I dagens akademiska värld förväntas man ha en publiceringsstrategi. Det anses vara en kvalitetsindikator. Trots att det står i högskolelagen att forskaren är fri att välja syfte, metod och sätt att sprida resultaten av forskningen avkrävs den som vill göra akademisk karriär en strategi för publicering. Om man verkligen var fri att tänka och handla som man vill vore det oproblematiskt, men så är det inte. Man förväntas tala om vilka tidskrifter man siktar på och hur många artiklar man planerar att skriva. Ju fler publikationer desto bättre, i så högt rankade tidskrifter som möjligt, är principen. Min publiceringsstrategi är att inte hålla mig med någon sådan. Jag är forskare och kunskap är mitt mål. Först när jag utarbetat ett resultat som jag anser värt att sprida väljer jag form för publicering och börjar söka efter en lämplig utgivare. Jag valde Under Strecket som medium för att sprida mina tankar om etnologins (problematiska) framtid, och mina tre inledande försök rörande mellanrummets filosofi valde jag att publicera open access på nätet. Bloggar gör jag för att komma vidare i mitt tänkande och för att jag lär mig massor om hur kultur fungerar genom att publicera hugskott och även mindre genomtänkta tankar här på Flyktlinjer. Artiklar skriver jag, om jag skriver några, efter att boken, som är det medium som passar bäst för kunskapen jag producerar, publicerats, eller om jag blir inbjuden. På samma sätt som syftet alltid avgör vilken metod man ska använda är det kunskapen som styr vilket medium som är bäst.
Just nu står jag i begrepp att kontakta några utvalda förlag för eventuell utgivning av min bok om mellanrummen som blir färdig inom de närmaste veckorna. Blir den antagen blir det mitt tredje steg upp på den akademiska trappan, eller snarare min egen intellektuella utveckling (eftersom detta idag är två olika saker). Första steget tog jag i och med avhandlingen som gjorde mig till filosofie doktor. Andra steget tog jag med min bok om alkohol och droger som låg till grund för ansökan om docent. Boken om mellanrummen ser jag som mitt bidrag till kulturforskningen. Ska jag någon gång bli professor kommer den boken att ligga utgöra basen i ansökan, tillsammans med mina tre läroböcker. Här nedan ska jag försöka visa hur den boken hänger ihop med övriga böcker. Vid en ytlig betraktelse ser det ut som min forskargärning saknar röd tråd, men det är inte så jag ser på saken.
När jag arbetade med avhandlingen visste jag inte riktigt själv vad och varför jag gjorde som jag valde att göra. Som doktorand var jag fortfarande student och gick en utbildning. Jag följde konventionerna och mina handledares kloka råd och tog tacksamt till mig deras förslag. Det blev en konventionell, empiritung avhandling. Jag samlade underlag till analysen med hjälp av metoderna deltagande observation, livsloppsintervjuer och samlade därutöver även in en massa olika typer av skriftligt material. Syftet var att undersöka förutsättningar för jämställdhetsarbete i den svenska åkerinäringen, och teorin hämtade jag från maskulinitets- och genusforskningen. Även om jag som sagt inte riktigt hade koll på vad det innebär att uttala sig som forskare med stöd i resultatet av en empirisk undersökning lärde jag mig enormt mycket under åren som doktorand. Arbetet med avhandlingen gjorde mig till forskare.
När jag efter disputationen fick en anställning på Högskolan Väst, på institutionen för Omvårdnad, hälsa och kultur, tog jag upp ett gammalt intresse för alkohol och droger. Jag skrev min C-uppsats i etnologi om nyktra alkoholisters strävan efter nykterhet i Länken och AA. Tanken var i början av projektet att jag skulle använda samma metod som i avhandlingen, det vill säga göra ännu en klassisk etnologisk studie av ett vardagligt (sic) fenomen, men mitt intresse för teori (och min önskan om att bli bättre på att förstå och hantera den) tog överhanden och studien om alkoholen och drogerna i kulturen och kulturen i alkoholen och drogerna blev en i princip helt teoretisk studie. Jag samlade i alla fall inte in någon egen empiri som analyserades på något systematiskt sätt, mycket beroende på att jag under arbetet med boken Kung Alkohol. Och andra drogaktörer, allt mer kom till insikt om hur problematiskt det är, utifrån ett kunskapsperspektiv, att tänka och agera så. Verkligheten går inte att dela upp i mindre, avgränsade delar eftersom det inte finns några vattentäta skott inom kulturen och mellan olika fenomen. Teorin som jag använde och studien som helhet handlar inte om att bekräfta eller förkasta en hypotes, det handlar om en uppsättning verktyg jag använder för att skapa kunskap om ämnet. Verktygen är dock inte bara något jag använder i analysen, de förklaras på sätt som är tänkta att göra det möjligt även för en bred och intresserad allmänhet att själv använda verktygen för att bygga upp förståelse för alkoholens och drogernas roll i vardagen och tillvaron, vilket jag under arbetet med den boken allt mer kom att inse är viktigare än det resultat som studien resulterade i.
Mitt akademiska skrivande har alltid handlat om både kunskapen jag sökt och min egen intellektuella utveckling. Jag har alltid tyckt att det är mitt ansvar att inte bara leverera svar på olika frågor, och absolut inte att producera resultat för resultatproduktionens skull, utan hela tiden lära mig mer. Strävan efter bildning är absolut personlig, men eftersom det är en förutsättning för kunskapsutvecklingen i samhället är min kunskapsutveckling inte bara ett personligt projekt. När jag blev docent tänkte jag att jag har ett ansvar att inte bara fortsätta producera texter för min egen meriterings skull. Jag bestämde mig för att syftet med mitt nästa projekt skulle vara att skapa ett substantiellt bidrag till kunskapsutvecklingen inom etnologin i synnerhet och kulturforskningen i allmänhet. Och för att kunna utveckla teorin om mellanrummen, som min nästa bok handlar om, var bildning och förmågan att tänka utanför ramarna en förutsättning. Bildning är inget man någonsin blir färdig med, vilket passar mig perfekt. Jag ser inte mina egna studier eller forskningen som ett mål, det är vägen som är målet och även förutsättningen för att kunskapen inte ska gå i stå och den akademiska världen ska bli en självrefererande bubbla utan kontakt med omvärlden.
Jag har ingen aning om ifall boken om mellanrummen blir antagen på något förlag eller ens om jag har något viktigt att säga, men min ambition har varit att skapa verktyg som kan användas för att utveckla förståelse för kulturen som alla lever i och både påverkar och påverkas av. Både arbetet med att utforma teorin -- som jag ser som ett verktyg som alla ska kunna (och även behöver) använda för att lära sig se och förstå tillvarons komplexitet -- och skrivandet har varit enormt utvecklande och lärorikt. Dilemmat med denna bok är samma som med förra boken, innehållet riskerar att uppfattas som lite för trivialt för akademiker och lite för abstrakt för allmänheten. Boken om mellanrummen riskerar alltså att hamna mellan stolarna. Så kan det mycket väl bli, men jag gick in i projektet med öppna ögon och med siktet inställt på ny kunskap, och nu är jag där jag är. Hade jag tagit kravet på en publiceringsstrategi på allvar hade jag varken vågat ge mig i kast med eller sett värdet med ett så pass osäkert och långvarigt projekt som arbetet med boken visat sig vara. Söker man kunskap finns nämligen aldrig några garantier för någonting, det arbetet är intellektuellt och går inte att styra mot några på förhand definierade mål.
Det var för kunskapens skull jag sökte mig till akademin och som jag ser det är det för kunskapens skull som skattebetalarna investerar i forskning, och därför är min publiceringsstrategi att inte ha någon.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar