Kunskap och demokrati

Skissar på en ny bok, om kunskap. Vet ännu inte hur den kommer att se ut, men bilden klarnar och textfragmenten går allt tydligare att foga samman till en helhet som fungerar. Framtiden får utvisa hur det blir och om det går vägen, men här är några tankar som kommer att utvecklas.

Det krävs respekt och ödmjukhet inför både kunskapen och demokratin som kan sägas vara varandras förutsättningar. Mot dumhet och illvilja står sig demokratin och kunskapen slätt. Det är liksom ifråga om moral en smal väg man måste vandra för att utveckla kunskap och värna demokratin, medan okunskapens väg är bred och full av olika möjligheter att driva igenom en viljestyrd och känslomässig politik. Den som väljer att bortse från kunskapen och som tar lätt på demokratin och ser mer till sina egna, personliga intressen, behöver varken ta hänsyn till vad man vet eller följa demokratins regler. Det är både demokratins och kunskapens dilemma. Hen eller den grupp av människor som väljer att inte respektera kunskapen och demokratin kommer att få makt, om inte resten av befolkningen står upp för och försvarar demokratin och kunskapen. Demokrati blir vad vi gör den till och den i sig kan aldrig garantera något, den måste respekteras och värnas och den står och faller med medborgarnas samlade engagemang och förståelse för dess bräcklighet. Utan en sant meritokratisk ordning som ser till att de kunnigaste, mest erfarna och kompetenta får ansvar kommer demokratin att bli lidande. Alla har ett ansvar för att bevaka att det faktiskt fungerar, och fungerar det kommer kunskapen att placeras i centrum. Det kräver dock att flertalet verkligen gör vad som krävs för att det ska vara och förbli så.

Meritokrati kan aldrig vara självklar. I Sverige är betyg den viktigaste urvalsprincipen, och visst, i den bästa av världar är betyg ett mått på en människas kunskaper. Fast nu lever vi inte i idéernas värld, i principernas rike eller i teorin. Vi lever här och nu, i det samhälle vi skapar dagligen och stundligen genom att interagera med varandra i vardagen. Betygen är hårda, men människor, kunskap och verklig kvalitet är komplext och går inte att fånga i ett system. Allt fler verkar vara överens om att det svenska utbildningssystemet lider svårt av betygsinflation (källa), vilket är ett allvarligt problem som får konsekvenser både för demokratin och kunskapssamhället. Allt och alla hänger ihop. Meritokratin är ingen garanti för något, den blir aldrig bättre än samhällets samlade omsorg om och respekt för den, i praktiken. Att elever från studieovana hem inte söker sig till högskolan kan vara ett slags sundhetstecken. Det kan vara så att man intuitivt har insett och agerar i enlighet med känslan av att framgång inte handlar om kunskap, att kunskap inte är makt. Då spelar det ingen roll vad eller hur mycket man kan, i ett samhälle där kunskapen saknar egenvärde kommer den som växt upp i ”fel” miljö och som saknar de ”rätta” kontakterna inte att lyckas. Kunskap och kompetens är bara framgångsfaktorer i samhällen som sätter kunskapen i centrum. Betyg är ett intyg, ett papper där någon går i god för en annans kunskaper och kompetenser. För att placera kunskapen i centrum och för att garantera att bara den med de rätta kunskaperna och kvalifikationerna tar sig genom en utbildning måste så många som möjligt ges chansen att försöka, men bara de som har vad som krävs ska tillåtas passera genom och ut ur systemet. Bara genom att placera kunskapen i centrum av samhället, på alla plan, i alla sammanhang och i praktiken kan man hoppas att en meritokrati växer fram och där den gör det kommer demokratin att fungera.

Ger man sig på en polis, spottar man på en domare, eller om man hånar politikerna i Riksdagen genom att störa ordningen där får man räkna med repressalier. Det accepteras inte, med rätta, eftersom det anses vara ett angrepp på demokratin. Att samma inte gäller för lärare, som tidigare var ett högprestigearbete förknippat med makt, säger en del om kunskapens status i dagens samhälle. Det är värt att reflektera över. När de svenska skolresultaten låg på topp i internationella mätningar möttes lärare med respekt, inte bara i klassrummet. Lärare och kunskap hänger ihop och respekteras inte det ena kan det andra aldrig respekteras. Frågan blir därför var man ska börja och vad som är bäst att göra. Är det respekten för lärarna som ska tvingas fram, eller är det så att befolkningen faktiskt måste börja uppskatta kunskapen mer och värna bildningen?

I ett samhälle där kunskapen är målet och pengarna medlet är läraryrket eftertraktat och elever och studenter tvingas fokusera på sina studier för att lyckas i livet. Värderas kunskap lågt och ser man betygen som det centrala växer en annan logik fram. Och gör man skolan till en marknad där eleverna förväntas agera som kunder kommer de att göra det, med allt vad det innebär. Den som inte erkänner kunskapens värde kommer knappast att acceptera lärares auktoritet. Vi får den skola vi förtjänar, helt enkelt. Det finns inga genvägar. Respekteras inte kunskapen i samhället och om bildning betraktas som något överflödigt, mossigt, förlegat eller bara ointressant kommer ingen auktoritet i värden att kunna ändra på det förhållandet. Det enda hållbara är att återupprätta respekten för kunskapen, och för att det ska bli så har alla ett kollektivt ansvar. Det spelar ingen roll vad man vill eller hur mycket man önskar sig något, är det respekt för lärarna och en kunskapsskola man vill ha måste man visa det i handling. Respekt för kunskap kan liksom demokrati, öppenhet och tillit bara växa fram underifrån och mellan människor.

Utbildning är en investering och bara med hjälp av de bästa råvaror kan man garantera ett gott resultat. Kunskap som återinvesteras i verksamheten leder till ökad kunskap och ett mer hållbart samhälle. Kunskap är på det sättet ovärderlig, men bara om den betraktas på detta sätt och om den ställs i centrum. Investeringar i skola och utbildning lönar sig alltid eftersom kunskap växer ju mer den delas och sprids. Därför tjänar alla på att kunskapen hamnar i centrum. Försöken att effektivisera skolan och den högre utbildningen genom att inte kompensera för allmänna kostnadsökningar samtidigt som man förväntar sig att kvaliteten i verksamheten inte ska bli lidande är ett talande exempel på vart vi står i frågan om kunskap idag, och vad som prioriteras. Den bildningsinriktade svenska skolan som en gång ansågs vara ett föredöme i världen liknar på många sätt arkeologiska lämningar. Vi har tillgång till fakta och information om kunskapsskolan och bildningssamhället men kunskapen om hur den fungerade eller hur den ska återupprättas håller förfärande snabbt på att försvinna. Det är dock fortfarande inte försent och dessutom lätt åtgärdat, vilket innehållet under nästa rubrik är tänkt att visa.

Idag verkar det vara ett slags sanning att delat ansvar är ingens ansvar. Tanken bygger på att ansvar är något som måste vara tydligt definierat och knutet till en individ. Liksom i sökandet efter sanningen är det svaret man söker, den eller det enda och evigt rätta. En oresonlig, rigid inställning till ansvar, kunskap och medmänniskorna. Väldigt många saker där ansvaret idag ligger på en enskild är alldeles för komplexa för att arrangemanget ska fungera, och om det trots allt fungerar handlar det inte om ansvarsfördelningen. Kunskap och utbildning är en sådan sak. Ansvaret för kunskapsutvecklingen i ett land är allas, ingen enskilds. Ändå slår sig ledare av olika slag för bröstet och tar åt sig äran för framgångar. Problemen skylls på andra. Det är djupt mänskligt att tänka och agera på det sättet. Hjärnan verkar vara uppbyggd på det sättet. Dikotomiskt tänkande är effektivt. Antingen eller, rätt eller fel. Komplicerade problem löses dessutom alldeles utmärkt genom att bryta upp dem i mindre delproblem, och där kan ansvaret för genomförandet läggas i toppen av hierarkin. Men bara för att hjärnan ser ut som den gör och det sättet att tänka fungerar och är framgångsrikt på många områden betyder inte att verkligheten passas in modellen. Kunskapen i ett land står och faller med fördelningen av ansvar. Kunskap är allas ansvar, just eftersom vetande är en helhet som inte kan delas upp i mindre delar. Kunskapsutveckling är inte linjär, utan dynamisk. Kunskapens värde och storlek handlar om graden av komplexitet, om hur många aspekter av helheten man kan hantera på en och samma gång, både som enskild och som samhälle betraktat. Kunskapsutvecklingen avgörs inte av ett fåtal excellenta forskare, lärare, politiker eller andra utan av folkets genomsnittliga kunskaper och kompetenser. Kunskap uppstår i möten mellan människor där man lyssnar och tänker tillsammans. Lärande är inte en strid om vem som vet mest utan en gemensam strävan efter mer kunskap och ömsesidiga utbyten av insikter. Kunskap är som tid, den går inte att stänga in eller äga, den kan bara användas och förvalta på bästa sätt.

Vägen till ett så pass komplext mål är inte och kan inte vara rak. Därför måste man i all utbildning släppa på kraven om kontroll och korrekthet, för att uppnå målet, mer och bättre kunskap. Att gå vilse är inte alltid av ondo, ibland behöver man hamna fel för att komma rätt. Får man inte misslyckas kan man aldrig lyckas i sina studier. När man bör göra det är emellertid svårt att veta, men det råder ingen tvekan om att det är bra att göra det ibland. Först i efterhand kan man uttala sig om resultatet. Det finns ingen position utanför den samhälleliga gemenskapen varifrån man kan bedöma vad och hur man ska göra i respektive fall. Några garantier finns inte, men försöker man inte når man inga resultat alls, det är helt säkert och väldigt enkelt att förstå.