Coronalärdomar 1

Vi lever just nu alla i ett slags undantagstillstånd, ett mellanrum. Jag vill se pandemin och det som pågår i Vita huset i USA (där den sittande presidenten använder sin makt för att undergräva demokratin och förtroendet för kunskapen), som påminnelser om hur bräckligt det samhälle vi byggt och den värld vi skapat är. Väldigt mycket av det vi kommit att vänja oss vid och ta för givet, trots att det funnits gott om tecken på en lång rad olika problem med vårt sätt att leva, visar sig nu vara ohållbart. Vi kan så klart låtsas som att tillståndet vi lever i är en mardröm, ett undantag. Och vi kan bida vår tid och längta efter att få återgå till det som var. I våras var jag orolig för att det skulle bli så men nu växer förhoppningen om att allt fler kommer att inse att det inte finns något normaltillstånd att återvända till, sen när det kommer ett vaccin eller virustet muterar och (förhoppningsvis) blir mildare. Mänskligheten har just nu en möjlighet att byta perspektiv och inriktning. Jag hoppas innerligt att vi tar vara på chansen.

Det faktum att vi inte klarar av att hantera en pandemi är i sig en väckarklocka. Och jag tänker då inte på alla som dött och som kommer att dö, det är ett annat problem som det trots allt finns verktyg för, även om det tar tid att få fram vaccin. Problemen jag tänker på är bristerna i vården, sjukförsäkringssystemen, arbetslöshetsförsäkringarna och ekonomin som bygger på ständigt ökande konsumtion, egalt av vad. Jag tänker vidare på arbetsmarknaden och kanske särskilt på vården där personalen, på vars axlar samhället i dessa dagar bokstavligen vilar, behandlas som förbrukningsvaror. Lönen är låg, arbetspassen långa, och under pandemin är övertid och indragen semester är legio. Vårdpersonalen behandlas skrämmande likt statarna, med den skillnaden att ingen kallade statarna för hjältar eller applåderade insatserna. Istället för att ge sjuksköterskorna en lön som motsvarar arbetets samhällsvärde och en dräglig arbetssituation behandlas personalen i vården, liksom på så många andra arbetsplatser som förbrukningsvaror. Centerns krav för att stödja regeringen, som går ut på att försämra ytterligare för arbetstagare, sägs vara en modernisering, vilket visar hur verklighetsfrämmande politiken blivit.

Minkarna som nu avlivas i Danmark är en påminnelse om hur vi ser på och behandlar djur. Päls- och köttfabriker liksom masslakterianläggningar tänker de flesta inte på dagligen. Priset på köttet som ska grillas är en mycket viktigare fråga. Det är dock ett faktum att det är i sådana (vidriga) miljöer som virus överförs mellan djur och människor. Det är även där som den långt allvarligare, men inte lika akuta faran med antibiotikaresistens uppstår och sprids över världen. Ändrar vi inte på vårt beteende och våra konsumtionsvanor är det bara en tidsfråga innan nästa pandemi är här, och den kan mycket väl vara dödligare än covid-19. Under tiden skövlas regnskogen, haven fiskas ut och isen på Grönland smälter allt snabbare. Vårt sätt att leva leder till en massutrotning av djur och växter som saknar motstycke i mänsklighetens historia. Samtidigt som vi är fixerade vid munskydd och restriktioner och väntar på oppositionens nästa indignerade utspel om invandringen eller kriminaliteten förändras livsbetingelserna på jorden i en takt som saknar motstycke bara under min livstid. Och det faktum att börsen trots allt går bra säger liksom allt. Det är själva sinnebilden av förnekelse.

Tillståndet vi lever i under pandemin är inte ett undantag utan det nya normala. Nu är med andra ord ett tillfälle så gott som något att tänka om och bygga ett mer hållbara samhällen, från grunden och med utgångspunkt i vanliga människors (och givetvis även djurens och naturens) behov. Att återgå till det som var vore huvudlöst, och hur bra var/är det egentligen? Vi som har arbete balanserar hela tiden på gränsen till sjukskrivning när det ekonomiska flödet trimmas till max genom ständiga nedskärningar och krav på effektivisering, vilket tvingar alla att jobba mer på kortare tid. Givetvis utan att det går ut över kvaliteten, vilket är en omöjlighet. Håller vi trots allt fast vid den och andra orimliga övertygelser banar det väg för den kunskapsresistens och förnekelse av fakta som normaliserats under Trumps fyra år vid makten och här hemma när SD behandlas som ett parti bland andra, trots att populisterna utmanar vetenskapen och talar mer till känslorna än till kunskap och beprövad erfarenhet. Skattesänkarpolitiken driven till sin spets är livsfientlig, och ser vi det inte nu finns en risk att vi aldrig ser det.

Demokratin behöver kunskapen lika mycket som kunskapen behöver demokratin; de är varandras förutsättningar. Nationalismen, populismen och främlingsfientligheten är olika uttryck av samma kunskapsförnekelse. Ska vi ha någon som helst chans att hantera, inte bara denna och kommande pandemier, utan livet på jorden, måste demokratin stärkas och det kan den bara göra om kunskapen respekteras, vilket förutsätter att det finns tid att tänka tankar till slut och mötas för samtal och kritisk analys. Mediernas ansvar måste uppmärksammas och tas på allvar. Upphör journalisterna inte att jaga klick och istället börjar granska såväl Facebook, Twitter och Google som politiker och lobbyister som försöker påverka besluten som behöver tas, lämnas walk over till multinationella företag och deras ägare som bara bryr sig om storleken på vinsten under nästa kvartal. En skola och en högre utbildning som sätter kunskapen och lärandet i centrum är en förutsättning för den nyordning som är nödvändig. Så, förklara för mig varför sex eller fyra timmars arbete är en dålig idé. Eller medborgarlön?