Tankar från Fekis, fångade i flykten

Kunskaperna jag förfogar över uppstår i och förändras genom dialog, det blir allt tydligare för mig. Det är när jag befinner mig i samtal, både med andra människor, med sådant jag läser eller hör och med mig själv, som jag lär mig saker. Det är dock inte bara så att jag tar till mig fakta, det handlar snarare om att det händer något i mötet. För att kunskap ska kunna sägas vara kunskap krävs att den står i relation till den föränderliga verklighet som den ytterst handlar om, det är alltså inte en kumulativ process, för ju äldre jag blir desto viktigare är det att avlära sådant som inte längre fungerar. Länge var detta ett problem för mig eftersom andra uppfattade det som att jag inte lyssnade eller att jag tänkte på något annat. Men med ålder, erfarenhet och ett bättre självförtroende har jag lärt mig förstå att och hur jag sorterar och värderar resultatet av det ständiga samtal som är mitt liv allt mer upplevs som. Idag är det dels mycket lättare att hantera andras reaktioner på mig, dels enklare att förklara hur jag fungerar och vad jag anser mig veta, och då märker jag att synen på mig och det jag har att säga förändras, jag blir helt enkelt tagen på större allvar.

Det var länge sedan nu som jag upptäckte att jag tänker bäst när jag lyssnar på någon som föreläser, och jag har fångat många tankar i flykten på olika konferenser genom åren. Flest tankar har utvecklats och jag har lärt mig mest på konferenser som ligger utanför mitt eget forskningsområde. Tyvärr finns det inga pengar för att åka på konferens längre, och konferenserna har dessutom förändrats. När jag var doktorand och i början av min tid som disputerad åkte man, i alla fall inom etnologiämnet och genusvetenskapen, på konferens för att möta kollegor, utbyta tankar och hålla sig uppdaterad på kollegornas forskning. Då var konferenserna öppna och inkluderande, idag ingår de i ett meriteringssystem där deras värde avgörs av hur många som nekas (?!) tillträde. En "bra" konferens är idag alltså en konferens med låg acceptance rate, vilket ur ett kunskapsperspektiv är ett fullkomligt förödande kvalitetskriterium. Samtidigt finner jag, som kulturvetare med intresse för relationen mellan kunskap och kultur, den här förändringen intressant, men det är en annan bloggpost, eller egentligen en bok (och den hoppas jag få tid och möjlighet att skriva inom kort).

Det finns dock fortfarande en årligen återkommande konferens som fungerar på det sätt som konferenser gjorde när den akademiska världen fortfarande värderade och respekterade bildning; Fekis, som är en företagsekonomisk konferens som de flesta åker på för att lyssna och lära av presentationerna och samtalen, och där lärare delar med sig av sina tankar om sin undervisning. Och till min stora glädje finns det än så länge pengar för att skicka mig och kollegorna på avdelningen till Fekis, som detta år arrangerades av företagsekonomerna på Karlstad universitet. Veckans bloggpost skapades under konferensens inledning och första paneldiskussion, som handlade om ämnet som sådant och om den akademiska världen och det snabbt föränderliga samhälle vi alla lever i. Tankarna nedan är inga referat av det som sades, utan resultatet dels av det samtal som pågick i mitt huvud parallellt med det som hände och tankarna som lyftes på scenen, dels av en lättare redigering av texten i efterhand. Det är min förhoppning att texten ska kunna fungera som inspiration till egna tankar, för jag driver ingen tydlig egen linje här. Temat för konferensen var: Hur kan ämnet Företagsekonomi vara och förbli relevant i en disruptiv värld? 

Vad är företagsekonomi, och vart är högskolan på väg?

Många utanför akademin, och en hel del innanför också, tror att företagsekonomi handlar om hur man skapar maximalt med vinst i olika typer av företag. Det finns nog tyvärr en del sådana inslag på vissa utbildningar, men i huvudsak är det en villfarelse. Jag visste att det inte stämde redan när jag sökte mig till ämnet efter att den kulturvetenskapliga utbildningen jag arbetade på lades ner 2012. Det som väckte mitt intresse var insikten om att forskningen och undervisningen i ämnet företagsekonomi ytterst handlar om hushållande med begränsade resurser, och att min forskning om kultur, (förutsättningar för) förändring, och kunskapens olika roller och betydelser, låg i linje med eller i alla fall inte gick på tvärs mot den forskning som många företagsekonomer ägnar sig åt. Jag har dessutom många etnologkollegor som framgångsrikt samarbetar med företagsekonomer och jag har från början känt mig hemma i ämnet.

En fråga som jag är intresserad av och som många företagsekonomer ägnar sig åt är: Hur kan vi fostra studenter i kritiskt tänkande och bygga upp förståelse för, dels vad hållbarhet är, dels vilka kompetenser som behöver praktiseras för att arbetet som utbildningen förbereder för inte bara ska handla om hållbarhet utan även leda till att ett verkligt hållbart samhälle växer fram som en konsekvens av att kunskapen omsätts i handling? Det är den stora utmaningen, för krismedvetandet finns där och vi har redan de flesta av de kunskaper vi behöver, medan förståelsen för hur kunskaperna kan och bör användas lämnar en hel del övrigt att önska. Det faktum att det alltid är lättare att utfästa löften och tala om hållbarhet, än att faktiskt förändra beteendet så att förändringen kommer till stånd, är med andra ord den verkliga utmaningen, inte bara för studenter utan för alla.

En annan fråga som många företagsekonomer ägnar sig åt och som jag ständigt återvänder till är samverkan. Vad är det, hur gör man och varför ägnar man sig åt det? Svaren på frågorna ser väldigt olika ut beroende på vem man frågar, och det är en av sakerna som intresserar mig. Liksom i frågan om hållbarhet finns det en fatal lockelse i att säga att man ägnar sig åt samverkan, men det är svårare att faktiskt göra det i enlighet med ordets betydelse. Det finns massor av samverkansprojekt som i praktiken handlar om att man arbetar parallellt snarare än tillsammans, vilket jag menar att man måste göra, annars blir samverkan bara ett nytt ord för samma gamla vanliga praktik. Utan förståelse för mellanrummen och det som händer i mötet, och i avsaknad av respekt för det faktum att det är resultatet av arbetet som räknas, inte talet om vad man gör och varför man tycker det är viktigt, går det inte att samverka på ett sätt som gör att ett plus ett blir tre, vilket ytterst är poängen. 

En faktor som hotar både demokratin, hållbarheten och den samverkan som utförs dels över disciplingränserna och mellan kunskapsintresserade forskare, dels mellan akademin och det omgivande samhället, är dagens syn på och (bristande respekt för) akademisk frihet. Friheten, som är förutsättningen för en kunskapsutveckling som står i relation till omvärlden och verkligheten, är idag hotat, dels av kunskapsresistenta och känslodrivna populister som förfärande nog får allt mer makt och inflytande över hur forskningen och den högre utbildningen organiseras, dels på grund av bristande förståelse för vad akademisk faktiskt frihet är och vilket ansvar som friheten kommer med. Tecknen på att friheten kringskärs allt mer, trots att den regleras i Högskolelagen, blir fler och fler. I praktiken är det idag, till exempel, snudd på omöjligt att bedriva grundforskning, vilket jag menar uppvisar många likheter med den samverkan som jag är en varm vän av. Kunskap bygger alltid på tolkning och är dessutom resultatet av dialog och utbyte, och dess värde uppstår och förändras i mellanrummet mellan forskningens resultat och den verklighet som kunskapen ytterst handlar om. Forskning och undervisning, liksom samverkan, går att skapa regler för och det är möjligt att mäta resultat och utvärdera arbetet med hänvisning till nyckeltal, men kunskapen fungerar inte på det sättet. Den äger ingen, den går inte att kontrollera; det är därför den akademiska friheten är så viktig.

Akademisk frihet kräver tid att tänka och tillit till professionen, och när dessa aspekter av arbetet på landets högskolor inte respekteras leder det till en djupt problematisk avakademisering av universitetsvärlden. Regleringsbreven som styr högskolornas verksamhet betonar allt mer att akademin är en myndighet bland andra, med alla de krav på dokumentation och måluppfyllelse som följer med den synen på förvaltningen av verksamheten. Är det kunskap vi vill ha har alla ett ansvar att värna och försvara friheten, men det blir svårt att göra när man lever och verkar i en kontext där reglerna blir fler och där timtilldelningen för det växande antalet moment som arbetet delas upp i minskar över tid eftersom staten inte kompenserar högskolorna för allmänna kostnadsökningar. Produktivitetsavdrag och ständigt ökande hyror, liksom växande kostnader för den meritering som lärare och forskare tvingas till för att inte kvaliteten i verksamheten ska hotas, leder till att over-head-kostnaderna successivt urholkar högskolornas ekonomi, vilket gör att tiden minskar och tilliten uppfattas som ett hot mot verksamhetens mål. Problemet är att högskolan som en konsekvens av dessa faktorer sitter fast i ett moment 22, som handlar om att insikt om och förståelse för dessa saker problematiskt nog kräver både tid och tillit till kollegiets kompetenser och omsorg om kunskapen för att bli begripliga.

I en snabbt föränderlig värld där förändringshastigheten dessutom stadigt ökar över tid är det lätt att glömma och svårt att ta till sig och acceptera faktum, att syftet med samhällets investering i forskning och högre utbildning är kunskap, inte produktion av något. Frågan vad som är hönan och ägget, alltså om det är produktionstänkandet som leder till att kunskapens kvalitet utarmas och den akademiska friheten betraktas med misstänksamhet, eller om det är bristande förståelse för vad kunskap och akademisk frihet faktiskt är som leder till produktionstänkandet, är svårt att säga något säkert om. Och just det är något man måste förstå och respektera för att verksamheten som bedrivs på landets högskolor ska kunna leda till användbar kunskap och förmåga att förstå vad verkligt och högkvalitativt lärande kännetecknas av.

Det talas ofta om behovet av livslångt lärande, men den syn på kunskap (eller snarare bristen på förståelse för vad kunskap är) som idag vägleder uppfattningen om vad som är bästa sättet att leda och förvalta arbetet med forskning och högre utbildning, gör det svårare och svårare att skapa förutsättningar för lärande. Hållbarhet, samverkan och såväl lärande som kunskapsutveckling är wicked problems (komplexa och föränderliga problem eller öppna frågor utan givna svar), vilket innebär att alla tankar på tillverkning av standardiserade produkter som går att väga, mäta och konkurrera om, alltså övertygelsen om att arbetet  i den akademiska världen går att målstyra och kvalitetssäkra leder helt fel. Med rådande syn på kunskap och akademisk kvalitet finns en uppenbar risk att undervisning reduceras till en tjänst bland andra, vilket gör att det arbetet inte värderas efter förtjänst. 

Om dessa problem inte uppmärksammas och tas på allvar, alltså om vi inte gör om och gör rätt, är det bara en tidsfråga innan undervisande lärare ersätts med AI, vilket redan är en lösning som många studenter tar till för att hantera den stress som dagens fokus på produktion av resultat vilka kan växlas in mot de betyg och examina som utgör grunden för högskolornas ekonomi leder till. Även forskningens kunskapskvalitet påverkas menligt i ett system där det är viktigare var man publicerar sig och hur många artiklar man skriver samt hur många citeringar artiklarna genererar, än vad man faktiskt forskar och skriver om samt att arbetet resulterar i relevant och användbar kunskap av hög kvalitet. När alla kunskaper ska pressas in i ett och samma system för publicering, vilket krävs för att meritera sig, går det oundvikligen ut över såväl kunskapens kvalitet som dess bredd och användbarhet.

Jag kommer att fortsätta blogga och skriva böcker eftersom den formen är bäst lämpad för spridande av den typ av kunskap som min forskning resulterar i, även om bloggandet ignoreras och bokmediet behandlas styvmoderligt och inte värderas efter förtjänst i dagens akademiska värld. Jag har inga problem att acceptera att mina val av medium för kunskapsförmedling till det omgivande samhället går ut över min akademiska karriär, men rådande syn på hur högskolan leds och förvaltas får tyvärr som konsekvens att bokförlagen idag kämpar i motvind, vilket leder till att utbudet av böcker som utmanar läsaren minskar och det i sin tur leder till minskat läsande, som i sin tur får som konsekvens att förmågan att eftertänksamt och på djupet läsa längre texter och tänka kritiskt utarmas i samhället. Och konsekvensen av det är att studenterna får allt svårare att förstå vad lärarna talar om och vilka krav som det lärande som högskolan skapar förutsättningar för ställer på dem. Ännu ett av kunskapens moment 22 alltså.

Kan vi bryta denna rad av onda cirklar kan den tragiska utvecklingen vändas, men kan vi inte göra det kommer högskolan att förvandlas till något annat än den bildningsinstitution som universitetet än gång var, alltså det universitet där jättarna på vilkas axlar vi alla (än så länge) står fostrades till de högt ärade forskare som många av oss känner dem som, men som vi får allt svårare att förmedla kunskap om och förståelse för eftersom allt fler läser allt mindre.