Vi lever i en tid som knappast kan sägas vara klokhetens. Samtidigt som mänskligheten idag förfogar över mer kunskap än någonsin är den kollektiva förmågan att använda insikterna sämre än på mycket, mycket länge. Bara för att att man kan googla betyder inte att man får kunskap! Digitaliseringen för tveklöst mycket gott med sig, men frågan är om inte dess negativa konsekvenser överskuggar nyttan. När man förr slog upp ett ord i en uppslagsbok hände det att man hittade något annat ord som också fångade ens intresse, men på nätet är det söta kattungar eller andra klickbeten som drar uppmärksamheten till sig, vilket väldigt många människor låter sig förföras av. Och vet man inte vad man går miste om är det särskilt lätt att fångas. Många ägnar följaktligen en stor del av sin vakna tid åt att titta på det oändliga flödet av spektakulära klipp och braskande rubriker på nätet. Vi är alla mer eller mindre manipulerade idag, men den stora massa som inte ens förstår det utgör det kanske största hotet mot mänskligheten eftersom de utgör basen för de totalitära och ekonomiska krafter som ser kunskap och klokhet som ett hot mot deras makt och rikedom. Friheten, öppenheten, miljön, folkhälsan, demokratin och skolan samt den högre utbildningen är idag allvarligt hotade. Och grundproblemet kan väldigt förenklat sägas vara ett och det samma: den fåfänga drömmen om kontroll och planerbarhet.
Livet är en icke-linjär process av öppen, kollektiv tillblivelse som rör sig i olika riktningar mot ett mål som ingen vill nå. Liksom samhället och mänsklighetens historia består livet på jorden av dynamiska helheter fyllda av komplexa problem. Gränser, till exempel, är kulturella skapelser som dödat enormt många människor genom historien. Föreställningar om vem som tillhör nationen som växt fram och ständigt förändras innanför gränsen och vem som hör hemma utanför avgörs av kultur. Ett annat exempel på kulturen och dess roll är företagens, liksom idag även skolornas och universitetens, värdering av det arbete som cheferna utför. Medarbetarna ses allt tydligare som utbytbara och därför ointressanta kuggar i ett linjärt maskineri vars resultat ledningen tar åt sig äran av. Och villfarelsen om att det är så det fungerar använder ledarna sedan för att kräva mer lön för att axla ett ansvar som ingen enskild kan axla, vilket bevisas av att cheferna få gå (med en generös fallskärm) när löftena inte infrias, istället för att personligen ställas till svars genom att bli återbetalningsskyldiga. Efterfrågan på mer och handlingskraftigare management ökar, liksom ledarnas löner, trots att både forskningen och erfarenheten visar att kultur äter strategier till frukost. Okunskap och ignorans rörande dessa facts of life leder till att känslorna (tillåts) övertrumfa intellektet, vilket gör att dumheten tar över. Drömmen om planerbarhet på allt fler områden, inte minst elförsörjningen, har inte stöd i kunskap om sakernas tillstånd; det är en känsla. Viljan att få det man önskar är så pass stark att begäret efter det omöjliga, mot bättre vetande tillåts växa och till och med förvandlas till valvinnande partipolitik. Därigenom upphöjs dumheten till norm. Och därifrån stupar det brant utför.
Flyktingströmmar och kultur, liksom elförsörjning, fungerar i grund och botten på samma sätt. Det handlar om saker och företeelser som inte går att kontrollera, bara (möjligen) påverka på marginalen. Framtiden är de facto öppen, inte planerbar. På pappret och i teorin är kärnkraften planerbar, men erfarenheten har visat att det inte stämmer. Och trots att alla vet att det inte blåser jämt är det bevisligen så att Sveriges elförsörjning och export till stor del utgår från vindkraft. Man kan ha olika åsikter om vad som är bäst, men valet står inte mellan planerbar och nyckfull produktion av el av den enkla anledningen att INGET energislag i praktiken är planerbart. Och flyktingfrågan går inte att lösa med striktare bevakning av gränserna, lika lite som brottsligheten minskar av hårdare straff. Rasisterna får säga vad de vill men mänskligheten är en och den samma och den är resultatet av evolutionen och del av livet på jorden. Tankarna på vi och dom bygger på hur det känns, inte på vad vi vet, oavsett vilka fakta som populisterna pekar på. Planerbarhet låter bra, men det är bara ord och så länge vi litar mer på de som säger vad vi vill höra än på de som talar med stöd i vad vi faktiskt vet om livet och verkligheten kommer problemen att växa, inte minska.
För att förstå kulturens roll och kanske framförallt dess destruktiva sidor krävs kunskap och kunskap är resultatet av forskning. Problematiskt nog anses kulturvetenskaplig forskning inte leva upp till dagens kulturella krav på vetenskaplighet, som bygger på att kunskap är en planerbar tillverkningsprocess och att forskningens kunskapsvärde handlar om hur många artiklar man publicerat, inte på vad man faktiskt skriver om. Trots att jag följer högskolelagen, som säger att forskare är fria att välja syfte, metod och publiceringssätt betraktas jag som ett problem. Kunskapen jag utvecklar är det inget problem med, men den räknas inte meriterande eftersom den går på tvärs mot ledningens produktionsmål. Om jag var yngre skulle jag kanske också satsa mer på karriären än på kunskapen, men jag är för gammal, erfaren och har lärt mig för mycket om hur världen, verkligheten och kulturen fungerar för att offra min själ på dumhetens altare. Även om jag drar på mig kritik och många som lyssnar på vad jag har att säga upplever att min vetenskapligt grundade kunskap utgör ett hot mot deras makt och inflytande över den (allt mer o)akademiska kulturen på högskolan eller ett hinder på vägen mot professorslönen, kommer jag att fortsätta mitt arbete så länge ingen kan falsifiera mina forskningsresultat. "Jag håller inte med", vilket många säger när de lyssnar på mig, är inget argument utan en känsla. Och sådana ska hållas utanför alla akademiska samtal!
När jag var student var det bara de allra bästa som blev professorer. Då var konkurrensen om det högst begränsade antalet professorsstolar mördande och det var den som bidragit mest till ämnets utveckling som i slutet av karriären fick äran att företräda ämnet. Idag utgår man från "objektiva" kvalitetskriterier, vilket gör att allt fler blir professorer allt snabbare. Där kan man tala om hyperinflation, för ingen som vet något om hur människor, kunskap och kultur fungerar kan hävda att kvaliteten inte blir lidande av att antalet professorer anses viktigare än kunskapen de bidrar med. Om akademiska titlar produceras enligt högskoleledningarnas linjära mål kommer kunskapen oundvikligen att bli lidande, vilket ingen som utsetts till professor, av naturliga skäl, kommer att erkänna. Och vad ska alla unga professorer göra under resten av sin karriär, när de redan vid 30 års ålder nått den högsta positionen. Många fortsätter mekaniskt att producera nyckeltal, men skaffar sig ett intresse vid sidan av som de lägger sin själ i. Andra slutar forska och gör en administrativ karriär. Det är så outsägligt tragiskt att stå vid sidan av och se på hur akademin avakademiseras, men jag vet att jag inte är ensam om att vara kritisk till utvecklingen och jag kanaliserar oron och frustrationen till min bok om akademisk kvalitet och arbetet med mitt Magnum opus om mellanrummen (som inte kommer att räknas som en merit i dagens nya sköna akademiska värld).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar