Ibland snabbt, ibland långsamt förändras samhället och kulturen. Inget är för evigt och alla framsteg och förbättringar måste därför ständigt bevakas och fortsätta försvaras, både för att det alltid finns sådana som vill se en annan utveckling och för att omvärlden också förändras hela tiden. Synen på kunskap och vad som är skolans och den högre utbildningens uppgift, till exempel, har förändrats dramatiskt sedan jag började första klass 1972. Då betraktades svensk skola som ett föredöme i världen. Kunskapen stod fortfarande i centrum även om en allt större del av uppmärksamheten riktades mot pedagogiken som förändrades snabbt under mina år i grundskolan. Lärarna åtnjöt hur som helst stor respekt, av både elever och föräldrar, och de hade därför mandat att lägga upp undervisningen efter eget skön och med utgångspunkt i både sina kunskaper, erfarenheter och eleverna som undervisades utan att någon annan la sig i. Tanken på att utbildning så sent som bara några tiotals år senare skulle komma att betraktas som en vara eller en tjänst föresvävade ingen.
Mina betyg blev av olika anledningar inte särskikt bra, vilket helt och hållet berodde på mig själv, men det jag lärde mig under åren i grundskolan har jag haft nytta av sedan dess, och många av läroböckerna som vi på den tiden fick som en gåva har jag fortfarande kvar och minns med nostalgisk värme. Och när jag sent omsider var mogen och redo att ta eget ansvar för mitt lärande fanns KomVux där och tog emot mig och mina ambitioner med öppna armar. Sedan gick jag vidare till universitetet där jag blev kvar. Anledningen till att jag trivdes så bra i den akademiska världen var att jag hade eget ansvar för mitt lärande och var fri att söka de kunskaper som intresserade mig. Det viktigaste jag lärde mig under åren i grundskolan var nämligen att ansvaret för mitt eget lärande låg helt och hållet på mig själv. Mina lärare bedömde mina prestationer och gav mig de betyg jag förtjänade, vilket gjorde oss till jämbördiga parter i lärandet och kunskapsutvecklingen som är själva anledningen till att samhället investerar i avgiftsbefriad utbildning för alla.
Skolan och den högre utbildningen reformerades under 1990-talet. Det är svårt att säga vad som är hönan och vad som är ägget, men konsekvensen av reformerna blev att fokus i verksamheten försköts och kunskapen allt mer kom att betraktas som ett slags formalitet. Från att tidigare ha ansetts vara en möjlighet och en (demokratisk) skyldighet kom lärande och kunskapsutveckling (eller egentligen betygen) nu allt mer att betraktas som en rättighet. Trots att kunskap inte är något man får och lärande är något som kräver hårt och ihärdigt eget arbete riktades allt mer fokus mot betygen, och synen på lärarna förändrades också. När skolan i valfrihetens namn förvandlades till en marknad där vinstdrivande företag fick möjlighet att konkurrera om eleverna (läs skolpengen) började man tala om betyg i termer av prestation, och ansvaret för resultaten lades allt mer på lärarna (vars lön förfärande nog allt mer kollades ihop med "prestationen"). Trots att Sverige i början av förändringsprocessen hade ett av världens bästa skolsystem började man tala om vikten av kvalitet och man gjorde det i termer av styrning och kontroll. När skolorna började konkurrera med varandra om vem som presterade bäst resultat (högst betyg) förlorade lärarna makten över klassrummet och den dagliga verksamheten. Marknadsstrateger och kommunikationsansvariga satte upp mål och ekonomer och administratörer fick allt mer makt över utbildningen. Det gick inte över en dag, men med lite perspektiv på förändringarna är det uppenbart att både skolan och den högre utbildningen idag styrs av en ekonomisk logik snarare än behovet av kunskap.
Utbildningssystemet styrs idag mot mål som företagsledare sätter upp för att tillfredsställa aktieägarna, och det är marknaden som avgör vad som är och hur man mäter kvalitet i verksamheten. Kundnöjdhet är idag viktigare än kunskap och därför betraktas betyg som en vara och lärare som tjänsteutövare eller servicepersonal som ansvarar för att produktionsmålen nås och att fler elever söker sig till skolan eftersom det är så ägarna tjänar pengar. Vinsterna privatiseras och förlusterna kollektiviseras när den kommunala skolan inte får konkurrera om eleverna på samma villkor som de privata aktörerna på skolmarknaden. Och det är inte bara pengar som samhället och ytterst skattebetalarna förlorar på nuvarande upplägg, när kunskapen urholkas och allt fler lämnar skolan med en skev bild av vad lärande är och vad som krävs av den som vill utveckla kunskap och förståelse, luckas den solida bas av kunskap som skolan och det svenska samhället fram till 1990-talet vilade på. Efterfrågan på populistiska lösningar som talar mer till känslorna än till förnuftet ökar liksom kunskapsresistensen, vilket blir en ond cirkel som gör att kunskapen får allt svårare att hävda sig i det allmänna bruset.
Ska vi kunna komma tillrätta med klimatförändringarna och bygga ett långsiktigt hållbart samhälle med utgångspunkt i kunskap måste skolan reformeras i grunden och kunskapen måste placeras i centrum. Andelen lärare behöver öka, liksom lärarnas makt och inflytande över det som händer i klassrummet. Kunskap är något som uppstår mellan människor och den är helt och hållet avhängig det man gör. Kvaliteten i lärandet går inte att mäta och utfallet går inte att styra. Detta vet alla lärare, och därför är det så viktigt att inte tvinga lärarna att följa order från ekonomer och marknadsstrateger. Administrationen ska stötta och hjälpa lärarna, inte ställa krav och hitta på nya och allt mer betungande arbetsuppgifter, vars enda syftet är att öka mätbarheten. Låter vi inte lärare arbeta uteslutande med lärande och om inte skolans mål är kunskap kommer den högre utbildningen att utarmas, vilket leder till att lärarutbildningen utarmas, och därifrån lutar det brant neråt för samhället.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar