Mikropolitik och segmenteringar 15

Lider av mental trötthet så här i slutet av läsåret. Inte lika trött som jag var förra året, men det är ändå svårt att hitta kraften att följa komplexa tankar till slut. Och varje mail känns som ett potentiellt hot mot den relativa friheten som studenternas sommarlov innebär. Ljud blir en plåga, för när fönstren är öppna blir de fler samtidigt som jag är känsligare. Tankarna på mikropolitik är därför svåra att samla ihop. Idag ska jag dock skriva hemma och inget akut hänger över mig just nu. Behöver något som kickar igång och tar mig in i rätt stämning. Tar därför ett djupt andetag, och läser ...

This is how you tell the difference between the segmented line and the quantum flow. A mutant flow always implies something tending to elude or escape the codes; quanta are precisely signs or degrees of deterritorialization in the decoded flow.

Jag vet att många naturvetare är kritiska (to say the least) till hur Deleuze och Guattari använder sig av matematiken. Önskar att jag kunde mer, för jag vill förstå. Samtidigt skjuter kritiken långt över målet och den visar dessutom pinsamt tydligt hur ointresserade kritikerna är av filosofin. Naturvetare som avfärdar Deleuze och Guattari och anklagar dem för att HELT ha missuppfattat matematiken bortser från det uppenbara faktum att ingenting bevisas i den filosofi som skapats av Deleuze och Guattari. Matematiken används som en källa till inspiration, men det är verkligen bara en källa av många, många andra. Varför är det då så viktigt att misstänkliggöra och avfärda? Varför inte göra som Foucault uppmanar sina läsare att göra; lämna det som inte fungerar för dig därhän och fokusera på det som fungerar. Eftersom inget leds i bevis rese heller inga sanningsanspråk, så vad är då poängen att ödsla tid på kritik? Det handlar naturligtvis endast om makt och är en kamp omtolkningsföreträde.

Varför inte försöka hjälpa till istället? Varför inte mötas i ett samtal och utbyta erfarenheter. Kulturen angår oss alla, så varför inte låta kunskaperna mötas och befrukta varandra. Jag vet inte särskilt mycket om kvanta, men det låter som ett intressant uppslag. En segmenterad linje är är ett rakt och tydligt flöde som stoppats. En frekvens som avbrutits, och som kan återupptas igen där den klipptes av. Ett kvantflöde är något annat, något mer diffust och obestämbart. Båda rör sig, men på olika sätt. Det handlar om förändring, om utveckling, tillblivelse. Är den linjär, eller icke-linjär? Båda typerna av förändring finns och går att studera, men det behövs ett språk för att talet ska bli begripligt. Och skillnaden mellan den klassiska fysiken, Newtons och Euklides fysik och kvantmekaniken erbjuder uppslag till förklaring och kan användas som verktyg att tänka med. Kulturen har sin osäkerhetsprincip, som är en annan men inte väsensskild från Heisenberg. Niels Bohr var en lärd forskare som till exempel Karen Barad (som själv är både fysiker och kulturforskare) visat är användbar. Tanken är med andra ord inte helt gripen ur luften. Kvantflöden i den betydelse som här läggs i ordet (och mer fysiskt skolade läsare får gärna rätta mig om jag har fel) är obestämbara, icke-linjära flöden. Det handlar om kreativitet och öppenhet, om sätt att förstå kulturell förändring.

The rigid line, on the other hand, implies an overcoding that substitutes itself for the faltering codes; its segments are like reterritorializations on the overcoding or overcoded line.

Ingenting är nu rent i verkligheten. Allt går in i och ut ur vartannat. Det som deterritorialiserar i ett sammanhnag, reterritorialiserar i ett annat. Det handlar aldrig om antingen eller, utan alltid om både och. Mer eller mindre av det ena eller andra. Därför gillar jag tanken på kultur som en variant av partikel/våg dualismen. Vill man se vågen går det inte att se partiklarna, och vise versa. Wittgenstein pekar på ankharen, som jag ser som en variant av samma tanke, som ett annat sätt att fånga samma inneboende, paradoxala egenskap i kulturen. Överkodningar av överkodningar, brott och upplösningar. Kulturen består av både enskildheter och (komplexa) sammanhang, samtidigt. Studerar man det ena förloras det andra ur sikte, men båda finns där och påverkar utfallet. Därför är mellanrummen så viktiga att ta med i beräkningen, för det är där frågan så att säga avgörs. Hur det går till står kulturvetaren lika frågande inför som fysikern. 

Let us return to the case of original sin: it is the very act of a flow marking a decoding in relation to creation (with just one last island preserved for the Virgin), and a deterritorialization in relation to the land of Adam; but it simultaneously performs an overcoding by binary organizations and resonance (Powers, Church, empires, rich-poor, men-women, etc.) and complementary reterritorializations (on the land of Cain, on work, on reproduction, on money.. .) Now the two systems of reference are in inverse relation to each other, in the sense that the first eludes the second, or the second arrests the first, prevents it from flowing further; but at the same time, they are strictly complementary and coexistent, because one exists only as a function of the other; yet they are different and in direct relation to each other, although corresponding term by term, because the second only effectively arrests the first on a "plane" that is not the plane specific to the first, while the momentum of the first continues on its own plane.

Vackert som ljuv musik. Så här kan våg/partikeldualismen beskrivas poetiskt. Orden förklarar inte vad som händer EGENTLIGEN. Här handlar det om att skapa en bild, ett verktyg att tänka med för att förstå hur något som uppenbarligen består av (fler än) en, kan uppfattas som (färre än) många. Tänker på det klassiska problemet, hönan och ägget. Vad kom först? Deleuze svar är att båda skapas i samma rörelse, samma ömsesidiga process av tillblivelse. Det handlar inte om antingen eller utan om både och. Frågan är felställd och vill man förstå måste man acceptera det, att allt man vill veta inte går att nå kunskap om. Kanske är det inte så i fysiken, men är det kultur som undersöks är det definitivt så. Och det är ju kultur Deleuze och Guattari skriver om, inte fysik.