Önskan att ställa någon till svars

Jakten på syndabockar som tar sig allt mer absurda uttryck leder inte till ökad trygghet. Ändå intensifieras sökandet när oron ökar. Här i veckan hat SVT excellerat i dumhet när först UG och sedan Sverige möter lanserade tanken att det är någons fel att Corona sprider sig och att covid-19 dödar. Viruset finns precis överallt, det sprider sig till och med bland minkar. Tron på att det skulle gå att kontrollera et virus är befängd och övertygelsen om att enskilda kan ställas til svars för vad de gjort eller inte gjort utgör ett hot mot demokratin. Regeringen, ansvariga på myndigheterna har att hantera samhällets alla hot och problem, samt den dagliga verksamheten, i realtid. Och oppositionen kan visa sin indignation i en fråga i taget, i efterhand, med facit i hand. När oppositionen ger sken av att allt hade sett annorlunda ut om de hade makten kan de, eftersom få orkar kolla upp historiska beslut och ståndpunkter, bortse från att förslagen de lagt troligen hade förvärrat läget. Hen BORDE gjort si eller så kan man bara säga i efterhand, när man vet hur det gick.

Syndabockstänkandet är ett gift minst lika allvarligt som Corona. Det är ett uttryck för desperation och en konsekvens av att politiker under en lång rad av år lovat saker som kommer med ett pris som ingen vill betala. Förr eller senare kommer verkligheten i kapp. Rasisterna skyller då på invandrarna, oppositionen skyller på regeringen och allmänheten skyller på makthavarna -- men demokratier fungerar inte på det sättet. Vi får det samhälle vi förtjänar, inte det samhälle vi önskar oss. Uppstår problem är det våra att hantera gemensamt, och att leta syndabockar är ingen LÖSNING.

Samhällsklimatet i USA har under de senaste åren förgiftats av konspirationsteoretiker som vill störta samhället in i ett kaos som de tror sig om att kunna hantera, och när allt fler lyssnar och tänker ingen rök utan eld, löses demokratin upp. Ingen kan värja sig från grundlösa anklagelser. Därför är det ett kraftfullt vapen, men det är som kemiska stridsmedel, de kan lika gärna vändas mot en själv. Många röstar på populistiska och främlingsfientliga partier för att röra om i grytan, men efterspelet till valet i USA visar att det i själva verket är ett jordgetingbo man petar i när man väljer att lägga sin röst på partier som talar mer till känslorna än till förnuftet.

Jakten på syndabockar bygger på känslan av att allt inte står rätt till, inte på förnuft eller evidens. Om det känns som att kriminaliteten breder ut sig, som om morden och skjutningarna ökar i antal, har alla som värnar demokratin ett ansvar att faktiskt undersöka saken grundligt genom att sätta sig in i forskningen på området eller åtminstone kolla tillgänglig statistik. Populisterna bryr sig inte om detta, de skyller på regeringen, på Islam eller en påhittad massinvandring. De säger att de söker eller har lösningen, men i själva verket bidrar deras handlingar till att känslan av att allt inte står rätt ökar. Det är en ond cirkel som måste brytas om demokratin ska kunna återupprättas, för i samma stund som de syndabocksjagande populisterna får makten kommer de liksom Trum att använda makten för att skydda sig mot berättigad kritik mot deras oförmåga att hantera demokratins komplexitet. Om USA klarar sig helskinnat ur krisen som landet befinner sig i, är det mer tur än skicklighet. Och om vi här i Sverige inte drar lärdom kan vår demokrati mycket väl lösas upp under kommande mandatperiod.

Är det trygghet man söker måste man bygga ett samhälle som ger trygghet, och det kostar pengar och kräver uppoffringar. Man kan inte få utan att ge. Många av problemen vi brottas med idag och bristerna i samhället som Corona brutalt avslöjar är ingen enskilds fel, utan en konsekvens av allmänhetens önsketänkande och väljarnas smak för partier som lovar vad de vill höra och ger den vad de vill ha. För att demokratin ska kunna värnas behövs politiker och väljare som gör och efterfrågar åtgärder som faktiskt leder till trygghet. Så länge utgångspunkten är att felet är någon annans och problemen kan skyllas på någon kommer otryggheten i samhället att öka. Det kan ingen mur i världen eller någon ledare eller ett politiskt parti ändra på.