Det verkar finnas en överrepresentation av människor som politiskt lutar åt vänster bland akademiker, journalister och kulturarbetare. Detta upprör många högerdebattörer som talar om ett slags komplott. Man menar att vänstern har infiltrerat den akademiska världen, journalistiken samt kulturen och använder dessa plattformar för att sprida vänsterpropaganda. De som för fram dessa åsikter är väldigt säkra på sin sak och verkar inte ens ha övervägt tanken att en högst rimlig förklaring till sakernas tillstånd är att den som är högutbildad, intresserad av omvärlden och jämställdhet samt känner solidaritet med sina medmänniskor utgår från sina kunskaper och intressen när de väljer vilket parti de ska rösta på. Det är dessutom mindre troligt att den som ser skattesänkningar och hårdare straff som lösningen på allt och som utgår från att alla problem i samhället kan skyllas på invandringen söker sig till sammanhang där just den typen av enkla och kategoriska lösningar granskas kritiskt. Det är i alla fall en rimligare förklaring än att det finns en konspiration i samhället. Och det faktum att högerdebattörerna trots det väljer att hålla fast vid sin illa underbyggda teori säger en hel del om deras syn på kunskap.
Man får naturligtvis tycka vad man vill, det är själva grunden för demokratin och det öppna samhället. Men värnar man kunskapen och vill leva i ett anständigt samhälle måste man vara konsekvent i sin hållning. Så när samma högljudda högerdebattörer som talar om vänsterns infiltrering och kräver att man ska kvotera in högermänniskor i kultursektorn, Public Service och akademin går i taket om någon pekar på mansdominansen i företagens styrelser reagerar jag. Antingen är man mot kvotering och för frihet, eller också inte. Det går inte att bygga ett hållbart samhälle på känslor och dubbelmoral. Och det är ingen rättighet att det part man röstar på också lockar till sig framstående och uppskattade artister. När en ny president installeras i USA är skillnaden mellan republikaner och demokrater ofta slående. Både Clinton och Obamas installationsfester kryllade av kända artister som uppträdde. Den enda artisten som mig verkligen uppträtt i Vita huset är Kid Rock, och Trumps "fester" verkar mest handla om att han ska få möjlighet att sola sig i glansen av anhängarnas beundran och ta kvinnor i skrevet. Det säger något, men var och en får dra sina slutsatser.
Martin Hultman på Chalmers har forskat om klimatförnekelse och finner en tydlig överrepresentation av människor som står till höger i politiken bland dem som förnekar kunskap och ifrågasätter vetenskapen, medierna och kulturen. Den avgörande frågan är här liksom i fallet med vänsterns överrepresentation i kultursektorn vad som är hönan och vad som är ägget. Blir man klimatförnekare för att man höger eller blir man höger för att man är klimatförnekare? Det tål att fundera på och alla som bryr sig om hur andra ser på en borde verkligen göra det. Hultman skriver följande i DN.
Många högernationalistiska partier i Europa har numera klimatförnekelse som en av sina bärande värderingar, inte alltid så synlig men liksom rasismen finns den som en underliggande bärande kraft. Vi ser spår i Danmark och Norge, hos brittiska UKIP och franska Front National. Hos ledande Sverigedemokrater syns deras misstänksamhet mot SMHI, diskreditering av Parisavtalet, avfärdande av klimatlagar och utnämningen av klimatförnekaren Václav Klaus till frihetshjälte. Längre i ner i partihierarkin och bland många sympatisörer i diverse sociala medier och webb-tv-sändningar är det ännu tydligare. Där skapas i dag en känslostark populistisk berättelse om hur en new world order bestående av de liberal-demokratiska företrädarna inom politiken, massmedierna, universiteten, företagsledarna och FN använder sig av klimatkrisen som täckmantel för att införa en socialistisk planekonomi. När riksdagsledamoten Lars Beckman från Moderaterna skriver att medierna i rapporteringen av sommarens värmebölja ”har släppt alla hämningar för att hjälpa den sittande regeringen” uttrycker han precis den logik som skapats inom den högernationella webb-tv-plattformen SwebbTV, där flera personer knutna till Stockholmsinitiativet i intervjuer under våren och sommaren spridit klimatförnekelse.
Det finns de facto en överrepresentation av vänstermänniskor i kultursektorn och den akademiska världen, och på samma sätt finns det en överrepresentation av högermänniskor i grupper där kunskap, kultur och granskning av makten kritiseras. Den senare snedfördelningen talas det inte särskilt om, särkilt inte i högerkretsar, trots att kunskapsresistens är ett mycket större samhällsproblem än att vissa partier är överrepresenterade i vissa samhällssektorer. Där kunskapen förnekas är demokratin och friheten alltid hotad, vilket gör att jag än en gång ställer mig frågan om vad som beror på vad. Söker sig människor som är vänster till kultursektorn, akademin och den kritiskt granskade journalistiken för att de är intellektuella, kunskapsintresserade demokrativänner, eller blir man vänster för att ens intresse för kunskap, demokrati samt hållbarhet och jämställdhet gör att man väljer partier som värnar dessa frågor och kvaliteter?
Ingen människa som är klok och kunskapsintresserad kan hur som helst rösta på partier som glider på sanningen eller förnekar kunskapen. Det borde gälla lika för såväl högern som vänstern, men så är tyvärr inte fallet. Och om högern inte bryr sig eller förnekar detta är det högern som har problem och får fina sig i att bli ifrågasatt. I ett modernt, öppet och demokratiskt samhälle är det kunskapen som gäller, inte känslan. Förstår man inte det är man antingen dum i huvudet eller helt ointresserad av något annat än sig själv och sina egna känslomässiga behov. Och om det inte går att förena högerpolitik med vetenskap, anständighet och medmänsklighet, varför i hela världen skulle någon som värnar dessa saker rösta på ett sådant parti?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar