Klimatmöten är inte lösningen!

Klimatmötet i Paris inleddes igår. Nu ska problemet lösas. Alla världens ledare har samlats. Under några dagar ska mänsklighetens tidigare och framtida "synder" sonas, en gång för alla. Ett avtal är målet. Alla känner stundens allvar och motivationen är hög. Äntligen. Tyvärr är jag inte lika optimistisk. Det kanske blir ett avtal. Låt oss hoppas det. Pessimism löser inga problem. Samtidigt visar just det faktum att världens ledare nu samlats i Paris, med all önskvärd tydlighet på just det problem som mänskligheten har att brottas med. Ingen gör något om inte andra också tvingas till eftergifter, och ingen gör mer än de måste.

Detta att klimatfrågan ska lösas med ett avtal, för mig visar det tydligare på problem, än på handlingskraft. Visst finns det ett symbolvärde i att världens ledare enas, men klimatfrågan är oändligt mycket mer komplex än vad ett avtal ger sken av. Därför kan avtalet som sådant mycket väl leda till fler problem än det löser. Och vad gör man om ett land inte följer reglerna, om USAs näste president blir Donald Trump och om han (vilket framstår som högst troligt) får för sig att USA inte har något att vinna på att följa avtalet? Eller om Putin om några år får för sig att avtalet hotar hans manlighet? Hur gör "vi" då, och vem är vi? I Syrien och på andra ställen i världen krigas det för mindre saker. Miljoner människor drivs på flykt, av anledningar som ingen utomstående förstår. Och vapenfabrikerna i väst tjänar miljarder. Trots att ALLA vet att tobak är hälsovådligt och kostar samhället enorma summor pengar låter samma ledare som nu möts i Paris dem fortsätta sin verksamhet. Vad säger att ett avtal om miljön verkligen leder till de förändringar och uppoffringar som krävs för att rädda miljön? Inte mycket är jag rädd.

Problemet som ska lösas med det där avtalet är orsakat av samma logik som får avtalet att framstå som den bästa lösningen. Drömmen om avtalet och klimatfrågan bottnar båda i människans oförmåga till ödmjukhet, föraktet för svaghet och synen på försiktighet. Klimatförändringarna är orsakade av människans dröm om kontroll. Och så länge den övertygelsen lever, så länge världens ledare och mänskligheten som helhet klänger sig kvar vid drömmen om styrning och kontroll, är livet på jorden hotat. Det är människans historiska brist på kontroll som försatt oss i den situation som gör att världens ledare måste mötas i Paris för att under några dagar förhandla fram ett avtal som kan hålla drömmen vid liv ett tag till.

Om det verkligen gick att lösa denna typ av problem med hjälp av ett avtal som det som nu ska förhandlas fram, hade världen inga problem. Om vi verkligen trodde på denna typ av överenskommelser, varför har då inte FN större makt och inflytande över beslut som rör alla människor som lever på jorden, nu och i framtiden? Och varför väntade man så länge innan man upprepade försöket att reparera skadan från förra mötet, 2009?! Problemet är att det inte finns något man, att det inte går att peka ut någon ansvarig. Klimatproblemet är är vårt problem, är mänsklighetens gemensamma problem. Därför är jag inte lika hoppfull som DNs analytiker Maria Gunter, som skriver följande.

Framför allt för att viljan finns. Barack Obama, Xi Jinping, Angela Merkel och de andra världsledarna visade tydligt att det nu är dags att sätta i gång att jobba. Flera av dem kallar det historiska mötet COP21 för en vändpunkt för klimatet, och det finns all anledning att vara hoppfull.

Fast det är ju allmänt bekant att även om alla utsläpp helt avstannar, idag, är det inte självklart att det ens kommer någon vändning, för klimatet. Kultur och natur hänger ihop, men är två olika saker. Att människorna, eller snarare världens (utbytbara) ledare, kommer överens betyder inte per automatik att klimatet förändras, för det handlar om oändligt komplexa samband och processer. Missförstå mig inte, jag menar inte att mötet i Paris är meningslöst eller att frågan inte ska hanteras av politikerna. Det jag menar är bara att väldigt många politiker, i väldigt många länder, idag samlar röster genom att lova att de ska minska sin makt. Idag vinns val på skattesänkningar och invandringskontroll, och detta har lett till att kapitalägarna och världens multinationella företag ofta har mer makt än politikerna. Det är en viktig orsak till att vi har de problem vi har. Varför är inte världens företagsledare med på mötet? Det är ju företagens hunger efter "billig" energi som är själva orsaken till utsläppen och klimatförändringarna, i kombination så klart med människornas begär efter varor att konsumera.  

Aldrig tidigare har världen varit så väl informerad om problemet. Klimatpanelen IPCC:s rapport från förra året visar så tydligt det går att våra utsläpp av växthusgaser leder till högre medeltemperaturer, stigande havsnivåer, torka, översvämningar, extremt väder, smältande glaciärer och försurade oceaner.

Fast brist på kunskap har aldrig varit ett problem. Forskare har varit medvetna om kopplingen mellan utsläpp av CO2 och växthuseffekten sedan förra sekelskiftet. Kunskapen har alltid funnits där, det är skeptikerna och den makt som skeptikerna (påfallande ofta företrädda av multinationella företag och inflytelserika lobbyorganisationer) har över agendan och politikerna, som motarbetat förändringarna som nu börjar bli tvingande. Människans fallenhet att förneka obehagliga sanningar är ett långt större och mycket allvarligare problem än klimatförändringarna.

En stor skillnad nu, jämfört med Köpenhamnsmötet, är att i stort sett alla världens länder sitter med vid förhandlingsbordet på ett helt nytt sätt och har fått ta fram sina egna lösningar för hur de ska minska sina utsläpp. För första gången har också världens moraliska ledare – som påven Franciskus och flera muslimska ledare – uttalat sitt stöd för ett avtal.

Fast företagsledarna, som sitter på den verkliga makten och som verkligen har verktyg och mandat att förändra, lyser med sin frånvaro. Varför då? Och varför talar ingen om detta, varför talas det bara om de hoppfulla signalerna? Klimatfrågan är naturligtvis i någon mening moralisk, men om företrädarna för organisationerna som verkligen har makt att göra något inte deltar blir mötet mer symboliskt än verkligt betydelsefullt.

Mötet i Paris kan vara det viktigaste klimatmötet någonsin. Vår generation är den första som ser effekterna av klimatförändringarna, och den sista som kan göra något åt dem, som USA:s president Barack Obama sa i sitt tal. Han talade också om sitt ansvar som ledare för ett av de länder som släppt ut mest växthusgaser genom tiderna.

Att se, förstå och tala om problem är människans paradgren. Genom historien har det visat sig väldigt lätt att identifiera problem, särskilt hos andra, men att faktiskt göra något åt saken är en helt annan sak. Det gäller på individnivå likväl som på samhällsnivå.

Även Kinas president Xi Jinping visade att landet vill ta ansvar för sina stora utsläpp. Tidigare har han lovat att deras utsläpp ska minska från 2030. Nu sa han för första gången att det kan ske tidigare.

2030 är långt fram i tiden, och detta att han säger att det kan ske tidigare, var finns hoppet i ett sådant uttalande, egentligen? Den hoppfullheten kan lika gärna skrivas upp på kontot för en allmän känsla av att det är nu det gäller och att vi inte får någon ny chans, vilket för övrigt också är märkligt. Ingenting är någonsin kört. Bara för att världens ledare inte kommer överens betyder inte att klimatfrågan är avgjord. Tror vi det är vi riktigt illa ute!

Klimatförändringarna slår hårdast mot världens fattigaste länder, som har minst skuld till utsläppen, och också minst möjligheter att skydda sig. Men det finns hopp om att de rikare länderna tar ansvar, i alla fall delvis. Barack Obama, Angela Merkel och Rysslands president Vladimir Putin lovade alla generösa bidrag i sina tal.

Inte heller terroristattackerna för två veckor sedan har fått sätta käppar i hjulet för klimatmötet. Frankrikes president François Hollande hoppades på en värld utan både terror och klimatkatastrofer.

Det är mycket tal om att hoppas. Det är också lätt, att hoppas att det blir bättre, eller att någon annan ska lösa problemen. Jämför men med problemen med skatteparadis, som är ett problem med uppenbara likheter med klimatproblemen, och som dessutom är två problem som hänger nära ihop, är det uppenbart att det återstår massor av arbete innan det finns någon anledning att känna verklig optimism.

Han såg tre villkor som måste vara uppfyllda för att länderna ska komma fram till ett klimatavtal.

För det första: det måste finnas en tydlig väg att följa som begränsar uppvärmningen vid slutet av seklet till under två grader, och sätt att kontrollera var femte år att alla gör vad de lovat.

För det andra: världens länder måste visa solidaritet och göra detta tillsammans. De rika måste hjälpa de fattiga.

För det tredje: Alla måste vara med, inte bara världens länder utan också företag och organisationer.

Det är bara att instämma, men det räcker inte långt att vara överens som vad som krävs. För att verklig förändring ska komma till stånd krävs att rika och fattiga kan känna solidaritet med varandra. Betänk att de rikaste 10 % av mänsklighetens befolkning i princip skulle kunna utrota världens samlade fattigdom redan imorgon, om viljan fanns. Eller att världens vapentillverkare tjänar massor av pengar samtidigt som de bidrar till problem som i högsta grad har med klimatet att göra. Det finns en hel massa liknande ömma tår som vi måste trampa på och stenar att vända på, innan vi kan börja hoppas på allvar. Och denna typ av möten bidrar till att fokus på dessa aspekter av problemet kommer i skymundan.

Barrack Obama ser cynismen som ett stort hot mot ett avtal. Det vill säga att vi inte längre tror att det är någon mening att agera. Men en sådan cynism uppvisade ingen av ledarna. Det stärker hoppet om ett avtal.

Ledarna vet ju att de har världens samlade medier riktade mot sig, så självklart visades ingen cynism. Vi har inget annat val än att vara hoppfulla, men det betyder som sagt ingenting. För som Gunter skriver

Den 11 december ska det vara klart. Därefter börjar det verkliga jobbet: att omsätta klimatavtalet i praktiken.

Till syvende og sidst är det du och jag och alla andra människor, som individer, som har klimatfrågan i vår hand. Det är ditt och mitt agerande som avgör om livet på jorden ska överleva på sikt.