Mellan forskares resultat och politiska beslut

Vägen mot kunskap är vindlande och fylld av gap som måste överbryggas, vilket kan göras på olika sätt, och det finns aldrig några garantier för att man finner det man söker. Ingen har direkt tillgång till sanningen eller verkligheten, alltså vet ingen exakt hur det är. Trots det finns det många där ute som är tvärsäkra och hävdar att de vet. Att vara säker och att vara forskare är två egenskaper som inte är kompatibla. Ingen riktig forskare hävdar att hen har bevisat att det är si eller så. Forskare undersöker saker och ting, och är man inte öppen för att man kan ha fel och beredd på att ändra åsikt är man inte forskare, oavsett vilket titel man har.

Det spelar ingen roll hur säkert man uttrycker sig eller hur mycket förtroende man inger, det man säger blir inte mer sant för det. Och bara för att man uttrycker osäkerhet om sakernas tillstånd betyder inte att man är inkompetent. Väldigt ofta är det tvärtom. Den oppositionsindignation som visas upp snart sagt varje kväll på nyheterna och experterna som säger sig veta hur det är är inte uttryck för kompetens, det är bara en uppvisning i självförtroende. Bryr man sig på riktigt och vill man verkligen veta måste man överge alla tankar på och önskningar om att finna svaret. Den enda vägen leder alltid fel eftersom verkligheten är en ekvation som inte går jämnt ut. Vi lever i verkligheten, inte i den drömvärld vi önskar att vi levde i. 

Politiska beslut som tas med stöd i enstaka studier som visar det politikerna önskar och behöver för att driva politiken i önskad riktning är per definition verklighetsfrämmande, och "forskare" som säger sig sitta med sanningen om hur det är ifråga om komplexa samhällsfenomen som kriminalitet, fattigdom, migration, integration eller hälsa har lämnat forskarroll, sysslar med opinionsbildning och uttalar sig som privatpersoner. Forskare kan bara uttala sig som FORSKARE när de talar om saker de själva forskat om, och eftersom forskningsresultat aldrig är entydiga och alltid bygger på tolkning av den data som samlats in finns det alltid en viss osäkerhet som man måste ta hänsyn till.

Samhällsdebatten idag präglas av ett obehagligt kunskaps- och verklighetsförakt och blir bara mer och mer polariserad. Varken politiker eller forskare lyssnar på någon annan än sig själv och sina lierade. Politikerna upprepar sina mantran som robotar och forskarna hänvisar till studier som ger stöd för övertygelsen de förfäktar. Det skapas också obehagliga allianser av forskare och politiker som bygger på ideologisk övertygelse snarare än kunskap och förståelse för verklighetens komplexitet. Kunskaps- och välfärdsamhället löses upp framför ögonen på oss, och sedan har förfärande många, både politiker, allmänhet och forskare mage att skylla på invandrarna.

Nya Karolinska är sinnebilden för det samhälle vi byggt för oss. Det skulle bli ett flaggskepp för den moderna politiken byggd på valfrihet, new public management och sänkta skatter. Det blev ett katastrofalt och dyrbart haveri som borde mana till eftertänksamhet och ödmjukhet, men istället ledde det till förnekelse av uppenbara fakta. Som medmänniska kan jag förstå besvikelsen, men som forskare måste jag fördömma ignoransen och arrogansen som ansvariga visar prov på.

Debatter om den enda vägen är förödande och leder alltid fel. Ett långsiktigt hållbart samhälle bygger inte på fakta utan på kunskap och en kollektiv strävan efter bildning och vishet, vilket är egenskaper som kräver att man lyssnar mer än man talar och att man är öppen för att tänka om ifall man möter ett bättre argument. Samtalet behöver återupprättas och tas till heder, liksom det högre, akademiska seminariet. Forskning bevisar ingenting, men det går att falsifiera. Därför är det inte forskare som säger vad politikerna vill höra de ska lyssna på utan forskare som talar om vad som inte fungerar och som kan hänvisa till olika studier som ger stöd för den tanken. En hållbar politik kan bara växa fram mellan forskares resultat och lyhörda politiska beslut som tas i en anda av samförstånd.