En rosa panter är också en panter

Min dator är fylld av fragment som jag tänker jag ska utveckla någon gång, i något sammanhang. Om det blir så är en öppen fråga och det viktiga för mig är skrivandet, utvecklingen av tankar. Just nu befinner jag mig i ett mellanrum. En bok är färdig och en annan har påbörjats, men jag väntar fortfarande på inspiration. Så jag delar en passage till en text som kanske kan bli något i framtiden och ägnar resten av söndagen åt läsning, vila och återhämtning.  

En vetenskap som utgår från och strävar efter kontroll över sanningen är en vetenskap som kräver lydnad. För om vetenskapens mål är att nå Sanningen finns inget att samtala om; med den synen på kunskap blir debatten allenarådande eftersom det bara finns ett enda rätt svar. Mot sanningsanspråk kan bara alternativa sanningsanspråk resas och den enda vägen fram i ett sådant akademiskt klimat är debatten som resulterar i ett definitivt avgörande. Tänker man så, utgår man från att världen och vetandet är beskaffat på det sättet, finns bara ett sätt att tänka och agera: Förgöra motståndaren som reser anspråk på att sitta inne med en alternativ sanning. En sådan syn på vetande leder till att man bara ser motståndare och hot vart man vänder sig. Omgivningen delas in i vänner och fiender. Antingen är du mot mig, eller med. Det finns inget alternativ. Det man säger kan inte vara lite sant. Sanningen kan per definition bara vara absolut, vilket verkligheten sällan och kulturen inte alls är. Om man tänker på och ser världen och vetandet som ett slags träd måste kunskapen kontrolleras och makten vara strikt hierarkisk.

Rosa Pantern ser ut att vara en förvrängd imitation av en riktig panter, men så måste man inte se på saken. Det är ett val man gör. En rosa panter på film är lika verklig som en svart panter i djungeln, de är bara olika. Varför skilja mellan verklig och påhittad, mellan kopia och original? Varför ordna världen på det sättet? Vem har bestämt att det är så man måste göra, varför går det inte lika bra att ordna den och bedöma företeelserna i den utifrån vad de gör? Detta är frågor som väcks av Deleuze och Guattari, som utmanar den gängse bilden av världen och vill få oss att tänka mer kritiskt kring samhället och kulturen som skapas i och genom handlingar i vardagen. Att lägga sig platt för makten är att underordna sig och det leder till utvecklandet av en lydnadsbenägen befolkning. Och en befolkning som har lätt att marschera i takt är en sårbar befolkning, för den kan lätt manipuleras. En stark ledare kan enkelt kanalisera sin vilja genom ett homogent folks breda lager, vilket på kort tid kan ge upphov till fruktansvärda konsekvenser. 

Tvingad in i ett hörn av makten som akademikern Freud representerar, i kraft av sitt ämbete och all den respekt som knutits till det, finns bara en utväg för Lille Hans: att med fantasins hjälp bli en häst. Det är hans enda utväg, hans flyktlinje. Detta förnekas honom dock av makten, som vet bättre. Freud har sin bild klar för sig, han vet bäst. Och det accepterar familjen. Lille Hans försök till motstånd tolkas som en bekräftelse på den sanning man redan på förhand satt inne med och som man bara letade efter ett empiriskt exempel på. Det sättet att arbeta för att nå kunskap är trädliknande och handlar om att pressa in världens komplexitet i den rigida modell som är given på förhand. Tänk rhizom istället. Lyssna på vad pojken faktiskt säger och en helt annan berättelse framträder. Allt som har med kultur att göra handlar om perspektiv. Försök förstå det som sägs och sker utifrån berättarens perspektiv, skapa en struktur underifrån, av det som faktiskt sägs och existerar.