Den kollektiva förmågan att förundras

På senare år har det allt mer blivit en plåga att titta på Rapport och Aktuellt. Journalisterna har slutat granska politiken och makthavarna kritiskt och ägnar sig idag allt oftare och allt tydligare åt att kritisera och leta syndabockar. Vad som än händer ger man sken av att det är någons fel och ansvariga tvingas försvara sig. Jag tror det är förödande för demokratin och kunskapsutvecklingen. Det där sättet att tänka är verklighetsfrämmande eftersom det aldrig går att ta för givet att allt som går snett är någons fel. Tillvaron är allt för komplex och går inte att kontrollera. Ger man ändå sken av det går att styra och kontrollera utvecklingen sprider sig den tanken som ett gift och alla problem antas gå att skylla på någon annan. Det är en paranoid tankefigur. Alla uppfattas som ett potentiellt hot och ingen vill anklagas. Istället för att arbeta förebyggande utkrävs ansvar. Här under pandemin har det blivit skrämmande tydligt hur destruktivt detta sätt att tänka och agera är. Folkhälsomyndigheten som har i uppdrag att med stöd i tillgänglig forskning ge förslag på riktlinjer för hur befolkningen ska agera för att undvika smittspridning anklagas för alla problem, som om det var Anders Tegnell som skapat viruset. Kritiken är inte bara kunskapsvidrigt, den är ovärdigt och potentiellt förödande.

Människor smittas och dör över hela världen eftersom ett VIRUS som ingen är immun mot sprider sig. Virus går inte att kontrollera med mindre än att man tar till oerhört drastiska åtgärder. Debatten om munskydd och kraven på lock-down är meningslös av den uppenbara anledningen att inget land i Europa lyckats särskilt mycket bättre än något annat land. Dödstalen korrelerar åtminstone inte självklar med olika typer av åtgärder. Smittan sprids även i länder där man stängt gränserna, låst in befolkningen och tvingat alla att bära munskydd. Ändå riktas skarp kritik mot FHM för att deras riktlinjer inte är striktare, och regeringen anklagas för att den svenska strategin inte ser annorlunda ut. Ansvariga försätts på detta sätt i allt mer omöjliga situationer. 

Vårt samhälle ser ut som det gör på grund av politiska beslut som tagits under en lång rad av år. Anledningen till att vården går på knäna är att tidigare regeringar prioriterat skattesänkningar, och alla verksamheter har tvingats till neddragningar, vilket gör att det saknas personal, utrustning och förutsättningar att göra allt det som nu framstår som självklart att man borde göra. Det är inte regeringens eller FHM fel, och oppositionen kan inte två sina händer. Felet är allas eller ingens och arbetar vi inte tillsammans kommer nuvarande tillstånd att permanentas. Samhällen, virus och tillvaron går inte att kontrollera och problemen som uppstår är ingen enskilds fel. 

Vill man se var och hur tankefröet slog rot och började sprida sig i samhället kan man titta på Jakten på en mördare, på SVT Play. Under 1990-talet infördes New Public Management och fokus i samhällsförvaltningen och politiken flyttades från praktiken till teorin. Verkligheten delades upp två delar. I teorin är allt enkelt och alla samband tydliga. Den går att styra och kontrollera, och när det inte blir som det var tänkt är det enkelt att identifiera vem som ansvarar för vad och ska ställas till svars. Dumheten och oresonligheten är en smitta lika allvarlig som Corona. Problemet är att det inte ens uppfattas som ett problem längre. De flesta av de som minns hur det var innan har slutat eller avskedats och alla tvingas acceptera och spela med, även om det är uppenbart att verkligheten inte rättar sig efter kartan.

Förmågan att förundras över tillvarons mångtydighet och verklighetens komplexitet behöver behöver återuppväckas. Ödmjukheten måste tas till heders igen. Tillvaron, livet och samhället går inte att kontrollera. Först när alla accepterar det faktum att framtiden är öppen kan ett anständigt samhälle som vilar på en stabil grund av kunskap byggas. Problem och risker går inte att eliminera, bara lära sig acceptera och hantera. Ytterst sällan är det någon enskilds fel när det uppstår problem in samhället, så när någon ställs till svars må det kännas bra, men känslan av tillfredställelse uppnås till priset av förnekelse. Det är en farlig väg att vandra, långt farligare än Corona, multiresistenta bakterier och kärnvapen tillsammans, vilket är faror som alla på ett eller annat är skapade av oss människor. 

Sensmoralen är att vi kan undvika att problem uppstår, genom att tänka och agera annorlunda, men vi kan aldrig kontrollera samhällsutvecklingen och följaktligen heller inte ställa enskilda till svars för problem som uppstår som en konsekvens av vår kollektiva önskan att få det som ingen kan ge.

Skolan, Posten och ett samhälle i upplösning

Vad vinner skattebetalarna och på vilket sätt blir samhället mer hållbart av privatiseringen av vinster och kollektiviseringen av förluster? Möjligen kan det kännas bra för ett ögonblick att sätta dit sossarna, men är det verkligen värt priset vi alla får betala? När vanliga medborgare köper näringslivets retorik och övertar riskkapitalisternas syn på samhället leder det till ett självförakt, för det man spottar på och föraktar är ju sig själv och det man är beroende av. Dessutom bygger tankemodellen på att samhällen fungerar på samma sätt som ett företag, vilket är en villfarelse som banade väg för Trump, som visat vad det innebär att leda ett samhälle på samma sätt som man leder ett företag. 

Samhällen är till för alla, inte bara aktieägarna. Medborgare är inte kunder och själva syftet med samhället är inte att gå med vinst, utan att ge alla människor trygghet och tillhandahålla service samt möjlighet att förverkliga sina drömmar och få användning för sina kompetenser. Samhället är alla vi tillsammans. Företag kan bli framgångsrika och genom att konkurrera med andra företag tvingas företagare vara uppmärksamma och ständigt bevaka sin organisation och de anställdas prestationer. Den logiken fungerar utmärkt och man producerar varor och i viss mån även tjänster, men skola och vård är något helt annat.

Titta på elmarknaden. När staten hade monopol betalade alla samma pris, och när man skapade en marknad steg å ena sidan det genomsnittliga priset och å andra trakasseras vi av aggressiva försäljare som vill få oss att sänka våra kostnader genom att byta elleverantör. På vilket sätt blev livet och tillvaron bättre av det?

Innan posten utsattes för konkurrens, vilket den gjordes för att konkurrens alltid leder till bättre kvalitet, levererades alla (eller 99, 9 procent) brev dagen efter, oavsett var i landet man bodde. Posten är allas och uppdraget är att leverera post till alla, medan Citymails uppdrag är ett generera vinst till ägarna -- därför delar man bara ut lönsamma försändelser. Postens möjlighet att behålla den höga kvalitet man kunde när man delade ut både lönsamma och olönsamma försändelser tillintetgjordes av konkurrensen, vilket gör att kvaliteten försämrades. Det är dock inte postens fel, för posten kan inte väja vilka försändelser man ska dela ut, det kan bara privata aktörer.

Den Svenska skolan var en gång ansedd som en av världens bästa. Sedan konkurrensutsattes den och privata aktörer gavs möjlighet att göra vinst, och vinsten ökar givetvis om man slipper leva upp till kraven som ställs på den kommunala skolan, och kan man dessutom hålla sig med företagshemligheter blir det ännu enklare att generera vinst i verksamheten. Privata företag är mer effektiva sägs det, och det stämmer. Fast när det gäller skolan som bekostas av skattebetalarna gör det ju ingen skillnad för kostanden är den samma, vilket betyder att vi antingen betalar mer än vi borde, alternativt att vi skulle kunna satsa mer på elevernas skolgång. 

När SJ hade monopol på tågtrafik och dessutom ansvarade för underhållet av järnvägarna fungerade kanske inte allt perfekt, men det blev knappast bättre när privata aktörer bjöds in och underhållet skulle utföras enligt marknadsmässiga principer, som i praktiken handlar om att betala så lite som möjligt och göra allt man kan för att mörka problem och skylla på andra. Nedrivna kontaktledningar, rälsbrott och växlar som inte fungerar är vardag när underhållet ses som en kostnad snarare än en investering.

Privata aktörer plockar russinen ur kakan och gör vinst, som placeras utom räckhåll från skattebetalarna och allmänna verksamheter tvingas upprätthålla en service som “ingen” vill betala för. Och sen kritiseras den kommunala skolan, Post Nord och banverket för problemen som oundvikligen uppstår där eftersom det allmänna inte kan agera som privata aktörer, vilka cyniskt nog lyfts fram som föredömen trots att de inte konkurrerar på lika villkor. 

Vad gör detta sätt att tänka och agera med synen på kunskap, kan man undra? Trump har agerat på samma sätt som president som han gjort som företagsledare, och har på fyra år drivit USA till randen av konkurs, både ekonomiskt och intellektuellt. Genom att ljuga och misstänkliggöra alla som står på kunskapens sida har han splittrat landet och gjort de rikaste ännu rikare på resten av befolkningens bekostnad. Där är vi inte i Sverige, inte ännu i alla fall, men även hör finns partier som vill att vi ska känna mer än tänka och analysera.

Så bygger man inte ett samhälle!

Smörgåsbordspolitik

Både kunskapen och demokratin måste respekteras för att fungera. Därför utgör alla försök att bryta mot eller utmana det ena ett hit mot det andra. Vår svenska skola håller på att helt tas över av privata företag, vilket är en allvarlig varningsklocka för alla som bryr sig om kunskapen och demokratin. När "kunskap" blir en vara som produceras utan insyn av privata aktörer förändras synen på utbildning. Talet om valfrihet låter bra, men om det är betyg som föräldrarna köper och skolornas ägare säljer utmanas både demokratin och vetenskapen.

Det går inte att säga vad som är hönan och ägget, men partier som erbjuder långa listor på saker som antas locka väljare utmanar demokratin. Folkvalda som ger sken av att det går att få allt man vill ha även om de olika sakerna är inkompatibla bäddar för sökandet efter syndabockar eftersom den politiken oundvikligen leder till besvikelse. Det är svårt att erkänna att man har fel, och mänskligt att skylla på någon annan när problemen hopar sig. Partier som hävdar att hårdare straff leder till ökad trygghet eller att alla problem går att skylla på invandringen, föraktar kunskapen och ser demokratin som ett hinder. Därför undergräver man, med väljarnas goda minne, båda. 

I år blir det inga julbord, men i politiken bjuder parterna över varandra i sin jakt på väljare. Det som erbjuds är dock bara skådebröd i skyltfönstret. Låter man sig lockas finner man att inne i restaurangen är det tomt och kallt och dörren är låst. När man väl valt finns det finns väg tillbaka. Titta på Trump. I fyra år har han matat folket med lögner om sin egen förträfflighet, och han har fått hållas för han är ju trots allt president och folket röstade ju på honom. Den som lever i lögnens värld accepterar naturligtvis inte sanningen och följaktligen accepterar Trump inte valresultatet. Han och hans väljare är ointresserade av kunskapen och demokratin, och så länge det KÄNNS som Trump vann håller man fast vid övertygelsen, som är personlig och just därför en så stark kraft.

Det kan hända även här. Populisterna använder samma metoder över hela världen. Så tvivel, utmana demokratin och skyll på invandringen och kräv hårdare straff och sänkta skatter. Ge folket vad folket vill ha, det vill säga gör vad som helst för att få makten. Och gör sedan allt för att behålla den. Populisterna säger sig vara våra vänner och ger sken av att bry sig om samhällets långsiktiga hållbarhet, men det är bara marknadsföring. 

Totalitarismen bygger på drömmen om det perfekta samhället där vi kan få allt vi önskar, om vi bara gör oss av med de där andra som kommer hit och stör. Inget part säger sig vara totalitärt, men lockar man väljare med både sänkt skatt och ökade statliga investeringar, och främjar man framväxten av en skola som erbjuder höga betyg utan ansträngning undergräver man demokratin och underblåser totalitarism. 

Det som händer i skolan och politiken är allt annat än trivialt!

Kunskap och demokrati

Skissar på en ny bok, om kunskap. Vet ännu inte hur den kommer att se ut, men bilden klarnar och textfragmenten går allt tydligare att foga samman till en helhet som fungerar. Framtiden får utvisa hur det blir och om det går vägen, men här är några tankar som kommer att utvecklas.

Det krävs respekt och ödmjukhet inför både kunskapen och demokratin som kan sägas vara varandras förutsättningar. Mot dumhet och illvilja står sig demokratin och kunskapen slätt. Det är liksom ifråga om moral en smal väg man måste vandra för att utveckla kunskap och värna demokratin, medan okunskapens väg är bred och full av olika möjligheter att driva igenom en viljestyrd och känslomässig politik. Den som väljer att bortse från kunskapen och som tar lätt på demokratin och ser mer till sina egna, personliga intressen, behöver varken ta hänsyn till vad man vet eller följa demokratins regler. Det är både demokratins och kunskapens dilemma. Hen eller den grupp av människor som väljer att inte respektera kunskapen och demokratin kommer att få makt, om inte resten av befolkningen står upp för och försvarar demokratin och kunskapen. Demokrati blir vad vi gör den till och den i sig kan aldrig garantera något, den måste respekteras och värnas och den står och faller med medborgarnas samlade engagemang och förståelse för dess bräcklighet. Utan en sant meritokratisk ordning som ser till att de kunnigaste, mest erfarna och kompetenta får ansvar kommer demokratin att bli lidande. Alla har ett ansvar för att bevaka att det faktiskt fungerar, och fungerar det kommer kunskapen att placeras i centrum. Det kräver dock att flertalet verkligen gör vad som krävs för att det ska vara och förbli så.

Meritokrati kan aldrig vara självklar. I Sverige är betyg den viktigaste urvalsprincipen, och visst, i den bästa av världar är betyg ett mått på en människas kunskaper. Fast nu lever vi inte i idéernas värld, i principernas rike eller i teorin. Vi lever här och nu, i det samhälle vi skapar dagligen och stundligen genom att interagera med varandra i vardagen. Betygen är hårda, men människor, kunskap och verklig kvalitet är komplext och går inte att fånga i ett system. Allt fler verkar vara överens om att det svenska utbildningssystemet lider svårt av betygsinflation (källa), vilket är ett allvarligt problem som får konsekvenser både för demokratin och kunskapssamhället. Allt och alla hänger ihop. Meritokratin är ingen garanti för något, den blir aldrig bättre än samhällets samlade omsorg om och respekt för den, i praktiken. Att elever från studieovana hem inte söker sig till högskolan kan vara ett slags sundhetstecken. Det kan vara så att man intuitivt har insett och agerar i enlighet med känslan av att framgång inte handlar om kunskap, att kunskap inte är makt. Då spelar det ingen roll vad eller hur mycket man kan, i ett samhälle där kunskapen saknar egenvärde kommer den som växt upp i ”fel” miljö och som saknar de ”rätta” kontakterna inte att lyckas. Kunskap och kompetens är bara framgångsfaktorer i samhällen som sätter kunskapen i centrum. Betyg är ett intyg, ett papper där någon går i god för en annans kunskaper och kompetenser. För att placera kunskapen i centrum och för att garantera att bara den med de rätta kunskaperna och kvalifikationerna tar sig genom en utbildning måste så många som möjligt ges chansen att försöka, men bara de som har vad som krävs ska tillåtas passera genom och ut ur systemet. Bara genom att placera kunskapen i centrum av samhället, på alla plan, i alla sammanhang och i praktiken kan man hoppas att en meritokrati växer fram och där den gör det kommer demokratin att fungera.

Ger man sig på en polis, spottar man på en domare, eller om man hånar politikerna i Riksdagen genom att störa ordningen där får man räkna med repressalier. Det accepteras inte, med rätta, eftersom det anses vara ett angrepp på demokratin. Att samma inte gäller för lärare, som tidigare var ett högprestigearbete förknippat med makt, säger en del om kunskapens status i dagens samhälle. Det är värt att reflektera över. När de svenska skolresultaten låg på topp i internationella mätningar möttes lärare med respekt, inte bara i klassrummet. Lärare och kunskap hänger ihop och respekteras inte det ena kan det andra aldrig respekteras. Frågan blir därför var man ska börja och vad som är bäst att göra. Är det respekten för lärarna som ska tvingas fram, eller är det så att befolkningen faktiskt måste börja uppskatta kunskapen mer och värna bildningen?

I ett samhälle där kunskapen är målet och pengarna medlet är läraryrket eftertraktat och elever och studenter tvingas fokusera på sina studier för att lyckas i livet. Värderas kunskap lågt och ser man betygen som det centrala växer en annan logik fram. Och gör man skolan till en marknad där eleverna förväntas agera som kunder kommer de att göra det, med allt vad det innebär. Den som inte erkänner kunskapens värde kommer knappast att acceptera lärares auktoritet. Vi får den skola vi förtjänar, helt enkelt. Det finns inga genvägar. Respekteras inte kunskapen i samhället och om bildning betraktas som något överflödigt, mossigt, förlegat eller bara ointressant kommer ingen auktoritet i värden att kunna ändra på det förhållandet. Det enda hållbara är att återupprätta respekten för kunskapen, och för att det ska bli så har alla ett kollektivt ansvar. Det spelar ingen roll vad man vill eller hur mycket man önskar sig något, är det respekt för lärarna och en kunskapsskola man vill ha måste man visa det i handling. Respekt för kunskap kan liksom demokrati, öppenhet och tillit bara växa fram underifrån och mellan människor.

Utbildning är en investering och bara med hjälp av de bästa råvaror kan man garantera ett gott resultat. Kunskap som återinvesteras i verksamheten leder till ökad kunskap och ett mer hållbart samhälle. Kunskap är på det sättet ovärderlig, men bara om den betraktas på detta sätt och om den ställs i centrum. Investeringar i skola och utbildning lönar sig alltid eftersom kunskap växer ju mer den delas och sprids. Därför tjänar alla på att kunskapen hamnar i centrum. Försöken att effektivisera skolan och den högre utbildningen genom att inte kompensera för allmänna kostnadsökningar samtidigt som man förväntar sig att kvaliteten i verksamheten inte ska bli lidande är ett talande exempel på vart vi står i frågan om kunskap idag, och vad som prioriteras. Den bildningsinriktade svenska skolan som en gång ansågs vara ett föredöme i världen liknar på många sätt arkeologiska lämningar. Vi har tillgång till fakta och information om kunskapsskolan och bildningssamhället men kunskapen om hur den fungerade eller hur den ska återupprättas håller förfärande snabbt på att försvinna. Det är dock fortfarande inte försent och dessutom lätt åtgärdat, vilket innehållet under nästa rubrik är tänkt att visa.

Idag verkar det vara ett slags sanning att delat ansvar är ingens ansvar. Tanken bygger på att ansvar är något som måste vara tydligt definierat och knutet till en individ. Liksom i sökandet efter sanningen är det svaret man söker, den eller det enda och evigt rätta. En oresonlig, rigid inställning till ansvar, kunskap och medmänniskorna. Väldigt många saker där ansvaret idag ligger på en enskild är alldeles för komplexa för att arrangemanget ska fungera, och om det trots allt fungerar handlar det inte om ansvarsfördelningen. Kunskap och utbildning är en sådan sak. Ansvaret för kunskapsutvecklingen i ett land är allas, ingen enskilds. Ändå slår sig ledare av olika slag för bröstet och tar åt sig äran för framgångar. Problemen skylls på andra. Det är djupt mänskligt att tänka och agera på det sättet. Hjärnan verkar vara uppbyggd på det sättet. Dikotomiskt tänkande är effektivt. Antingen eller, rätt eller fel. Komplicerade problem löses dessutom alldeles utmärkt genom att bryta upp dem i mindre delproblem, och där kan ansvaret för genomförandet läggas i toppen av hierarkin. Men bara för att hjärnan ser ut som den gör och det sättet att tänka fungerar och är framgångsrikt på många områden betyder inte att verkligheten passas in modellen. Kunskapen i ett land står och faller med fördelningen av ansvar. Kunskap är allas ansvar, just eftersom vetande är en helhet som inte kan delas upp i mindre delar. Kunskapsutveckling är inte linjär, utan dynamisk. Kunskapens värde och storlek handlar om graden av komplexitet, om hur många aspekter av helheten man kan hantera på en och samma gång, både som enskild och som samhälle betraktat. Kunskapsutvecklingen avgörs inte av ett fåtal excellenta forskare, lärare, politiker eller andra utan av folkets genomsnittliga kunskaper och kompetenser. Kunskap uppstår i möten mellan människor där man lyssnar och tänker tillsammans. Lärande är inte en strid om vem som vet mest utan en gemensam strävan efter mer kunskap och ömsesidiga utbyten av insikter. Kunskap är som tid, den går inte att stänga in eller äga, den kan bara användas och förvalta på bästa sätt.

Vägen till ett så pass komplext mål är inte och kan inte vara rak. Därför måste man i all utbildning släppa på kraven om kontroll och korrekthet, för att uppnå målet, mer och bättre kunskap. Att gå vilse är inte alltid av ondo, ibland behöver man hamna fel för att komma rätt. Får man inte misslyckas kan man aldrig lyckas i sina studier. När man bör göra det är emellertid svårt att veta, men det råder ingen tvekan om att det är bra att göra det ibland. Först i efterhand kan man uttala sig om resultatet. Det finns ingen position utanför den samhälleliga gemenskapen varifrån man kan bedöma vad och hur man ska göra i respektive fall. Några garantier finns inte, men försöker man inte når man inga resultat alls, det är helt säkert och väldigt enkelt att förstå.

Kultur, kunskap, politik och kausalitet

Det verkar finnas en överrepresentation av människor som politiskt lutar åt vänster bland akademiker, journalister och kulturarbetare. Detta upprör många högerdebattörer som talar om ett slags komplott. Man menar att vänstern har infiltrerat den akademiska världen, journalistiken samt kulturen och använder dessa plattformar för att sprida vänsterpropaganda. De som för fram dessa åsikter är väldigt säkra på sin sak och verkar inte ens ha övervägt tanken att en högst rimlig förklaring till sakernas tillstånd är att den som är högutbildad, intresserad av omvärlden och jämställdhet samt känner solidaritet med sina medmänniskor utgår från sina kunskaper och intressen när de väljer vilket parti de ska rösta på. Det är dessutom mindre troligt att den som ser skattesänkningar och hårdare straff som lösningen på allt och som utgår från att alla problem i samhället kan skyllas på invandringen söker sig till sammanhang där just den typen av enkla och kategoriska lösningar granskas kritiskt. Det är i alla fall en rimligare förklaring än att det finns en konspiration i samhället. Och det faktum att högerdebattörerna trots det väljer att hålla fast vid sin illa underbyggda teori säger en hel del om deras syn på kunskap. 

Man får naturligtvis tycka vad man vill, det är själva grunden för demokratin och det öppna samhället. Men värnar man kunskapen och vill leva i ett anständigt samhälle måste man vara konsekvent i sin hållning. Så när samma högljudda högerdebattörer som talar om vänsterns infiltrering och kräver att man ska kvotera in högermänniskor i kultursektorn, Public Service och akademin går i taket om någon pekar på mansdominansen i företagens styrelser reagerar jag. Antingen är man mot kvotering och för frihet, eller också inte. Det går inte att bygga ett hållbart samhälle på känslor och dubbelmoral. Och det är ingen rättighet att det part man röstar på också lockar till sig framstående och uppskattade artister. När en ny president installeras i USA är skillnaden mellan republikaner och demokrater ofta slående. Både Clinton och Obamas installationsfester kryllade av kända artister som uppträdde. Den enda artisten som mig verkligen uppträtt i Vita huset är Kid Rock, och Trumps "fester" verkar mest handla om att han ska få möjlighet att sola sig i glansen av anhängarnas beundran och ta kvinnor i skrevet. Det säger något, men var och en får dra sina slutsatser.

Martin Hultman på Chalmers har forskat om klimatförnekelse och finner en tydlig överrepresentation av människor som står till höger i politiken bland dem som förnekar kunskap och ifrågasätter vetenskapen, medierna och kulturen. Den avgörande frågan är här liksom i fallet med vänsterns överrepresentation i kultursektorn vad som är hönan och vad som är ägget. Blir man klimatförnekare för att man höger eller blir man höger för att man är klimatförnekare? Det tål att fundera på och alla som bryr sig om hur andra ser på en borde verkligen göra det. Hultman skriver följande i DN.

Många högernationalistiska partier i Europa har numera klimatförnekelse som en av sina bärande värderingar, inte alltid så synlig men liksom rasismen finns den som en underliggande bärande kraft. Vi ser spår i Danmark och Norge, hos brittiska UKIP och franska Front National. Hos ledande Sverigedemokrater syns deras misstänksamhet mot SMHI, diskreditering av Parisavtalet, avfärdande av klimatlagar och utnämningen av klimatförnekaren Václav Klaus till frihetshjälte. Längre i ner i partihierarkin och bland många sympatisörer i diverse sociala medier och webb-tv-sändningar är det ännu tydligare. Där skapas i dag en känslostark populistisk berättelse om hur en new world order bestående av de liberal-demokratiska företrädarna inom politiken, massmedierna, universiteten, företagsledarna och FN använder sig av klimatkrisen som täckmantel för att införa en socialistisk planekonomi. När riksdagsledamoten Lars Beckman från Moderaterna skriver att medierna i rapporteringen av sommarens värmebölja ”har släppt alla hämningar för att hjälpa den sittande regeringen” uttrycker han precis den logik som skapats inom den högernationella webb-tv-plattformen SwebbTV, där flera personer knutna till Stockholmsinitiativet i intervjuer under våren och sommaren spridit klimatförnekelse.

Det finns de facto en överrepresentation av vänstermänniskor i kultursektorn och den akademiska världen, och på samma sätt finns det en överrepresentation av högermänniskor i grupper där kunskap, kultur och granskning av makten kritiseras. Den senare snedfördelningen talas det inte särskilt om, särkilt inte i högerkretsar, trots att kunskapsresistens är ett mycket större samhällsproblem än att vissa partier är överrepresenterade i vissa samhällssektorer. Där kunskapen förnekas är demokratin och friheten alltid hotad, vilket gör att jag än en gång ställer mig frågan om vad som beror på vad. Söker sig människor som är vänster till kultursektorn, akademin och den kritiskt granskade journalistiken för att de är intellektuella, kunskapsintresserade demokrativänner, eller blir man vänster för att ens intresse för kunskap, demokrati samt hållbarhet och jämställdhet gör att man väljer partier som värnar dessa frågor och kvaliteter? 

Ingen människa som är klok och kunskapsintresserad kan hur som helst rösta på partier som glider på sanningen eller förnekar kunskapen. Det borde gälla lika för såväl högern som vänstern, men så är tyvärr inte fallet. Och om högern inte bryr sig eller förnekar detta är det högern som har problem och får fina sig i att bli ifrågasatt. I ett modernt, öppet och demokratiskt samhälle är det kunskapen som gäller, inte känslan. Förstår man inte det är man antingen dum i huvudet eller helt ointresserad av något annat än sig själv och sina egna känslomässiga behov. Och om det inte går att förena högerpolitik med vetenskap, anständighet och medmänsklighet, varför i hela världen skulle någon som värnar dessa saker rösta på ett sådant parti? 

Lärarjobbet är inte ett arbete bland andra!

Om lärare utvecklas till (eller redan är) ett arbete bland andra, där tid byts mot pengar, kan vi glömma alla drömmar om ett kunskapssamhälle och en skola som garanterar framtida generationers behov av kunskap. Tecknen på att utbildningssystemet som helhet håller på att utvecklas till en en allt effektivare betygsproducerande maskin som drivs i syfte att göra vinst (som ofta plockas ut ur verksamheten) blir allt fler och tydligare. Och lärarna liksom forskarna som oroas över utvecklingen betraktas allt tydligare som ett särintresse vars krav visserligen är lovvärda men inget man kan eller bör ta särskild hänsyn till. Den här inställningen till lärare tar sig olika uttryck, ofta uttrycks den mellan raderna. Men igår svarade Liberalernas ledare Nyamko Sabuni på en debattartikel skriven av en av många väldigt engagerade och oroade lärare. Svaret är anmärkningsvärt eftersom det så explicit uttrycker det alla lärare känner, att våra folkvalda ser lärarkårens engagemang för kunskapen som ett uttryck för okunskap om vad som är skolans uppdrag egentligen. Sabuni klappar Filippa Mannerheim, som är lärare i svenska och historia, på huvudet och undervisar henne i sina egna ämnen på ett stötande arrogant sätt.

Filippa, låt mig avslutningsvis påtala en viktig sak. System, lagar och mer pengar till skolan i all ära, men inget slår den roll som lärare och skolledare har i skolan. Alltför många barn och unga i skolor i utsatta kommuner och förorter upplever att vuxna i skolan har låga förväntningar på dem. Det påverkar barnens syn på sig själv. Jag vet av egen erfarenhet hur förödande de låga förväntningarnas förtryck kan vara. Låga förväntningar omvandlas snabbt till låga ambitioner. Och låga ambitioner till låga betyg. Er roll här kan aldrig överskattas.

Jag är tacksam för att lärare som du vågar ge dig in i debatten. Vi behöver fler lärare i skoldebatten. Jag hoppas även att du en dag väljer att själv engagera dig i vår demokrati, för det finns inget viktigare om vi gemensamt ska bygga ett bättre Sverige.

Alla som följer Mannerheim på Twitter, som är en av de mest engagerade och kunniga lärarna där, vet att hennes pedagogik bygger på motsatsen till det Sabuni anklagar henne för. Trots att hon möter motstånd från lärare och många andra kämpar hon för att kunna ställa HÖGRE krav på sina elever, just för att hon vet att de kan och har höga förväntningar på barnen. Det är rådande skolpolitik som gör att förväntningarna sänks, det är så det blir när riskkapitalisternas vinster värderas högre än kunskapen. Trots att Mannerheim är tydlig med att det är möjligheten för privata aktörer att göra vinst i skolan väljer Sabuni bedrägligt nog att anklaga henne för att vara mot valfrihet.

Liberalerna säger sig vara ett parti som värnar skolan, men det förakt som Sabuni, och även hennes föregångare på partiledarposten, visar för engagerade och oroliga lärare som uttrycker förtvivlan över hur skolan utvecklats och kunskapen förflackas i samhället, är stötande. Ingen riktig lärare vill sänka förväntningarna på eleverna, det vi lärare kämpar för är en skola där alla förväntas sig att eleverna kommer dit för att lära och utveckla KUNSKAP. Så länge politikerna prioriterar privata företags möjlighet att göra vinst i skolan och så länge hög genomströmning anses vara ett mått på kvalitet i högskolan kommer alla lärare som möter eleverna och studenterna med höga förväntningar att betraktas som problematiska, på just det sätt som Sabuni ger uttryck för. 

Lärare gör oändligt mycket mer än säljer sin tid och uppfyller krav. Kunskap växer mellan intresserade medmänniskor och kräver engagemang, både från elever/studenter, lärare, politiker och allmänheten. Problemen i skolan, med sjuknade kunskaper, betygsinflation och höga sjuktal och på senare tid även allt fler lärare som väljer att sluta eftersom deras engagemang inte uppskattas, är inte ett skolproblem, utan ett allvarligt samhällsproblem. Om inte politikerna tar frågan på allvar och verkligen lyssnar på LÄRARNA som ägnar sina liv åt lärande och som brinner av engagemang för kunskapen, om inte lärares oro tas på allvar utan viftas bort som ett särintresse, kommer vårt land att utvecklas till ett intellektuellt u-land.

Ytterst handlar lärarnas engagemang om att värna demokratin eftersom kunskap och demokrati är varandras förutsättningar, vilket gör Sabunis avslutningsord ännu mer cyniska och fullkomligt förkastliga. Lärare behöver inga ledare som pekar med hela handen, ger order och kontrollerar att de gör vad de får lön för. Lärare blir man för kunskapens och lärandets skull och det enda som behövs är förståelse för det, från politikernas, allmänhetens och skolledningarnas håll. Problemen i skolan är alltså inte lärarnas låga förväntningar som Sabuni hävdar, utan politikernas verklighetsfrämmande syn på vad som är skolans roll i samhället och den kunskapsvidriga syn på verksamheten som spridit sig och fått fäste i samhället. Ska vi tillsammans kunna värna demokratin och bjuda motstånd mot populismen som banar väg för totalitarism behöver vi lärarna, idag mer än någonsin. Men får lärarna inte förutsättningar att lära och utveckla kunskap på lärandets och kunskapens egna premisser går det inte.

Föraktet för lärarna och deras engagemang är ett allvarligt problem och det är roten till många andra problem som politikerna brottas med, så det Sabuni gör och ger uttryck för i sitt svar till Mannerheim är minst sagt anmärkningsvärt!

Forskare som tittar på saker

På FB finns en sida eller grupp som heter Kim Jong-il tittar på saker. Där visas bilder på Nordkoreas förre diktator när han tittar på olika saker som tillverkats. Bilderna, antar jag, är tagna i något slags propagandasyfte. Humorn ligger i upprepningen och det faktum att han inte gör något annat än just tittar. Det kanske räcker för att väcka beundran i en totalitär stat, men för att något ska kunna kallas vetenskap räcker det sannerligen inte att bara titta. Ändå hör man allt oftare forskare som säger att de TITTAR på saker. Självklart är det bara ett ord, ett utryck, men vilka ord man väljer spelar roll och säger något om hur saker och ting uppfattas. Dessutom ligger det något i vad som sägs, för allt fler forskare gör allt oftare inte mycket mer än att just titta på saker. Om det inte krävs mer för att skriva en artikel och få den publicerad finns ingen anledning att göra mer, särskilt inte i en akademisk miljö där man konkurrerar om nyckeltal och jagar effektiviseringsvinster, där det är viktigare var man publicerar sig än vilken kunskap man bidrar med. Jag oroas över glidningen. Forskning är en mycket mer grannlaga uppgift än att bara "titta" på något. Att titta är att passivt iaktta medan forskning handlar om att skapa pålitlig och användbar kunskap. 

Hur granskar man resultatet av en undersökning där forskaren tittat på något? Såg du verkligen det du påstår, är den enda frågan man kan ställa och frågan man bara besvaras ja eller nej. Verkligt viktiga forskningsresultat kräver en helt annan grundlighet i både planeringen av studien, insamlingen av empiri, analys och presentation av resultaten. Att tala om arbetet termer av tittande är förklenade och hotar att utarma respekten för forskningen som intellektuell verksamhet. Det är som upplagt för just den typen av debatter som just nu rasar i medierna om olika länders strategier för att hantera pandemin. Vem som helst kan titta på olika grafer och jämföra olika siffror från olika länder, och om forskare själva säger att det är vad de gör, hur ska allmänheten kunna förstå skillnaden?

Alla kan "titta" på saker och ting men forskning kräver år av utbildning, gedigen erfarenhet och en utvecklad förmåga till kritiskt tänkande. Vem som helst kan Googla och hitta uppgifter som kan användas i debatter med meningsmotståndare, men för att kunna föra ett intellektuellt samtal som leder till kunskap och fördjupad förståelse krävs mycket mer än så, av alla inblandade parter. Kunskap är en gemensam angelägenhet och både en förutsättning för och en integrerad del av demokratin. Därför är den här typen av förflackningar oroande. Diktatorer gör som de vill, men forskare har ett ansvar för allt de säger. 

Hur blev det så här? Det finns naturligtvis inget enkelt svar på den frågan. Målstyrningen och effektiviseringen av forskning och högre utbildning leder dock oundvikligen till devalvering av ord och begrepp som tidigare borgade för akademisk kvalitet, så tanken att det kan vara en konsekvens av New Public Management är inte gripen ur luften. När vägen mot målet allt mer betraktas som en meningslös transportsträcka framstår det som smart att nöja sig med att titta på saker, men lyfter man blicken lite och skaffar sig överblick och fördjupad förståelse för samhället och kulturen inser man, även om man bara tittar, att tillvaron dräneras på mening och kunskapen utarmas om forskare inte förväntas göra mer än Kim Jong-il. Jag kräver åtminstone mer av mig själv och alla andra som arbetar med kunskap.

Demokratiska ledare är just det

Utan hänsyn tagen till det parlamentariska läget går det inte att uttala sig om politiska beslut som tas i demokratier av ledare som respekterar demokratin. Att leda en demokrati är något helt annat än att leda ett företag eller agera diktator. Demokratiskt valda ledare styr inte och kan heller inte ställas till svars för utfallet på samma sätt som ledare med makt att ta enhälliga beslut. Förståelsen för detta är idag tyvärr minst sagt bristfällig, vilket oroar mig eftersom demokratin är bräcklig och kräver både kunskap och förståelse för att fungera.

I helgen började jag läsa Barack Obamas memoarer. Jag läste hans förra bok, där han talade om sina visioner för presidentskapet han kandiderade för och sedan även vann. Yes we can, var hans budskap och i sitt installationstal påpekade han gång på gång att genomförandet av förändringen var en stor och kollektiv utmaning, att det skulle ta tid, förmodligen mer än åtta år. Trots det togs han emot som ett slags frälsare och därför blev besvikelsen över uteblivna resultat större än om någon annan valts. Det om något är en illustration av demokratins dilemma. Besvikelsen över att Obamas politik inte levde upp till förväntningarna gjorde att det amerikanska folket valde Trump, en företagsledare eftersom han ansågs vara precis vad som behövdes. Trump har styrt Amerika på samma sätt som sina företag: genom att förhärliga sig själv och sin egen förmåga och förneka fakta. Folket fick vad de önskade, en odemokratisk ledare. På fyra år har det demokratiska systemet konsekvent underminerats och det kommer att ta långt mer än fyra år att reparera skadan eftersom det är svårt att värja sig från konspirationsteorier och misstro.

Amerika och resten av den demokratiska världen behöver ta Obamas ord Yes WE can, på allvar. Istället ägnar sig förfärande många åt att leta efter en ny och bättre frälsare. Obama anklagas för oförmågan att genomföra sina visioner och istället för att anpassa förväntningarna efter verkligheten väljer man att kritisera alla problematiska beslut som togs av hans administration. Obamas bok handlar om hans liv och visioner och jag menar att det är DETTA man borde diskutera. Demokratiska ledare ska formulera visioner och sedan göra vad de kan för att förverkliga dem, men eftersom ett demokratiskt system är väsensskilt från ett företag, är ansvaret för utfallet alltid kollektivt -- i både med och motvind. Obama lyckades med mycket, men inte med allt. Fängelset på Guantanamo stängdes inte, till exempel, trots att han lovade. Hade han varit diktator hade han kunnat ställas till svars för alla beslut som togs under hans tid som president, men nu var han en DEMOKRATISK ledare som under en stor del av sin tid som president tvingades arbeta i motvind eftersom makten är delad och Republikanerna hade majoritet i senaten.

Demokratier byggs underifrån och makten utgår från folket som HELHET. Även om över hälften av väljarna denna gång valde Biden/Harris valde trots allt nästan lika många Trump och som det verkar kommer Senaten att fortsätta domineras av Republikaner. Utan hänsyn tagen till det parlamentariska läget går det inte att bedöma någon demokratisk ledare rättvist. I Sverige kämpar regeringen för att navigera i ett minst sagt oklart läge, samtidigt som oppositionen dyker upp i TV varje kväll för att lufta sin indignation och upprepa sitt mantra: För lite, för sent! Utan förståelse för förutsättningarna och ödmjukhet inför svårigheterna urholkas demokratin och banas väg för totalitarism.

Yes we can är som jag ser det precis vad det handlar om. Valet av en president eller som här hemma ett parti som ska leda landet handlar inte om att få vad man önskar utan om att bygga ett samhälle som är bra för alla genom kompromisser och lyhördhet. Tron på en frälsare är förkastlig oavsett vad det är för ledare man knyter förhoppningar till. Demokratin fungerar som pandemin: ska vi klara oss helskinnade genom prövningen måste vi ta kollektivt ansvar och inte anklaga våra folkvalda ledare för problemen som uppstår när vi inte följer rekommendationerna eller önskar oss det orimliga.

Bloggpost 4500

I snart tio år nu har jag hållit fast vid och levt upp till ambitionen att skriva en bloggpost om dagen, vilket nu resulterat i fyratusenfemhundra poster. Ur dessa poster, eller med dessa poster som grund har jag skapat sju böcker slår det mig, och fler är på gång. Det är svårt att ta in, men visar på kraften i små men upprepade insatser under lång tid. Även om det inte är för att jaga klick och uppmärksamhet som jag bloggar hade jag aldrig orkat hålla ut i alla dessa år om få eller ingen faktiskt läst vad jag skriver. Flyktlinjer är med andra ord ett samverkansprojekt som växer fram mellan mina ord och läsarnas tankar. Därför känns det bra att tioårsjubiléet sammanfaller med slutförandet av mitt livsverk, boken om mellanrummen.

Jag ska fortsätta uppdatera bloggen varje dag från till nyår, sen får vi se vad som händer. En tanke är att skriva lite längre och mer genomarbetade texter och publicera en post i veckan eller så. Har inte bestämt mig för hur jag ska göra och väntar till årsskiftet innan jag gör det. Det enda jag vet säkert är att jag inte kommer sluta skriva. Ett av syftena med Flyktlinjer var att försöka skapa rutiner för skrivandet. I början var det motigt men jag märkte snart hur mycket sanning det ligger i att inte vänta på inspiration. Skrivande handlar till stor del om transpiration och dedikation. Vill man bli författare måste man tycka om att skriva och även om alla texter här inte är lika inspirerade och genomtänkta är det med glädje och tacksamhet jag tänker tillbaka på dessa år och alla poster jag skrivit.

Det känns som det är dags att ta nästa steg, att utvecklas. Nästa vecka ska jag ha möte med redaktören för läroboken som kommer ut i januari och vi ska tala om nya projekt. Att skriva böcker är något annat än att blogga. Även om filerna finns kvar och är klickbara är det en helt annan tillfredställer och, tycker jag, en helt annan upplevelse att hålla i och läsa tryckta och vackert formgivna böcker. Om språket är mer levande och tankar fångas i flykten här på bloggen handlar bokskrivande mycket mer om att fila på detaljer, argument och helheten. I böcker finns inte samma plats för hugskott och det är svårt att testa mindre genomtänkta tankar. Därför kommer jag nog att hålla kvar vid bloggandet även framöver när jag fokuserar mer på bokskrivande. Vi får se. Jag lovar inget.

Tittar tillbaka. Ser att den andra posten jag skrev i januari 2010 handlade om mellanrummens betydelse, vilket gör att det känns ännu bättre att kunna konstatera att boken som jag drömde om då nu snart är färdig. Cirkeln sluts alltså.

Tittade igår på konsertfilmen Shine a light. Scorseses inspelning av The Rolling Stones välgörenhetskonsert, på Beacon Theatre, New York. Hade svårt att somna sedan. Full av inspiration. Vilken spelglädje! Men vad har det med mellanrum, kultur och vetenskapsteori att göra?

Keith Richards sa något i en intervju som fick mig att börja tänka på min favoritfilosof Gilles Deleuze. Han svarade så här, på frågan om vem som är den bästa gitarristen i Stones: "Vi är båda [Ron Wood och han själv] ganska usla på gitarr, men tillsammans är vi bättre än 10 gitarrister." Och där fångade han något centralt och viktigt som dessutom är giltigt långt utanför konserten, musiken och bandet. "Det handlar inte om att vara bäst, det handlar om att känna." Keith sa också att när han går upp på scenen så slutar han tänka, då känner han sig fram.

Tänk om sådan enkel vardagsvisdom kunde få råda bara lite mer inom akademin idag än vad som är fallet! Tänk om man kunde slippa få höra ord som att: Vi måste sikta mot att bli världsledande. Tänk om det kunde finnas rum för spelglädje på Universitetet. Tänk vilken bra värld vi skulle kunna få då. Tyvärr tror jag det är långt borta. Men här på denna blogg, fortsättningsvis och under ettiketten Nomadologiska reflektioner, kommer jag att tillåta mig själv att gå på känsla. Här skall ackord slås an utan några som helst ambitioner om att låta perfekt. Likt Keith Richards vill jag här gå på känsla.

Gilles Deleuze filosofi handlat i mångt och mycket om känsla. Om vikten av att först våga kasta ur sig tankar för sedan se vad de (eventuellt) kan komma att användas till. Den vägledande principen är alltså, hellre lyss till den sträng som brast än att aldrig ta en ton. Alldeles för många kloka männiksor håller tyst när de istället borde slänga ut sig tankar och sedan lyssna på hur de tas emot.

Denna blogg heter Flyktlinjer, just eftersom det är vad det handlar om. Att slå an en ton, att våga lyssna på vad som händer i mellanrummet (mellan bandmedlemarna, mellan två tankar eller vad som helst) och sedan försöka göra något konstruktivt av det. Det är vad som här skall praktiseras.

Flyktlinjer uppstår överallt, och hela tiden. Det är en inneboende egenskap hos kulturen. Och konstruktiva lösningar på svåra problem uppstår oändligligt mycket oftare som ett resultat av slumpen än på grund av planering och tänkande. Därför är det bättre och mycket mer effektivt att lära sig lyssna och testa, än att försöka tänka stort.

När Stones spelar är det aldrig viktigt vem som slår an tonen, det viktiga är vad bandet tillsammans gör med musiken som uppstår som ett resultat av anslaget. Och så vill jag jobba. Jag vill tänka tillsammans med andra, inte ensam. Visst är det jag som skriver, men det viktiga är det som händer i mellanrummen mellan orden och de tankar som här läggs upp.

Jag vill visa på hur man kan läsa Deleuze, inte tala om hur han skall läsas. Det finns inte ett sätt, ett rätt sätt. Det finns bara olika sätt, olika mer eller mindre användbara läsningar. Och det viktiga är inte hur man läser, utan vad man gör med sin läsning. Det viktiga är inte att tänka, det är att känna.

Tillsamans är vi bätte an det största geni, om vi bara förmår att se potentialen som finns i mellanrummen. Om vi bara vågar sänka garden, släppa på prestigen, se världen och agera lite mer på känsla.

Stora tankar är aldrig bättre än de handlingar de ger upphov till.

Världsledande, som mål

Vad är ditt mål och vilken publiceringsstrategi har du? Jag personligen får inte den typen av frågor men de diskuteras ständigt i den akademiska världen. Trots att Högskolelagen tydligt säger att man som forskare är fri att välja problem, metod och sätt att sprida resultaten sätts det upp mål och pekas ut vägar som alla förväntas följa och bara vissa publiceringar räknas. Kunskap räcker inte som mål och kan man inte redogöra i förväg för vad man ska göra och hur det ska göras får man forska på lediga stunder. Jag har valt det senare för att inte förlora förståndet, för att kunskap i ordets vidaste bemärkelse är vad jag utbildats för att skapa och skattebetalarna bekostar mig för att sprida. Blir jag världsledande på det jag gör vore jag naturligtvis glad, men att ha det som mål är bara löjligt och faller dessutom på sin egen orimlighet. Ändå premieras just det målet. Forskare och forskargrupper i Sverige och världen filar på sina verksamhetsplaner där alla skriver att de ska bli världsledande och lägger upp planer för arbetet. 

Varför nöja sig med mindre, verkar man tänka? Ska våra mål vara lägre än konkurrenternas? Jag tror det är det som är problemet, att forskare förväntas konkurrera med varandra. Relativ framgång anses vara viktigare än kunskapen och vetenskapligheten. Hur som helst går det inte att få både och. Så trots att världsledande är ett ovetenskapligt mål som går ut över den akademiska kvaliteten och placerar kunskapen i andra hand väljer man idag det mät- och kontrollerbara. Alla kan nämligen bli världsledande. Formulerar man bara ett tillräckligt unikt område som ingen annan ägnar sig åt är det lätt att nå målet om att bli världsledande. Alla högskolor profilerar sig idag genom att välja en unik inriktning som man sedan har som ambition att bli världsledande inom. På pappret och i årsredovisningarna ser det ut som en monumental framgång, men vad händer med kunskapen ute i samhället och befolkningens intellektuella utveckling? 

Populismen skördar framgångar och uppenbara galenskaper och rena lögner förs idag fram och behandlas med respekt i allt fler länder. USA och Donald Trump visar vägen. Kunskapssamhället undermineras av efterfrågan på politiker som inte respekterar forskningen, och den utvecklingen skyndas på av marknadsskolans betygsinflation och kravet på genomströmning i den högre utbildningen. Och när forskare som skulle kunna motverka dessa tendenser och betydelseglidningar tvingas konkurrera med andra forskare om att bli världsledande inom sina respektive, och med tiden allt smalare, områden, förvärras situationen. Det oroar mig, för när populismen väl får fäste kommer den makten att användas för att avskaffa all forskning som inte bekräftar populisternas fördomar.

Coronalärdomar 1

Vi lever just nu alla i ett slags undantagstillstånd, ett mellanrum. Jag vill se pandemin och det som pågår i Vita huset i USA (där den sittande presidenten använder sin makt för att undergräva demokratin och förtroendet för kunskapen), som påminnelser om hur bräckligt det samhälle vi byggt och den värld vi skapat är. Väldigt mycket av det vi kommit att vänja oss vid och ta för givet, trots att det funnits gott om tecken på en lång rad olika problem med vårt sätt att leva, visar sig nu vara ohållbart. Vi kan så klart låtsas som att tillståndet vi lever i är en mardröm, ett undantag. Och vi kan bida vår tid och längta efter att få återgå till det som var. I våras var jag orolig för att det skulle bli så men nu växer förhoppningen om att allt fler kommer att inse att det inte finns något normaltillstånd att återvända till, sen när det kommer ett vaccin eller virustet muterar och (förhoppningsvis) blir mildare. Mänskligheten har just nu en möjlighet att byta perspektiv och inriktning. Jag hoppas innerligt att vi tar vara på chansen.

Det faktum att vi inte klarar av att hantera en pandemi är i sig en väckarklocka. Och jag tänker då inte på alla som dött och som kommer att dö, det är ett annat problem som det trots allt finns verktyg för, även om det tar tid att få fram vaccin. Problemen jag tänker på är bristerna i vården, sjukförsäkringssystemen, arbetslöshetsförsäkringarna och ekonomin som bygger på ständigt ökande konsumtion, egalt av vad. Jag tänker vidare på arbetsmarknaden och kanske särskilt på vården där personalen, på vars axlar samhället i dessa dagar bokstavligen vilar, behandlas som förbrukningsvaror. Lönen är låg, arbetspassen långa, och under pandemin är övertid och indragen semester är legio. Vårdpersonalen behandlas skrämmande likt statarna, med den skillnaden att ingen kallade statarna för hjältar eller applåderade insatserna. Istället för att ge sjuksköterskorna en lön som motsvarar arbetets samhällsvärde och en dräglig arbetssituation behandlas personalen i vården, liksom på så många andra arbetsplatser som förbrukningsvaror. Centerns krav för att stödja regeringen, som går ut på att försämra ytterligare för arbetstagare, sägs vara en modernisering, vilket visar hur verklighetsfrämmande politiken blivit.

Minkarna som nu avlivas i Danmark är en påminnelse om hur vi ser på och behandlar djur. Päls- och köttfabriker liksom masslakterianläggningar tänker de flesta inte på dagligen. Priset på köttet som ska grillas är en mycket viktigare fråga. Det är dock ett faktum att det är i sådana (vidriga) miljöer som virus överförs mellan djur och människor. Det är även där som den långt allvarligare, men inte lika akuta faran med antibiotikaresistens uppstår och sprids över världen. Ändrar vi inte på vårt beteende och våra konsumtionsvanor är det bara en tidsfråga innan nästa pandemi är här, och den kan mycket väl vara dödligare än covid-19. Under tiden skövlas regnskogen, haven fiskas ut och isen på Grönland smälter allt snabbare. Vårt sätt att leva leder till en massutrotning av djur och växter som saknar motstycke i mänsklighetens historia. Samtidigt som vi är fixerade vid munskydd och restriktioner och väntar på oppositionens nästa indignerade utspel om invandringen eller kriminaliteten förändras livsbetingelserna på jorden i en takt som saknar motstycke bara under min livstid. Och det faktum att börsen trots allt går bra säger liksom allt. Det är själva sinnebilden av förnekelse.

Tillståndet vi lever i under pandemin är inte ett undantag utan det nya normala. Nu är med andra ord ett tillfälle så gott som något att tänka om och bygga ett mer hållbara samhällen, från grunden och med utgångspunkt i vanliga människors (och givetvis även djurens och naturens) behov. Att återgå till det som var vore huvudlöst, och hur bra var/är det egentligen? Vi som har arbete balanserar hela tiden på gränsen till sjukskrivning när det ekonomiska flödet trimmas till max genom ständiga nedskärningar och krav på effektivisering, vilket tvingar alla att jobba mer på kortare tid. Givetvis utan att det går ut över kvaliteten, vilket är en omöjlighet. Håller vi trots allt fast vid den och andra orimliga övertygelser banar det väg för den kunskapsresistens och förnekelse av fakta som normaliserats under Trumps fyra år vid makten och här hemma när SD behandlas som ett parti bland andra, trots att populisterna utmanar vetenskapen och talar mer till känslorna än till kunskap och beprövad erfarenhet. Skattesänkarpolitiken driven till sin spets är livsfientlig, och ser vi det inte nu finns en risk att vi aldrig ser det.

Demokratin behöver kunskapen lika mycket som kunskapen behöver demokratin; de är varandras förutsättningar. Nationalismen, populismen och främlingsfientligheten är olika uttryck av samma kunskapsförnekelse. Ska vi ha någon som helst chans att hantera, inte bara denna och kommande pandemier, utan livet på jorden, måste demokratin stärkas och det kan den bara göra om kunskapen respekteras, vilket förutsätter att det finns tid att tänka tankar till slut och mötas för samtal och kritisk analys. Mediernas ansvar måste uppmärksammas och tas på allvar. Upphör journalisterna inte att jaga klick och istället börjar granska såväl Facebook, Twitter och Google som politiker och lobbyister som försöker påverka besluten som behöver tas, lämnas walk over till multinationella företag och deras ägare som bara bryr sig om storleken på vinsten under nästa kvartal. En skola och en högre utbildning som sätter kunskapen och lärandet i centrum är en förutsättning för den nyordning som är nödvändig. Så, förklara för mig varför sex eller fyra timmars arbete är en dålig idé. Eller medborgarlön?

Kunskapens karaktär och vardagens kreativa kaos

Just nu befinner jag mig i stormens öga, i ett mellanrum i tillvaron. Läroboken är skickad till förlaget för en sista genomgång av språket innan den går i tryck. Jag korrekturläser mitt livsverk samtidigt som jag undervisar i eller är ansvarig för tre kurser. Och så har jag börjat arbetet med en ny lärobok. Det är ett slags kreativt kaos som jag insett att jag trivs i och med, även om arbetsuppgifterna ibland hopar sig i oroväckande stora högar som måste bearbetats. Det strömmar in frågor av olika slag, men det stör mig inte. Jag sitter vid datorn eller har mobilen bredvid mig och svarar på vändande. Ofta blir det välkommet avbrott, särskilt som de flesta frågor är sådana som jag kan svara på med utgångspunkt i mina kunskaper och erfarenheter. Jag har inga problem att växla mellan olika uppgifter, om jag bara får lägga upp arbetet på mitt sätt. Därför trivs jag med tillvaron just nu, även om det är mycket att göra och Corona innebär merarbete. Skrivandet går dock lite trögt, men det balanseras å andra sidan upp av det faktum att manusläsandet går bättre än väntat. Just i skiftet mellan två projekt, ett som jag står i begrepp att släppa taget om och ett som jag just påbörjat sätts mycket på spel. Boken om mellanrummen är jag bekant med och skrivandet där handlar om detaljerna, men den nya läroboken har inte riktigt hittat sin form. Jag vill skriva en lite mer ambitiös lärobok som kan fungera som fördjupning av de två första. Ämnet är kunskap, men jag vet inte riktigt hur jag ska göra eller lägga upp texten. Det gör att skrivandet går trögt. Jag delar ett utkast till en passage och tar en promenad så kanske det lossnar. Någon timme till hinner jag skriva innan dagens första möte.

För att lära sig lära måste man veta vad man söker och målet med all utbildning är kunskap. Men vad är kunskap egentligen? Innehållet i läroböcker, vetenskapliga artiklar eller kontrollerade källor är naturligtvis i någon mening kunskap, men här ska borras lite djupare i frågan. För att utveckla förmågan att bedömma kunskapen man tar del av på olika sätt i livet, i läroböcker, facktidskrifter, på nätet, i medier eller samtal med människor behöver man skaffa sig förstahandsinsikt om kunskapen som sådan. Här handlar det inte om tekniker för att avgöra kunskapens sanningshalt eller pålitlighet. Källkritik är viktigt, men vet man vad kunskap är och hur vetande fungerar på ett mer grundläggande sätt blir man friare i sitt sökande efter insikt och förståelse och kan lära även i tvivelaktiga sammanhang. Kunskap handlar inte om vad som är rätt eller fel, det är något mycket större och mer komplex än så och vill man utveckla sin intellektuella förmåga är det avgörande att man förstår det. Det handlar om ett slags undflyende eller gäckande kvalitet som likt den där krukan med guld vid regnbågens slut i sagan alltid finns just bortom horisonten. Många blir uppgivna av den insikten och tycker det blir för svårt, men jag ska här försöka visa att kunskapsteori inte är svårare än livet som på inget sätt är enkelt men som alla ändå måste hantera. Nyckeln till framgång i arbetet med att bygga upp en egen förståelse för kunskapens karaktär är att ge upp ambitionen att nå full insikt i frågan. All kunskap, alltså även kunskapen om kunskapen som sådan, är förmedlad. Det går med andra ord bara att nå indirekt insikt om kunskapen, och det gäller lika för alla. Inser man att inte ens den mest kunnige professorn har direkt och exklusiv tillgång till sanningen blir det förhoppningsvis enklare att repa mod och försöka. Målet med den här boken är inte att du som student ska lära dig allt om kunskap utan att ge dig verktyg för att påbörja det mödosamma och livslånga arbetet med att utveckla förståelse för kunskap. Det är en introduktion, inte en instruktion. Kunskapsteori är inget man pluggar in och tentar av, det är en inställning till vetande och en livshållning, ett sätt att leva och möta världen och medmänniskorna.

Idag översvämmas vi alla av information av olika slag. I det ständiga flödet av intryck blandas fakta och nyheter med reklam och mer eller mindre tydliga försök att påverka våra uppfattningar. Källkritik är viktigt, men det räcker inte på långa vägar för att bygga upp en egen förståelse av världen, samhället och livet som fungerar. Vi lever i ett samhälle där alla utsätts för valsituationer hela tiden. Utan verktyg och en fungerande kompass att orientera sig i tillvarons oöverblickbara landskap med blir man oundvikligen ett rö för vinden och är hänvisad till olika experter som talar om för en vad som är bäst. Så måste det vara, men med en egen och utvecklad förståelse för kunskapens teori och vetandets karaktär kommer man att kunna ta bättre beslut och leva ett rikare och mer självständigt liv. Studier av kunskap är med andra ord en investering i livskvalitet, ett sätt att växa som människa och medborgare.

Lotterilogik bygger inga hållbara samhällen

Just nu är jag inne och föreläser på en kurs för ingenjörer, om etik och sociala aspekter av hållbarhet. Varje gång jag håller dessa föreläsningar blir det tydligt dels hur viktigt det är med kunskap om hur samhällen organiseras och vad som krävs för att värna demokratin, dels hur lite människor i gemen vet och förstår om dessa saker. Okunskap är grogrunden för populism, som lever i sybios med bristande intresse för politik. Jag är rädd att inte ens Donald Trumps agerande efter valet i USA fungerar som en påminnelse om hur bräcklig demokratin är, tvärtom finns en uppenbar risk att stödet för honom växer. Ointresse och växande klyftor får tragiskt nog konsekvensen att människor börjar misstro systemet som de är beroende av. Trump och andra populister lever på människors desperation och misstro, därför utgör lögner och halvsanningar en så stor del av deras retorik. Varken demokratin eller kunskapen, som är varandras förutsättningar, kan bjuda motstånd mot ignorans. Den som erbjuder enkla lösningar på komplexa problem och som talar mer till känslorna än till förnuftet och kunskapen kommer att bli enklare att förstå — men vill vi fortsätta leva i ett demokratiskt och öppet samhälle måste vi alla ta ansvar och engagera samt skaffa oss kunskaper om hur saker och ting ser ut, fungerar och hänger ihop.

Vad som är rimligt att betala i skatt, till exempel, är inte en fråga om vad man tycker. Demokratin kostar pengar och vi får vad vi betalar för. Ett väl fungerande rättssystem och ett polisväsende som kan hantera problemen i samhället, kostar vad det kostar, liksom en fungerande skola och vård för alla samt ett starkt försvar och inte minst underhållet av den infrastruktur som är en förutsättning för allt annat. Om samhället inte kan bära sina kostnader och det uppstår problem går det naturligtvis att byta ut ansvariga chefer eller skylla på invandringen, men DET löser ingenting, det bara förvärrar problemen. Så länge vi lever i en demokrati är det vårt gemensamma ansvar att skapa förutsättningar för tjänstemän, lärare, vårdpersonal och andra att utföra sitt arbete på det sätt vi önskar oss. Om inte vi betalar tillräckligt i skatt är det vårt eget fel att samhällsservicen demonteras och demokratin urholkas. Problemet med populismen är att dess företrädare och de som lockas av budskapet inte bryr sig om den här typen av komplexa samband.

Vi behöver göra upp med den lotterilogik som råder idag, där alla identifierar sig med säljaren, arbetsgivaren och vinnarna i nuvarande system. Är man fattig kan lösningen ALDRIG vara att köpa fler lotter eftersom den typen av system bara genererar en liten andel vinnare. Lotterisystem lever på att hålla drömmen om storvinsten levande. "Lätt att vinna", "Snabba utbetalningar av vinst", "Enklaste kasinot på marknaden", "Plötsligt händer det". Om det bara handlar om en lottorad och några Trisslotter i månaden är det oproblematiskt, men om man får för sig att samhället fungerar på samma sätt ber man om problem. Samhället är ett SYSTEM med både vinnare och förlorare, med både köpare och säljare, och vi är alla både och. Handeln med bostadsrätter är ett nollsummespel eftersom man köper och säljer på samma marknad. Det är ett pyramidspel som finansieras av de som kommer in i spelet, det vill säga våra barn och kommande generationer. Det jag vinner förlorar alltså mina barn. 

Drömmen om att bli rik är mänsklig och evig, men samhällen som skapats för vinnarna är och kan aldrig bli hållbara. Prioriteras arbetsgivarna och miljardärerna blir alla andra förlorare. Jag och du kanske tror att vi kommer klara oss, och möjligen lyckas vi också, men ALLA kan aldrig bli vinnare -- det är omöjligt. Dagens skattepolitik är skapad för och gynnar ett litet fåtal, som blir rikare och rikare och samtidigt färre och färre, på alla andras bekostnad. Paradoxalt nog säljs systemet in med slagordet att skatt är stöld. Och så här kan och kommer det fortsätta så länge som det stora flertalet är övertygade om att de är mer kompetenta än majoriteten. Att skylla på invandringen är som att kissa i byxorna när man fryser, det känns bra för stunden men leder till att problemen förvärras.

Ska samhället kunna bli hållbart måste demokratin försvaras och det låter sig bara göras om samhällsinvesteringarna i infrastrukturen, vårdapparaten, utbildningssystemet, rättsväsendet, polisen och försvaret ökar, vilket oundvikligen innebär höjda skatter. Villfarelsen om att det skulle innebära kommunism sprids av populister. Den rådande synen på politik, som bygger på att högerpartier sänker skatter och vänsterpartiet höjer skatter, är både fördummande och förödande — det är lika ignorant och korkat som Marie Antoinette som lär ha sagt, om folket som saknade bröd, att de kan äta kakor. Lotterilogiken bygger på att man ska unvika nitlotter och bara köpa vinstlotter. Ann Wibbles berömda spartips, att ha en årslön på banken, är samma ohållbara andas barn.

Skatt fungerar som sparande, och politik handlar om hur samhällets investeringar förvaltas. Populister är som säljare av mirakelmedicin och alldeles för många köper deras löften om att allt ska bli bättre bara vi betalar mindre i skatt. Kunskap är en förutsättning för demokratin på samma sätt som demokratin är förutsättningen för kunskap, men om allt fler väljer känslor och ignorans kan inget hållbart samhälle växa fram. Den företagare som prioriterar vinst eller som inte har råd att betala anständiga löner ska inte hjälpas, för om sådana verksamheter subventioneras undergrävs samhället. Anställda och givetvis även företagare som drabbas av konkurser på grund av dålig lönsamhet måste dock erbjudas skydd. Det så man bygger tillit i samhällen och ger alla en chans att bidra till det allmänna. Dumhet och orimliga förhoppningar leder i motsatt riktning.

Effektivisering och utveckling

Ett steg i taget förändras förutsättningarna för att bedriva forskning och undervisning på högskolan. Sakta men säkert flyttas förskjuts makten över verksamhetens innehåll och utformning från kollegiet till linjeorganisationen, vilket gör att kontrollen över kunskapsutvecklingen hamnar hos ledningen istället för hos forskarna och lärarna. Om kunskap vore en vara bland andra, om det gick att målstyra och kvalitetssäkra utfallet av undervisning, vore allt i sin ordning -- men det är inte så kunskap fungerar!

När lärarna och forskarna allt mer betraktas som helt vanliga anställda som bara säljer sin tid till en arbetsgivare som tar åt sig äran av resultatet om det blir bra och som skyller på personalen om det blir dåligt, påverkas kunskapskvaliteten negativt. Och när lektorer tvingas, inte bara lyssna på utan även okritiskt följa managementkonsulternas instruktioner, förvandlas undervisning till en tjänst. Och allt mer fokus riktas oundvikligen mot produktionen av mät- och jämförbara nyckeltal.

Studier på högskolan bedriver studenter på egen hand, TILLSAMMANS med kunniga och erfarna lärare som ofta bedriver forskning parallellt med arbetet som lärare. Det är så KUNSKAP utvecklas och det finns inga genvägar. Eftersom själva syftet med universitetet är att garantera samhällets långsiktiga behov av kunskap är nyordningen i akademin förkastlig.

Managementskonsulternas logik är en annan än akademikernas. Utan pengar går det så klart inte att bedriva forskning och undervisning, men om högskolan underordnas en ekonomisk logik offras kunskapen. Effektivisering fungerar på många olika områden, men inte överallt och särskilt inte på högskolan. Lärande går inte att skynda på eller kontrollera, därför blir effektiviseringen i praktiken en nedskärning som sakta men säkert urholkar förutsättningarna att bedriva akademisk verksamhet. Eftersom det inte finns någon bortre gräns för "effektiviseringarna" leder den här logiken till att förutsättningarna för lärande försämras och kunskapen utarmas år för år, men i en så pass långsam takt att bara de som verkligen bryr sig om den AKADEMISKA kvaliteten ser och förstår. Och när kurser ständigt ska utvecklas leder det inte till förbättringar, bara till förändringar för FÖRÄNDRINGENS skull.

Som lektor är jag utbildad för att forska och undervisa med kunskapen i fokus, men det är inte vad lektorer förväntas göra i Högskolesverige idag. Vi förväntas okritiskt och med liv och lust ägna oss åt produktion av nyckeltal, acceptans av nedskärningar och eviga förändringar. Det tär på mig, därför skriver jag denna och liknande texter. 

Forskning och undervisning är två sidor av samma sak

Man utbildar sig inte till lärare på högskolan. Undervisande ingår som en central del i tjänsten, men jobbet handlar inte om undervisning utan om kunskapsutveckling. Det är roligt att undervisa, men det är inte för mitt eget höga nöjes skull jag gör det. Jag ser arbetet som lektor som en helhet bestående av dels forskning, dels undervisning. Ska man kunna bli och fortsätta vara en bra lärare på högskolan måste forska och för att utvecklas som forskare måste man undervisa. Det ena är inte finare eller bättre än det andra eftersom båda delarna förutsätter varandra. Om forskare inte undervisar och sprider resultaten av forskningen till allmänheten finns en risk att forskningen blir en intern angelägenhet, och om lärare på högskola inte forskar blir högskolan en förlängning av gymnasiet. 

På samma sätt måste studierna på högskolan handla lika mycket om läsning av litteratur som om skrivande. Utan substantiella inslag av vetenskapsteori i utbildningen och egen kunskapsutveckling är man inte student och bedriver man inte studier. Högskolan är inte en plats för överföring av fakta utan ett sammanhang där man möts för att lära och utveckla kunskap om olika aspekter av livet och tillvaron. 

Både forskningen och undervisningen förändras snabbt i takt med att New Public Management normaliseras och blir en självklar och integrerad del av högskolan, och det påverkar både lärarna och studenterna. Standardiseringen, effektiviseringen och målstyrningen leder till att kreativiteten hämmas och friheten samt ansvaret, som är viktiga förutsättningar för all verklig kunskapsutveckling, allt mer betraktas som ett problem inom verksamheten. När målen ska nås och kostnaderna sänkas blir kunskapen det första som offras. Mätbara resultat går att producera och konkurrera om, men kunskap är en dynamisk helhet som måste respekteras av alla för att högskolan ska kunna vara en plats där lärande och utveckling står i centrum. Och om inte grundskolan och gymnasiet förbereder blivande studenter för detta blir högskolan ett förlängt gymnasium.

Högskolan handlar om lärande, och om inte alla -- lärare, studenter, ledning och administrationen -- möts i kunskapen och gemensamt strävar efter att förbättra den förflackas kvaliteten i vetandet. Och när okunskapen sprider sig kommer känslorna att spela en allt större roll i samhället, vilket gör att kunskapens värde minskar. Titta på Trump. Han har varit president i fyra år trots att han föraktar kunskap och hånar alla kritiskt granskande medier. Och SD här hemma lockar en femtedel av väljarna och får allt fler andra partier att se dem som möjliga samarbetspartners trots att deras politik talar mer till känslorna än förnuftet. Det går så länge det går, men en politik och ett samhällsbygge som bygger på känslor är ett sluttande plan. Demokrati och kunskap är inte någon garanti för lycka och välstånd, men det är enda sättet att bygga ett hållbart samhälle. Därför är det helt avgörande att högskolan är en plats där kunskapen och lärandet står i centrum.

Det är plågsamt att se hur en flerhundraårig institution på kort tid förändrats i grunden, från att ha varit en plats för bildning till att bli en maskin som producerar nyckeltal. Förändringen av skolan har gått ännu snabbare, från att vara en angelägenhet för alla till att bli en marknad där man konkurrerar om betyg. Kunskapen offras på ekonomins och valfrihetens altare, vilket gör det allt svårare att bedriva undervisning och forskning med kunskap som mål.

En rosa panter är också en panter

Min dator är fylld av fragment som jag tänker jag ska utveckla någon gång, i något sammanhang. Om det blir så är en öppen fråga och det viktiga för mig är skrivandet, utvecklingen av tankar. Just nu befinner jag mig i ett mellanrum. En bok är färdig och en annan har påbörjats, men jag väntar fortfarande på inspiration. Så jag delar en passage till en text som kanske kan bli något i framtiden och ägnar resten av söndagen åt läsning, vila och återhämtning.  

En vetenskap som utgår från och strävar efter kontroll över sanningen är en vetenskap som kräver lydnad. För om vetenskapens mål är att nå Sanningen finns inget att samtala om; med den synen på kunskap blir debatten allenarådande eftersom det bara finns ett enda rätt svar. Mot sanningsanspråk kan bara alternativa sanningsanspråk resas och den enda vägen fram i ett sådant akademiskt klimat är debatten som resulterar i ett definitivt avgörande. Tänker man så, utgår man från att världen och vetandet är beskaffat på det sättet, finns bara ett sätt att tänka och agera: Förgöra motståndaren som reser anspråk på att sitta inne med en alternativ sanning. En sådan syn på vetande leder till att man bara ser motståndare och hot vart man vänder sig. Omgivningen delas in i vänner och fiender. Antingen är du mot mig, eller med. Det finns inget alternativ. Det man säger kan inte vara lite sant. Sanningen kan per definition bara vara absolut, vilket verkligheten sällan och kulturen inte alls är. Om man tänker på och ser världen och vetandet som ett slags träd måste kunskapen kontrolleras och makten vara strikt hierarkisk.

Rosa Pantern ser ut att vara en förvrängd imitation av en riktig panter, men så måste man inte se på saken. Det är ett val man gör. En rosa panter på film är lika verklig som en svart panter i djungeln, de är bara olika. Varför skilja mellan verklig och påhittad, mellan kopia och original? Varför ordna världen på det sättet? Vem har bestämt att det är så man måste göra, varför går det inte lika bra att ordna den och bedöma företeelserna i den utifrån vad de gör? Detta är frågor som väcks av Deleuze och Guattari, som utmanar den gängse bilden av världen och vill få oss att tänka mer kritiskt kring samhället och kulturen som skapas i och genom handlingar i vardagen. Att lägga sig platt för makten är att underordna sig och det leder till utvecklandet av en lydnadsbenägen befolkning. Och en befolkning som har lätt att marschera i takt är en sårbar befolkning, för den kan lätt manipuleras. En stark ledare kan enkelt kanalisera sin vilja genom ett homogent folks breda lager, vilket på kort tid kan ge upphov till fruktansvärda konsekvenser. 

Tvingad in i ett hörn av makten som akademikern Freud representerar, i kraft av sitt ämbete och all den respekt som knutits till det, finns bara en utväg för Lille Hans: att med fantasins hjälp bli en häst. Det är hans enda utväg, hans flyktlinje. Detta förnekas honom dock av makten, som vet bättre. Freud har sin bild klar för sig, han vet bäst. Och det accepterar familjen. Lille Hans försök till motstånd tolkas som en bekräftelse på den sanning man redan på förhand satt inne med och som man bara letade efter ett empiriskt exempel på. Det sättet att arbeta för att nå kunskap är trädliknande och handlar om att pressa in världens komplexitet i den rigida modell som är given på förhand. Tänk rhizom istället. Lyssna på vad pojken faktiskt säger och en helt annan berättelse framträder. Allt som har med kultur att göra handlar om perspektiv. Försök förstå det som sägs och sker utifrån berättarens perspektiv, skapa en struktur underifrån, av det som faktiskt sägs och existerar.

Önskan att ställa någon till svars

Jakten på syndabockar som tar sig allt mer absurda uttryck leder inte till ökad trygghet. Ändå intensifieras sökandet när oron ökar. Här i veckan hat SVT excellerat i dumhet när först UG och sedan Sverige möter lanserade tanken att det är någons fel att Corona sprider sig och att covid-19 dödar. Viruset finns precis överallt, det sprider sig till och med bland minkar. Tron på att det skulle gå att kontrollera et virus är befängd och övertygelsen om att enskilda kan ställas til svars för vad de gjort eller inte gjort utgör ett hot mot demokratin. Regeringen, ansvariga på myndigheterna har att hantera samhällets alla hot och problem, samt den dagliga verksamheten, i realtid. Och oppositionen kan visa sin indignation i en fråga i taget, i efterhand, med facit i hand. När oppositionen ger sken av att allt hade sett annorlunda ut om de hade makten kan de, eftersom få orkar kolla upp historiska beslut och ståndpunkter, bortse från att förslagen de lagt troligen hade förvärrat läget. Hen BORDE gjort si eller så kan man bara säga i efterhand, när man vet hur det gick.

Syndabockstänkandet är ett gift minst lika allvarligt som Corona. Det är ett uttryck för desperation och en konsekvens av att politiker under en lång rad av år lovat saker som kommer med ett pris som ingen vill betala. Förr eller senare kommer verkligheten i kapp. Rasisterna skyller då på invandrarna, oppositionen skyller på regeringen och allmänheten skyller på makthavarna -- men demokratier fungerar inte på det sättet. Vi får det samhälle vi förtjänar, inte det samhälle vi önskar oss. Uppstår problem är det våra att hantera gemensamt, och att leta syndabockar är ingen LÖSNING.

Samhällsklimatet i USA har under de senaste åren förgiftats av konspirationsteoretiker som vill störta samhället in i ett kaos som de tror sig om att kunna hantera, och när allt fler lyssnar och tänker ingen rök utan eld, löses demokratin upp. Ingen kan värja sig från grundlösa anklagelser. Därför är det ett kraftfullt vapen, men det är som kemiska stridsmedel, de kan lika gärna vändas mot en själv. Många röstar på populistiska och främlingsfientliga partier för att röra om i grytan, men efterspelet till valet i USA visar att det i själva verket är ett jordgetingbo man petar i när man väljer att lägga sin röst på partier som talar mer till känslorna än till förnuftet.

Jakten på syndabockar bygger på känslan av att allt inte står rätt till, inte på förnuft eller evidens. Om det känns som att kriminaliteten breder ut sig, som om morden och skjutningarna ökar i antal, har alla som värnar demokratin ett ansvar att faktiskt undersöka saken grundligt genom att sätta sig in i forskningen på området eller åtminstone kolla tillgänglig statistik. Populisterna bryr sig inte om detta, de skyller på regeringen, på Islam eller en påhittad massinvandring. De säger att de söker eller har lösningen, men i själva verket bidrar deras handlingar till att känslan av att allt inte står rätt ökar. Det är en ond cirkel som måste brytas om demokratin ska kunna återupprättas, för i samma stund som de syndabocksjagande populisterna får makten kommer de liksom Trum att använda makten för att skydda sig mot berättigad kritik mot deras oförmåga att hantera demokratins komplexitet. Om USA klarar sig helskinnat ur krisen som landet befinner sig i, är det mer tur än skicklighet. Och om vi här i Sverige inte drar lärdom kan vår demokrati mycket väl lösas upp under kommande mandatperiod.

Är det trygghet man söker måste man bygga ett samhälle som ger trygghet, och det kostar pengar och kräver uppoffringar. Man kan inte få utan att ge. Många av problemen vi brottas med idag och bristerna i samhället som Corona brutalt avslöjar är ingen enskilds fel, utan en konsekvens av allmänhetens önsketänkande och väljarnas smak för partier som lovar vad de vill höra och ger den vad de vill ha. För att demokratin ska kunna värnas behövs politiker och väljare som gör och efterfrågar åtgärder som faktiskt leder till trygghet. Så länge utgångspunkten är att felet är någon annans och problemen kan skyllas på någon kommer otryggheten i samhället att öka. Det kan ingen mur i världen eller någon ledare eller ett politiskt parti ändra på.

Om värdet av ett gemensamt referensbibliotek

Efter en helt hysterisk vecka med alldeles för mycket att göra hade jag gjort mina 40 timmar redan igår kväll när jag sände iväg de sista mailen och utmattad landade i soffan där jag kollade på de två sista avsnitten i dokumentärserien (som finns på SVT-Play) om kalla kriget, som präglade min uppväxt. Idag har jag inget bokat i kalendern, så dagen ägnas åt skrivande. Min nya bok om kunskap antar en allt tydligare form. Där finns ett avsnitt om värdet av ett gemensamt referensbibliotek, vilket jag och mina generationskamrater fick med oss med modersmjölken eftersom det bara fanns ett fåtal TV- och radiokanaler och allt sändes live. Värdet av det ska inte underskattas, särskilt inte i undervisningssammanhang. Därför kändes det viktigt att få med ett resonemang om detta och om några av de klassiska programmen som formade inte bara min barndom utan även Sverige som nation. 

För att själv vara närvarande och för att göra mina föreläsningar mer levande associerar jag ofta till filmer, TV-program eller radioinslag. En del av exemplen återanvänds och har följt med mig genom åren och för varje år som går är det färre och färre av studenterna som känner till dem, vilket är naturligt. Om jag hänvisar till något som hände innan studenterna föddes är det naturligtvis inte självklart att de känner till referenserna, och då fungerar de så klart inte. Och även om jag försöker hänga med har jag dålig koll på deras värld, vilket gör det svårt att hämta exempel därifrån. Det är som det är med den saken, men det påverkar både kunskapen och demokratin. När jag växte upp på 1970-talet fanns det bara två kanaler på TV och tre kanaler på radion, de allra flesta läste någon av de lokala eller nationella dagstidningarna, och det gjorde att man kunde säga: såg ni på TV igår, och alla förstod vad man menade. Film såg man på bio och utbudet var begränsat. Det kan låta torftigt och i jämförelse är det naturligtvis det, men det främjade sammanhållningen i landet. Det går inte att säga att det var bättre förr och unga och gamla levde på många sätt i olika världar, kanske till och med i högre grad då än nu – men alla delade i mycket högre grad referenser. Idag är utbudet mycket större, mycket mer differentierat och dessutom tillgängligt på ett helt annat sätt än innan internet och kabel-TV. Det är naturligtvis svårt att säga vad som är rimligt och det går hur som helst inte att förändra medieutbudet, men när utan gemensamma referenser blir det svårt att bedriva undervisning. Förr i tiden delade inte unga och gamla referenser, men inom respektive generation hade de flesta koll på det mesta, vilket skapade gemenskap. Idag har alla i allt högre grad sina egna referenser, eftersom utbudet ser ut som det gör och det påverkar möjligheten att tillgodogöra sig utbildning.

Ett sätt att se på bildning är att betrakta det som ett gemensamt referensbibliotek vars värde ligger i att många känner till det. I ett samhälle där graden av bildning är hög blir det lättare för lärare att hänvisa till pedagogiska exempel i undervisningen, och det blir naturligtvis även lättare för studenter att förstå.

Idag är Sverige ett allt mer splittrat land, och många skyller problemen på invandringen, men jag tror att ovanstående beskrivning från min vardag som lärare är en mycket viktigare anledning till den växande känslan av bristande gemenskap. Om SD får makten och alla invandrare slängs ut finns det ändå inget gemensamt att falla tillbaka på eftersom alla söker sin egen tillfredställelse. Paradoxalt nog, eller är man så cyniska att det är ett led i deras strategi, är det just populisterna och rasisterna som vill lägga ner Public Service, som trots allt fortfarande utgör en enande kraft i vårt land.

En perfekt lärobok är ingen LÄRObok

Jag skriver böcker att tänka med och inspireras av, inte böcker där jag överför fakta. Både min förra bok, Hur blir högre studier högre och den bok som kommer i januari, Nybörjarens guide till vetenskapligt tänkande, är böcker att lära med, inte av. Dagens studenter lever i ett helt annat samhälle och kommer till en helt annan högskola än jag, och det ställs helt andra krav idag för att ta poäng och klara sin examen. Kunskapen och lärandet har dock inte förändrats, bara den akademiska kulturen. Behovet av kunskap är dessutom större idag än på 1990-talet. Jag är djupt oroad över vart Utbildningssverige är på väg, och dessa båda böcker tillsammans med den bok jag börjat skissa på (om kunskapens teori), är mitt bidrag till strävan efter att motarbeta den populism och kunskapsresistens som dagens marknadsskola ägd och dränerad på pengar av riskkapitalister inte förmår hindra framväxten av. 

Länge klagade jag på studenternas bristande intresse, dåliga förkunskaper och oförmåga att ta eget ansvar, men det är ingen framkomlig väg. Varken jag eller studenterna fick ut något av det. Både mitt jobb och deras tid i utbildning blev tråkigt. Det var befriande när jag för ungefär två år sedan tog mod till mig och bytte perspektiv. När jag insåg att jag varken kan eller ska ta ansvar för studenternas lärande, det problemet äger de, inte jag, och istället började utarbeta tankar och exempel som kan fungera för att övertyga studenterna om att det ligger i deras intresse att kräva mer att läsa, svårare uppgifter och mer krävande examinationer, var det som det lossnade. Hur blir högre studier högre, skrevs i ett enda rus av inspiration. Jag tar där inga som helst hänsyn till vad man borde säga eller göra och sneglar inte på andra läroböcker. Jag ger studenterna min bild av hur högskolan borde vara och försöker med hjälp av olika berättelser och bilder inspirera dem att ta tiden som student på allvar. Jag delar med mig av mina egna tillkortakommanden och visar hur problem kan vändas till fördelar. Boken handlar inte om hur man ska göra utan om hur man kan tänka för att studierna ska leda till fördjupade kunskaper och livslångt lärande, vilket är något helt annat än en examen.

Nybörjarens guide till vetenskapligt tänkande är inte lika personlig, men jag har även här tagit mig friheten att tänka utanför boxen. För att kunna skriva en uppsats som inte bara uppfyller formkraven och får godkänt, utan faktiskt leder till ny kunskap och förståelse för vad vetenskap är och vad som krävs av den som vill säga något som håller för en vetenskaplig granskning börjar jag inte med att ge instruktioner för hur man ska göra. Bokens två första kapitel handlar om viljan att veta och kunskapens väsen. Kapitel tre handlar om PRINCIPER för uppsatsskrivande och boken avslutas med ett kapitel där normer, bildning och etik diskuteras ingående, sedan avslutas boken med två berättelser från min tid som student där jag visar hur man kan lära sv sina misslyckanden.

Min fasta övertygelse och utgångspunkten för både läroböckerna och boken om mellanrummen som jag nu kommer fokusera på att slutföra (har skrivit ut manus i sin helhet och ska börja läsa nästa vecka), är att vägen till KUNSKAP alltid är en omväg. Det finns inga genvägar till akademisk kvalitet och utveckling av intellektuella förmågor. Bildning är nyckeln till framgång, och bildning kännetecknas av överflöd. Verksamheten idag på högskolan utgår från NPM, som bygger på strömlinjeformning, målstyrning och kvalitetssäkring, vilket gör att det växer fram ett fiktivt behov av tydligt instruerande och pedagogiskt upplaggda läroböcker som ger studenterna exakt vad de behövet för att nå upp till lärandemålen. Den tanken går på tvärs mot allt jag kan och vet, och den inte bara hotar att undergräva akademin, den banar paradoxalt nog även väg för just den populism och kunskapsresistens som alla tänkande människor skräms av eftersom det undergrävder demokratin, det öppna samhället och medmänskligheten. En instrumentell högskola är dränerad på liv och är fokuserad på produktion av mätbara nyckeltal. Detta vill jag motverka genom att visa studenterna hur de kan tänka och agera för att tiden de lägger på studier inte ska bli bortkastad, vilket den blir om de gör vad som nuvarande system förväntas av dem.

Kunskap är inte makt, vilket inte minst utvecklingen av högskolan och förändringarna i akademin visar. Den som vet och värnar kunskap, bildning och intellektuell utveckling uppfattas idag tyvärr allt mer som ett problem. Högskolans verksamhet ska liksom näringslivets effektiviseras, trots att den bästa vägen till kunskap och intellektuell utveckling inte är den snabbaste och rakaste. Det spelar ingen roll, forskare anses som vilka anställda som helst som ska följa order och inte bråka, trots att det finns goda skäl för det och även om kraven från kollegiet ligger helt i linje med högskolelagen. Lärare som jag har ingen makt att förändra, trots att vi har kunskapen och ser problemen. Men studenternar många och de skulle kunna driva på och ställa krav som leder till förändring. Fast så kan det bara bli om de inser vad de går miste om i dagens högskola, som tragiskt nog allt mer liknar gymnasiet. Mina böcker ser jag som ett försök att inspirera till en annan syn på skola, utbildning och kunskap. Och den synen behövs, annars finns en uppenbar risk att Sverige blir som USA, eller i alla fall att stödet för populistiska partier ökar, vilket är en konsekvens av att förståelsen för kunskapen och dess värde sjunkit dramatiskt här under 2000-talet.

Jag väljer att tro på framtiden, och blir det inte som jag hoppas har jag i alla fall gjort vad jag kunnat och fått möjlighet att jobba med det jag tror på och brinner för.

Digital teknik, ett evigt löfte som aldrig infrias

Digitaliseringen av samhället drivs av människans fåfänga längtan efter det som ligger just bortom horisonten. Datorerna och de smarta telefonerna, liksom Internet, bär på löftet om det som kommer sedan. Först fick vi 3G, sedan 4G och nu väntar vi på 5G. Fast vad får vi egentligen? Mer information som gör att kunskapen drunknar och möjligheten av granska påståendens sanningshalt kritiskt försvåras, och fler möjligheter man aldrig hinner utnyttja. Datorerna blir snabbare och snabbare, men eftersom det begränsade utrymmet på hårddisken och RAM-minnet hela tiden fylls mer mer och mer innehåll och fler och fler funktioner sitter jag ändå där och väntar lika länge nu som för 20 år sedan på att dokumenten ska öppnas. Digitaliseringen gör att möjligheterna blir fler, men de frigör ingen tid för annat -- tvärtom. Datorerna pockar på uppmärksamhet och invaderar tänkandet, arbetet och vardagen. Det är med andra ord vi människor som är slavar under och anpassar oss allt mer efter maskinerna, inte maskinerna som tjänar oss. Maskinerna gör oss till och med arbetslösa och överflödiga.

Ordbehandlingsprogrammet Word som jag arbetat mer sedan sent 1900-tal har utvecklats hela tiden sedan dess. Det kommer nya uppdateringar hela tiden, som måste installeras och sedan ska datorn startas om. Och där sitter jag och väntar. Minuterna rinner iväg och inspirationen glöd falnar. Om det hände en gång om året vore det okej, men det händer hela tiden. Och om uppdateringarna verkligen gav mig fler möjligheter att utvecklas som författare vore jag tacksam, men för varje ny version bestämmer programmet mer och mer och jag måste koncentrera mig allt mer för att texten ska bli som jag vill. Ibland försvinner inställningarna jag glömt att jag gjort vilket gör att jag regelbundet måste göra om saker som jag redan gjort, flera gånger om dessutom. Kontentan är att programmet blivit sämre och förhindrar mig att utveckla text. Men jag kan välja från fler typsnitt, fler formatmallar och har enorma möjligheter att göra saker jag inte är intresserad av, eftersom det är SKRIVANDET och KUNSKAPSUTVECKLINGEN jag vill ägna mig åt.

Mitt arbete går inte snabbare, bara datorerna och internet. Jag börjar bli hjärtinnerligt trött på att matas med löften om FRAMTIDA möjligheter. Varför satsas det mer på ”utvecking”, än på driftsäkerhet och smidighet samt brukarnas upplevelse av att faktiskt arbeta med programmen och hårdvaran? Har vi blivit så vana vid att utnyttjas och betraktas som varor att vi slutat ställa krav och har digitaliseringen gjort oss så bekväma att vi överlåter det kritiska tänkandet åt algoritmer och experter?

Misstänksamhetens giftiga politik

Misstänksamhet och tvivel är ett gift som likt virus tenderar att sprida sig i samhället och mellan människor. Där och när ingen kan lita på någon löses medmänskligheten upp och människor vänds mot varandra, vänner blir fiender och känslan av hot växer och förgiftar klimatet i hela samhället. Alla drabbas, men de fattiga och annorlunda drabbas värre än de privilegierade. Därför går det inte att bygga ett fungerande samhälle med utgångspunkten att det finns en konspiration och dolda hot som bara de initierade ser. På samma sätt som länder som har demokrati i sitt namn inte är demokratier värnar nationalistiska politiska partier inte sitt eget land, bara den makt de kan få genom att misstänkliggöra människor med annan härkomst, annat språk och andra traditioner. Och frihetens förkämpar är på samma sätt mer intresserade av att försvara rätten att hata och misstänkliggöra andra än att värna yttrandefriheten (som kräver respekt för demokratins bräcklighet). Om det rådde tvivel innan torde det nu stå fullkomligt klart för alla att det är precis så som populism fungerar. Trump påstår att han sätter America First, men när en majoritet av väljarna i landet lägger sin röst på demokraternas kandidat använder han makten han än så länge har åt att förstöra så mycket som bara går innan han tvingas lämna Vita huset.

Trump fick inte bara makten för fyra år sedan, han banade även väg för en våg av högerpopulism i världen, och när han nu med all önskvärd tydlighet visar världen hur han ser på demokratin är det en påminnelse för alla människor som värnar kunskap, öppenhet och grundläggande mänskliga fri- och rättigheter. Under fyra års tid, och även före det, har Trump underblåst motsättningar, spridit misstänksamhet och matat anhängarna med lögner samt byggt sina valkampanjer på hatretorik och personangrepp. Han har sått tvivel om mediernas trovärdighet och nu ifrågasätter han valprocessen, själva fundamentet för demokratin. Utan att kunna presentera några hållbara bevis för rimligheten i anklagelserna. Att en sittande president använder makten som investerats i honom och ämbetet han uppbär för att undergräva förtroendet för samhället är minst sagt allvarligt.

Partier som inte respekterar komplexiteten i den demokratiska processen och som spelar på känslor och väljer de kunskaper som passar deras intressen hör inte hemma i ett demokratiskt samhälle. De pekar på utifrån kommande hot för att slippa granskas själva, de säger sig vara våra vänner när det i själva verket är de och deras politik som utgör hotet. Ända sedan 1990-talet har SD upprepat lögnen om massinvandring som är en konspirationsteori som tillsammans med andra liknande konspirationsteorier utgör högerpopulismens förenande narrativ. Bara det faktum att det finns en global sammanslutning av NATIONALISTISKA partier borde få alla människor som bryr sig ett uns om kunskap att vakna. Om de verkligen vore nationalister och satte sitt eget land i första rummet skulle de inte liera sig med antidemokratiska rörelser utomlands, och de skulle lägga mer energi på att faktiskt värna det egna landets intressen istället för att misstänkliggöra alla världens muslimer, judar och vänsterpolitiker. I ett öppet och demokratiskt land med ett fungerande juridiskt system finns plats för alla som följer lagen och värnar demokratin.

 

Att Jimmie Åkesson slingrar sig när han får frågan i Agenda om hur han ser på Trumps agerande efter valförlusten är en tydlig indikation på vilken typ av politiker han är. Än så länge balanserar han på anständighetens gräns, för han vet att om han uttrycker sin ärliga mening får han partiets "vanliga" väljare mot sig, och tar han tydligt avstånd från Trump finns en risk att partiets hard-core-fans vänder SD ryggen. Tvekan är en signal till kärnväljarna som förstår att det inte går att tala klarspråk innan man fått (eller, som partiföreträdare sagt vid olika tillfällen, tagit) makten. Alla vi som ser igenom populisternas retorik har ett ansvar att påpeka detta, det är enda sättet att försvara kunskapen, demokratin och öppenheten! Lått oss hoppas att det juridiska systemet i USA kan stå emot trycket och att landet kan enas igen, inte bara för amerikanernas skull utan för mänsklighetens och livet på jordens skull. Faran är dock inte över än på länge eftersom misstänksamhetens gift likt coronaviruset finns där ute och när som helst kan sprida död och förintelse.

 

Islamismen utgör det stora hotet säger SD. Och högerprofilerna Hanif Bali och Jan Sjunnesson kommenterar inte Trumps förlust utan använder sina plattformar på sociala medier för att sprida misstänkliggörande nyheter om muslimer istället. De bryr sig alltså mer om att sprida misstro och underblåsa känslan av hot än att värna öppenheten och demokratin som just nu utsätts för ett av de värsta angreppen sedan 1930-talet. Demokratin kan inte försvara sig själv, den måste alla som tror på den värna i ord och handling varje dag, inte bara i tider som dessa. Och den som väljer att INTE göra det visar i akt och mening tydligt var de står och vilka värde de försvarar.

Nu när det äntligen verkar finnas ett lovande vaccin mot covid-19 måste alla krafter riktas mot nationalismen, rasismen och totalitarismen. Som tur är finns det redan gott om vaccin mot populism, men det måste accepteras och spridas i samhället för att få verkan i befolkningens breda lager. Skolan som sålts ut till internationella ekonomiska intressen behöver återupprättas och KUNSKAPEN behöver placeras i centrum för utbildningssystemet som helhet. Det är enda sättet att värja sig mot konspirationsteorier. Och medierna måste ta sitt ansvar och inte passivt återge konspirationerna och de lögnaktiga påståendena. Mediernas roll i demokratin är att GRANSKA makten kritiskt, inte att fungera som megafon för alla som har en åsikt. Agenda som borde vara ett kritiskt analyserande nyhetsmagasin har utvecklats till en förment neutral arena där politikerna själva får analysera varandra?!

Jag är djupt oroad över det som händer eftersom jag vet hur bräcklig demokratin är och hur mäktig kraft dumheten och ointresset är. Det gör ont i magen när jag tittar på intervjuer med Trumanhängare som köpt hans lögner och som agerar som nyttiga idioter för konspirationsteoretikerna som vill skapa kaos och undergräva demokratin eftersom de tjänar pengar på kaoset som uppstår när känslan av paranoia växer. Alla vinner på att välja att lita på varandra, det visar den forskning som finns på området. Problemet är att den som valt misstänksamhetens väg inte lyssnar på forskningen. Trump "varnade" till med folket för Biden som lovade att lyssna på forskarna. Där och när kunskapen inte betyder något vinner dumheten, som leder till otrygghet och misstänksamhet, det är vår tids största dilemma.