Man utbildar sig inte till lärare på högskolan. Undervisande ingår som en central del i tjänsten, men jobbet handlar inte om undervisning utan om kunskapsutveckling. Det är roligt att undervisa, men det är inte för mitt eget höga nöjes skull jag gör det. Jag ser arbetet som lektor som en helhet bestående av dels forskning, dels undervisning. Ska man kunna bli och fortsätta vara en bra lärare på högskolan måste forska och för att utvecklas som forskare måste man undervisa. Det ena är inte finare eller bättre än det andra eftersom båda delarna förutsätter varandra. Om forskare inte undervisar och sprider resultaten av forskningen till allmänheten finns en risk att forskningen blir en intern angelägenhet, och om lärare på högskola inte forskar blir högskolan en förlängning av gymnasiet.
På samma sätt måste studierna på högskolan handla lika mycket om läsning av litteratur som om skrivande. Utan substantiella inslag av vetenskapsteori i utbildningen och egen kunskapsutveckling är man inte student och bedriver man inte studier. Högskolan är inte en plats för överföring av fakta utan ett sammanhang där man möts för att lära och utveckla kunskap om olika aspekter av livet och tillvaron.
Både forskningen och undervisningen förändras snabbt i takt med att New Public Management normaliseras och blir en självklar och integrerad del av högskolan, och det påverkar både lärarna och studenterna. Standardiseringen, effektiviseringen och målstyrningen leder till att kreativiteten hämmas och friheten samt ansvaret, som är viktiga förutsättningar för all verklig kunskapsutveckling, allt mer betraktas som ett problem inom verksamheten. När målen ska nås och kostnaderna sänkas blir kunskapen det första som offras. Mätbara resultat går att producera och konkurrera om, men kunskap är en dynamisk helhet som måste respekteras av alla för att högskolan ska kunna vara en plats där lärande och utveckling står i centrum. Och om inte grundskolan och gymnasiet förbereder blivande studenter för detta blir högskolan ett förlängt gymnasium.
Högskolan handlar om lärande, och om inte alla -- lärare, studenter, ledning och administrationen -- möts i kunskapen och gemensamt strävar efter att förbättra den förflackas kvaliteten i vetandet. Och när okunskapen sprider sig kommer känslorna att spela en allt större roll i samhället, vilket gör att kunskapens värde minskar. Titta på Trump. Han har varit president i fyra år trots att han föraktar kunskap och hånar alla kritiskt granskande medier. Och SD här hemma lockar en femtedel av väljarna och får allt fler andra partier att se dem som möjliga samarbetspartners trots att deras politik talar mer till känslorna än förnuftet. Det går så länge det går, men en politik och ett samhällsbygge som bygger på känslor är ett sluttande plan. Demokrati och kunskap är inte någon garanti för lycka och välstånd, men det är enda sättet att bygga ett hållbart samhälle. Därför är det helt avgörande att högskolan är en plats där kunskapen och lärandet står i centrum.
Det är plågsamt att se hur en flerhundraårig institution på kort tid förändrats i grunden, från att ha varit en plats för bildning till att bli en maskin som producerar nyckeltal. Förändringen av skolan har gått ännu snabbare, från att vara en angelägenhet för alla till att bli en marknad där man konkurrerar om betyg. Kunskapen offras på ekonomins och valfrihetens altare, vilket gör det allt svårare att bedriva undervisning och forskning med kunskap som mål.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar