Var och en för sig är flera. Del ett.

Läser vad Håkan Lindgren skriver på Under Strecket, och en flodvåg av tankar sköljer över mig. Idag måste kunskap vara nyttig för att erkännas som viktig och värd att ta på allvar, men hur avgörs det? Hur vet man idag vilken kunskap som behövs imorgon? Varför talas det inte mer om den aspekten av vetenskap, om kunskapens långsiktiga hållbarhet? Kanske är just den frågan för svår och därför trängs bort från det allmänna medvetandet? Det kan dock komma att visa sig vara ett fatalt misstag att "bara" satsa på tydliga svar på enkla frågor och forskningens omedelbara ekonomiska nytta. Allt mer handlar allt tydligare om pengar. Det gör något med synen på vad som är viktigt. Pengar påverkar även tänkandet. Läser till exempel i tidningen om vårdsituationen i Stockholm, om stängda avdelningar och inställda operationer på grund av brist på sjuksköterskor. Fokus och resurserna riktas enligt rådande logik mot det VIKTIGASTE, inte mot helheten. I vården anses läkarna, eller kanske till och med specialisterna vara viktigast. I skolan anses valfrihet eller betyg vara viktigast. Och bara det viktigaste satsas det på, även om allt och alla hänger ihop. Ansvar tas genom att skära ner, avskeda och öka pressen. Lindgren skriver dock inte om ekonomi. Det är jag som tänker i dessa banor.

Förra veckan var jag på en konferens och talade om min bok om samtal, som jag ser som ett sätt att tänka samverkan. Och Lindgrens text handlar om just det, om samverkan. Den handlar dock om en annan typ av samverkan, en typ av samverkan som sällan tänks om i termer av just samverkan. För att samhällets chanser att bli mer hållbart ska kunna öka menar jag att det behövs ett annat perspektiv, en annan och vidgad syn på samverkan. Fokusering på enskildheter, på nyckelindivider och enbart ekonomiska aspekter gör att förståelsen för helheten går förlorad. Och samma gäller den syn på kunskap jag vill samtala om. All kunskap erkänns inte alltid som kunskap, i alla fall inte som vetenskaplig eller viktig kunskap. Kunskap om komplexa fenomen som kultur till exempel, kunskap om dynamiska helheter eller kunskap om tillsynes meningslösa detaljer. Lindgrens text är viktig på många olika sätt.

Sedan millennieskiftet har vår uppfattning om bakterier genomgått en radikal förändring: de är inte längre fiender utan oersättliga. Om vi inte har förstått hur viktiga våra bakterier är för människors och alla andra organismers liv, skriver den amerikanske vetenskapsjournalisten Ed Yong, är det som om vi kikar på oss själva genom ett nyckelhål. Med sin bok ”I contain multitudes: The microbes within us and a grander view of life” (Harper Collins) vill han ”slå upp dörren på vid gavel”. Det kommande århundradet ser ut att bli bakteriernas tid.

När jag läser detta tänker jag osökt på inledningen till Tusen platåer där Deleuze och Guattari skriver följande: "Vi skrev Anti-Oidipus tillsammans. Eftersom vi båda två var flera, var det fullt med folk redan där." Fast meningen som jag först läste på engelska handlar inte nödvändigtvis om människor, för "quite a crowd" måste inte nödvändigtvis tolkas som bara människor. Jag vet inte om de tänkte på bakterier, men det spelar ingen roll. Deras tanke fungerar, och det är åtminstone uppenbart i resten av boken att de inte kikade på människan, kulturen, samhället, livet, världen genom ett nyckelhål. Deleuze och Guattari slog verkligen upp dörren på vid gavel och skapade verktyg för att se helheter, samverkan, relationer, ömsesidig tillblivelse och förändring. Även Donna Haraway har tangerat tanken och talar i sin bok When species meet om hur arter lever tillsammans och hur djur och människor skulle kunna lära sig samverka mer och bättre, på likvärdigare villkor för allas gemensamma bästa. Specialiseringen, fokuseringen och effektiviseringen av samhället och kunskapen verkar rationellt utifrån ett strikt (kvartals)ekonomiskt perspektiv, men utifrån ett långsiktigt hållbarhetsperspektiv är det sättet att tänka och agera förödande. 

Multitud är ett mycket användbart begrepp. Det handlar om sammansatta helheter, om kollektiva förändringsprocesser och ömsesidig tillblivelse. Kunskapen om bakteriernas essentiella betydelse handlar inte bara om bakterier och människokroppen, jag vill se det lika mycket som en påminnelse om hur viktigt det är att inte ta något för givet eller lockas tänka den eller det bästa. Livet är liksom samhället och biosfären komplexa helheter som hålls samman av icke-linjära samband. Var och en av delarna för sig är alltid flera. Det finns ingen eller inget som är VIKTIGAST. Alla och alla behövs lika mycket men på olika sätt.

Varje djur och växt är ett ekosystem, skriver Yong. Myror lever i samhällen, men ”varje enskild myra är själv ett samhälle”. Bakterier täcker vår hud, finns i munnen och magen – och vi är gjorda för det. Yong beskriver dem som ett extra, osynligt organ som vi inte klarar oss utan. Matsmältningskanalens bakterier hjälper såväl termiter som kor att utvinna näring ur sin föda. Växtätande däggdjur får så mycket som 70 procent av sin energi från bakterier som är experter på att bryta ner växternas svårsmälta kolhydrater. Symbios med mikroorganismer förekommer överallt i naturen, hela vägen in i cellerna. Mitokondrierna, cellernas organ för energiförsörjning, anses nu vara en kvarleva av bakterier som en gång förenade sig med encelliga organismer.

Liv är resultatet av samverkan på olika nivåer. Du och jag är tillsammans med resten av livet på jorden en sammansatt helhet. Därför behövs en annan syn på kunskap och därför är frågan om hållbarhet så oerhört viktig. Biologisk mångfald är inte en resurs att profitera på, det är själva förutsättningen för livet som vi känner det. Och det sociala hänger ihop med ekologin och ekonomin och kulturen och människorna och materien, och så vidare ... Vi måste sluta drömma och börja leva i VERKLIGHETEN, på verklighetens villkor. Ensam är stark, säger bara den som är ignorant nog att ta hjälpen som hen fått på vägen och som är själva förutsättningen för framgången, för givet. Det är dumhetens röst som talar. Det spelar ingen roll hur mäktig kejsaren är eller hur rik och framgångsrik hen är, det är bara ett spel. Livet handlar om överlevnad, inte om makt eller ekonomisk framgång. H C Andersens saga bär på enormt mycket mer vishet än man i förstone kanske tror. Den sagan handlar om hur människan fungerar och hur lätt det är att förledas tro saker, både för egen del och för ett helt samhälle. Sökandet efter den eller det bästa, det enda svaret är en farlig föreställning som har en destruktiv förmåga som går utöver det mesta. Individer, företag och imperier har gått under och krossats av dess förgörande kraft. Bara tillsammans kan vi överleva. Alla måste med, inte bara människorna. Som sagt, livet på jorden är en helhet. Om inte den lille pojken i sagan påpekat det uppenbara hade dumheten segrat. Det gör den tyvärr allt för lätt och allt för ofta, och tyvärr blir det inte sällan så just för att man letar efter det viktigaste eller den bäste. Svaret finns både i helheten och detaljerna.

Levande organismer blir kort sagt inte sig själva utan sina bakterier. Yong berättar om masken ­Hydroides elegans som aldrig når vuxenstadiet om den inte får kontakt med rätt sorts bakterie. Helt bakteriefria möss har avlats fram för medicinska experiment. De är långt ifrån friska – deras matsmältningssystem utvecklas inte normalt, de drabbas av stress och är överkänsliga för infektioner. Ett experiment från 2010 visade att flugor föredrog att para sig med partners som bar på samma matsmältningsbakterier. Det innebär i förlängningen att bakterier kan driva fram nya arter, kommenterar Yong.

Med hänsyn tagen till denna insikt måste den som säger att om livet på jorden körs i botten kan mänskligheten flytta till Mars eller någon annan planet, tänka om. Människan är del av livet på jorden och ska mänskligheten kunna överleva någon annanstans måste HELA livet emigrera, det räcker troligen inte att bara människan gör det. Och det sagt utan hänsyn tagen till det idiotiska i att först förstöra förutsättningarna för liv på en planet och sedan flytta till en annan för att fortsätta den destruktiva verksamheten. Hållbarhet är inget man kan välja att ha eller ej, det är själva förutsättningen för livet som sådant, och att vi ens talar om behovet av hållbarhet är ett alarmerande tecken på hur lite mänskligheten lärt sig och förstår, i förhållandet till det som kan läras och bör förstås innan man kan slå sig för bröstet och känna sig överlägsen. Jag och du är redan som individer en grupp, och tillsammans är vi fler än vad som går att föreställa sig. Tanken svindlar och det är poängen med att tänka i dessa banor. Kunskap om komplexa helheter kräver perspektiv och ödmjukhet för att kunna förstås. Tyvärr är ödmjukhet en bristvara idag och den som inte söker framgång för egen del, den som vill samtala eller som värnar det gemensamma, betraktas som en knäppgök. Det är tragiskt på så många olika sätt.

Djur väljer aktivt vilka bakterier som ska kolonisera dem. Bara de sidor som handlar om mjölk gör ”I contain multitudes” till fascinerande läsning. Människors bröstmjölk innehåller mer än 200 ­oligosackarider (det stora antalet är för övrigt unikt bland däggdjur) som det nyfödda barnet inte kan tillgodogöra sig. De är inte avsedda som näring för barnet utan för dess bakterier. Inte vilka bakterier som helst, utan en särskild art, Bifidobacterium ­longum infantis, som bjuds in att etablera sig i barnets matsmältningskanal. Bakterien är nödvändig för tarmväggarnas och immunförsvarets utveckling; vissa forskare misstänker att den även gynnar våra stora hjärnors tillväxt.

Livet är samproduktion. Ändå utgår vi från att sanningen är en, att det alltid finns ett bästa svar och det svaret alltid skapas av den bäste, vilket gör att debatten framstår som ett bra och effektivt sätt att avgöra alla kunskapsfrågor. Jag tror på kraften i samtalet, det vill säga överlevnadskraften. Debatten är en destruktiv arena för maktkamp som leder till avgöranden. Samtalet öppnar upp, utvecklar och leder till bättre och mer användbar kunskap för alla som deltar i samtalet och även om man inte kommer överens. Liksom livet och evolutionen utvecklas kunskapen och kulturen organiskt. Bakteriernas roll har länge underskattats. Det är inte människan som kontrollerar bakterierna, det är bakterierna som kontrollerar människan. Ett tag för inte särskilt länge sedan såg det ut som bakterierna gick att betvinga. Sedan förblindade pengarna synen och multiresistenta bakteriestammar började dyka upp som en följd av överdrivet antibiotikabruk, inte bara bland människor utan framförallt i stora djurbesättningar där djuren behandlas med medicin för att det ska bli ekonomiskt lönsamt att kunna producera tillräckligt billigt kött för att hålla efterfrågan och lönsamheten uppe. Tillvaron är fylld av liknande exempel på kortsiktigt och ekonomiskt styrt tänkande och även om kunskapen finns fortsätter utvecklingen. Regnskogen med sin ovärderliga biologiska mångfald skövlas för att ge plats åt oljepalmsodlingar. Enfalden vinner på område efter område över mångfalden, inte för att det är hållbart utan för att det är ekonomiskt lönsamt, i det korta perspektivet. På sikt kan det sättet att tänka bli ENORMT kostbart, inte bara ekonomiskt utan även socialt och ekologiskt.

Insikten om vårt beroende av bakterierna kommer att ge oss en läkarvetenskap som har en hel del gemensamt med ekologi eller trädgårdsskötsel, tror Yong. En totalt bakteriefri kropp eller sjukhussal är oskyddad som en nyplöjd åker, vilken sorts ogräs som helst kan slå rot och ta över den. En hälsosam bakterieflora, däremot, är som en skog: alla ekologiska nischer är fyllda av samverkande organismer, vilket gör det mycket svårare för en ny, oönskad art att tränga sig in. Sedan några år tillbaka stoppas svåra diarréer genom att läkarna tillför bakterier, inte genom att de försöker utrota de alltmer resistenta sjukdomsalstrande arterna. Avföringstransplantationer är ett sätt att snabbt byta ut det inre ekosystemet i en människa.

Läkarvetenskapen håller kanske på att tänka om. Det låter så. Det inger hopp. Ett annat sätt att se på kunskap, politik och framförallt ekonomins roll i ett HÅLLBART samhälle är nödvändigt. Enfalden måste bytas mot mångfald både i politiken och vetenskapen, liksom i samhället som helhet. Samverkan är inte något man gör under en begränsad period, för att lösa ett akut problem. Samverkan är själva förutsättningen för liv. Tvärvetenskap borde med andra ord inte vara undantaget, det borde vara regeln. Ensam är inte stark. Bara tillsammans kan vi överleva, och med tillsammans menar jag inte bara du och jag för vi är båda flera.

Lindgrens text är lång. Återkommer senare idag med fler tankar. Måste skriva lite innan jag beger mig ut i världen. Avslutar med att dela med mig av abstraktet till konferenspresentationen jag höll och som nämndes ovan. Titeln var: Det lärda samtalet, och dess fiender. Följande programförklaring ramade in min presentation, som handlade om förutsättningarna för kunskapssamverkan mellan akademin och det omgivande samhället.

Vetenskapsteoretikern Karl Popper skrev sin bok Det öppna samhället och dess fiender 1945. Den bärande tanken där är att det öppna samhället är ett föränderligt system utan slutmål, vars utveckling eller tillblivelse är icke-linjär. Hans bok är en kritik av Platon, Hegel och Marx syn på samhället som ett balanserat och sammanhållet system. Popper tar avstånd från alla former av determinism, och det är detta jag tagit fasta på och den tanken jag vill utveckla i min presentation. Pappret som presenteras handlar dels om (det lärda) samtalet, dels om hindren för detta samtal som jag ser som nyckeln till lärande mellan akademin och det omgivande samhället. Samtal är mitt förslag till begrepp för att fånga in och beskriva den uppsättning färdigheter, värderingsförmågor och förhållningssätt som både lärare/forskare, studenter och externa samarbetspartners behöver utveckla för att AIL-arbetet ska bära frukt.

Om samtal har det skrivits mycket. Många ser också värdet med samtal, men ofta och allt för lätt missar man att samtal inte längre är samtal om det finns ett på förhand uppgjort mål med utbytet. Samtalet som jag har i åtanke är inget ”sokratiskt” samtal som av någon auktoritet leds mot ett bestämt mål. Det samtal vars möjligheter jag undersökt följer sin egen inneboende icke-linjära logik. Jag vill främja ett annat, mer förutsättningslöst, nyfiket förhållningssätt till både kunskap, kultur, lärande och hållbarhet, vilket är frågor som, likt AIL, alla har lika nära till och vars svar bara kan skapas tillsammans. Utgår man från att det finns ett svar, ett enda, bästa svar, banar det väg för debatter som skapats för att utse en vinnare. Samtalet har helt andra mål och utgår från tanken att ingen någonsin har helt rätt, och att det inte finns någon absolut sanning, bara mer eller mindre välfungerande lösningar. Samtal är mitt sätt att möta utmaningarna som finns för ett lyckat AIL-arbete.