I fredags skickade jag manuset till boken om mellanrummen till fyra förlag. Givetvis hoppas jag att boken ska bli utgiven, särskilt som det känns som det viktigaste jag skrivit, men jag vet också att chansen är liten. Konkurrensen är mördande på de stora och välkända förlagen. Därför är planen att ge manuset en chans till efter sommaren, på några mindre men välrenommerade förlag. Fast detta är en bok som riktar sig till en bred allmänhet, och förutsättningen för att nå ut på det sätt jag önskar är att något stort förlag nappar. I väntan på besked ska jag jobba med lärobok om kunskapsteori, och skissa på ett förslag till nästa bok om kulturteori. Här delar jag ett utdrag från inledningen till Omvägar till kunskap. Förslag till formulering av en mellanrummens filosofi.
Det enkla är ofta det som är allra svårast att lära sig förstå och behärska och så är det med kultur som alla lever mitt i och har lika nära till. Kultur uppfattas av allt för ofta som ett trivialt vardagsfenomen, vilket gör det svårt att nå ut till allmänheten med den viktiga kunskap som kulturvetenskapen förfogar över. Många tänker olyckligtvis att de redan vet allt de behöver veta om kultur, men det är snarare okunskapen eller ointresset som talar eftersom man brukar säga att det finns över 200 olika definitioner av begreppet kultur inom forskningen – samtidigt ligger det en hel del i den tanken. Kultur är nämligen ett mångfacetterat och föränderligt fenomen och en ansenlig del av kunskapen finns i betraktarens ögon, vilket gör att alla har sin syn på det som kulturvetaren studerar.
Mellanrum ingenting i kraft av sig själva men de sätter ändå sin prägel på allting. Universum består till största delen av ”tomhet” eller mörk energi (se Danielsson 2015) och det vi ser och kan ta på byggs upp av atomer och elektroner, men det är dynamiken mellanelementarpartiklarna som ger molekylerna sina unika egenskaper. Livet består på samma sätt inte bara av händelser och företeelser man minns utan minst lika mycket eller mer av till synes helt innehållslösa transportsträckor. Vi sover bort en tredjedel av livet och många lägger en hel del tid på pendling fram och tillbaka till jobbet, som för en ansenlig del av befolkningen endast betraktas som ett sätt att få mat på bordet och tak över huvudet. En hel del människor lever för helgen och längtar efter semestern eftersom det är då man kan göra saker som verkligen betyder något för en. Jakten på måluppfyllelse, kvalitetssäkring och effektivitet bygger på samma syn på tillvaron. För att kunna utveckla förståelse för mellanrummen och dess helt avgörande betydelse för livet och samhället måste man tänka i nya banor, man måste lära sig få syn på analysera sina grundläggande antaganden och det som tas för givet. Hälften av tiden jag jobbat med den här boken har ägnats åt att försöka förstå vad det är jag skriver om egentligen, resten har handlat om hur insikterna ska förmedlas på bästa sätt. Länge såg jag detta som en bok om kulturteori, men med tiden växte insikten om mellanrummens betydelse. Kunskapen som förmedlas är flyktig och kontextbunden, vilket gör det hopplöst svårt att förklara. Fast svårigheten ligger egentligen i att förstå hur enkelt det är egentligen. Det låter kanske paradoxalt, men kultur är ingenting i kraft av sig själv, och det är därför förståelsen för mellanrummen är så viktig.
En av de mest populära TV-serierna någonsin är Seinfeld som kallades ”a show about nothing” eftersom den handlar om triviala aspekter av tillvaron som alla känner igen men som man sällan talar om trots att det är detta som livet de facto består av. Vad har du gjort idag? Ingenting; är ett ganska vanligt replikskifte. Det låter som en motsägelse men är på många sätt en träffande beskrivning av den kanske största delen av livet, som i dagens uppkopplade, målfixerade och konkurrensutsatta samhälle betraktas som något ovidkommande eller som ett utrymme för ytterligare effektiviseringar. Ingenting kan uppenbarligen vara någonting och ibland, som i fallet med mellanrummen betyder det allting. Jag har funderat massor på hur man utan att förenkla kan visualisera mellanrummen samt dess dynamik och betydelse för livet och vardagen. Ibland använder jag en PowerPoint som börjar med en vit sida där jag placerar ut en figur. Poängen är att mellanrummet finns där före figuren, men det är först när ytterligare en figur placeras i bilden som det är meningsfullt att tala om det som ett mellanrum. Det handlar om en öppen plats som saknar gräns och som båda parter har lika nära till, men ingen har tillgång till den fulla bilden eller den definitiva förklaringen, vilket blir tydligt när ytterligare en figur läggs till. Mellanrummens dynamik förändras än mer när en till, och en till och ytterligare en, eller ett, för även djur och objekt kan fungera som referenspunkter, läggs till helheten.
För att kunna förstå vad den här boken handlar om måste man acceptera att mellanrummen både är ingenting och allting på samma gång, och att deras inflytande över det som sker är större och viktigare än det som går att studera direkt. Och samma gäller för kunskapen om och förståelsen för kultur som alla har sin egen och högst legitima uppfattning om och som dessutom förändras hela tiden. Först när man släpper på kravet att veta något exakt eller bestämt om kultur kan förståelsen framträda. Det viktigaste i den här boken är med andra ord det som inteuttalas, det mest betydelsefulla innehållet står att finna mellan orden och raderna samt avsnitten och kapitlen, men framförallt mellan mina tankar och läsarens tolkningar av det som satts på pränt. Boken handlar om mellanrummen i eget namn, eller om ingenting, just eftersom allt det andra, det som går att fånga och beskriva, inte går att förstå på ett rättvisande sätt utan att mellanrummens skenbara tomhet och påstådda meningslöshet beaktas. Kunskapen om kultur finns i helheten och framträder först efter ett tag, därför kan förståelsen för mellanrummen per definition inte förmedlas genom en effektiv och logiskt stringent redogörelse som börjar med detaljerna och därifrån bygger upp en fungerande helhet. Mellanrummens filosofi är inte ett solitt bygge. Bokens titel är Omvägar till kunskap, just för att man aldrig når fram till mellanrummen trots att man har dem alldeles framför sig.
Jag vet inte om jag lyckas ro projektet i land, men boken är ett ärligt försök att klä mina förvärvade kunskaper och utvecklade förståelse för mellanrummen i ord. Hur tydlig och pedagogisk förklaringen än blir kommer den bara delvis att kunna fånga vad som krävs för att uppnå förståelse för kultur, därför går det inte att läsa passivt eller i jakt på fakta. På samma sätt som jag i min roll som lektor på högskolan ser mig själv som student, och mina studenter som lärare (Nehls 2020, 123ff), ser jag läsaren som medskapare till den kunskap och förståelse som boken syftar till att skapa förutsättningar för. Innehållet i den här boken kan per definition inte presenteras i form av en en linjär redogörelse för minakunskaper som via en kristallklar frekvens utan brus överför ett färdigt budskap till en passiv mottagare som förväntas lyssna och lära. Ambitionen är istället att skriva på ett sätt som gör att det uppstår resonans i överföringen, vilket är tänkt att skapa just den kontrastverkan som behövs för att se vardagen med nya ögon och ge perspektiv på det invanda. Texten är därför utformad för att bråka med grundläggande uppfattningar om hur saker och ting är och fungerar. Ibland blir det oundvikligen väldigt abstrakt och delar av innehållet i boken balanserar av nödvändighet på gränsen till obegriplighet. Tyvärr är förståelsen för och tålamodet med sådana texter dåligt i både vetenskapen och samhället idag. Inom den estetiska kulturvärlden ser det annorlunda ut, vilket är värt att reflektera över. Under en poesiuppläsning kan författaren utmana intellektet hos åhörarna eftersom det inte är tänkt att alla ska förstå allt, åtminstone inte direkt eller på något förutbestämt sätt. I sådana sammanhang bejakas alltså mellanrummen och dess obestämbara öppenhet utgör en viktig och integrerad del av upplevelsen. Konstutställningar går man på för helhetsupplevelsens skull och man behöver inte förstå allt, i alla fall inte på exakt samma sätt som konstnären eller någon annan, för att få ut något av besöket. Mellanrummens filosofi är inte ett konstprojekt, men texten är medvetet utformad för att vara lika intellektuellt utmanande som experimentell poesi, avancerad jazz eller konceptkonst. Samma sak kommer att förklaras på många olika sätt och man måste inte förstå allt för att utveckla sådan kunskap om och förståelse för kultur som tar sin utgångspunkt i mellanrummen. Det som krävs för att förstå är framförallt tid och tålamod. Bokens titel är omvägartill kunskap delvis för att poängtera att det inte går att skynda på eller målstyra lärande, alla försök att effektivisera den typen av mellanmänskliga processer är dömda att misslyckas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar