Mindlessness och pseudoproduktivitet

Det talas om vikten av närvaro, om de positiva hälsoeffekterna med att praktisera mindfulness. Men liksom med så mycket annat idag stannar det ofta vid tal. Begäret efter mätbara resultat och önskan att kontrollera tar över, vilket leder till att även det som i grunden är bra vänds i sin motsats. För att mindfulness ska kunna leda till bättre mental hälsa måste man inse att det är vägen som är målet och förstå att det handlar om en inre och individuell resa. En konsekvens av jakten på enkla lösningar är att det skapas standardiserade handlingsprogram och att det dyker upp inflytelserika gurus som det stora flertalet blir maktlösa följare till. På ytan ser allt ut att fungera. Men eftersom uppmärksamheten inte riktas mot vägen och fokus inte ligger på det som utspelar sig i utövarnas inre uteblir resultaten. Och det är inte så konstigt eftersom motivationen inte kommer inifrån, vilket den måste göra för att mindfulness ska ge några hälsoeffekter. Extern motivation ger mätbara resultat, men sällan några verkliga effekter.

Reflektionen över fenomenet och praktiserandet av mindfulness är en allegori över samtidens fixering av att kontrollera det okontrollerbara. Kvalitet, lärande, fred och demokrati är alla företeelser som kännetecknas av att innehållet är viktigare än formen. Och eftersom dessa saker utspelar sig inom och mellan människor leder alla försök att kontrollera utfallet till att innehållet offras. När det där blivit vardag kommer den som väljer att ta strid för innehållet, alltså det okontrollerbara, att betraktas som ett hot mot rådande ordning. Trots att alla vet att innehållet är viktigt och håller om att de önskade kvaliteterna är värdefulla. Vill man ha kvalitet, och är det lärande, fred och demokrati man önskar sig, skulle mindfulness kunna vara vägen eftersom det handlar om saker som kräver eftertänksamhet. Men när målet och dess uppfyllande i praktiken blir viktigare leder det istället till att det växer fram tungrodda kvalitetssystem, betygsinflation, krigshot och totalitarism.

Motsatsen till mindfulness borde bli mindlessness och det behövs ingen ingående analys av samtiden för att inse att det är vad vi sysslar med idag. Jakten på effektivisering får som konsekvens att formen överordnas innehållet, vilket i skolans värld gör att efterfrågan på mer av samma av det som försatt oss i problemen som ska lösas med kunskap och bättre utbildning, leder till allt fler ägnar sig allt mindre åt att vara närvarande i nuet, vilket man måste vara för att studier ska kunna leda till kunskap och intellektuell utveckling. Populism kan bara uppstå i sammanhang där det allmänna medvetandet präglas av ältande av det som varit, rädsla för allt som är okänt och oro över det som kanske kan komma att hända, vilket är kännetecken på mindlessness. 

Samtiden präglas allt tydligare av en tomhet som växer inifrån och som utvecklas i mellanrummen. Valet mellan att köpa och läsa tryckta böcker och skaffa sig en ljudboksprenumeration ser kanske ut att vara trivialt, men i själva verket handlar det valet liksom andra liknande val om antingen mindfulness eller mindlessness. Och ännu tydligare blir det om man ser på valet mellan att utveckla kompetensen att skriva och tänka själv och att försöka bli bättre på att promta en AI som gör det åt en.

Det så kallade sunda förnuftet säger kanske något annat, men alla som verkligen ägnar sig åt mindfulness och som studerar för kunskapens skull vet att det krävs mer aktivitet och handlingskraft att fokusera på att vara närvarande och göra ingenting än att vara eller i alla fall se upptagen ut. New Public Management ger oss inte det vi önskar, det enda som genereras av den ledningsfilosofin är uppgivenhet och pseudoproduktivitet. Vi lever därför i en Orwellsk skenvärd där skolans uppgift är ett generera vinst till aktieägare, där kontroll är frihet, diktatur är demokrati och kapprustning betraktas som kungsvägen till trygghet.