Effektivisering och utveckling

Ett steg i taget förändras förutsättningarna för att bedriva forskning och undervisning på högskolan. Sakta men säkert flyttas förskjuts makten över verksamhetens innehåll och utformning från kollegiet till linjeorganisationen, vilket gör att kontrollen över kunskapsutvecklingen hamnar hos ledningen istället för hos forskarna och lärarna. Om kunskap vore en vara bland andra, om det gick att målstyra och kvalitetssäkra utfallet av undervisning, vore allt i sin ordning -- men det är inte så kunskap fungerar!

När lärarna och forskarna allt mer betraktas som helt vanliga anställda som bara säljer sin tid till en arbetsgivare som tar åt sig äran av resultatet om det blir bra och som skyller på personalen om det blir dåligt, påverkas kunskapskvaliteten negativt. Och när lektorer tvingas, inte bara lyssna på utan även okritiskt följa managementkonsulternas instruktioner, förvandlas undervisning till en tjänst. Och allt mer fokus riktas oundvikligen mot produktionen av mät- och jämförbara nyckeltal.

Studier på högskolan bedriver studenter på egen hand, TILLSAMMANS med kunniga och erfarna lärare som ofta bedriver forskning parallellt med arbetet som lärare. Det är så KUNSKAP utvecklas och det finns inga genvägar. Eftersom själva syftet med universitetet är att garantera samhällets långsiktiga behov av kunskap är nyordningen i akademin förkastlig.

Managementskonsulternas logik är en annan än akademikernas. Utan pengar går det så klart inte att bedriva forskning och undervisning, men om högskolan underordnas en ekonomisk logik offras kunskapen. Effektivisering fungerar på många olika områden, men inte överallt och särskilt inte på högskolan. Lärande går inte att skynda på eller kontrollera, därför blir effektiviseringen i praktiken en nedskärning som sakta men säkert urholkar förutsättningarna att bedriva akademisk verksamhet. Eftersom det inte finns någon bortre gräns för "effektiviseringarna" leder den här logiken till att förutsättningarna för lärande försämras och kunskapen utarmas år för år, men i en så pass långsam takt att bara de som verkligen bryr sig om den AKADEMISKA kvaliteten ser och förstår. Och när kurser ständigt ska utvecklas leder det inte till förbättringar, bara till förändringar för FÖRÄNDRINGENS skull.

Som lektor är jag utbildad för att forska och undervisa med kunskapen i fokus, men det är inte vad lektorer förväntas göra i Högskolesverige idag. Vi förväntas okritiskt och med liv och lust ägna oss åt produktion av nyckeltal, acceptans av nedskärningar och eviga förändringar. Det tär på mig, därför skriver jag denna och liknande texter.