Betyg, istället för kunskap?

Sverige är ett land där den högste ansvarige för skolan, högre utbildning och forskning betraktar forskare som inte säger det utbildningsministern vill höra som besvärliga. Och så undrar vi varför kunskapsresultaten i skolan sjunker. Jan Björklunds kunskapssyn framträder med all önskvärd tydlighet i det svar han ger Andreas Fejes (vars inlägg kommenterades här på Flyktlinjer i veckan) på Brännpunkt idag. När jag läser svaret förstår jag varför vi har problem i skolan och jag oroas inför framtiden, för om den som ansvarar för skolpolitiken ser på kunskap på detta sätt, då är vi alla illa ute. Låt mig visa hur jag tänker genom att gå igenom Björklunds svar.

Är betyg skadliga? Det hävdar Andreas Fejes (22/8). Han undertecknar artikeln som forskare i pedagogik, men glömmer att berätta att han också är socialdemokratisk kommunalpolitiker.

Att Björklund väljer att inleda sitt svar på detta sätt visar att hans syn på kunskap är misstänkt lik den syn på kunskap som TV-kanalen Fox News sprider. Björklund utgår från att Fejes inlägg är politiskt, vilket det kanske är, men en forskare som uttalar sig som forskare vet att hans uttalande kommer att granskas av forskare och att det måste leva upp till vetenskapliga krav. Och då spelar det inger roll att han är Socialdemokratisk kommunalpolitiker. I Sverige är åsiktsfriheten grundlagsskyddad och vad Fejes gör på fritiden har inget att göra med hans analys av Björklunds utspel och kunskapssyn att göra. Om Fejes varit Folkpartistisk kommunpolitiker, hade Björklund börjat sitt svar med att redogöra för det också? Och om det är så att det Fejes säger är ett socialdemokratiskt utspel i valrörelsen kvarstår fakta, att uttalandet är vetenskapligt och om det inte håller är det hur lätt som helt att kritisera det. Björklund väljer misstänkliggöra sin kritiker.

Jag säger det igen, det handlar om den högste ansvarige för Sveriges framtida kunskapsförsörjning. Och han har en syn på forskare som är föraktfull och hans bemötande är anmärkningsvärt arrogant. Hur kan vi bygga en kunskapsskola om den högste ansvarige anser sig kunna avfärda avsedda forskares uttalanden genom att påpeka att de har politiska uppdrag vid sidan av sin tjänst?

Fejes har fel. Sverige är ett av de få länder i världen som har prövat en nästan helt betygsfri grundskola under tre decennier. Kunskapsresultaten har under denna period sjunkit oavbrutet. Alla länder som ligger högt i Pisa-mätningarna startar med betyg långt före Sverige, flera länder i årskurs ett.

Att den svenska skolan har problem, det är alla överens om. Björklund vill ge sken av att han är en ljusets riddare som tar fighten och ensam står upp för kunskapen. Så är det inte, skolan är en het valfråga för att alla är överens om att den inte fungerar. Det Fejes kritiserar är Björklunds enkla universallösning på problemen: betyg. Kunskapsutveckling på nationell nivå är en oändligt komplex fråga och att reducera den till en enda faktor är att göra våld på verkligheten. Och att dessutom göra detta i strid med en enig lärarkår som avfärdar förslaget är förkastligt.

Jag vill att Sverige kommer bland de tio främsta länderna i Pisa inom tio år. Ska vi nå dit kan vi inte bara luta oss tillbaka. Sverige satsar nu mycket på skolan, och regeringen vill satsa ännu mer på mindre klasser, fler speciallärare och högre lärarlöner.

Vem vill inte det? Ingen. Alltså är uttalandet meningslöst. Ingen vill luta sig tillbaka. Ingen vill satsa mindre på skolan, eller ha större klasser och färre speciallärare. Och alla är överens om att lärarlönerna är för låga. Varför väljer Björklund att skriva om detta i sitt svar till Forskaren Fejes, som inte uttalat sig kritiskt mot något av dessa tankar och åtgärder? Obegripligt!

Professor Martin Ingvar konstaterar i sin utredning att betyg ger föräldrar och elever tydligare information om hur det går för eleven. Eleverna kan sporras att anstränga sig mer, med bättre koll på vad som är målsättningen. Skolans arbete blir dessutom mer fokuserat på kunskapsresultaten. Fejes underkänner Martin Ingvar i sin artikel och kallar Ingvars utredning nedlåtande för ”beställningsverk”.

Läs ovanstående noga: Ingvars utredning visar att betyg ger föräldrarna tydligare information. Och eleverna kan sporras att anstränga sig mer. Detta är vad Björklund tar fasta på i Ingvars utredning, men varför valde han en hjärnforskare och inte någon som forskat om olika sätt att utvärdera studieresultat? För att Martin Ingvar är en av Sveriges mest kända forskare, eller för att han är expert på det Björklund frågar om?

Alla som läst Fejes artikel vet att han inte alls underkänner Martin Ingvar och någon kritik mot hans studie förs inte heller fram. Det Fejes kritiserar är Björklunds läsning av Martin Ingvars resultat. Om det är någon som underkänner Professor Ingvars resultat är det Utbildningsminister Jan Björklund, vars kunskapssyn påverkar hela det svenska utbildningssystemet. Det var för övrigt Björklund som gav Ingvar i uppdrag att göra utredningen, så att kalla den ett beställningsverk är inte att fara med osanning.

Fejes påpekar att Ingvars promemoria inte ger något stöd för betyg i fyran, vilket Björklund vill ge sken av. Men inget av det bemöter han i sitt svar. Björklund behandlar Fejes som han behandlar sina politiska motståndare, han svara på det som han anser gynnar hans politik. Betänk att det är vår Utbildningsminister som går till motangrepp mot en av landets forskare. Vem tror han att han är, och är Sverige betjänta av en minister som anser sig veta bättre än forskare som uttalar sig med stöd i år av studier och forskning?

Det är barn i hem utan studietradition som är de stora förlorarna i en skola utan tydliga kunskapskrav. Fejes och hans parti har sedan 1970-talet successivt monterat ner kunskapskraven i skolan. Det är arbetarklassens egna barn som är den stora förloraren på den flummiga socialdemokratiska skolpolitiken.

Här har Fejes reducerats till politisk motståndare och han ställs till svars för politiska beslut som togs innan han föddes. Det är insinuant och oärligt och om vi har en Utbildningsminister som har en sådan syn på kunskap är vi illa ute. Det kan inte komma något gott ur en politik som bygger på den synen, på människor och på kunskap.

Många elever behöver mycket stöd och hjälp för att nå skolans krav. Men man hjälper ingen genom att vara kravlös. Att ställa krav i skolan är att bry sig om elevernas framtid.

Ingen vill ha en kravlös skola! Men betyg är inte enda sättet att ställa krav, det finns andra sätt att se på och gripa sig an problemet. Ett sådant sätt presenteras i samma tidning. Det är Professor Inger Enkvist som (som vanligt) skriver klokt och initierat om skolan och vad som är problemet med den. Hon tar frågan på allvar och behandlar problemet med respekt för dess komplexitet. Hon skriver.

Det är avslöjande att partier i valdebatten utlovar fler lärare. Vilken syn har de partierna på utbildning? Kanske 1960-talets? 60-talets skolreformer började tala om ”skolarbete” i stället för inlärning och om ”arbetsformer” i stället för resultat, och orden ”kunskap”, ”bok” och ”inlärning” försvann.

I den bilden av skolan förvandlas läraryrket till ett praktiskt och socialt yrke, inte ett intellektuellt. Läraren ska se till att allt går lugnt till, uppmuntra eleverna och sitta bredvid de elever som har svårt att komma igång. Eleven ska inte behöva ta ett aktivt beslut att lära sig en viss sak utan ska med mjuka medel förmås att arbeta med skoluppgifter. Då kan det vara bra med fler lärare.

Om skolan i stället inriktas på kunskap och förståelse, behövs intelligenta och entusiastiska kunskapsförmedlare och elever som är koncentrerade på lektionerna och som läser hemma.

Skolan är ingen produktionsenhet, det är en samhällsinstitution varifrån kunskap växer. Om skolan inte genomsyras av kunskap och om det inte finns plats för lärda samtal, då är det ingen skola längre. Fler lärare låter bra i debatten, men vad som behövs är en intellektuell miljö. Och om vi har en Utbildningsminister som är öppet och ogenerat intellektuellt oärlig, då är vi illa ute. Intelligens och entusiasm går inte att tvinga fram, bara locka till och hoppas på. Därför behöver vi tala mer om ansvaret för den utvecklingen. Och det gör Enkvist.

Att studera är i stor utsträckning att läsa, och elever måste läsa utanför skolan för att bli bra läsare. Frågan om fler lärare är därför tätt knuten till frågan om bilden av skolan och ansvarsfördelningen mellan lärare och elev. Sverige investerar redan nu 70 000–90 000 kronor per elev och år i den ordinarie undervisningen, men frågan är om föräldrar ser sina barn som några som ”går i skolan” eller som ”studerar”?

Lärarna har ett ansvar, men om man inte törs säga att också eleven och föräldrarna har ansvar för att skoltiden och de satsade pengarna tas tillvara, förblir skolan ett problem. Som bekant får många länder ett bättre resultat än Sverige med mindre pengar och färre lärare per elev.

Björklunds skolpolitik handlar om att utkräva ansvar från lärarna om eleverna inte lär. Om resultaten uteblir är det aldrig bara lärarnas fel. Lärarens ansvar liknar i hög grad det ansvar som förbundskaptenerna i våra landslag har. De planerar för och lägger upp program för träning och genomförande, men det är spelarna som genomför arbetet i praktiken. En skola som inte utgår från den synen och en skolpolitik som förnekar detta är ingen kunskapsskola, det är en skola med problem.

Om elever flyttas upp avsett om de har tagit till sig innehållet i de tidigare årskurserna eller inte, uppstår genast ett stort behov av fler lärare för att hålla verksamheten flytande. Diskussionen om fler lärare döljer att man vill undvika att säga att eleven och familjen också har ett ansvar för elevens inlärning.

Det är inte seriöst att tala om fler lärare men inte om elevens eget ansvar. Inlärningen sker i elevens hjärna, och dit är det när allt kommer omkring eleven själv som har nyckeln.

Problemet med den Svenska skolan är att debatten om den förs över huvudet på alla. Skolan har annekterats av mer eller mindre insatta och intresserade politiker. Och det ser inte Björklund som något problem, det är i sin ordning. Jag ser i alla fall inga tecken på något annat. Där finns skolans kanske största problem, att politiken inte bygger på kunskap och beprövad erfarenhet, utan på populistiska utspel vars huvudsakliga syfte är att locka väljare. Om Utbildningsministern inte förstå detta, om han framhärdar i sin uppfattning om att han vet bäst, då finns ingen ljusning i sikte på många år.

Detta gör mig arg, men mest besviken och ledsen för att jag tvingas se på när det jag varit med om att bygga upp med berått mod raseras med huvudlösa beslut som saknar stöd.