Hur blir den akademiska kulturen akademisk?

Kultur äter strategier till frukost brukar man säga. Den går inte att styra eftersom den utvecklas i mellanrummen och både påverkas av och påverkar förändringen som är dess enda konstant. Kunskapen om kulturen kan därför per definition aldrig vara annat än daterad och den går bara att nå indirekt. Det är inget problem utan själva förutsättningen för forskningen om kultur, som är ett ämne som angår alla. Kulturvetenskapens Moment 22 är att även en kulturförnekande kultur upprätthålls kulturellt. Problemet är att kunskapen som kulturvetare och många humanister skapar bara kan utvecklas, spridas och komma till sin rätt i en AKADEMISK och INTELLEKTUELL miljö, och idag förändras kulturen i högskolevärlden snabbt, vilket i sig är oproblematiskt. När själva grunden för det som gör akademin akademisk och intellektuell raseras blir utvecklingen oundvikligen exponentiell. Det är inte av illvilja akademin förändras, det sker av (missriktad) omsorg om kunskapen och fungerar som ett slags björnkram. Grundproblemet är att allt fler idag, även inom akademin, sätter likhetstecken mellan fakta och kunskap. Fakta kan produceras och kontrolleras, och vägen dit kan målstyras och resultatet kvalitetssäkras. Fakta kan ordnas och jämföras, men så fungerar inte kunskap och uppmärksammas inte detta finns en risk att akademin på sikt avakademiseras helt. Tänker man sig att akademiskt arbete handlar om att producera fakta går det att skapa tydliga och förutsägbara karriärvägar. Efterfrågan på snabba och tydliga svar är stor, vilket försvårar arbetet med att försvara akademins akademiska kvaliteter. När forskningen inriktas på fakta och den misstas för kunskap blir nämligen alla nöjda och arbetet ser dessutom ut att kunna effektiviseras på samma sätt som arbetet i resten av samhället och näringslivet. Kulturen gör det med akademin och människorna, samhället. Frågan är hur klokt och långsiktigt hållbart det är?

Om akademin avakademiseras och arbetet där allt mer liknar vilket jobb som helst påverkas kulturen lika mycket som den påverkar utvecklingen. Den som liksom jag värnar akademins AKADEMISKA kvaliteter för KUNSKAPENS skull kan inte göra något annat än att påpeka detta och på olika sätt försöka driva opinion för en förändring. Det finns inget sätt för enskilda att styra och förändra kultur. Man kan varna för utvecklingen genom att peka på vad som ligger i farans riktning, men som sker är ett resultat av allas tankar och handlingar. Bara om många, både inom och utanför akademin, förstår värdet av och är beredda att betala priset och göra vad som krävs för att värna högskolans akademiska och intellektuella kvaliteter, kan en akademisk kultur utvecklas. Allt oftare känns det som jag ropar i öknen, och att jag uppfattas som en nostalgisk drömmare. Jag förstår varför det blir så, för när budskapet går en över huvudet skyller många på budbäraren, så har det alltid varit -- men det gör det inte utvecklingen mindre problematisk eller plågsam att bevittna. Sen, när kon är borta och båset är tomt, säger man: Vi visste inget, varför varande ingen oss? Det är kulturvetarens otacksamma uppgift att säga det som behöver sägas, till dem som behöver höra det, trots att de efterfrågar helt andra svar. Paradoxalt nog är det just därför som humaniora och kulturvetenskap är det man skär ner på först när den akademiska verksamheten (i strid mot allt vi vet om intellektuella arbetens särart) ska effektiviseras. Och när intellektets försvarare blir färre och färre försvinner fler och fler hinder mot avakademiseringen och förändringshastigheten accelererar. Först när det är för sent och det är svårt för att i inte säga omöjligt att vända utvecklingen och återskapa vetenskapens akademiska och bildningsfrämjande, intellektuella kultur, blir misstaget uppenbart för det stora flertalet, men då är det som sagt för sent eller kräver massor av tid och resurser att vända utvecklingen.

En viktig förklaring till att det blir som det blir är att allt fler aspekter av arbetet i högskolevärlden förpappras. När kunskap flyttas från forskare och lärare till de administrativa systemen ökar möjligheterna till kontroll och styrning av verksamheten, liksom det fiktiva behovet av fler administratörer och utökade befogenheter och makt för linjen. Kollegiet krymper och de som är kvar belönas för sin lojalitet gentemot systemet med hög lön och fina titlar. Tomheten triumferar, för att tala med organisations- och ledarskapsforskaren Mats Alvesson. När akademikerna blir allt färre och de som är kvar fokuserar på annat än kunskapsutveckling och värnande av intellektuella kvaliteter riktas fokus mot pengar, pinnar och annat som kan produceras i enlighet med tanken om lean production av nyckeltal. Risken är att det blir viktigare och uppfattas oproblematiskt att bevaka det egna lärosätets position i förhållande till andra, konkurrerande lärosäten. Marknadsskolan fungerar på samma sätt. Skyddade bakom murar och med hänvisning till företagshemligheter sprider respektive enhet i utbildningssystemet, via medietränade kommunikatörer en blankpolerad bild av just deras organisations förträfflighet. Med en ökad förpappring ökar kommunikationsavdelningarnas och bibliotekens makt över akademin, och forskarna förvandlas allt mer till utbytbara kuggar i ett väloljat maskineri vars uppgift är att bli bäst i världen, trots att alla vet att bäst är ett relativt och subjektivt begrepp. Bra däremot är ett absolut mått.

Det lyser säkert igenom hur förtvivlad jag är, men uppgiven är jag inte. Min intellektuella låga brinner starkare än någonsin, liksom mitt engagemang för kunskapen och den intellektuella utvecklingen. Jag tror på strykan i kunskapen och hyser hopp inför framtiden. Även om jag lika lite som någon annan äger kunskapen och trots att jag vet att den är lika svår att styra som kultur är jag övertygad om att den förr eller senare kommer att tas till heder igen. Jag bidar min tid och tar alla chanser jag får att skriva, läsa och hålla kunskapens eld vid liv. Glöden finns där, likt en brinnande mosse som rätt som det är kan flamma upp, om och när förhållandena är de rätta. Hur mycket klimatförändringarna och rasismen som växer och sprids i samhället än oroar mig närmar vi oss oundvikligen den punkt där det blir uppenbart för alla att kunskap är det ENDA som kan rädda oss. Då är jag redo och kan, tillsammans med mina akademiskt sinnade och intellektuellt drivna kollegor från olika ämnen och med olika intressen, kliva upp ur katakomberna där vi bidar vår tid och möts för att utbyta tankar och erfarenheter, för att sprida kunskapens ljust över det kulturella landskap som där och då förhoppningsvis inte är helt förött. Så länge det finns liv finns det hopp, och det är också det sista som överger oss människor. 

Jag hoppas och tror det blir bra, förr eller senare, även om det just nu ser mörkt ut. Ingen vill egentligen leva i den strikt kontrollerade, andefattiga och repressiva värld som marknadskrafterna leder till om de släpps fria. Demokratin och det öppna samhället kan bara värnas med hjälp av intellektet, och demokratin är det enda långsiktigt hållbara styrelsesättet, alltså det enda system som kan hantera klimatförändringarna. Därför är jag hoppfull, för jag vet att det jag kan och den kunskap jag har är användbar. Just nu uppskattas den inte efter förtjänst, men när vi vaknar upp på andra sidan av pandemin och klimatförändringarnas och rasismen och populismens konsekvenser blir allt tydligare är jag övertygad om att fler kommer att inse vad som behövs och behöver göras, och då kommer en annan kultur att växa fram, som liksom den vi lever med nu äter strategier. Utvecklingen går varken att målstyra eller stoppa. Den som förstår det står alltid bättre rustad inför framtidens fundamentala öppenhet än den som tror sig veta och vara på den rätta sidan, bland likasinnade. Det kommer inte an på hur många man är som tänker samma, utan på hur användbar kunskapen är som man förfogar över. Den högre utbildningens akademiska kvaliteter är unika och ett lika viktigt världsarv att förstå och respektera som till exempel den romerska rätten. Högskolans bildningsambitioner går hand i hand med strävan efter intellektuell utveckling. En oakademisk akademi är bara ett förlängt gymnasium, så detta är ingen liten sak.