Den statliga värdegrunden

Jag bloggar för kunskapens, demokratins och den långsiktiga hållbarhetens skull. Och det är min uttalade ambition att som statsanställd följa den värdegrund som gäller mig liksom alla andra som är anställda i staten. Jag gör allt som står i min makt för att dessa saker inte ska krocka med varandra. Brister jag i dessa mina uppsåt är jag tacksam för att uppmärksammas på det så att jag kan göra vad jag kan för att ställa allt till rätta. Jag har inget som helst intresse att utmana lagen eftersom jag har den största respekt för den. Anledningen till att jag skriver detta är dock samtidigt att jag känner oro för vad som händer i politiken, arbetslivet, samhället och den akademiska världen. Demokratin kräver ömsesidig respekt och förståelse för både dess bräcklighet och komplexitet. Idag finns det många som utmanar alla möjliga och omöjliga gränser för demokratin på sociala medier, men jag är inte en av dem. Att göra det skulle motverka det jag vill uppnå med Flyktlinjer; jag skriver för att värna kunskapen och därmed demokratin och den långsiktiga hållbarheten och när detta mitt uppsåt ifrågasätts blir jag ledsen och konfunderad. Därför handlar dagens bloggpost om den värdegrund jag alltid haft för avsikt att vara lojal mot:

Den statliga värdegrunden gäller alla. Värdegrunden består av sex principer som lägger en professionell plattform för alla statsanställda och gör det tydligt vad det innebär att jobba i staten, oavsett om du arbetar i försvaret, på ett universitet eller i en domstol. Den statliga värdegrunden är en sammanfattning av grundläggande värderingar i det svenska samhället och uttrycks i våra grundlagar och lagar.

Värdegrunden gäller alla som är anställa i staten, värdegrunden gör ingen skillnad mellan anställda och chefer. I statens tjänst är vi liksom medborgarna i vårt land alla lika inför lagen. Linjeorganisationens roll är att leda arbetet, och kollegiets roll är att forska och undervisa; och vi har ett gemensamt ansvar att främja kunskapsutvecklingen i vårt land. Det finns ingen motsättning där, i alla fall inte i teorin. Fast när högskolan ekonomiseras allt mer och som en konsekvens av implementeringen av New Public Management har det utvecklats lite av två kulturer inom högskolevärlden. Bland annat därför har jag uppmanats frikoppla Flyktlinjer från min anställning. På Göteborgs universitet har jag förstått det som att man uppmuntrar eller i alla fall uppskattar att medarbetarna engagerar sig i samhällsdebatten, men så ser det inte ut överallt. Min blogg är PRIVAT och alla åsikter som uttrycks här är helt och hållet mina egna. Jag tycker det är tråkigt att ledningen på högskolan där jag arbetar inte vill förknippas med Flyktlinjer, särskilt med tanke på att jag ofta bloggar om utbildning och publicerar texter som tangerar min forskning, men jag arbetar på medborgarnas och det allmännas uppdrag och det viktiga är att jag får möjlighet att nå ut med mina tankar, för att på detta sätt betala tillbaka till samhället för chansen jag fått att utbilda mig på skattebetalarnas bekostnad. Enligt den statliga värdegrunden har ledningen sin fulla rätt att agera som man gör, och det har jag inga synpunkter på. Jag följer som sagt värdegrunden och räknar med att ledningen gör det samma.

De sex grundläggande principerna eller värdena är:

Demokrati: Som statsanställd arbetar du på medborgarnas uppdrag och ser till att de beslut som riksdagen och regeringen fattar blir verklighet. Du ska också främja demokratiska värderingar som alla människors lika värde, mångfald och rättssäkerhet. Det handlar om att du ska uppträda på ett sätt som bidrar till att bygga och bevara en statsförvaltning som alla kan ha förtroende för.

Denna princip är enormt viktig att följa. Därför skriver jag ofta om demokrati, jämlikhet, jämställdhet, mångfald och rättssäkerhet. Jag har studerat historien om de mänskliga rättigheterna, och att få möjlighet att undervisa om dessa ämnen upplever jag som hedrande och jag tar det ansvar jag tilldelats på största allvar. Det ligger i samhällets långsiktiga intresse att kunskapen placeras i centrum för högskolans verksamhet, och när det i yrkesvardagen uppstår konflikter mellan olika krav väljer jag konsekvent kunskapen, även om det ibland gör att en del studenter tycker att jag är sträng och har för höga krav. Jag har dock inga egna krav, jag följer de regler och krav som alla andra lärare på högskolan har att följa. Jag har skrivit kritiskt om kopplingen mellan genomströmning och kunskapskvalitet för att det är en sak som oroar mig och för att jag här identifierat en konflikt i uppdraget som är inbyggd i utbildningssystemet. När jag väljer vad jag ska skriva om här på bloggen är det följande skrivning som vägleder mig: "Som statsanställd arbetar du på medborgarnas uppdrag", vilket också accentueras av det faktum att det är min privata blogg.

Legalitet: Alla statsanställda ska känna till och följa de lagar och regler som gäller i verksamheten. Legalitetsprincipen innebär att de beslut som du som statsanställd fattar måste ha stöd i lag för att alla invånare ska få en likvärdig service och behandling.

Här gör jag mitt allra bästa för att hålla mig uppdaterad med vad som gäller, och det gäller ju inte bara mig utan alla andra i akademin och både kollegiet och linjeorganisationen. Sverige är en demokrati och i en demokrati är alla lika inför lagen. Jag skriver här om den statliga värdegrunden och har tidigare bloggat om Högskolelagen för att jag såg det som ett utmärkt tillfälle att slå två flugor i en smäll; att både sprida kunskap och lära mig mer själv.

Objektivitet: Alla måste kunna lita på att du som är statsanställd agerar sakligt och opartiskt. Därför måste du vara uppmärksam på de intressekonflikter som kan uppstå. Det innebär bland annat att du som regel inte tar emot gåvor och förmåner och att du anmäler bisysslor och jäv till arbetsgivaren.

En självklar princip. Jag har inte särskilt många bisysslor och hamnar sällan i situationer där det förekommer jäv. Och det är viktigt för mig att bloggen är fri från reklam. Jag bloggar på fritiden och skriver till exempel dessa ord på söndag kväll, för att det är viktigt för mig att inte dras in i lojalitetskonflikter. Mitt engagemang för kunskapen och folkbildningen är ärligt och djupt känt och jag återkommer ständigt till detta att INGEN äger kunskapen. Jag har ingen annan agenda, varken i mitt arbete eller i mitt bloggande eller andra uppdrag jag tar på mig, än att bidra till kunskapsutvecklingen, stärka demokratin och värna hållbarheten i vårt land. Att vara objektiv och öppen är en hederssak för mig eftersom jag vill kunna se mig själv spegeln. Jag är dock inte mer än människa och tar tacksamt emot synpunkter på hur väl jag lever upp till ambitionerna.

Fri åsiktsbildning: Öppenhet och yttrandefrihet är en grundprincip i demokratin. Alla har som grundregel rätt till insyn i det myndigheterna gör. Det innebär att vi ska arbeta på ett öppet sätt, så att den statliga verksamheten ska kunna följas och granskas från många håll. Yttrandefriheten omfattar även oss som statsanställda. Men du har även rätt att berätta om det som händer på myndigheten för media när syftet är att publicera, med undantag för en del sekretessbelagd information. Arbetsgivaren får inte försöka ta reda på vem som har lämnat uppgifterna.

Detta är oerhört viktigt: Jag, liksom alla andra medborgare, har en grundlagsskyddad rättighet att uttrycka åsikter fritt, både som privatperson och som anställd i staten. Så länge jag inte bryter mot lagen eller den statliga värdegrunden har jag rätt att dela med mig av alla åsikter jag har utan att råka illa ut. Vad man kan säga i namn av vetenskap är och ska vara begränsat, men det regleras av andra lagar och regler än den statliga värdgrunden. Att kritiskt granska utbildningssystemet inifrån är jag inte skyldig att göra, men jag har i alla fall en lagstadgad rättighet att göra det. Och eftersom jag arbetar på medborgarnas uppdrag har det alltid känts viktigt att reflektera över sådant som oroar mig och som känns angeläget med utgångspunkt i min ambition att utveckla och sprida kunskap samt värna kvalitet i arbetet som lärare och forskare. Yttrandefrihetsförordningen är en grundlag och den ger mig både som privatperson och anställd i staten ett solitt skydd att uttrycka alla åsikter jag har utan att någon kan hindra mig eller utsätta mig för repressalier eller hot. Jag förstår att samma sak inte gäller i rollen som anställd på en specifik högskola. Detta accepterar jag så klart, men tycker samtidigt att det både kan och bör diskuteras. Gränser förskjuts hela tiden, men om tilliten och öppenheten hotas rör vi oss ut längs ett sluttande plan.

Respekt: Statsanställda ska behandla alla människor lika och med respekt. Det innebär bland annat att du ansvarar för att inte tumma på de mänskliga fri- och rättigheterna och respekterar och skyddar människors personliga integritet. Det innebär också du inte diskriminerar någon på grund av till exempel kön, ålder, etnisk tillhörighet eller funktionsnedsättning och att du och din myndighet motverkar alla former av diskriminering.

Rörande denna punkt har jag vid några tillfällen i efterhand insett att jag uttryckt mig tveksamt, men min ambition har alltid varit att följa reglerna och låta mig vägledas av den statliga värdgrunden. Det gäller inte bara i min anställning i staten, dessa frågor är viktiga för mig även i privatlivet och i allt jag gör. Redan som student skrev jag om dessa saker och jag fortsatte fördjupa mig i frågorna som doktorand och genom alla år som lärare har jag återkommande undervisat om olika aspekter av mänskliga rättigheter och jag har fram till årsskiftet arbetat med etikprövning av forskningsansökningar. Respekt är lika viktigt som öppenhet och tillit i en fungerande demokrati och det oroar mig att se allt fler tecken på att det tummas på denna regel.

Effektivitet och service: I staten ska vi förena effektivitet med service och tillgänglighet. Du ska informera, vägleda och ge råd på ett enkelt och begripligt sätt och så snabbt som möjligt. Du utför också dina uppgifter på ett effektivt sätt och hushållar med resurserna.

Jag sätter en ära i att svara på mail så fort jag bara kan och svarar även på frågor som egentligen inte har med uppdraget att göra. Jag ser det som ett privilegium att få arbeta på högskolan och går till arbetet med glädje. Jag är över huvud taget inte intresserad av att optimera mina möjligheter att göra så lite som möjligt eller få ut så mycket pengar som möjligt från min arbetsgivare. Jag är mer än nöjd med den lön jag får och tycker det är skamligt att läsa om hur man på vissa håll trixar med reglerna för att kunna kringgå lagen. Jag är för höjd skatt och menar att samhället ska öka investeringarna i utbildning, och den åsikten bygger jag på argumentet att lärande och kunskapsutveckling inte går att målstyra, kvalitetssäkra eller skynda på. Att värna kunskapsutvecklingen kan ibland uppfattas som bristande effektivitet, men jag är av den fasta övertygelsen att vi får den kunskap vi förtjänar. Effektivitet är självklart viktig, men det är inte givet att nedskärningar rörande undervisning eller stordrift gynnar högskolans kärnuppdrag.

Det är inte svårt att finna exempel på att det som låter enkelt och självklart på policynivå blir svårare i praktiken, när vardagens och olika verksamheters krav krockar med lagens intentioner. Och lite var stans på jorden är kunskapen hotad, av populism, faktaresistens och olika maktkamper. Ekonomiska intressen kommer allt oftare i konflikt med kunskapen, och detta oroar mig både som forskare och medborgare. Läser till exempel följande i en artikel publicerad på Sveriges Radios hemsida:

I Singapore pratade jag med akademiker som utan motivering inte fått förnyat arbetstillstånd efter att ha berört känsliga ämnen inom samhällsvetenskap och humaniora, till exempel nya tolkningar av Singapores historia. 

Ändå hävdade den likaledes svenske rektorn för Singapores toppuniversitet NTU att man som forskare är lika fri i Singapore som i Sverige. Men sen lade han till, liksom i förbifarten, att det gäller så länge man inte förolämpar landet och regeringen, förstås. Återigen detta "förstås". Ett avslöjande ord som visar hur akademiska ledare, själva skolade i en västlig yttrandefrihetstradition, till synes utan bekymmer snabbt internaliserar en begränsning av de demokratiska friheterna då goda forskningsmöjligheter och frikostiga anslagsgivare kräver det.

Jag bloggar som sagt för kunskapens skull och jag är ärlig i mitt uppsåt att följa den statliga värdegrunden, ändå känner jag mig tvungen att skriva denna text. Det skrämmer mig, samtidigt som jag nu efter denna genomgång känner mig trygg i att jag har lagen på min sida och inte gör något fel, och skulle det visa sig att jag har fel är jag ödmjuk inför det. Kunskapen och demokratin är viktigare än mig som person.