Om lärare utvecklas till (eller redan är) ett arbete bland andra, där tid byts mot pengar, kan vi glömma alla drömmar om ett kunskapssamhälle och en skola som garanterar framtida generationers behov av kunskap. Tecknen på att utbildningssystemet som helhet håller på att utvecklas till en en allt effektivare betygsproducerande maskin som drivs i syfte att göra vinst (som ofta plockas ut ur verksamheten) blir allt fler och tydligare. Och lärarna liksom forskarna som oroas över utvecklingen betraktas allt tydligare som ett särintresse vars krav visserligen är lovvärda men inget man kan eller bör ta särskild hänsyn till. Den här inställningen till lärare tar sig olika uttryck, ofta uttrycks den mellan raderna. Men igår svarade Liberalernas ledare Nyamko Sabuni på en debattartikel skriven av en av många väldigt engagerade och oroade lärare. Svaret är anmärkningsvärt eftersom det så explicit uttrycker det alla lärare känner, att våra folkvalda ser lärarkårens engagemang för kunskapen som ett uttryck för okunskap om vad som är skolans uppdrag egentligen. Sabuni klappar Filippa Mannerheim, som är lärare i svenska och historia, på huvudet och undervisar henne i sina egna ämnen på ett stötande arrogant sätt.
Filippa, låt mig avslutningsvis påtala en viktig sak. System, lagar och mer pengar till skolan i all ära, men inget slår den roll som lärare och skolledare har i skolan. Alltför många barn och unga i skolor i utsatta kommuner och förorter upplever att vuxna i skolan har låga förväntningar på dem. Det påverkar barnens syn på sig själv. Jag vet av egen erfarenhet hur förödande de låga förväntningarnas förtryck kan vara. Låga förväntningar omvandlas snabbt till låga ambitioner. Och låga ambitioner till låga betyg. Er roll här kan aldrig överskattas.
Jag är tacksam för att lärare som du vågar ge dig in i debatten. Vi behöver fler lärare i skoldebatten. Jag hoppas även att du en dag väljer att själv engagera dig i vår demokrati, för det finns inget viktigare om vi gemensamt ska bygga ett bättre Sverige.
Alla som följer Mannerheim på Twitter, som är en av de mest engagerade och kunniga lärarna där, vet att hennes pedagogik bygger på motsatsen till det Sabuni anklagar henne för. Trots att hon möter motstånd från lärare och många andra kämpar hon för att kunna ställa HÖGRE krav på sina elever, just för att hon vet att de kan och har höga förväntningar på barnen. Det är rådande skolpolitik som gör att förväntningarna sänks, det är så det blir när riskkapitalisternas vinster värderas högre än kunskapen. Trots att Mannerheim är tydlig med att det är möjligheten för privata aktörer att göra vinst i skolan väljer Sabuni bedrägligt nog att anklaga henne för att vara mot valfrihet.
Liberalerna säger sig vara ett parti som värnar skolan, men det förakt som Sabuni, och även hennes föregångare på partiledarposten, visar för engagerade och oroliga lärare som uttrycker förtvivlan över hur skolan utvecklats och kunskapen förflackas i samhället, är stötande. Ingen riktig lärare vill sänka förväntningarna på eleverna, det vi lärare kämpar för är en skola där alla förväntas sig att eleverna kommer dit för att lära och utveckla KUNSKAP. Så länge politikerna prioriterar privata företags möjlighet att göra vinst i skolan och så länge hög genomströmning anses vara ett mått på kvalitet i högskolan kommer alla lärare som möter eleverna och studenterna med höga förväntningar att betraktas som problematiska, på just det sätt som Sabuni ger uttryck för.
Lärare gör oändligt mycket mer än säljer sin tid och uppfyller krav. Kunskap växer mellan intresserade medmänniskor och kräver engagemang, både från elever/studenter, lärare, politiker och allmänheten. Problemen i skolan, med sjuknade kunskaper, betygsinflation och höga sjuktal och på senare tid även allt fler lärare som väljer att sluta eftersom deras engagemang inte uppskattas, är inte ett skolproblem, utan ett allvarligt samhällsproblem. Om inte politikerna tar frågan på allvar och verkligen lyssnar på LÄRARNA som ägnar sina liv åt lärande och som brinner av engagemang för kunskapen, om inte lärares oro tas på allvar utan viftas bort som ett särintresse, kommer vårt land att utvecklas till ett intellektuellt u-land.
Ytterst handlar lärarnas engagemang om att värna demokratin eftersom kunskap och demokrati är varandras förutsättningar, vilket gör Sabunis avslutningsord ännu mer cyniska och fullkomligt förkastliga. Lärare behöver inga ledare som pekar med hela handen, ger order och kontrollerar att de gör vad de får lön för. Lärare blir man för kunskapens och lärandets skull och det enda som behövs är förståelse för det, från politikernas, allmänhetens och skolledningarnas håll. Problemen i skolan är alltså inte lärarnas låga förväntningar som Sabuni hävdar, utan politikernas verklighetsfrämmande syn på vad som är skolans roll i samhället och den kunskapsvidriga syn på verksamheten som spridit sig och fått fäste i samhället. Ska vi tillsammans kunna värna demokratin och bjuda motstånd mot populismen som banar väg för totalitarism behöver vi lärarna, idag mer än någonsin. Men får lärarna inte förutsättningar att lära och utveckla kunskap på lärandets och kunskapens egna premisser går det inte.
Föraktet för lärarna och deras engagemang är ett allvarligt problem och det är roten till många andra problem som politikerna brottas med, så det Sabuni gör och ger uttryck för i sitt svar till Mannerheim är minst sagt anmärkningsvärt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar