Kulturforskning – ett hopplöst (men livsviktigt) uppdrag

Jag forskar om kultur och vet därför en hel del om hur den aspekten av mänskligt liv fungerar. Men eftersom ingen äger eller kontrollerar kulturen står jag lika lite som någon annan över eller utanför den. Liksom alla andra tvingas jag förhålla mig till den i realtid. Som kulturforskare förstår jag (förhoppningsvis) fenomenet bättre än många andra, men eftersom kulturen fungerar som den gör går det aldrig att slå sig till ro med några uppnådda insikter. Vid varje givet tillfälle är kunskapen absolut, men eftersom den handlar om ett komplext fenomen vars förändring är icke-linjär, som dessutom kan upplevas och tolkas på skilda sätt av olika människor, finns alltid en risk att det jag säger som kulturvetare uppfattas som relativistiskt eller obegripligt svammel. Delvis beror detta på kulturen som sådan, devis har det med människorna som lever i den att göra. Allt detta måste den som vill förstå och studera kultur ta hänsyn till.

En av sakerna som gör att jag fascineras av forskning om just kultur är den unika relationen mellan kunskapen om kulturen och det som studeras. Som kulturforskare går det inte att göra som forskare inom många andra områden, det vill säga samla in ett väl avgränsat empiriskt underlag, analysera det, och sedan presentera resultatet på engelska i en vetenskaplig journal. Eller det går naturligtvis att skriva den typen av artiklar, men om kulturforskning ska kunna säga något relevant och användbart om det som studerats blir det sättet att kommunicera forskningsresultat slöseri med tid och resurser. För att kunskapen om kultur ska bli meningsfull behöver den spridas brett i samhället och diskuteras i vardagen bland dem som lever i kulturen. Det går nämligen lika lite att studera kultur som att leva i den utan att påverka den. Så i någon mening är kunskapen relativ, men relativiteten handlar mer om studieobjektet som sådant (dess komplexitet samt dynamiska föränderlighet), än om kunskapen. Det är ett faktum att ingen kunskap kan vara mer säker och tillförlitlig än det den handlar om. 

Utmärkande för kultur är att det handlar om en ömsesidig process som utspelar sig i tillvarons många olika mellanrum. Det är åtminstone ett av de viktigaste resultaten av min kulturforskning. Både materiella och immateriella aspekter spelar roll, men det viktiga är inte det ena eller det andra, utan det som händer mellan. Kunskap om kultur är dessutom en dynamisk process som utspelar sig mellan texterna om kulturen och människorna som lever i och är del av den. Komplex och dynamisk är de ord jag brukar använda när jag talar om kultur. Fick jag bara använda ett enda ord blir det förändring. Förstår man detta inser man att orsaken till att det finns det en lång rad, en ständigt växande rad dessutom, olika definitioner av begreppet kultur, inte handlar om att kulturforskare har svårare än andra utövare av vetenskap att komma överens, utan om att fenomenet som studeras är mångtydigt och föränderligt.

Om det är svårt att förstå dessa saker kan det handla om att kunskap i hög grad är ett kulturellt fenomen och att vi just nu lever i en tid och ett sammanhang som är närmast besatt av kontroll och där säkerhet är en egenskap som idealiseras. Oavsett vad man tycker om detta eller hur det känns är och förblir kultur ett till sin natur vagt fenomen, och därför måste både kunskapen och den som vill veta något om kulturen anpassa sig efter verkligheten. Betänk att även föreställningar om att kultur inte existerar eller att det i alla fall är något man inte behöver forska om eller förhålla sig till, upprätthålls kulturellt. En kulturförnekande kultur är med andra ord också en kultur. Idén om att kulturvetare är flummiga är till exempel inte ett empiriskt uttalande, utan en kulturellt upprätthållen föreställning.

I grund och botten är det jag skriver om inledningsvis det enda man som forskare kan säga och veta om kulturen som sådan. Och detta är viktigt att hålla i minnet när man talar om kultur. Till vardags när man talar om kultur handlar det ofta om det som människor gör inom ramen för ett specifikt kulturellt sammanhang, inte om det som jag skriver om ovan. När man talar om den svenska kulturen, till exempel, talar man om kulturella uttryck och kulturellt innehåll som existerar eller har existerat inom vårt lands högst diffusa gränser (svenskar som lever i exil är liksom invandrare också del av kulturen). Samma när man talar om kulturen i en organisation eller gemenskaper på nätet. Kunskapen är på det sättet både specifik samt kontextrelaterad och generell, samtidigt. Och den handlar alltid mer eller mindre om förändring. En hel massa egenskaper och logiker, fler än som går att bilda sig en uppfattning om, påverkar dynamiken i förändringen av kulturen inom respektive, mer eller mindre tydligt avgränsade, område.

Den kulturforskning jag ägnar mig åt har som kunskapsmål att bygga upp förståelse för kulturen som sådan. Jag motiverar behovet av den här typen av kunskap med argumentet att den gör det lättare att förstå dels vilken roll man själv har i de sammanhang man ingår i, dels vilken roll kulturen spelar i formandet av en som individ. Och den här typen av kunskap är användbar om man vill bygga upp förståelse för förändring av kultur – både den förändring som är en av kulturens viktigaste inneboende egenskaper, och den viljestyrda förändring som har ett mål och en mer eller mindre tydligt uttalad riktning. För att kunna använda kunskapen om kultur på ett adekvat sätt i arbetet med kulturen inom ett speciellt sammanhang (ett land, en organisation, en grupp eller ett socialt nätverk på internet) krävs, förutom förståelse för kulturen som sådan och dess uttryck i det aktuella sammanhanget, tålamod och ödmjukhet. Det handlar nämligen om en typ av kunskap som man skaffar sig, inte för att kunna kontrollera förändringen av kulturen (för det är omöjligt) utan för att bygga upp kompetens att förstå förändringens inneboende (avsaknad av) logik och vilka faktorer som kan tänkas spela roll i och för förändringen.

Kultur uppstår som sagt och utvecklas mellan människor, men även mellan människor och deras artefakter (vilka kan vara både materiella och immateriella). Vidare både påverkas och påverkar de normer och värderingar som utvecklas inom ramen för sammanhanget kulturen. Och människors grundläggande antaganden (som alltid är mer eller mindre omedvetna) spelar också en avgörande roll, såväl för förståelsen och förändringen av kulturen. Språket är dessutom en helt central faktor, och det är också en föränderlig storhet som ingen kan äga eller kontrollera. Kultur är inte synonymt med språk, men eftersom språket är det medium som både kulturella föreställningar och kunskapen om kulturen kommuniceras via, påverkas kulturen av språket samtidigt som språket påverkas av kulturen. Med hänvisning till ovanstående resonemang blir mellanrum och samtal viktiga nycklar till förståelse.

Problemet som jag brottas med, både som forskare och som människa, är att kunskapen om kultur inte räknas som KUNSKAP eftersom resultatet av kulturforskningen inte passar in i det allt mer rigida format som all kunskap måste passa in i för att erkännas som vetenskaplig kunskap. Så har det inte alltid varit, i början av min forskarkarriär var universitetet en öppen plats präglad av mångfald och där bildning var en högt värderad egenskap. Kunskapens innehåll stod i centrum på ett helt annat sätt än i dagens strömlinjeformade och därmed allt mindre akademiska och intellektuellt utmanande högskolevärld där man rekryterar chefer från näringslivet som pekar med hela handen och säger: Get shit done!

Genom åren har jag upparbetat och förfinat förmågan att fånga upp nyanser och skiftningar i kulturen som jag allt oftare tänker på som ett slags kraftfält. Jag har känt av förändringen i den akademiska kulturen länge och har skrivit om den i många olika texter, men jag har alltid känt att jag är på rätt plats och att det inte är jag utan kulturen på högskolan som förändras i en problematisk riktning. Jag är medveten om att jag talar i egen sak, men som kulturforskare kan jag inte se det på något annat sätt än att det faktum att jag här i veckan (efter 22 års lojalt och engagerat arbete) sagts upp från min anställning som lektor säger mer om kulturen än om mig. Skattebetalarna har investerat i min utbildning, den längsta och dyraste utbildningen som finns i vårt land, och jag har genom alla år varit både dem och högskolelagen trogen. Jag ångrar därför inte att jag valde kunskapen och försvarade den akademiska kvaliteten, för det är eviga värden även om kulturen från tid till annan får det att framstå på andra sätt.

Både på grund av min uppsägning och för att jag är kulturvetare är jag just nu intresserad av hur människor mer eller mindre medvetet liksom sömlöst förändrar sin syn på saker och ting så att deras uppfattning alltid ligger i takt med den för tiden allmänna uppfattningen om saker och ting och som därför aldrig stöter sig med någon för att på det sättet tillskansa sig eller få personliga fördelar. I någon mening är vi alla kulturföljare, men jag är kulturforskare och som sådan förhåller jag mig snarare till kulturen. Jag följer den i alla fall inte omedvetet, och eftersom jag inte får någon förklaring till uppsägningen kan jag inte skaka av mig känslan av att mina chefer straffar mig för att jag är mer trogen vetenskapens principer och mina egna forskningsresultat än deras strategiska beslut. Jag har dock inte fått några indikationer från varken politikerna eller ledningen för högskolan om att vårt uppdrag är något annat än att värna kunskapen och skapa förutsättningar för studenternas lärande. Det uppdraget har jag i snart 30 år tagit på STÖRSTA allvar. Det är därför jag följt kunskapen, inte kulturen.

Ju snabbare förändringshastigheten blir i vardagen desto svårare blir det för människor att stanna upp och reflektera över det jag skriver om här i denna bloggpost, vilket gör kulturen till en maktfaktor. Att jag undervisar om ledarskap kanske borde gjort att jag sett vartåt det barkade, men jag trodde som sagt i min enfald att ledningen såg på vårt gemensamma uppdrag på samma sätt som jag. Således var det med blandade känslor jag här i veckan jag skrev under ledningens beslut att säga upp mig på grund av en arbetsbrist som jag inte förstår eftersom kurserna jag undervisar på ska fortsätta ges. Å ena sidan är jag nu fri att forska helt och hållet på kunskapens villkor och med bättre vetande som mål (inte fler publikationer och mer pengar), men å andra sidan är jag naturligtvis ledsen och besviken över att jag inte längre passar in i chefernas framtidsvisioner för den högskola som jag gav mina bästa år i arbetslivet. 

Jag kommer även i mitt fortsatta värv att följa och vara lojal med kunskapen, och jag kommer även framöver att använda min analytiska förmåga för att försöka förstå logiken (eller avsaknaden av logik) som driver olika typer av kulturell förändring. Kunskapen är som jag ser det långt viktigare än jag och det som händer med mig. Just nu lever vi i en värld och ett kulturellt klimat som håller på att förgöra sig själv, delvis beroende på att kunskapen inte anses ha något egenvärde och för att kulturens existens förnekas. Därför är min mission både ett existentiellt projekt och ett hållbarhetsprojekt. Att jag som lektor på en liten högskola får lida för min uppfattning om och syn på vad arbetet som forskare och universitetslärare innebär, är smärtsamt att inse, men jag kan inte se hur jag skulle kunnat agera på något annat sätt givet mina kunskaper och kompetenser. Om jag hade följt kulturen och anammat ledningens order om att producera mer tomma nyckeltal snabbare hade jag inte kunnat se varken mig själv, mina barn eller skattebetalarna i ögonen. 

Det går att ta mig ur högskolan, men ingen kan ta högskolan ur mig. Jag kommer så länge jag lever att kämpa för kunskapen och den kvalitet som gör universitetet till den bildningsinstitution som många problematiskt nog fortfarande tror att det är. I min kommande bok En svanesång för universitetet analyserar jag upplösningen av grunden för det som gör universitetet till ett universitet och den högre utbildningen högre, men jag pekar också på saker man kan göra och tänka på för att skapa förutsättningar för arbetet med att försvara kunskapen och den akademiska kvaliteten. Det är ett ödets ironi att jag får föra kampen vidare från en position utanför högskolan, men det är också symptomatiskt. En sak som oroar mig är att det inte slutar där, för demokratin är på väg i samma riktning som kulturen på högskolan. Och avskaffas demokratin går det inte att ställa sig utanför, då tvingas man i opposition, och är det något vi vet om maktfullkomliga ledare är det att de har problem med kritiker och kunskapsföreträdare som inte bekräftar deras fördomar.