar ändå i världen, i och genom människans utbredda rädsla för det okända. Bland annat. Önskan om att delegera ansvar är ett annat exempel på hur makt ansamlas och från några få punkter slår tillbaka på allt och alla.

PROPOSITION 9: Krigets objekt är inte nödvändigtvis slaget och framför allt är inte krigsmaskinens objekt kriget, även om kriget och slaget (under vissa omständigheter) kan vara en nödvändig följd.

Krigsmaskinen är ren agens. Ett slags flytande förmåga till upplösning och förändring. En immateriell egenskap som tillsammans med andra och annat bildar iakttagbara enheter med kraft och virilitet, till exempel för krig. Men det handlar inte om krig primärt. Kriget är ett exempel på hur man kan förstå hur något som ter sig statiskt kan förändras. Det är det viktiga, detta att delarna plockats isär. Världen är full av assemblage, hopplock, arrangemang av delar som slutits samman och som agerar som en. Krigsmaskinen är en av delarna, och den kan ingå som en viktig del i kriget. Men den finns och verkar på andra ställen också, i andra assemblage.

Steg för steg stöter vi på tre problem: är slaget krigets ”objekt”? Men också: är kriget krigsmaskinens ”objekt”? Och till sist, i vad mån är krigsmaskinen Statsapparatens ”objekt”? Tvetydigheten i de två första härrör förvisso från termen objekt, men implicerar också att de är avhängiga det tredje.

Inget är avhängigt något annat. Ett assemblage är det som hålls samman, när det hålls samman, där det hålls samman, av vad det hålls samman och så länge det hålls samman. Varken mer eller mindre. Inget går att reducera till än det ena, än det andra. Komplexa fenomen måste undersökas med bibehållen komplexitet. Salt, ett klassiskt exempel, går bara att studera som asseblage. För plockar man isär det får man klor och naturium, och inget av dessa substanser har något annat att göra med salt än att de utgör dess byggstenar. Samma med kultur, den går bara att förstå som kultur. Som något mellanmänskligt som ej går att reducera till individerna som bygger helheten. Detta är som jag ser det den kanske viktigaste insikten jag fått av arbetet med Deleuze och Guattari.

Vi måste närma oss dessa problem steg för steg, även om vi tvingas att mångfaldiga exemplen. Den första frågan, som gäller slaget, medför omedelbart en distinktion mellan två fall, dels då slaget eftersträvas, dels då krigsmaskinen i allt väsentligt söker undvika det. Dessa två fall är ingalunda liktydiga med offensiv och defensiv.

Förenklingar, överallt förenklingar. Människans hjärna är inställd på att förenkla. Också ett uttryck för territorialisering, och en förklaring till varför dess strävan inte behöver främjas. Det verkar vara ett slags defaultläge, förenkling, effektivisering. Lättja, för att tala klarspråk, för att människohjärnan är en energislukare av stora mått. Komplexitet och upplösning kräver möda, uppmärksamhet och tålamod. Har man bara det ser man att det aldrig är så enkelt som man önskar. Tillvaron delar ständigt upp sig, förgrenas och skapar en svåröverblickbar väv av interaktion och kommunikation, mellan allt och alla. 

Men kriget i egentlig mening (enligt en uppfattning som kulminerar med Foch) förefaller ha kriget som objekt, under det att gerillan uttryckligen syftar till icke-slag.

Krig kan se olika ut, och det behöver inte ens handla om att några skott avlossas. Även den som inte vill kriga kan vara i kring, både som försvarare och angripare, vilket gerillan illustrerar. Olika strategier och förutsättningar ger upphov till olika assemblage, inom ramen för den övergripande familjen krig. Omvälvande förändring, skulle man kunna kalla det, med varierande intensitet. Olika mål, och sammansättningen av delar som samverkar, påverkar utfallet och förmågan till agens hos helheten. Krig är inget, det blir liksom allt annat till, i och genom interaktion, i olika typer av rum. Första och andra Världskriget är två lösningar på samma konflikt, i två olika tider med olika grad av teknisk utveckling och materiellt välstånd. Båda var krig, men dess verkan var diametralt annorlunda. Och ett storskaligt krig idag, om dess verkan kan ingen uttala sig. För ingen vet, och det går heller inte att veta.

Krigets utveckling till rörelsekrig och sedan till totalt krig ifrågasätter också själva begreppet slag, i termer av såväl offensiv som defensiv: icke-slaget förefaller kunna uttrycka hastigheten hos en blixtattack eller mot-hastigheten hos en omedelbar motattack.

Ett slag är ett slag, men hur vet man om det hör till det eller detta kriget? Var det samma krig som utkämpades i Afrika, under Första Världskriget, eller var det två olika krig? Vem bestämmer, och vad får det för konsekvenser? Om det borde vi samtala mer, för däri finns en ansenlig potential till förståelse för vad det innebär att leva i ett samhälle. Vem har makten att definiera, vad som är inne och vad som är ute? Vad som skall räknas och vad som bör lämnas därhän? Var går gränsen, i tid och rum? Den som har makten över detta, den är mäktig. Det är vi, alla vi som lever här på jorden, just nu, tillsammans. Vi har makten, som assemblage betraktat. Som multitud. Svårare än så är det inte, på gott och på ont. 

Omvänt implicerar utvecklingen av gerillakrigföringen det ögonblick då och de former i vilka kriget måste sökas i relation till yttre och inre ”stödpunkter”. Förvisso lånar gerillan och kriget ständigt metoder av varandra (exempelvis har man ofta pekat på den inspiration som landgerillan hämtat från sjökrigföringen). Man kan alltså inte säga annat än att både slaget och icke-slaget utgör krigets dubbla objekt enligt ett kriterium som inte sammanfaller med skillnaden mellan offensiv och defensiv, inte heller med den mellan det egentliga kriget och gerillakriget.

Dubbla objekt, det är en bra tanke. Ett verktyg för förståelse, ett begrepp. Verkligheten är full av sådana double binds, för att tala med Gregory Bateson. Och det viktiga är inte vilka delarna är, utan hur dessa hålls samman, och vad helheten kan göra. Hur något är egentligen, det går aldrig att svara på. Vi kan bara veta vad något gör, kan bara undersöka effekter och konsekvenser av ömsesidigt blivande.

Komplexitet är inget problem som ska lösas, det är utmaningen vi har att kämpa med. Förstår vi det, och hittar vägar att hantera frågan, då är hälften vunnet. Sedan återstår bara tålamod, och lite tur. That's life!

Vi får vad vi betalar för, och är beredda att göra

Det finns, och kommer nog alltid att finnas, ett glapp mellan hur det borde vara och hur det är. Om det glappet, i det mellanrummet, kämpar politiker och alla andra vars uppgift är att övertyga. Igår till exempel, på Agenda, debatterades frågan om avsaknaden på billiga bostäder för unga. Ett förslag som skulle kunna lösa det problemet är att sänka kraven lite. Alla bostäder kanske inte måste vara handikappanpassade, menar man. Och handikapporganisationerna protesterar. Samhället, hela samhället, måste vara tillgängligt för alla. Ett typexempel på en fråga där alla är överens om att det borde bara en självklarhet, att alla bostäder kan bebos av alla medborgare, men där det man gör pekar i motsatt riktning. Alla ser om sitt hus, tar vara på sig. Resultatet blir att de som utgör norm, de som är som de flesta, att deras vilja genomförs. Fast alla är överens om att det borde vara och se annorlunda ut.

Det är kulturvetarens smärtsamma uppgift att meddela allmänheten om att det blir som vi gör, tillsammans. Inte hur vi vill och önskar att det ska eller borde vara. Samhället blir till i handling, och bara i bästa fall och där/när det finns kraft och tid och marginaler kommer ord och handling att harmoniera. Är situationen pressad finns varken tid eller möjlighet att övervinna vanans makt. Detta vet vi, alla, om vi bara tänker efter. Det behövs ingen vetenskap för att se och förstå det. Ändå glömmer vi, kollektivt, konsekvent. Och därför lyssnar vi och litar på dem som utgår från borde istället för är och gör.

Det blir som vi gör. Basta! Samhället skapas i handling. Vill jag ha en komplett måltid och en överraskning och inte är beredd att betala mer än drygt 30 kronor, då är det någon som får slita ont för en lön som jag aldrig skulle acceptera. Finns ingen genväg runt det förhållandet. Det är den stenhårda lönelagen, i praktiken. Vill man att samhället och allt ska vara som det borde, då krävs insatser. Och den tid och pengarna som krävs hårdra att förhandla om på marginalen. Enkel mattematik. Bara att räkna. Vad kostar jag i timmen, hur lång tid tar det och vilket är priset på råvarorna? Där finns svaret, svart på vitt. Bara om och när detta förhållande förnekas finns utrymme för en skendiskussion och politik som handlar mer om bör än är och gör. Läser i tidningen, att det är dålig lösamhet i teknikbranschen. Vem är förvånad, med de priserna?!

Arbetslösheten är ett annat exempel. Till höger i politiken talar man om individens ansvar, om att det krävs utbildning och engagemang för att få jobb. Till vänster talar man om samhällets ansvar och företagens. Båda talar till väljarnas intellekt, och målar upp bilder av framtida borden. Om framtiden brydde sig om hur det borde vara, om set räckte med en önskan om förändring, då hade vi inga problem. Då vore det enkelt att vara politiker. Så är det nu inte, alls. Samhället och kultur, framtiden, skapas i handling. Här och nu. Handling, inte ord och drömmar är det som räknas.

Det råder arbetslöshet i landet därför att det saknas arbetstillfällen. Och orsaken till det är att vi, den stora massan, inte vill betala vad det kostar utan så lite som möjligt. För varor, tjänster, vård, skola och omsorg. Vi vill hellre åka på semester utomlands, eller äta oxfilé, köpa en ny platt-TV och liknande, än bidra till det gemensamma. Därför exporteras arbetstillfällen och importeras billiga varor och arbetskraft. Och så försvinner arbetstillfällen som debutanterna på arbetsmarknaden skulle kunna ta och fostras till samhällsmedborgare inom. Lösningen för individen blir att skaffa utbildning, men eftersom arbetstillfällena blir färre är ökar detta bara konkurrensen om de få jobben som finns.

Så här borde det inte vara. Vi borde ta hand om varandra. Vi borde bygga in fler marginaler och skyddsnät i samhället, borde satsa på skola, vård och infrastruktur. Vi borde. Det kan alla hålla med om. Ingen är motståndare här. Alla är överens, på det stora hela. Om hur det borde vara. Så himla unika är vi inte. Behoven är i princip samstämmiga för det stora flertalet. På det sättet är det enkelt. Men, surprise, surprise, det är skillnad på bör och är. Vill vi ha måste vi ge.

Ju förr vi i ser detta, desto snabbare kommer vi tillrätta med problemen i samhället. Forskning visar det. Tyvärr är det forskning som allt för få vill betala för. Vi bygger en partikelaccellerator istället, eller erbjuder en internationell Nobelpriskandidat en fantasilön. Det borde lösa problemen. Borde? Absolut! Men gör det det, är det så? Jag tillåter mig att vara skeptisk. Vi får vad vi betalar för, i alla lägen.

Minnen, management och betydelsen av mångfald

Styrelser bör akta sig noga för att falla i fällor, läser jag i dagens SvD. Och fällor finns det, i överflöd. Ser ett tydligt mönster där, som kan sammanfattas på följande sätt. Enhetlighet är en risk, och botemedlet heter mångfald. Det är kombinationerna av många olika innehåll och uttryck som skapar trygghet och säkerhet och som borgar för långsiktighet. Tio risker listas, alla pekar i samma riktning. 1. Samma gamla gubbar sitter i ledningen, år efter år. 2. En alfahanne som styrelseordförande, som inte lyssnar på övriga ledamöter. 3. En karismatiskt VD, som fattar beslut i vardagen som ej är förankrade i styrelsen. 4. Fokus på det som varit. Mer tid läggs på analyser av historien, än åt diskussioner om framtida mål och lämpliga vägar framåt. 5. Beslutsångest som bottnar i svårigheter med att komma överens. All tid går åt till att hitta en kompromiss som alla kan ställa upp på. 6. När ny kompetens skall tillsättas, då söker man efter någon med samma kompetensprofil som den sittande styrelsen. 7. Inavel, i familjeföretag, att bara familjemedlemmar tillåts sitta i styrelsen. 8. Navelskådande, oförmåga att se utanför den egna horisonten. 9. Kappvändande och en ängslighet för att göra fel och få kritik. 10. En styrelse där ledamöterna ser mer till sina egna intressen än till företagets. 

Granska listan. Fundera på vad som förenar riskerna, och vad som är faran för alla organisationers långsiktiga hållbarhet. Svaret är: Brist på kreativitet och mångfald, och rädsla för att förlora. Överallt samma sak. Ändå verkar det vara fruktansvärt svårt att komma till rätta med problemen. Kanske är det för att man inte ser lösningen, för att den är alldeles för enkel och därigenom uppfattas som trivial? Kanske, eller för att minnet är kort, och vanans makt enorm. Svårigheten ligger i att förstå det fundamentala, själva utgångspunkten. Och om att inse att det lätta blir svårt när det skall implementeras, just för att det handlar om att bryta vanor och om att tänka nytt. Det är inte svårt, egentligen. Det svåra är att ta till sig det uppenbara: Att mångfald är en förutsättning för liv och hållbarhet.

En styrelse måste vara uppbyggd av olika kompetenser, olika roller vars kombination borgar för hållbarhet. En homogen styrelse kan lyckas, men bara i det korta loppet. Bara kvartalsvis, och så länge det är vad som räknas kommer det att finnas betydande hinder för implementering av den kunskap som finns, om vad krävs för att ta sig ur styrelsefällan. Åtta personlighetstyper, eller kompetenser, som bör finnas i en styrelse för att den skall kunna fungera över tid, listas. En självklarhet kan tyckas, och lätt som en plätt att inse, men just därför svårt att ta till sig. Eftersom problemen är så stora måste lösningen stå i paritet med detta. Nej, nej, nej och åter nej. Det är ett olyckligt felslut. Förklaringen till detta är enkel. Visst är problemen stora och komplexa, ingen tvekan om det. Men i grund och botten är orsaken till dem enkel; storleken och komplexiteten är ett resultat av samverkan, mellan många aktörer, över tid. Och samma gäller för lösningen, den är enkel att se och formulera, men först när den implementerats och fått verka över tid kommer den att visa resultat.

Att sätta samman en styrelse som står väl rustad för att möta en komplex och föränderlig värld och en öppen framtid är enkelt. Det handlar bara om att förstå vikten av samverkan, och avsaknaden av hierarki, i styrelsen. Alla som finns och verkar där är lika mycket värda. Det är den första steget. Det andra är implementeringen av mångfald. Läser i artikeln, som bygger på forskning, om vilka kompetenser och personlighetstyper som en väl fungerande styrelse bör innehålla: 1. Lagbyggaren. Den som håller samman gruppen och som borgar för att alla röster hörs och synpunkter lyfts fram. 2. Nytänkaren. Den som sprutar ur sig idéer, galna idéer, hugskott och saker man kommer på i stunden. En som tänker på tvärs, som vågar och som inte har några som helst begränsningar för vad som läggs fram som förslag. 3. Analytikern. Den som utvärderar förlagen som läggs upp på borden, som väger fördelar mot nackdelar och som är kritisk mot allt. 4. Genomföraren. Den som får saker gjorda, som är handlingsinriktad. 5. Ordningsmannen, som ser till att alla uppgifter finns och att reglerna följs. 6. Kulturbyggaren, som har som uppgift att värna organisationens immateriella aspekter och värden. 7. Finansexperten. Vi lever i en värd där ekonomi spelar en viktig roll, oavsett hur man ser på och tycker om det. Därför är denna kompetens viktig, men det är och får aldrig bli viktigare än något annat. 8. Branschexperten, som har som uppgift att analysera omvärlden och den egna organisationens roll och relationer mot konkurrenterna. När dessa roller, kompetenser och personlighetstyper samverkar, över tid, då har man en hållbar styrelse.

Mångfald, och samverkan. En kollektiv och ömsesidig insikt om att alla är lika viktiga, att det är helheten som är det centrala, inte någon av de enskilda delarna. Fällan som man allt för ofta faller i är att man tror att någon är viktigare än någon annan. Ekonomen, eller ordföranden, till exempel. Men i samma stund som man tror det och agerar i enlighet med den övertygelsen fjärmar man sig från den väg som leder in i framtiden. Hållbarheten hotas och risken för katastrof är överhängande. Viktigt är dock att inse att bara för att man har en hållbar styrelse betyder inte att alla risker eliminerats. Framtiden är öppen, ingen kan veta, alltså finns inga garantier. Det är det enda man kan veta. Slutsatsen är, och detta har jag skrivit om många gånger och på olika sätt, att kulturvetenskaplig kompetens behövs och är nyttig. Kulturvetenskaplig kompetens handlar om att se, förstå och hantera allt det man i vardagen tar för givet och som därför blir osynligt. Kulturvetenskaplig kompetens kan användas för att hantera komplexitet, och för att främja mångfald.

Minnet, avslutar med en reflektion över det. För det spelar också roll och är viktigt för hållbarheten. Dagens Under Strecket handlar om det, om minnet som alltid också bidrar till glömskan. Båda är en förutsättning för varandra, vilket också blir ett slags komplexitet. Vilket därigenom är ytterligaren en förutsättning för hållbarhet. Merete Mazzarella skriver:

I seminarievolymen är det historikern Klas-Göran Karlsson – specialist på Öst–europa – som konstaterar att det kollektiva, historiska minnet är en selektiv rekonstruktion av aspekter av det förflutna som svarar mot nuets behov. Han gör också en rad klargörande distinktioner, framför allt genom att skilja mellan olika former för glömska. En är vad han kallar den moderna glömskan som har att göra med att tiden accelererat och framtiden blivit den viktiga horisonten. Det är vanligen den man förknippar med historielöshet. En annan är den som innebär att traumatiska minnen förträngs och – med Freuds ord – blir ”en oavslutad affär”.

En selektiv rekonstruktion av aspekter i det förflutna som svarar mot nuets behov. Se där, en viktig insikt som manar till eftertanke, inte bara till styrelser och organisationer, utan till en bred allmänhet. Det är så det fungerar, som vi fungerar, och dessa insikter kan av välja att använda, eller förneka. Jag väljer och tror stenhårt på det förra. Vet vi hur vi fungerar blir det lättare att ta bra och hållbara beslut. Läser vidare.

Intressant är också Karlssons påpekande att inte heller vi här i Norden nödvändigtvis är lika observanta på alla luckor i historieskrivningen. I själva verket dröjde det ett par decennier efter kriget innan världen började uppmärksamma Förintelsen men i dag skulle vi omedelbart reagera om en skildring av andra världskriget inte nämnde Förintelsen, och vi skulle aldrig acceptera att begreppet ”offer” användes med citationstecken om judarna i Auschwitz, men vi skulle inte nödvändigtvis reagera om folkmordet på armenierna utelämnades ur den osmanska historien. Som bekant vägrar Turkiet än i dag att erkänna folkmordet.

Viktigt att lägga märke till. Och att acceptera. Det går inte att ha koll på och vara medveten om allt. Men just denna viktiga egenskap går det att vara medveten om, och den bör mana till eftertanke och ödmjukhet. Tvärsäkerhet leder istället till hybris, och risker. Avgörande för all långsiktig hållbarhet, och glömska behöver inte alltid bara vara negativ.

Karlsson hänvisar emellertid också till filosofer som Renan och Nietzsche och Ricœur som pekat på glömskans positiva sidor. Ett övermått av historia skadar människan och kan bli en nuets dödgrävare, menade Nietzsche, och Ricœur trodde på den lyckliga glömska som hör ihop med ett minne som kommit till ro.

Tankarna och insikterna ovan, ser jag som verktyg, inte som sanningar. Verktyg kan användas mer eller mindre klokt, men de får aldrig förväxlas med sanningen. Verktyg måste dessutom användas, dels för att man skall kunna dra nytta av dem, dels för att dess värde skall kunna avgöras. Framåt, tillsammans, med kunskap om det som varit, och bed blicken riktad framåt. Vill se mer av den varan. Det finns fler kloka ord i Understreckaren.

Österberg hänvisar till Zygmunt Baumans tankar om vad minnet av Förintelsen har betytt psykiskt och politiskt för såväl staten Israel som för enskilda judar. Liksom det är skadligt för individer att fastna i en offerroll är det olyckligt om staten Israel lockas att föra en aggressiv politik mot omvärlden utifrån slagordet ”Vi vägrar att bli offer igen”.

Makten över minnet är en underskattad genre, men oj vad viktigt att reflektera över. Komplext, i sanning, men just därför viktigt att ägna tid och kraft åt. Duckar vi för problemen, då kommer de tillbaka, i kvadrat. Ytterligare ett argument för kulturvetenskapens nytta och användbarhet. Förmågan att hantera komplexitet är avgörande, för hållbarheten och för samhällets kollektiva resa in i framtiden.

Förintelsen – och andra folkmord – har över huvud taget blivit den stora utmaningen för historieskrivningen, för den kan inte hanteras med de kategorier som traditionellt använts för att förklara, analysera och framställa. Den får inte förträngas, den får inte göras abstrakt, den får inte normaliseras, exotiseras eller esteticeras. Framför allt får den inte trivialiseras. Men frågan är om det över huvud taget är möjligt att hålla liv i fasan och sorgen i längden. För många unga människor i dag är Hitler redan en lustig liten farbror med en löjlig mustasch. Och gymnasieelever kan utan någon som helst medvetenhet om replikens svarta ironi tala om kompisar som var så ledsna för att de inte fick komma till Auschwitz – på klassresa, nämligen.

Mazzarella skriver avslutningsvis att "den kollektiva minnesproduktionen bidrar alltid samtidigt till den kollektiva glömskan.", att det är det enda man kan veta. Och det är viktigt att medvetandegöra detta, att inte glömma det. För det är nyckeln till allt det andra, till både det man minns och det man glömt. Däremellan ligger kulturen, det levda liv vari alla tillvarons möjligheter och hinder produceras.

Tillsammans, med stöd i varandras olikheter, det är den enda garantin vi har för långsiktig hållbarhet. Glöm aldrig det, minns att detta är det halmstrå vår kollektiva överlevnad hänger på.

Bag-in-box, och dryckeskulturen

Tänk om det vore så enkelt. Tänk om det fanns en förklaring, och tänk om det gick att styra (alkohol)kultur genom politiska beslut. Tänk, tänk vidare, tänk om. Skall vi komma någon vart i debatten om alkohol, och droger för den delen, måste vi lära oss att se och förstå kulturell komplexitet, och vi måste acceptera att det inte finns några enkla svar, inga tydliga problem eller snabba lösningar. Problemet är stort, komplext och viktigt.

Lite bakis, efter en trevlig disputationsfest igår. Försöker jobba mig in i lördagsmatchen. Kan ju passa då kanske, att reflektera över orsaken till känslan i kroppen idag, av lite för mycket vin igår. Läser i SvD en debattartikel om Systembolaget och dess utbud, där författarna driver tesen att folkets dryckesvanor förflackas av myndighetens beslut. Tänk om det vore så enkelt. Men det är det inte. Dock, låt mig vara tydlig med det så här inledningsvis, håller jag med författarna, i sak och på det stora hela. Det vore bättre om fler drack mindre och bättre, och bag-in-box är möjligen praktiskt och miljövänligt, men det leder till sämre kvalitet och att man lätt dricker mer. Men med detta sagt finns mycket att fundera på i artikeln.

Sverige är sedan länge en spännande och intressant vinmarknad även i ett internationellt perspektiv. Kunder på Systembolaget och gäster på rikets restauranger är snabba att ta till sig nya kvalitetsviner, testa olika mat- och vinkombinationer och vara allmänt nyfikna på upplevelser i vinets underbara värld. Många producenter använder till och med Sverige som testmarknad för att känna av vinnjutarnas reaktion på nya produkter.

Systembolaget är bra, ingen tvekan om det. Det är bra på många olika sätt och borde värnas. Systembolaget är en lyckad kompromiss och jag tror motståndet mot bolaget är svagt, och det är möjligen något man borde fundera över. Uppgiften är ju att hjälpa människor att dricka mindre. Det är därför vi har ett statligt monopol. Tyvärr håller den uppgiften att urholkas, med hemköring och andra reformer. Jag tror personligen på hårdare kontroll av tillgången på alkohol i samhället. Förbud är förkastligt, men lite svårare kan det få bli utan att min livskvalitet försämras. Fast jag bestämmer inte det, och det gör heller inte Systembolaget. Besluten tas i samhället, gemensamt. Politikerna administrerar bara sammanhangets som helhet vilja.

En rejält stor del av svensk vinpublik har sedan länge hyllat principen att dricka mindre och bättre. Men den trenden har brutits i och med introduktionen av kartongviner, som nu uppgår till över 60 procent av Systembolagets försäljning. En del av dessa är förvisso alldeles utmärkta produkter, men flertalet är distinkt ospännande, utslätade och anonyma viner som trivialiserar hela utbudet rejält. 

Vad är hönan och vad är ägget här? Vad är orsak, och vad är verkan? Hade utvecklingen hindrats, och hade folket druckit mindre och bättre utan bag-in-box? Högst osäkert. Frågan man borde diskutera mer och reflektera oftare över är varför man dricker. Vad är det man vill åt, egentligen? Är det ens en enda sak/effekt? Så klart inte. Orsaken till att individer dricker är högst komplex och svaret dessutom kontextberoende, biologiskt avhängigt och över tid föränderligt. Det finns inte ett svar. Först när den uppfattningen blivit allmänt spridd kan vi börja samtala om vilken alkoholpolitik vi bör ha i Sverige. Fast då måste vi samtidigt vara medvetna om att Sverige inte är isolerat från omvärlden. Vi har ingen möjlighet, om vi inte vill följa Nordkoreas exempel och bygga murar, att påverka drickandet annat än på marginalen.

Skälet till att vi har vårt omhuldade alkoholmonopol är omsorgen om folkhälsan. I ljuset av detta är det ibland svårt att förstå sig på Systembolagets sortimentspolitik.
Det är sant att där man i världen erbjuder vin i någon form av storpack, dominerar dessa eller svarar för en ansenlig del av det totala utbudet. Men ingen annanstans än i Sverige domineras marknaden av bag-in-box-produkter. 

Att det blivit så här är ingen tillfällighet. Man skulle kunna tro att det beror på giriga alkoholkapitalister eller ett stort sug från marknaden. I själva verket är det en effekt av Systembolagets sortimentspolitik. Det är monopolet som bestämmer vad vi ska dricka och hur det ska vara förpackat. 

Sedan många år efterfrågar Systembolaget allt fler kartongviner med hänvisning till folkets preferenser och de marknadsundersökningar monopolet gör. Knappast med hänsyn till folkhälsan och god dryckeskultur.

Intressant tanke, som det troligen ligger mycket i. Systembolaget är en ansenlig aktör på den globala marknaden. Beslut om inköp som tas där får konsekvenser. Monopolet bestämmer, men besluten tas ändå i demokratisk anda, via folkvalda politiker. Det ena går inte att skilja från det andra. Ett exempel på samproduktion, en komplex relation. Lösningen då? Att bryta upp monopolet, skulle det ändra utbudet och leda till mer en mer sofistikerad dryckeskultur? Knappast. Det räcker att åka till Danmark för att förstå den saken. Och det vill heller inte artikelförfattarna. Systembolaget kan främja ett annat drickande. Man borde åtminstone försöka. Kanske i samarbete med producenterna? Fast det kommer bara att hända om folket, den stora massan ändrar inställning och byter preferenser. Dricker annat och annorlunda än idag. Som sagt, komplext är det. Och insikten om det är första steget på vägen mot förändring, hållbar och varaktig förändring.

Marknaden för vin avviker inte från andra marknader. Vi som är erfarna och passionerade vinprovare uppskattar inte nödvändigtvis det som massmarknadens kunder köper. Men vi inbillar oss inte att någon marknad kan existera utan segmentet för masskonsumtion. Däremot är det anmärkningsvärt att ett alkoholmonopol med huvuduppdraget att värna folkhälsan bidrar till att förflacka utbudet och därmed marknaden och den intresserade konsumentens verkliga valmöjlighet.

Som sagt, jag håller med artikelförfattarna i stort. Men jag tror ändå inte att Systembolaget dikterar villkoren. Kvalitet kostar pengar, och det är många beredda att betala för. Vinentusiaster och konnässörer är det, och många vill utveckla sin smak. Finns många tecken på det. Men, återigen, varför dricker vi? Är det för att det är gott, eller för att det gör gott? Det är knäckfrågan, som undviks. Och som det ser ut idag finns ingen arena att tala om den aspekten. Saknar det, och tror att sådana samtal bär på långt starkare förmåga till agens än avskaffande av bag-in-box. Jag tror att man ofta säger en sak, men agerar på ett annat sätt. Och de flesta vet inte ens varför. Man förklarar i efterhand. Systembolaget blir då istället en indikator på alkoholkulturens status. Funnes de möjlighet och tid för samtal om varför man dricker och vad man söker i alkoholen, då skulle medvetenheten öka. Och det kanske skulle leda till andra prioriteringar, och i förlängningen ett annat utbud på Systembolaget.

Därför att det är inte bara kartongerna det handlar om. Det är lätt att se att Systembolaget gärna efterfrågar mer av sådant som redan säljer. Motivet torde vara att det är populärt. Å andra sidan är det lätt att en sådan politik leder till att man slentrianmässigt tittar på vad som redan säljer och fortsätter fylla på den hyllan i stället för att använda monopolsituationen och styra rätt, det vill säga åt motsatt håll.

Det är inte så enkelt! Kunde man styra hade dagens situation aldrig uppstått. Man glömmer lätt det. Olyckligt!

Vi har noterat att Systembolaget de senaste åren försökt öka andelen produkter i lite högre prislägen. Det är en politik vi vill uppmuntra; det billigare mass-segmentet på vinmarknaden kräver inte nya produkter hela tiden, vilket uppenbart är fallet för alla andra segment. Genom att fokusera på lite bättre och dyrare viner kan alkoholmonopolet så långt det går dämpa efterfrågan på de billigaste vinerna, som oftast är producerade under sämsta tänkbara betingelser för naturen, människan och kvaliteten. Ju billigare vin Systembolaget köper, desto mer bidrar man till förkastliga odlingsformer och oanständiga arbetsbetingelser. Det är inte heller bra för folkhälsan och rimmar illa med Systembolagets nya, utmärkta satsning på CSR (Corporate Social Responsibility).

Här finns saker att jobba med, helt klart. Systembolaget är intressant på många sätt, inte minst som en aktör i förändringsarbete. Det är bara tron på enkla lösningar och övertygelsen om att det skulle gå att detaljreglera kultur jag vänder mig mot. Frågan är långt mer komplex. Ökad medvetenhet hos inköpare är viktigt, men man måste också inse begränsningarna som finns. Det är till syvende og sidst den stora massan som bestämmer, så att säga i båda ändar. Både på utbudssidan och på efterfrågesidan.

Återigen, jag ser ett behov av fler samtal, och fler arenor för samtal. En annan syn på samtal och på vad som är möjligt. Hur når vi kunskap? Vad kan vi veta? Hur fungerar kultur? Där finns kärnan i hela problematiken, för svaren på de frågorna reglerar hur vi agerar, från individnivå till samhällsnivå. Kulturen påverkas av allt det vi tar för givet, och av det vi inte vet att vi tar för givet. Därför är det insikt om detta som krävs om vi vill förändring. Verklig förändring. Och är det folkhälsan man värnar kanske man inte skall dricka alls. Möjligen är det så, och det borde man vara öppen för. Också. Komplext, som sagt. Det är viktigt att se det, och förstå. Förnekelse leder inte till förändring.

Ett monopol har en valmöjlighet. En konsument på en monopolmarknad har det inte.

Håller jag inte med om, av ovan angivna skäl. Systembolaget är inte ett monopol i den bemärkelse som Televerket var. Viktig skillnad!

Därför är det viktigt att Systembolaget tar sitt ansvar för folkhälsan och satsar på förpackningar som inbjuder till mer sofistikerade dryckesformer och medvetet försöker höja kvaliteten på de enklaste vinerna genom att helt enkelt slopa de billigaste produkterna och genom att betala anständiga priser för viner av högre kvalitet. Därigenom bidrar man inte bara till att förbättra den svenska dryckeskulturen och folkhälsan, man gör också en insats för naturen och för anständiga arbetsvillkor i ett mer globalt perspektiv.

Här glider man på formuleringarna, och blandar ihop orsak och verkan. Det är inte så enkelt, och debattartikeln är en partsinlaga. Författarna vill kunna köpa bättre viner på Systembolaget, men det är folket, vi alla tillsammans som bestämmer. I handling, inte i ord. Håller med om mycket, men inte om att det är så enkelt. Folkhälsan kan man jobba med på olika sätt, och att öka kvaliteten på Systembolagets utbud har troligen bara en marginell påverkan. Om det är folkhälsan man värnar finns bättre saker att ägna kraften åt. Det är olyckligt att blanda in det argumentet, för det kan få motsatt effekt. Tala klarspråk, och håll er till sakfrågan, orsaken till att ni skriver artikeln. Ni vill slå ett slag för bättre kvalitet i utbudet på systemet. Gör det då. Heja, heja.

Systembolaget driver med sin politik marknaden mot ännu fler billiga, profillösa viner vilket i längden alla förlorar på: konsumenten, producenterna och monopolet. En ny sortimentspolitik lär vara på väg och vi kan bara hoppas att budskapet till svensk vinpublik blir: Drick mindre och bättre!

Tänker med Deleuze XXXXII

Under projektmötet i Danmark som jag var på i början av veckan talade vi lite om metod, om statistik och om kvalitativ metod. Vi talade om, och jag stärktes ytterligare i min övertygelse, att metod allt mer kommit att bli ett slags exercis. Talet om metod blir allt för ofta en debatt om för eller mot. Kvalitativ, eller kvalitativ. Som om man vore supportrar och satt på puben och jämförde favoritlagen. Som om det vore en formalitet, och så enkelt. Inget kunde vara mer felaktigt. Vill man bedriva vetenskap, då kan och får man aldrig binda upp sig vid en metod, ett tillvägagångssätt. Ingen fråga kan besvaras fullödigt med hjälp av renodling, svaret finns alltid på olika ställen. En kombination av metoder är därför av nöden. Om man vill veta, vill säga. Om det är kunskap och förståelse man vill uppnå, så klart. Är det akademiska meriter, karriär eller bara folkets beundran man eftersträvar, ja då kan man för det första sluta läsa här och för det andra välja vilken metod som helst. Inget spelar då någon roll längre, och resultaten blir därefter.

Det oroar mig detta. Renodlingen. Kraven på specialisering. Risken är överhängande att vi står där sedan, med ett samhälle som krackelerat och en förödd jord. Ensamma, utlämnade och hjälplösa. Kan inte säga att jag ligger sömnlös, än finns det hopp. Men oroas gör jag. Vill som bekant se en annan akademi, en annan syn på kunskap och utbildning än den rådande. En mer öppen och förutsättningslös inställning, ett mer lyssnande kunskapsklimat. Vill se mer av verkstad, och mindre av käbbel. Vill sätta verktygen i verket och jobba med verkliga problem, ute i samhället. Vill ställa mina kunskaper och kompetenser till allmänhetens förfogande, och jobba tillsammans. Vilken tur då, och vad tacksam jag är att jag hittat ett sådant sammanhang. Marifus, projektet som vi hade möte i är ett projekt där denna typ av tänkande välkomnas. Marifus är ett projekt där vi ska arbeta tillsammans, för tillväxt (okej, jag är inte odelat positiv till just detta mål. Men vi lever i den värld vi lever i. Och en sak är säker, jag kommer aldrig att sälja ut min kunskap och min person. Dessutom finns ett förbehåll. Vad som ska främjas är tillväxt) som är hållbar.

Min ingång i projektet är teoretisk, huvudsakligen. Och då undrar vän av ordning kanske hur det går ihop. Hur kan man vara teoretisk, och jobba samhällstillvänt, arbetsintegrerat och med aktörer från det omgivande samhället? Det kan man så klart inte, om, säger om, man tänker sig att man bara skall få grotta ner sig i teorierna. Och det är inte vad jag vill eller tänker göra. Projektet är praktiskt, hands on. Här och nu, med sikte på framtiden. Min roll blir att sätta teorierna i arbete. Uppgiften jag tagit på mig är att använda teorierna för att tänka kring projektets mål. Min roll kommer att bli att anordna seminarier, om att få tillgång till vardagen, på företagen och bland politiker och tjänstemän. I Danmark och Trollhättan. Jag ämnar försöka ta Deleuze ut i den levda vardag och verklighet vari jag är satt att undersöka förutsättningarna för förändringsarbete.

Smeden är inte nomad hos nomaderna och bofast hos de bofasta eller halvnomad hos nomaderna och till hälften bosatt hos de bofasta. Hans relation till de andra följer från hans inre karaktär av kringresande, från hans vaga essens, och inte omvänt.

Lite så vill jag se på min roll. Som ett slags kringresande, ambulerande kompetens. Redo att sättas i verket, tillsammans med aktörerna i projektet och närområdet. Så blir kulturvetenskap nyttig och användbar. Genom att stå med ena benet i skit upp till knät, och det andra i teorins värld. Min roll är mediatörens. Förlösa tankar, arrangera för optimering av konstruktiva flyktlinjer som kan användas för att främja den hållbara tillväxt som är projektets mål.

Det är genom sin specificitet som kringresande, genom att han uppfinner ett hålat rum, som han med nödvändighet kommunicerar med både de bofasta och med nomaderna (och även med andra, med skogens transhumanter). Han är dubbel redan i sig själv: en hybrid, en legering, en gemination.

Som akademiker med över 20 års erfarenhet har jag ett rikt arkiv att ösa ur, många kontakter att hämta kunskap och inspel från, och en vana att hantera komplexa problem. Teorin, som är mitt specialintresse kommer aldrig direkt att kunna överföras till samhället eller projektet. Teorin är ett verktyg. Det verktyg som jag tillför och använder i projektet. Teorin i sig, oavsett hur intressant och fascinerande jag finner den, är värdelös. Teorin som sådan, orden har inget värde. Det krävs att teorin sätts i arbete för att man skall kunna avgöra om det är bra eller dålig. Jag vet ännu inte. Ingen vet. Men det gäller alla metoder, alla projekt. Ingen kan veta på förhand. Framtiden, den skapar vi tillsammans. 

Som Griaule säger, är dogon-smeden inte ”oren” utan en ”blandning”, och det är på grund av denna blandkaraktär som han är endogam och inte gifter sig med de rena som har en förenklad härkomst, under det att hans egen är tvåfaldig.

Ett slags Cyborg, för att tala med Donna Haraway. En som verkar i mellanrum, som ständigt befinner sig i rörelse. En som söker sig fram där det går, när det går och så länge det går. Som kontinuerligt utvärderar, modifierar och kämpar med att lösa problemen här och nu. En som finner mest njutning under vägs, som aldrig vill nå målet. Hållbar tillväxt är ett bra mål på det sättet. För det går aldrig att avgöra om/när man är framme. Hållbarhet är något man ständigt måste jobba med. Och det handlar om hushållande med resurser, sociala, ekonomiska, materiella. Därför passar Deleuze och Guattari synnerligen väl som tankeverktyg. Tror inte att jag kommer att få praktikerna att läsa filosoferna, men det är heller inte nödvändigt. De har andra kunskaper, andra kompetenser. Och samma gäller för forskarkollegorna i projektet. Vi ska jobba tillsammans, och alla skall göra vad de är bra på. Det är när vi gemensamt strävar efter samma mål och ömsesidigt lyssnar på och tar hjälp av varandra, som det händer något.

Gordon Childe visar att metallurgen med nödvändighet fördubblas, att han existerar två gånger, en gång såsom en figur infångad och upprätthållen av det orientaliska imperiet, en andra gång som en mer rörlig och fri figur i den egeiska världen. Men dessa två segment kan inte skiljas åt genom att man relaterar var och en av dem till sin kontext. Metallurgen i imperiet, arbetaren, förutsätter en metallurg-prospektör, även om han är avlägsen, och prospektören hänvisar till en handelsman som för metallen till den förste.

Samarbete, rörlighet och gemensamt arbete mot ett fjärran mål. Olika kompetenser i samverkan. Det är vad jag finner exempel på i Deleuze och Guattaris text, det är vad som inspirerar mig. Teorin som ett verktyg för att se sådant (möjligheter, lösningar, vägar fram) jag inte sett annars. Deleuze och Guattari hjälper mig att hålla den kritiska blicken skärpt. Tvingar mig att ständigt fortsätta tanken, att aldrig slå mig till ro med vad jag vet. Vidare, vidare. Upp, ut, lyssna och testa nya vägar. Bara så kan vi bygga ett hållbart samhälle. Engagemang, socialt kapital. Det handlar om intensiteten i utbytet mellan människor, men även mellan människor och världen, materien. Det handlar om att se och förstå vad som är vad och vad som selar roll här och nu. Om att aldrig låsa sig fast, slå sig till ro eller använda sin makt och sitt inflytande för att få rätt. Det handlar om att främja funktion, med hjälp av det man förfogar över, inte om att glida in som expert och peka med hela handen. Detta har jag lät av Deleuze och Guattari, och på det sättet kommer deras djupt teoretiska och högst abstrakta arbeten till användning i Marifusprojektet.

Dessutom bearbetas metallen i varje segment, och tackans form är gemensam för dem alla: man ska mindre föreställa sig åtskilda segment än en kedja av rörliga verkstäder som från hål till hål bildar en variationslinje, en gruvort. Metallurgens relation till nomaderna och till de bofasta förmedlas också genom hans relation till de andra metallurgerna.

Just så. Min roll i projektet är att stå i tät relation med olika aktörer, såväl inom som utanför projektet. Där kommer min kulturvetenskapliga kompetens till sin rätt. Verksamheterna runt Limfjorden i Danmark och Kanalområdena i Trollhättan och Vänersborg kan ses som en kedja av rörliga verkstäder, vilka från lokalitet till lokalitet, inom projektet, bildar en variationslinje. Kulturvetarens roll blir att medla mellan lokaliteterna, och att hålla kontakt med akademin. Om att ständigt röra sig mellan de olika platserna, för att främja processens riktning. För att optimera möjligheterna till ökad tillväxt, som är hållbar.

Det är denne hybride metallurg, vilken fabricerar såväl vapen som verktyg, som kommunicerar på en gång med bofasta och nomader. Det hålade rummet kommunicerar i sig med det släta och det räfflade rummet.

Innovationer uppstår i mellanrummen mellan kaos och ordning, kontroll och upplösning. Och det krävs att någon ser detta, och kan förklara hur det fungerar. Krävs att någon förstår och kan arbeta med att upprätthålla den ömtåliga relation som är förutsättningen för att man inte skall falla ner i än det ena, än det andra, läget av hopplöshet. För både sammanhållning kontroll och fullkomlig upplösning är omöjliga tillstånd som inte leder till något gott. Balans är vad som krävs, och detta är kulturvetarens uppgift att jobba med. Det är förutsättningen för hållbar tillväxt. 

Det maskiniska fylumet eller den metalliska linjen passerar genom alla sammansättningarna: inget är mer deterritorialiserat än materie-rörelsen. Men detta sker inte på samma sätt, och de två kommunikationerna är inte symmetriska. Worringer hävdade att den abstrakta linjen på det estetiska fältet hade två olika uttryck, det ena i den barbariskt-gotiska konsten, det andra i den klassiskt-organiska. Man kunde säga att fylumet på en gång har två olika sätt att upprätta förbindelser: det står i konnektion med det nomadiska rummet och det konjugeras med det sedentära rummet.

Ett maskiniskt fylum är en tillblivelseprocess som inbegriper olika aktörer. En relation mellan materia, människor och icke-materiella aspekter. Tillsammans har de uppstått i den rörelse som löper genom dem. Historien har gett dem förutsättningarna, och framtiden skapas i och genom interaktionen. Framtiden har inget med historien att göra, lika lite som historien har med framtiden att skaffa, men nuet står i intim relation till dem båda. Det maskiniska fylumet kan ses som ett ständigt här och nu, ett sammanhang som är på väg, i rörelse. Ömsesidigt tillblivelse.

Det är inte så det ser ut, inte så världen fungerar om man vänder sig till konsulter eller till stora delar av akademin, eller forskningsansvariga politiker. Där söker man svaret, i bestämd form singular. Där implementerar man modeller, målsäkrar processer och slår sig till ro med att målet kommer att nås. Där riktas uppmärksamheten mer mot deltagarna, än mot processen. Vägen mot målet blir en formalitet, om man tänker och se på världen på det sättet. Och, tro mig, det gör man. Det är ett av problemen i dagens samhället. Att vägen mot målet, oavsett hur det ser ut, betraktas som en formalitet. Inget kunde vara farligare än den tron. Famous last words, någon?! Hybris straffar sig, alltid. Därför nomadologi, därför en lite mer ödmjukt nyfiken inställning. Därför detta fokus på processen, mellanrummen och det som är här och nu. Därför behövs kulturvetenskap, för att där finns forskare som förstått detta, att det inte är hållbart att tro att det går att räkna på allt. För att man inom kulturvetenskapen förstår och kan hantera komplexitet, och för att man räknar även med det man inte kan räkna med, man förstår slumpen och är redo för det mesta. Den enda vägen är den sämsta vägen, oavsett vilken väg man väljer, som jag skrivit om tidigare.

I relation till de nomadiska sammansättningarna är krigsmaskinerna ett slags rhizom, med sina hopp, omvägar, underjordiska passager, fördämningar, mynningar, drag, hål, etc. Men på andra sidan finns de sedentära sammansättningar och Statsapparater som fångar in fylumet, placerar in uttrycksdragen i en form eller en kod, får hålen att resonera tillsammans, pluggar igen flyktlinjerna, underkastar den teknologiska operationen arbetets modell och ålägger konnektionerna en hel regim av trädstrukturerade konjunktioner.

Tillsammans, i mellanrummen. Där och så skapas tillväxt, och uppnås hållbarhet. På många olika sätt. Det är min fasta övertygelse. Och det är vad jag kommer att kämpa för i Marifrusprojektet. Det faktum att jag fått möjligheten är jag mina kollegor evigt tacksamma för. Tillsammans, gemensamt, med visionen om hållbar tillväxt för ögonen. Så jobbar vi, eller det är i alla fall vad jag strävar efter, tror på och med hjälp av mina kompetenser och kunskaper arrangerar för.

Kreativitet, yttrandefrihet, hållbarhet & komplexitet

Kreativitet förhåller sig till kunskap, som yttrandefrihet förhåller sig till lagar, regler och kulturella normer. Varken kreativitet eller yttrandefrihet går att styra, och det kan bli galet, finns inga garantier för något, men det är ändå ett avgörande inslag/moment i alla system som strävar efter långsiktig hållbarhet. Demokrati vore inte demokrati, utan rätten att i ord och skrift få uttrycka precis vad man vill. Samma gäller för kunskapssökande, utan kreativitet kommer man inte att erhålla kunskap. Båda behövs för att vi skall känna igen samhället vi lever i som vårt.

Lika säkert är det att det hos enskilda individer och bland människor finns en utbredd önskan om kontroll och överblickbarhet, samt en inbyggd rädsla för överraskningar. Detta visar sig i och genom det faktum att man ofta stöter på uttryck för, exempel på och en inneboende vilja att införa hinder för negativa (vilket är ett högst kontextuellt och föränderligt begrepp) uttryck från att uttalas eller skrivas och spridas. Eller genom försök att reglera kreativitetens utfall genom tron på att utfallet av den kreativa processen går att skräddarsys. Yttrandefriheten ses med andra ord som verktyg vilka går att använda för att uppnå på förhand bestämda och detaljerade mål, vilket är omöjligt.

Insikt om dessa kulturella fundamenta är avgörande för samhällsutvecklingen. Önskan om kontroll och rädslan för överraskning är inget som går att utplåna, bortse från eller fördöma. Den är inslag i kulturen som måste räknas som ett slags förutsättning för allt det andra, vilket man bara kan undersöka, förstå och förhålla sig till. Rädslor och kontrollbehov kommer aldrig att gå att utplåna, de kommer att finnas där, alltid, överallt. Så vida människans biologi inte förändras dramatiskt vill säga. Viktigt detta, att kunna identifiera vad som är föränderligt och vad som är givet. Först när man förstår att önskan om kontroll och rädslan för det okända är omöjliga att utrota, först då kan man börja jobba med uppgiften att främja kreativitet och yttrandefrihet. Och först när man väger in detta i kalkylen och skapar handlingsplaner och utvecklingsprogram som bygger på dessa insikter kommer man att kunna dra nytta av det som kan komma ur processer av det slaget. Öppna, icke-linjära, processer. Det är vad samhället blir till genom.

Alla vet att samhällen och kultur, så som vi vant oss vid att se på saken, behöver friheten att tala och tänka FRITT. Och friheten vore ingen frihet om den regleras eller om det bara är vissa ord och tankar som får uttryckas. Och kreatörer som inte får göra vad som faller dem in, eller som har i uppdrag att skapa något som är bestämt på förhand, kommer inte att kunna prestera på topp. Enda sättet att få är att ge, skulle man kunna säga. Kontroll kan bara uppnås genom att släppa på regleringarna. Alla har ett ansvar för att upprätthålla detta, och det är ett ansvar som inte går att delegera. Idag letar vi ständigt efter effektivitetsutrymmen och effektivitetsvinster, men dessa kommer till ett pris. Priset är ökad kontroll, mindre utrymme för kreativitet, och kortsiktighet.

Uppgiften och problemet som måste lösas är att dels förstå dessa oundvikliga utgångspunkter, dels att skapa arrangemang som kan hantera dem, simultant. Det är en svår och grannlaga uppgift, och det måste man också förstå. Enkla lösningar finns inte. Och just detta, sammantaget, glömmer eller undervärderar man betydelsen av, konsekvent. Inte minst i ett projekt som handlar om att främja hållbar tillväxt inom turistnäringen ser jag detta som kulturvetarens uppgift att ansvara för. Det är i den typen av arbete och till sådana problem som kunskaperna och kompetenserna, som kulturvetare besitter, kommer till sin rätt. Problemet som måste lösas är komplext, och på sådana problem finns inga enkla lösningar. Uppgiften blir därför, framförallt, att sprida insikt om dessa grundförutsättningar samt hur de samverkar och utvecklas till hinder för det övergripande målet.

Människan är till 100 % arv, och SAMTIDIG, till 100 % miljö. Sätter man denna vetenskapligt belagda insikt samman med den vida spridda övertygelsen om att sanningen är en och odelbar samt formulerad i bestämd form singular, då inser man kanske lättare hur viktigt det är att dels räkna med marginaler, dels förstå att komplexitet är en förutsättning, inte ett problem. Hur det borde vara, det är meningslöst att ens tänka på, det är som det är. Alltid, överallt. Och byggandet av ett hållbart samhälle kräver att tillräckligt många medborgare inser ovanstående, accepterar den kunskap som finns, samt, inte minst, inser hur lätt det är att falla för frestelsen att lyssna på konsulter och andra som åker land och rike runt för att lansera enkla lösningar och säga det man vill höra. Att detta är möjligt, att det finns en marknad för konsulter, det är ett resultat av samma utgångspunkt som beskrivits ovan. Och bara om och när den insikten är vida spridd i samhället, kan det viktiga arbetet börja. Arbetet med att upprätthålla förutsättningarna som krävs för kreativitet och yttrandefrihet.

Vill man förstå samhället och vad som är möjligt att göra på ett kulturellt plan måste man förstå detta, att människor överallt (även vetenskapligt meriterade forskare och professorer) tenderar att lyssna mer uppmärksamt och intresserat på den som säger det man redan vet eller tror sig veta, än den som talar utifrån och med stöd i vetenskapliga analyser av ett empiriskt material. Tålamod är inte bara en dygd, det är en nödvändig egenskap om man vill sprida förståelse för ovanstående insikter. Förlåt dem, för de vet inte vad de gör. Lite så. Det finns enkla förklaringar till varför det är så svårt detta, men det finns absolut inga enkla lösningar på problemen. Tid, tålamod och förståelse för rådande förutsättningar, det är A och O.

Paradoxalt? Jo, tack. Men det är faktiskt varken svårare eller enklare än så. Problemet och knäckfrågan, det kritiska momentet, är att inse det. Sedan behövs bara tid, och en viss hängivenhet. Jag jobbar hellre länge och envist i det tysta för kunskaper och insikter jag tror på och har belägg för, än sådant som går att sälja in och få uppmärksamhet för. Det finns inga genvägar till hållbarhet.