Den kollektiva förmågan att tänka är både lösningen och problemet

Att världens största ekonomiska makt på demokratisk väg väljer en president som den de nu valt (jag vägrar skriva hans och landets namn, och alla vet ju vem jag syftar på) är ett alarmerande tecken på hur illa det står till med kunskapen och den kollektiva förmågan att tänka. Kunskap och kognition är varandras ömsesidiga förutsättning, och om förmågan att förvalta det gemensamma utarmas löses samhället och allas individuella framtider upp som dagg en solig sommarmorgon. Ett växande missnöje med rådande förhållanden gör inte den som säger det många vill höra till en lämplig ledare för ett land som vill fortsätta vara en fri och demokratisk kunskapsnation. Nu får det stora landet i väster, som skapades av människor som flydde från totalitära, repressiva länder, en ledare som vill inskränka medborgarnas frihet och göra de rikare ännu rikare genom att underminera statens möjligheter att skydda medborgarna mot alla de hot som en demokrati kan tänkas utsättas för i en tid med klimatförändringar av monumentala mått. Ekonomin verkar vara det som fällde avgörandet, men vi får väl se hur det går med den när försäkringsbolagens premier rusar i höjden efter att de årligen återkommande orkanerna ödelägger allt större delar av landet, samtidigt som skatten sänks. Ingen vet vad som kommer att hända i framtiden, det kanske inte blir katastrof, men en ledare som lovar att han ska fixa allt och göra landet fantastiskt igen må kunna förföra och mobilisera massorna, men det innebär inte att alla kommer att få det bättre. Några saker vet vi nämligen: 

• Välstånd sipprar inte ner genom samhällen, det skapas mellan människor som arbetar tillsammans för det gemensammas bästa! 
• Inget demokratiskt kunskapssamhälle är en människas verk (det är en totalitär och fundamentalistisk mardröm)! 
• Klimatförändringarna kommer att utsätta mänskligheten för en helt ny typ av hot och konsekvenser. 

Tänkandet är en av människans mest utmärkande egenskaper, men det är inget man har eller saknar, likt muskler och kondition handlar det om en förmåga som kräver övning för att utvecklas och som ständigt måste hållas i trim för att man inte ska förlora den, särskilt i en digitaliserad och ständigt uppkopplad värld. Tid är dessutom en helt central faktor. Jag önskar att jag kunde förmedla en ljus bild av samtiden. Läraren i mig vill visa på saker man kan göra för att utvecklas som tänkande människa, men förutsättningarna för att hålla våra kognitiva förmågor i form försämras snabbt, för alla. Barnen och ungdomarna som växer upp idag tvingas igenom ett skolsystem som fokuserar på annat än kunskap och intellektuell utveckling, därför växer andelen av befolkningen som inte vet vad man går miste om och som därför saknar förståelse för vad som krävs för att värna människans unika förmåga att tänka och gemensamt förvalta ett öppet, demokratiskt kunskapssamhälle. Om mänskligheten ska kunna ha en chans att klara utmaningarna vi alla står inför måste vi värna våra intellektuella förmågor, och det kan vi inte göra så länge vi söker efter genvägar och enkla lösningar, och absolut inte om vi tror att det går att effektivisera lärande, vård och byggandet av ett långsiktigt hållbart samhälle.

Vad jag försöker säga är att det viktigaste hotet kommer inifrån oss själva. Det är vi som bidrar till utvecklingen vars konsekvenser vi sedan tvingas hantera på olika sätt, och lösningarna bidrar ofta till fler och ibland värre problem. Idag betraktar många AI som en lösning, och därför införs den tekniken på allt fler områden, vilket gör att allt fler ser den som ett hot. Men dels kommer ingen algoritm eller ny teknik att ta över av egen kraft, det är nämligen människor som utvecklar algoritmerna, dels bygger hela iden med AI på samma vanföreställning som försatt mänskligheten i den prekära situation vi nu befinner oss i. AI driver på effektiviseringen, och eftersom välstånd sugs uppåt i det ekonomiska systemet blir konsekvensen att de fattiga blir fattigare och mer maktlösa snabbare, och de rika blir samtidigt både färre och färre och rikare och rikare. Allt fler blir på detta sätt allt mer stressade, vilket oundvikligen går ut över förmågan att tänka, som är förutsättningen för att lära och utveckla kunskap.

Möjligen är det själva definitionen av begreppet lösning som ställer till det. Ordet ger associationer till något slags frälsare, någon eller något som får alla problem att försvinna. Den drömmen är djupt mänsklig, och den har gett upphov till religioner som överlevt i tusentals år, på gott och på ont. Sökandet efter definitiva lösningar gör dock oss och vår kultur vidöppna för manipulativa ledare med totalitära ambitioner. Rent genetiskt verkar vi vara programmerade att ge upp vår autonomi i mötet med någon som vi uppfattar som starkare, och den svagheten (som gynnat mänsklighetens överlevnad, det är viktigt att hålla i minnet) utnyttjas hänsynslöst av ledare som vill att vi ska ge dem makten. Hotet mot demokratin bottnar alltså i samma mekanismer som gör AI till ett hot. Det är tron på LÖSNINGEN som är problemet. Och det problemet har ingen lösning, det kan bara upplösas genom att fler först utvecklar förmågan att tänka, sedan använder den tillsammans med andra för att bygga och förvalta det samhälle som är allas gemensamma ansvar och som ingen klarar sig utan.

Jag är som bekant en varm vän av bildning. Det är ingen lösning, men den synen på kunskap har potential att upplösa problemen som vi nu försöker lösa med olika mer eller mindre problematiska metoder. Bildning handlar om ett förhållningssätt till kunskap. Det går alltså inte att utbilda någon i bildning. En intressant och tänkvärd definition på begreppet som jag hört någonstans men inte minns var är: ”Att möta det främmande samtidigt som man själv betraktas som en främling”. Tänker man så handlar det om en kvalitet eller en förmåga, inte om något mål som kan nås med hjälp av tydligt ledarskap och en effektiv administration. Det skulle kunna vara skolans och den högre utbildningens syfte. Ett sätt att upplösa problemen i det svenska utbildningssystemet skulle kunna vara att lita på lärarna och göra Ellen Keys definition av bildning till ett ledord: Det som finns kvar när man glömt, vad man lärt sig! En sådan syn på lärande och utbildning skulle kräva, både av eleverna, studenterna och lärarna på alla stadier, att man utvecklar ett speciellt förhållningssätt till kunskap och lärande som handlar om ansvar och förmågan att tänka, snarare än att plugga in fakta som växlas in mot betyg och examina.

Jag vill se bildning som möten mellan, vad det nu är som kan och ska mötas, vilket kräver tolkningskompetens och förmåga att hantera olikhet, osäkerhet och inte minst en öppen framtid. Det handlar om att hjälpa varandra att nå olika mål, och om att lära lika mycket av varandra som av böckerna man läser. Bildning kan dock vara lika trångt som vetenskap, båda behöver därför öppnas upp och fås att korsbefrukta varandra. En bildningshögskola handlar om vad man gör under tiden, inte vad man får eller blir när man fått sin examen. Bildningstanken går på tvärs mot uppfattningen om att kurserna ska ha lärandemål och att konstruktiv länkning är vägen fram. Bildning handlar om att tolka, kan man säga, om att skapa mening tillsammans. Det kan man bara göra genom att släppa tanken på kanon, kontroll, mål och effektivisering. Det handlar om att förvalta tiden i utbildning och resurserna som läggs på högskolan så klokt och långsiktigt hållbart som möjligt, vilket måltänkandet och kontrollerandet av studier är själva motsatsen till. 

Två ord fångar min syn på vad som behövs idag: Tid och Tillit, vilket i kombination med Kunskap och Kompetens, bygger hållbara samhällen. Utan en kollektiv förmåga att tänka går det dock inte.