torsdag 7 maj 2020

Är tiden mogen för övermänniskan?

Få av Nietzsches tankar har blivit så missförstådda och missbrukade som tanken på övermänniskan som utvecklas i boken Så talade Zarathustra. Ingen text har en och en enda möjlig tolkning och jag accepterar inte tanken på att övermänniskan handlar om storhetsvansinne och förakt för svaghet, som vissa hävdar. Övermänniskan ser jag som allt annat än ett utryck för förakt för människan. Zarathustra är en gud som lämnar himlen och beger sig ner till människorna för att stärka deras självförtroende och försöka få dem att förstå att livet är här och nu. Det är Zarathustra som ger människorna övermänniskan och han gör det som ett substitut för den gud som dyrkas och som får människor att förhärliga och idealisera livet efter detta och förakta det mänskliga. Övermänniskan är en livsbejakande tanke som handlar om människans möjligheter, förmågor och storhet, inte ett uttryck för förakt för svaghet.

Övermänniskan är en människa som genom bildning övervunnit biologins begränsningar, en som bemästrat givna förutsättningar och med hjälp av kunskap om världen och livet påbörjat det mödosamma arbetet med att leva i nuet. Nietzsche har anklagats för att vara nihilist, det vill säga försvara avsaknaden av moraliska fundament. Jag ser det snarare som att han använder nihilismen, det vill säga insikten om guds död, för att få människorna att ta tag i sina liv och göra något av det man har och situationen här och nu. Det handlar inte om alltings meningslöshet, utan om behov av ökad medvetenhet om livets värde.

Allt är upp till oss som lever här och nu och för att klara av att bära ansvaret som vilar tungt på våra axlar kan vi inte fortsätta som vi alltid gjort, det krävs nya metoder, nya tankar och andra sätt att leva. Övermänniskan är en skiss till en ny humanism. Människan i ett större sammanhang, som med hjälp av kunskap, verktyg och andra människor arbetar tillsammans för att bygga ett bättre och mer hållbart samhälle. Övermänniskan är en livsbejakare, ett uttryck för kärlek till det mänskliga, till människans outgrundliga förmåga. Tanken om övermänniskan ger Zarathustra till människorna för att hjälpa dem att förädla det som är, för att få människan att växa i och ta vara på det mänskliga. 

Övermänniskan är inte omedvetet slav under biologins och kulturens begränsningar, utan har lärt sig vad som kan förändras och vad som måste accepteras, som har insett kraften i tanken på att alla alltid kan bli bättre och som förstår att det enda man kan göra är att försöka och försöka igen. Jag känner mig i alla fall inspirerad att faktiskt ta Zarathustra på orden. Under alla åren i akademin är det ju detta jag sökt och jobbat med, övervinnandet av det jag hade och den jag var liksom förståelse för tillvarons hinder och möjligheter. Övermänniskan är dock inget mål som ska nås, utan ett sätt att leva. Även övermänniskan är dödlig, så det är med andra ord vägen som är målet. Strävan efter något bättre. Tro, hopp och kärlek.

Övermänniskan finns inom oss alla, om man bara söker kontakt med den inneboende kraften och utmanar det förgivettagna. Genom att tillägna sig kunskap och genom att utveckla förmågan till kritiskt, analytiskt tänkande kan alla sträva efter att överskrida det givna och kända. Det är dit vi behöver förflytta oss, som kollektiv. Till en högre samhällelig medvetandenivå. Alla måste med, för det är den generella kunskapsnivån som räknas. Elitsatsningar är månne bra för de utvalda, men det är samhällets generella kunskapsnivå som betyder något. Samma som med pengar, en ofattbart rik individ gör inte att den generella rikedomen i samhället som hen lever i ökar, bara att klyftan mellan den som har och de som saknar ökar. Det är den genomsnittliga nivån på kunskap och välstånd som reglerar helhetens status och förmåga att överleva. Där, i den insikten, finns konstruktiva tankefrön och nycklar till förståelse, om man väljer att se det så och agerar i enlighet med insikten.

Inga kommentarer: