Digital teknik, ett evigt löfte som aldrig infrias

Digitaliseringen av samhället drivs av människans fåfänga längtan efter det som ligger just bortom horisonten. Datorerna och de smarta telefonerna, liksom Internet, bär på löftet om det som kommer sedan. Först fick vi 3G, sedan 4G och nu väntar vi på 5G. Fast vad får vi egentligen? Mer information som gör att kunskapen drunknar och möjligheten av granska påståendens sanningshalt kritiskt försvåras, och fler möjligheter man aldrig hinner utnyttja. Datorerna blir snabbare och snabbare, men eftersom det begränsade utrymmet på hårddisken och RAM-minnet hela tiden fylls mer mer och mer innehåll och fler och fler funktioner sitter jag ändå där och väntar lika länge nu som för 20 år sedan på att dokumenten ska öppnas. Digitaliseringen gör att möjligheterna blir fler, men de frigör ingen tid för annat -- tvärtom. Datorerna pockar på uppmärksamhet och invaderar tänkandet, arbetet och vardagen. Det är med andra ord vi människor som är slavar under och anpassar oss allt mer efter maskinerna, inte maskinerna som tjänar oss. Maskinerna gör oss till och med arbetslösa och överflödiga.

Ordbehandlingsprogrammet Word som jag arbetat mer sedan sent 1900-tal har utvecklats hela tiden sedan dess. Det kommer nya uppdateringar hela tiden, som måste installeras och sedan ska datorn startas om. Och där sitter jag och väntar. Minuterna rinner iväg och inspirationen glöd falnar. Om det hände en gång om året vore det okej, men det händer hela tiden. Och om uppdateringarna verkligen gav mig fler möjligheter att utvecklas som författare vore jag tacksam, men för varje ny version bestämmer programmet mer och mer och jag måste koncentrera mig allt mer för att texten ska bli som jag vill. Ibland försvinner inställningarna jag glömt att jag gjort vilket gör att jag regelbundet måste göra om saker som jag redan gjort, flera gånger om dessutom. Kontentan är att programmet blivit sämre och förhindrar mig att utveckla text. Men jag kan välja från fler typsnitt, fler formatmallar och har enorma möjligheter att göra saker jag inte är intresserad av, eftersom det är SKRIVANDET och KUNSKAPSUTVECKLINGEN jag vill ägna mig åt.

Mitt arbete går inte snabbare, bara datorerna och internet. Jag börjar bli hjärtinnerligt trött på att matas med löften om FRAMTIDA möjligheter. Varför satsas det mer på ”utvecking”, än på driftsäkerhet och smidighet samt brukarnas upplevelse av att faktiskt arbeta med programmen och hårdvaran? Har vi blivit så vana vid att utnyttjas och betraktas som varor att vi slutat ställa krav och har digitaliseringen gjort oss så bekväma att vi överlåter det kritiska tänkandet åt algoritmer och experter?