Texter och tolkningar 1

Jag bad om en utmaning i form av texter eller utdrag ur texter som jag skulle kunna tänka om och med. Här är en av texterna, och jag har som vanligt ingen aning om vad det ska bli av detta. I slutet av citatet eller textutdraget finns en referens. Jag går igenom texten mening för mening.

I utvecklade samhällen finns en rutinmässig förväntan att man ska lära sig flera språk, medan man – i monoteitiska miljöer – bara kan bekänna sig till en religion åt gången.

Demokratiska, utvecklade kunskapssamhällen bygger på förväntan om nyfikenhet och intresse för andra människor och andra sätt att leva och se på saker och ting, det är så jag förstår den första bisatsen. Och så finns det andra länder där man fokuserar på enhet och medborgarna förenas av att man tänker lika och ansluter sig till samma ideologi. Här finns ingen värdering, det är som jag förstår det konstateranden. Den ena typen av samhälle bygger på öppenhet och präglas av mångfald, och det samhället är utvecklat. I det andra samhället finns bara plats för en gud.  

Denna skillnad gör religionen till en potentiellt kraftfullare identitetsskapare än språket.

Många har konstaterat detta, att religion är identitetsskapande och att det är en mäktig kraft som har förmågan att hålla ihop gemenskaper. Fast det gäller väl inte enbart för religionen, tänker jag. I dagens samhälle har ekonomi närmast kommit att uppfattas som en religion, och ser man till hur dess tankar sprider sig är ekonomin en monoteistisk religion som bygger på tanken om att tillväxt är sanningen, vinst är målet och konkurrens är vägen. Den monoteistiska utgångspunkten visar sig i det faktum att tankefigurens försvarare ser statligt, gemensamt ägande som problematiskt. Privat ägande och entreprenörskap uppfattas vara den enda vägen.

Dagens liberala stater tenderar att inta en ”assimilationsinriktad” hållning till språk, men en ”pluralistisk” till religion.

Nu handlar det i texten inte längre om utvecklade samhällen, utan om dagens liberala samhällen. Här intar man en hållning till språk som bygger på att alla som lever i ett samhälle ska tala samma språk, och att det är så vi tänker i Sverige visar ju inte minst utspelet här i veckan om språktest för nyanlända. I Sverige talar alla samma språk: Svenska (utom på universitetet där allt fler kurser ska ges på engelska, och på företag med utländska ägare där man har ett annat koncernspråk). Sverige har religionsfrihet inskrivet i sin grundlag och den pluralistiska hållningen till religion accentuerades när statsreligionen avskaffades (för alla utom för kungen som måste bekänna sig till protestantismen) och den svenska staten blev sekulär. Sammanfattningsvis kan man säga (om dagens liberala stater): Ett folk, ett språk; men många religioner.

Stater förväntar sig alltså att invandrare ska anamma värdsamhällets språk, helt enkelt av praktisk nödvändighet eftersom ingen stat kan fungera utan ett specifikt språk som kommunikationsmedium. Men inga sådana förväntningar kan ställas på att invandrare ska anamma en annan religion. (Christian Joppke Den sekulära staten under belägring s. 62)

Jag har inte läst boken och vet inte vad författaren menar att ovanstående konstateranden kan sägas visa eller leda till, men jag tycker den första meningen är intressant eftersom den dels talar om utvecklade samhällen, dels om monoteistiska miljöer. Jag tolkar det som att utvecklade samhällen är bra och monoteistiska miljöer dåliga, särskilt med tanke på bokens titel. Sedan tycker jag mig se att resten av citatet ger utryck för en skepsis, dels till religion, dels till hur liberala stater förhåller sig till religion. Konstaterandet att religionen har en mer kraftfull identitetsskapande effekt än språk, uppfattar jag som en varning. Jag förstår det som att författaren ser en fara i hur liberala stater ser på dessa saker och att inte inser faran i religionens funktion som identitetsskapare. Han verkar förorda enhet ifråga om religion och verkar ha en pluralistisk hållning till språk. Oklart dock om han tänker sig att alla ska bekänna sig till samma gud.

Jag håller mig fast vid den inledande tanken om att utvecklade samhällen har en pluralistisk hållning till språk. Utvecklade samhällen låter som något positivt. Och jag vänder mig mot alla tendenser till strävan efter enhet, jag ser mångfald som en garanti för hållbarhet. Därför oroas jag över att demokratin är under attack från olika håll och verkar ha svårt att hävda sig. Undersökningar verkar visa att fler idag kan tänka sig att rösta på en diktator än tidigare och sådana tendenser ser vi i andra länder också, vilket oroar mig. Alla former av fundamentalism oroar. Pluralism i alla dess former är hållbarhetsfrämjande.

Liberala samhällen där ekonomin står i fokus är kanske problemet då, eftersom det är där man sträva efter språklig enhet och frihet på alla andra områden, samtidigt som man har en närmast fundamentalistisk inställning till ekonomi. Liberala debattörer kan säga saker som att man hatar skatt och statlig inblandning. Avreglering är den enda vägen för dessa opinionsbildare, vilket (om man ska tro författaren till texten) inte verkar leda till ett utvecklat samhälle, snarare tvärtom.

Paradoxalt nog bygger ekonomin på två oförenliga tankar: den anses å ena sidan vara den enda vägen (kollektivism), och den är å andra sidan starkt individcentrerad (individualism). För att ekonomin ska fungera och perfekta marknader ska uppstå krävs att kunderna tänker på sig själva och konkurrerar med andra, samtidigt som försvaret för äganderätten oundvikligen leder till att framgångsrika företag över tid utvecklas till multinationella, monopolsträvande, fundamentalistiska kolosser med mer makt och inflytande över människorna än politiker och religiösa ledare. Inom koncernerna finns krav på språklig enhet och lojalitet med företagets värdegrund. Anställda som inte följer reglerna avskedas och tvingas ut ur en monoteistiska och allt annat än demokratiska gemenskaper som idag växer fram parallellt med det omgivande samhället. Medan politiker och många opinionsbildare talar om behovet av språklig enhet och religiös pluralism flyttar ekomins företrädare fram sina positioner och annekterar allt fler områden av våra liv, ofta med vår egen goda vilja.

Nu hinner jag inte tänka och skriva mer om detta (tvingas jag lite besviket konstatera för jag förlorade mig verkligen i tankar här); vardagens måsten pockar på uppmärksamhet och den oreglerade tid för fria tankar och intellektuell utveckling som finns i vardagen är slut.