Hur leder man en organisation mot ökad mångfald?

Tänkte följande analys kanske kunde vara av intresse för någon. Den ingår i en artikel jag skrev för ett antal år sedan, på temat mångfald i arbetslivet. Frågan är i högsta grad aktuell fortfarande, speciellt eftersom det fortfarande inte har hänt speciellt mycket på området, och även eftersom Ledarna fortfarande anser sig vara bäst lämpade att arbeta med mångfaldsproblematiken.

Texten är en (kultur)analys av annonsen: ”Chefens tips för mångfald” från organisationen Ledarna, som är en Svensk organisation för människor i ledande positioner (den publicerades under hösten 2004, i Dagens Industri). Den innehöll följande text,

Det finns många bra argument för en företagskultur av mångfald. Du som chef vill uppnå bästa möjliga resultat i verksamheten. Du vill ge dina medarbetare de bästa möjligheterna att utvecklas. Du vet också att gamla och unga, kvinnor och män med olika etnisk bakgrund och med olika erfarenheter tillför verksamheten mer kompetens. Men var börjar du? Här får du några idéer på vägen mot mångfald.

Organisationen riktar sig uttalat till den som i sammanhanget anses vara bäst lämpad att organisera mångfalden: Chefen. I annonsen representeras chefen med en bild på Björn Bergman som är ordförande för organisationen Ledarna. Bergman är en lätt grånad medelålders vit man som genom slipsen och den diskreta kavajen kan sägas signalera en tillhörighet i medelklassen. Bergman uppfyller därmed, för att tala med Connell (1999:103), den hegemoniska maskulinitet som knutit till sig en ansenlig mängd samhällelig makt och ideologiskt inflytande.

Denna annons är inte den enda där budskapet förmedlas, att det är män som är bäst lämpade att organisera mångfalden inom näringslivet. Ledarna är i sig en organisation som består av 86 till 87 procent män. (Enligt uppgift från organisationens huvudkontor). Och Björn Bergman kan därmed genom sin position, sitt uppdrag och det sätt han presenteras på sägas underbygga konstruktionen av en normerande bild av ledarskap som något förknippat med vithet, manlighet och medel- överklass.

Tipsen för mångfald i annonsen presenteras under tre rubriker: ”1. Rekrytera mångfald. 2. Skapa en kultur för mångfald. 3. Led och utveckla mångfald”.

Chefen som organisationen Ledarna vänder sig till uppmanas att i sitt arbete för mångfald inte ha några förutfattade meningar om sina nya medarbetare: ”Det utesluter människor som har rätt kunskaper fast på annan väg än den traditionella eller som har utbildningar från ett annat land”. Vad som eftersträvas är således rätt kunskaper. Man visar därigenom på medvetenhet om att dessa finns även bland människor som till det yttre skiljer sig från vad man kanske varit van vid.

Den som inom näringslivet ska arbeta för mångfald bör vidare: ”Skicka alla platsannonser på remiss till en grupp av medarbetare som består av flera olika åldrar, kön, etniska bakgrunder och olika kompetenser”. Detta för att inte snäva in rekryteringsbasen, vilket torde innebära att man vill ge så många som möjligt chansen att prova.

Chefen uppmanas även att visa civilkurage. Och ”När du tydligt visar att du inte accepterar olika behandling av medarbetare på grund av deras kön, etniska bakgrund, ålder eller familjesituation uppstår ett gott samarbete mellan medarbetarna. En tolerant miljö skapas bäst av företagets chefer”. Jag tolkar detta som ytterligare ett exempel på försöken att naturalisera behovet av management, experter och ledare.

Nästa tips lyder: ”Utnyttja möjligheten som utvecklingssamtalen innebär att lära känna dina medarbetares bakgrund, värderingar, kultur och personliga fördelar. Du kommer att lära dig mycket nytt och bli en ännu bättre chef. Du kan sedan föregå med gott exempel genom att skapa en företagskultur där ni utnyttjar alla medarbetares kompetens i arbetet”. Olikheten som eftersträvas inom företaget och som ska berika kulturen måste alltså kultiveras och omformas av chefen för att rätt gagna företaget och den diversifierade kompetensen ska också i första hand utnyttjas av företaget. Det framhålls också att genom att ta till sig mångfalden hos de anställda kan chefen bli en bättre chef.

Nästföljande tips formuleras så här: ”Led med tydliga värderingar, konkreta mål och personliga utvecklingsplaner. Detta ger alla medarbetare de bästa möjligheterna att bidra till företagets utveckling, synliggöra vad de gjort bra, vinna acceptans för sin kompetens och själva utvecklas på det sätt som passar bäst”. Bäst för vem? Det framgår inte.

Det sista tipset lyder: ”Led med fokus på kunderna som individer. När du är nyfiken på mångfalden bland dessa individer, kan du se till att ni speglar den mångfalden internt. Du som chef har en uppgift att förklara att de bästa idéerna för konkurrenskraft finns hos företag och verksamheter som välkomnar olika synsätt och fokuserar på kundernas nytta. Detta är en överlevnadsfråga på både den svenska och den utländska marknaden”. Jag ställer mig här frågan, hur pass olika synsätt kan man i realiteten ha om man vill rymmas inom den av chefen eftersträvade mångfalden?

Min tolkning av annonsens innehåll handlar om att ett sådant tal om handhavandet av mångfald kan få som konsekvens att det riktar uppmärksamheten bort från det faktum att företagens ledarskikt består av en liten och mycket homogen grupp vita medelålders mäns, vilka har monopol på och kämpar för att även fortsättningsvis inneha makten över näringslivet. De goda exempel som det talades om på andra ställen i bilagan [som annonsen är hämtad från, och som har Mångfald som tema] visar sig i realiteten svåra att finna. I endast två annonser låter man (svenska) kvinnliga ledare komma till tals. Dessa är Ann-Charlotte Dahlström ”ny personaldirektör i Vattenfallkoncernen” och Gunnel Linnertz ”VD i TTR” (Trygghetsrådet). Vad man med hjälp av de i bilagan förekommande exemplen visar blir därför hur stark tron på ”management” är inom näringslivet, och att denna syssla bäst utförs av (medelålders, vita) män.

Man kan fråga varför följande citat – ”Enkönade arbetsplatser där alla är lika gamla är oerhört sårbara, precis som en monokultur av tallplantor i skogen. Mångfald handlar också om ålder och kön”, från Arena för Tillväxt (”en projektorganisation med uppgift att stimulera lokal och regional tillväxt”) – inte anses vara giltigt inom styrelserummets väggar som ju också är en arbetsplats?

Frågorna är fortfarande många, men svaren besvärande få!

Pengar, makt och konsekvenser

Läser om den kinesiske miljardären som vill köpa mark på Island, eller en "del av Island" som det står i DN. Det sätter igång fantasin, och får mig att tänka vidare på det jag skrev igår, om vetenskaplig kunskap som ett resultat av samproduktion. Pengar, eller kanske snarare välstånd, är ett fenomen som kan förstås på liknande sätt. Ekonomi är också ett slags relation.

Vill påpeka att detta inlägg inte handlar om politik, inte partipolitik i alla fall. Vad jag menar, med stöd i kulturvetenskaplig kunskap och vetenskapliga rön, är att ekonomi är något som växer fram relationellt. Ekonomi, som jag ser på saken, är inte en ändlig resurs. Det finns inte en bestämd mängd pengar i världen som sedan fördelas. Den enes lycka är med andra ord inte automatiskt någon annans olycka. Ekonomi handlar om förväntningar, om tillit och om relationer mellan aktörer. Ekonomi uppvisar mycket stora likheter med kultur.

Pengar ger makt, och påverkar innehavaren. Den som har pengar kommer automatiskt att få lättare än den som inte har pengar att realisera sina drömmar. Därför finner jag det oerhört intressant att se vad rika människor väljer att göra med sina rikedomar, hur de använder sina pengar. Det säger något om vilka drömmar man har och vilken värld man vill leva i.

Det är ofta ingen vacker syn. Gadaffi och Sadam samt Ceauşescu, och andra diktatorer, byggde monument över sig själva och vältrade sig i lyx. Rikedom leder inte sällan till egoism. Ekonomiskt oberoende tar fram de sämsta egenskaperna hos många av dem som lyckas uppnå det mål som de flesta strävar efter, att bli rik. Finns hur många exempel som helst på att lycka och rikedom sällan går hand i hand. Visst gråter de flesta i en limousine än på en parkbänk, men det är ändå en klen tröst. Undantagen till detta, som så klart också finns, är ingen ursäkt, de bekräftar bara regeln.

Vad jag vill visa och samtala om här är relationer, och konsekvenser av sådana. Det leder mig till slutsatsen att drömmen om och strävan efter rikedom är bättre, vackrare och leder till större lycka för fler, än uppfyllandet av den samma. Dessutom har det visat sig att samhällen med stora klyftor mellan rika och fattiga är samhällen med störst problem (Här finns en bra sida där fakta om detta har samlats). Generell lycka och välstånd i ett samhälle verkar hänga samman med små klyftor mellan de rikaste och de fattigaste.

Slutsatsen jag drar av ovanstående resonemang blir att det är bättre för alla, även för den som lyckats bli rik, att samhället på något sätt återtar en del av pengarna. Dock inte så pass mycket att incitamentet att sträva efter rikedom försvinner. Strävan efter ekonomiskt oberoende är bra och samhällsbärande, men inte uppfyllandet av drömmen. Och ju fler som har häng på drömmen desto bättre för alla. På samma sätt som kunskap växer relationellt, växer rikedom i interaktionen mellan människor. Och ju fler som är med i "matchen" desto större blir välståndet för alla. Ju fler som tar ansvar och känner sig delaktiga i processen, desto mindre problem.

Samhällets långsiktiga överlevnad är vad som ligger i potten. Den kan bara säkras om så många som möjligt bjuds in i de samtal som bygger samhället. Man kan tänka sig olika sätt att få igång kunskapsprocesser och utjämna de ekonomiska klyftorna. Jag vill dock inte ge mig in i debatten om vilka sätt som är de bästa, men fakta i målet visar att det är den enda vägen som leder till samhälleligt välstånd. På samma sätt som min kunskap växer genom att utmanas och kritiskt granskas av andra, växer mitt välstånd genom att jag tvingas dela med mig. Ju fler som är delaktiga i kunskapsprocesser och ekonomiska reaktioner, desto bättre för alla.

Visst finns det mål och mening med vår färd, men i all fall målen mår bäst av att förbli ouppnådda!

Forskning visar ... vad då?

Vi hör det allt oftare. Att forskning visar. Och med det anses frågan vara avgjord, oavsett vilket ämne det handlar om. Medierna älskar att rapportera om framsteg från forskningens frontlinje. Sällan finns det tid och möjlighet till eftertanke, reflektion och kritisk granskning av innehållet i rapporterna. De ingår i bruset av nyheter, som ett slags bordunton till övriga inslag.

Det är väl bra kan man tycka, att forskningsrön sprids till allmänheten. Och, visst. Det är väl oproblematiskt, eller i alla fall inget jag har några egentliga invändningar mot, i sak. Själva rapporteringen är i grund och botten positiv. Men mottagandet av nyheterna är alldeles för okritiskt. Det finns ett djupt problematiskt och utbrett antagande i samhället om att det som uttalas i namn av vetenskap, det varken kan eller bör man ifrågasätta. Det är problematiskt.

Vetenskap må vara en verksamhet som utförs av högt utbildade människor. En elit i samhället, de bästa! Kanske är det så. Det borde helt klart vara så. Ändå är det inget man kan ta för givet. Det är farligt att ta något sådant för givet. Kanske inte för enskilda individer, men om det är så allmänheten ser på utövare av vetenskap, om det är med sådana glasögon som resultatet tas emot, då är vi illa ute som samhälle betraktat.

Jag sysslar som bekant med vetenskap. Och jag har gjort karriär inom vetenskapen. Jag sprider själv vetenskapliga resultat, uttalar mig i namn av vetenskapsman. Jag erkänner villigt att jag smickras av att bli lyssnad på. Få saker i livet ger så pass stor tillfredsställelse som att få tala inför en välfylld sal med åhörare. Ökad uppmärksamhet för den verksamhet jag har vigt mitt liv åt borde jag kanske jubla åt. Men jag gör inte det. Jag ser istället en rad problem med fenomenet.

Vad är det man får sig till livs i och genom nyheterna, när medierna rapporterar om senaste nytt från forskningsfonten? Jo det är oftast en innantilläsning av artiklar i referee-granskade vetenskapliga tidskrifter. Okritiskt återger nyhetsankaret innehållet i artiklar som nyligen publicerats i ansedda tidskrifter som Science, Nature eller någon annan av de mest kända tidskrifterna där potentiella nobelpristagare publicerar sina senaste rön. Det borde väl borga för kvalitet?

Det borgar för den bästa kvalitet som går att uppbåda. Råder ingen som helst tvekan om något annat. Även om det ibland visar sig bli fel, eller att resultaten inte har den evidens som de borde, så finns det inget bättre sätt att rapportera vetenskapliga nyheter idag. Det är så jag ser på saken. Man kan tänka sig en rad olika och alternativa sätt att återföra resultaten av det vetenskapliga arbetet till allmänheten. Och det finns problem med nuvarande sätt. Men det är fortfarande det bästa sättet, just nu.

Problemet är allmänhetens blinda tillit till allt som sägs i vetenskapens namn. Oförmågan, eller i värsta fall ointresset av att kritiskt granska det som sägs på nyheterna, leder till ett passivt accepterande av ibland problematiska resultat. Genom att allmänheten får sig till livs de vetenskapliga rönen i förmedlad form och inte genom att man själv söker svar på specifika frågor från primärkällorna är det dels bara vissa nyheter som uppmärksammas och når ut, dels finns alltid risken att det som förmedlas bygger på missförstånd eller olyckliga tolkningar av rönen. Och detta är bara några av problemen.

Allvarligare är de uteblivna samtalen om vilken kunskap samhället saknar. All vetenskaplig kunskap är inte bra kunskap, den är i bästa fall felfri. God kunskap, användbar kunskap och kunskap som leder till bra och långsiktigt hållbara resultat finns det inga garantier för. Enda sättet att nå dit, eller det sätt jag förordar, är en förutsättningslös dialog kring vad vi skall ha vetenskapen till. Vad vill vi veta? Vad är möjligt att veta? Det är frågor som borde diskuteras mycket mer i samhället. Det är otroligt viktiga frågor. Frågor som inte kan överlåtas till utövarna av vetenskap.

Men för att sådana samtal skall kunna föras krävs en intresserad och kunnig allmänhet, med en väl utvecklad förmåga till självständigt, kritiskt tänkande. Det krävs dialog kring innehållet i vetenskapen. Vilka mål är värda att sträva efter? Vilka frågor är viktiga att undersöka? Det är frågor som inte kan överlåtas till dem som utövar vetenskapen, för då riskerar verksamheten att uteslutande se till sina egna behov. Vetenskap bör vara finansierat av det allmänna, och det allmänna borde lägga sig i mer. Men på ett initierat kritiskt sätt. Genom att utmana vetenskapen tvingas dess utövare att skärpa sig. Vi får helt enkelt den vetenskap vi förtjänar.

Eftersom utövare av vetenskap är som folk är mest finns det en gräns för hur stor skillnad det kan vara mellan dem och deras förmågor, och ett genomsnitt av befolkningen. Med en högre genomsnittlig kunskapsnivå och kritiskt intresse ökar förmågan hos dem som befinner sig i toppen av begåvningspyramiden (om uttrycket tillåts). Som föreläsare är det stimulerande att tala inför en grupp intresserade åhörare som lyssnar kritiskt och ställer utmanande frågor. Hur mycket man än studerat något kan man alltid lära mer, och det gör man om man får kritiskt intresserade frågor.

Kunskapsproduktion är alltid samproduktion. Vetenskap är alltid resultatet av mångas samlade insatser. Vetenskaplig kunskap kan aldrig ägas, bara kontinuerligt utvecklas, i samspel mellan många som bryr sig.

Lyssna gärna på oss, men gör det kritiskt. Vi vill bli respekterade, men inte okritiskt dyrkade. Vi är duktiga och högutbildade, men inte ofelbara. Tillsammans bygger vi det samhälle vi är ömsesidigt beroende av. Allas kunskaper och kompetenser är viktiga i det arbetet. Alla behövs. Det är ett sätt att tänka kring arbetsintegrerat lärande. Det sätt som jag arbetar med att utveckla eftersom det är här som mina kulturvetenskapliga kunskaper och kompetenser kommer till sin rätt.

Hur låter det? Var finns resonemangets svagaste länk? Vad säger ni?

En studie om alkohol som fortfarande väntar på att genomföras

Alkohol är, i Sverige idag, en accepterad drog vilken utgör ett självklart inslag i många sociala sammanhang. Oftast och för de flesta människor förknippas troligen alkohol med positiva upplevelser. Ett glas rödvin om dagen har till och med visat sig förebygga sjukdomar (för vissa, och under speciella förutsättningar). Samtidigt finns det en baksida, ett pris att betala för detta, både för enskilda individer som för samhället. Det är till exempel allmänt bekant att en viss procent av brukarna förlorar kontrollen över sitt alkoholintag och fastnar i ett missbruk som kan leda till lidande och kostnader. Men även mer ”normalt” bruk av alkohol kan på längre sikt ge upphov till skador på kroppen och ökade sjukvårdkostnader. Både på en samhällelig och en individuell nivå kan således bruket av alkohol förknippas med ambivalens, och diskussionen om droger och droganvändning rymmer inte sällan paradoxer. Detta utgör motivet för studien, som alltså ännu inte har genomförts.

Studien kommer kanske aldrig att bli genomförd, men jag tänker fortfarande, att någon gång. Då ska det bli av. I väntan på det tänkte jag att tankarna kanske kunde spridas. Någon annan kanske känner sig hågad. Det är i så fall fritt fram. Bättre att studien genomför, än att just jag gör det. Betänk bara att texten skrevs runt 2003, och att mycket har hänt sedan dess. Fast jag tycker nog att grundtanken och projektets motiv håller än.

Efter Sveriges inträde i EU talas det från allt fler håll om att luckra upp vårt lands, fram till idag, relativt restriktiva alkoholpolitik. Systembolagets monopolstatus och den autonoma svenska alkoholpolitiken, finns det de som hävdar, både här och i Bryssel, utgör ett handelshinder som bör raseras. Ett tecken på hur den ”svenska” inställningen aktivt kan utmanas är den alkoholreklam som på senaste tiden, i strid mot gällande lagstiftning, börjat dyka upp som helsidesannonser Svensk dagspress (se t ex AFTONBLADET 2003-11-30). Alkohol har på detta och liknande sätt allt tydligare kommit att bli en vara som införlivats i det (globala) ekonomiska systemet. En viktig fråga i detta projekt blir att granska hur myndigheternas strategier för att möta utmaningarna ser ut. Hur gick det till när man övergav den ”missbrukarsolidariska” politiken, och vilka intressen prioriteras i dagens alkoholpolitik? Hur ser såväl berörda myndigheters som allmänhetens diskussion ut? Vem ska hållas ansvarig för skadorna, både de individuella (i form av leverskador och misshandelsrelaterade brott) och de samhälleliga i form av ökade sjukhuskostnader?

Vården av missbrukare har sedan länge bedrivits med hjälp av ideellt arbete inom olika kyrkliga organisationer och av självhjälpsgrupperna Länken och AA, vilka särskilt kommer att uppmärksammas i studien. Lite beroende på hur man räknar utgör både AA och Länken två könssegregerade och mansdominerade organisationer (Helmersson Bergmark1995:85f, Nehls 1994). En central fråga blir att analysera dels hur detta könsförhållande reproduceras samt hur det eventuellt skulle kunna förändras i framtiden. Utifrån ett köns/maskulinitetsperspektiv finner jag det även viktigt att uppmärksamma, dokumentera och analysera det faktum att metoderna inom AA och Länken bygger på att alkoholisten (vilka till stor del är män) ställer sig upp inför andra (manliga) alkoholister och erkänner personliga svagheter och berättar om misslyckanden. Den terapeutiska metoden går alltså på tvärs mot sådana manliga ideal där muskelstyrka och tålighet gentemot alkohol premieras (jfr Lalander 1998:129f, Kuosmanen 2001:204).

Under arbetet med något som skulle kunna betecknas som en förstudie (Nehls 1994) fann jag, kanske just därför, att vissa av de manliga nyktra alkoholisterna betraktade sig som ett slags hjältar. Man talade om sig själv i termer av någon som utsatts för prövningar men som gått stärkt ur processen. Sådana tendenser har jag funnit också inom forskningen om alkoholister (jfr Cary 1999). Detta fenomen kommer att granskas kritiskt för att undvika otillbörlig uppvärdering av manlighet. Jag ser också denna aspekt som en viktig könspolitisk poäng med studien.

Undersökningen tar sin utgångspunkt i dessa nyktra alkoholisters ”marginalposition”. Det är utifrån deras perspektiv som samhällets syn på alkohol granskas. Jag vill – med inspiration från Sven-Erik Liedmans (1999) resonemang om solidaritet, där han bland annat konstaterar att ”äkta” solidaritet endast kan finnas där ett ömsesidigt beroende existerar – diskutera den svenska alkoholpolitiken och förhållandet mellan (minoriteten) missbrukare och (majoriteten) brukare. Jag ämnar också försöka använda samma ”solidaritetsperspektiv” på förhållandet mellan kvinnor och män. Detta eftersom det visat sig att samhällets normer vad gäller kön och könsroller starkt reglerar mäns och kvinnors såväl dryckesvanor som missbruk olika. Synen på hur ett acceptabelt bruk av alkohol och droger ser ut skiljer sig för män och kvinnor (jfr Trulsson 2002:86ff, Jansson 2002:126).

Liksom i många andra sammanhang har mannen inom missbrukarvården kommit att utgöra norm (Hilte 2002:166), vilket kan innebära problem för missbrukande kvinnor (jfr Andersson 1999:34). Under arbetet med förstudien fann jag även tecken på att kvinnor i högre grad än män döljer sitt missbruk, vilket kan leda till att de kommer under behandling i ett senare skede, med större skador samt längre rehabilitering som följd. Det visade sig också att kvinnorna oftare än männen berättade om svåra skuldkänslor när eventuella barn misskötts eller lämnats till sociala myndigheter. Länkrörelsens och AAs självhjälpsarbete kan således betraktas som ett konkret exempel på vad som lurar bakom alkoholreklamens glättiga fasad. Studien av organisationerna blir därmed ett sätt att uppmärksamma priset för den ökade tillgängligheten på alkohol i samhället. Ett annat motiv för detta perspektiv är att jag ser det som viktigt att fokusera den svagare (i form av ekonomiska resurser) parten i målet.

Inte bara kön, utan även drogbrukarens klasstillhörighet påverkar såväl individens dryckesvanor som hans eller hennes väg in i missbruk, behandling och rehabilitering (Andersson 1999, Kristiansen 2002, Norell & Törnqvist 1995). Förstudien gav också indikationer på att främst medelklassen kände sig hemma i AA, medan alkoholister med arbetarbakgrund huvudsakligen sökte sig till Länken. Denna aspekt kommer att diskuteras ingående. Men jag har också ambitionen att uppmärksamma maktaspekter av etnicitet, som i missbrukarsammanhang kanske oftast drabbat invandare från Finland (Kuosmanen 1999). Hur ser relationen (ifråga om makt) ut, mellan alkohol/missbruk och de kulturella variablerna kön, klass och etnicitet (ålder, m.m.)?

En studie med ovanstående frågeställningar kanske framförallt kan motiveras med att det saknas bred kulturellt kvalitativ och kritisk kunskap om hur alkohol påverkar samhället och dess individer. Föreliggande forskningsskiss är ett förslag på hur en etnologisk studie av olika aspekter, (framförallt kön och klass, men även etnicitet och ålder) på fenomenen alkohol och missbruk kan undersökas. Studiens övergripande teoretiska utgångspunkt utgörs av ett könsteoretiskt konstruktivistiskt och postkolonialt perspektiv.

Studiens syfte är att, med fokus på genus, klass, etnicitet och ålder samt med utgångspunkt från den marginalposition som rehabiliterade drogmissbrukare inom Länken och AA lever i, studera konsekvenserna av såväl olika förhållningssätt till alkohol som dess symboliska innebörder, samt diskutera förutsättningar för alkoholpolitiska åtgärder.

Söker jag pengar för studien i framtiden kommer en del av texten att skrivas om och andra teorier kommer att användas för att analysera materialet. Men den är brännande aktuell, fortfarande och det är skrämmande att se hur lite som hänt på området som kan betecknas som positivt. 

Frihet. På vems villkor, och med vilka konsekvenser?

Läste en ledare i Svenska Dagbladet, en reaktion på helgens Brännpunktsinlägg om bilen. Den handlar om en hotad frihet. Det är sällan man ser en sådan enögd partsinlaga idag. Det brukar vara mer inlindat, mer underbyggt med argument och ofta innehålla hänvisningar till vetenskapliga studier. Här är det bara självklarheter som staplas på varandra. En ryggmärgsreaktion från en som utan att tänka igenom sin sak, kastar ur sig åsikter i affekt. Ledaren är intressant på olika sätt.

För det första är det alldeles uppenbart att skribenten anser sig tala för en mycket bred allmänhet. Finns ingen tvekan om att Johan Ingerö ser sig som företrädare för folket. På vilket sätt han finner det "sagolikt intressant" att forskarna uppmanar regeringen att köra över "folkopinionen" framgår inte, bara att han ser sig som talesperson för en stor grupp människor. Han bryr sig inte ens om att bemöta forskarnas argument.

Ledaren för fram individens frihet som om den vore en mänsklig rättighet. Att äga och köra bil anses vara helt upp till individen. Ingerö skriver:

Vi äger inte bilar för deras egen skull, utan för att de underlättar det fria liv många av oss vill leva. Av samma skäl väljer många att bo i villa, trots att lägenheter oftast är mer miljövänliga.

Att planera bort bilarna, eller villorna, är att planera bort vår frihet – inklusive friheten att slippa bo i storstadsmiljö.

Har inga som helst problem att förstå att man kan tänka så, om man är privilegierad nog att ha råd att äga en bil. Det är inte brist på förståelse för känslan som driver mig att skriva detta. Ingerö, den grupp han företräder och de åsikter och önskningar han ger röst åt, är lätt att förstå. Självklart vill den som äger bil utnyttja den, och siffrorna talar sitt tydliga språk, de är många. Men lika självklart och uppenbart är att det får konsekvenser.

Vad händer när när många går samman och utnyttjar den samlade makt man besitter, som grupp, som mängd? Det får konsekvenser. Vilka konsekvenser? Om det vill jag skriva, för det handlar då inte längre om bilägarnas frihet, det handlar om jordens långsiktiga överlevnad. Och det handlar om vems, och vilka friheter som är värda att värna.

Detta får inte ses som ett påhopp. Jag är inte intresserad av någon debatt här. Jag vill bara peka på konsekvenser av ett tänkande som jag finner allt för egoistiskt, kortsiktigt och på tok för dåligt underbyggt. Talet om individens frihet är vackert, på pappret. Det är lätt att mobilisera anhängare och förföra med hjälp av sådana argument. Men vad får tänkandet för konsekvenser?

Alla tankar och handlingar ger upphov till konsekvenser, och det är dessa som är intressanta och som bör diskuteras. Här ser jag ett typexempel på ett resonemang som utgår från den naiva drömmen om kakan som man både kan ha kvar och äta upp, samtidigt.

Byt ut ordet bil ovan med slav, och man inser omgående att individens frihet är en utopi som aldrig kan realiseras fullt ut. Min frihet måste alltid och oundvikligen jämkas samman med din frihet. Rummet där friheterna ska utövas är begränsat. Vi människor kan bara leva här på jorden. Bara här, och det är ett faktum som aldrig går att förhandla bort. Oavsett hur många man är som hyser samma åsikt finns det gränser som aldrig kan överskridas.

Om samhällsdebatten förs utan hänsyn tagen till sådana facts of life, oavsett om det är av informerad ignorans eller okunskap, är vi som samhälle betraktat ute på ett sluttande plan. Om okunskapen får fäste kan det lätt sprida sig en tro på att man inte behöver kunskap, att individuell frihet är det enda som krävs. Och att politikernas uppgift är att ge människor detta. Tendensen oroar mig.

Vad som behövs är mer kunskap, kritisk medvetenhet och förmåga att se komplexa samband. Det är vidare av yttersta vikt att den kompetensen inte får överlåtas till några få. Oavsett hur kostnadseffektivt det kan framstå att låta experter ta hand om den kritiska granskningen i det korta perspektivet så vore det förödande på sikt. Ju mer avancerat och komplicerat ett samhälle är, desto större och djupare kunskaper måste allmänheten ha. Annars hotas samhällets långsiktiga hållbarhet.

Vad jag saknar är en bred kritisk medvetenhet och analytisk förmåga hos allmänheten. Den behövs för att se igenom debattörernas och experternas argument. Tänk till exempel på LCHF-dieterna som inte sällan visat sig vara sponsrade av köttindustrin. Med en utbredd förmåga till kritiskt tänkande hade den typen av samband kunnat avslöjas lättare, utan hjälp från experter. Det finns hur många andra liknande exempel som helst på detta.

Den efterfrågade kompetensen finns, utvecklas och förvaltas inom mitt ämne kulturvetenskap. Det är ständigt hotat. Det omtalas i termer av hobbykurser, och det finns starka krafter som tar varje chans de får att misskreditera kunskaperna och kompetenserna som kulturforskningen besitter. Kanske för att det är en kompetens, som, om den vore spridd i samhället, skulle försvåra för dem som vill manipulera allmänheten att tro att individuell frihet, total frihet är möjlig att uppnå? Jag har ingen aning om det är så, men konsekvensen av minskade ekonomiska anslag till ämnet kulturvetenskap skulle bli förödande.

Tänk alltid ett steg till. Tänk konsekvenser. Se samband. Var kritisk. Bara så kan ett långsiktigt hållbart samhälle skapas. Bara så kan jordens förmåga att hysa mänskligt liv garanteras.   

Aktörer, roller och konsekvenser

Detta att hålla isär olika roller framstår som ett slags knäckfråga för byggandet av ett långsiktigt hållbart samhälle. Lätt att säga, men svårt att genomföra. Fast otroligt viktigt ändå att försöka! Och ett verktyg att tänka med hjälp av skulle kunna vara följande mycket enkla definition av en aktör, hämtad från Bruno Latour: En aktör är varje element som ”skapar utrymme runt sig själv, gör andra element beroende av sig själv och översätter deras vilja till ett språk som är dess eget.” Kort sagt, en aktör är allt som kan få något att hända, allt som kan göra skillnad.

Och här menas verkligen allt. Diskussioner som handlar om hur begreppet ska definieras närmare ser jag som ovidkommande. För att komma någon vart är det av yttersta vikt att inte fastna i petitesser som ändå spelar liten roll i det stora hela. Aktör är med andra ord allt som kan göra skillnad, från minsta elektron, upp till de största multinationella företagen eller överstatliga organisationerna, och allt däremellan. Allt som fungerar i världen som en enhet och som kan göra skillnad går att betrakta som aktörer. Aktörskap är något man går in i och ut ur, och det finns bara när det gör något, det är situationellt.

Det är viktigt att göra det, att tänka på och identifiera aktörer i vardagen och i samhället, och kanske än viktigare att uppmärksamma aktörernas storlek. Gör man detta ser man att tillvaron svämmar över av exempel där aktörer av olika storlek ställs mot varandra. Man ser också att storleken mellan aktörerna allt som oftast ignoreras, med olyckliga konsekvenser som följd. Tänker till exempel på enskilda fildelare som ställs mot multinationella musikbolag, och som antas vara likvärdiga kontrahenter i konflikten. En fildelare, mot ett företag. Det säger sig självt vem som kommer att vinna, om man ställer upp problemet på det sättet. Nu har jag tyvärr ingen lösning på just det problemet, men att kunna identifiera ett problem är som jag ser det första steget på vägen mot en långsiktigt hållbar lösning.

Tänker man på ett företag som en aktör. Som en aktör. Då blir det lättare att analysera och förhålla sig till dess agerande. Och gör man det ser man ofta att stora företag agerar som psykopater med en fullkomligt förvrängd självbild. Ett företag uppbyggt av tillräckligt många lojala aktörer kan mobilisera enorma resurser och följaktligen driva igenom önskemål, som om de förts fram av en mänsklig aktör skulle rendera honom eller henne många år i vård, på en sluten anstalt. Jag vill eller kan inte just nu peka ut något företag, och det är heller inte mitt syfte här. Men tänk själv, exemplen är många. Är det så här vi vill ha det? Och vill just jag vara en del av och medskyldig till ett sådant beteende? Om inte. Hur göra då? Ett sätt är som sagt att tänka i termer av roller. Vilka roller går jag in i och ut ur under en dag? Fundera. Var och när företräder du dig själv, och var och när ikläder du dig rollen som aktör för någon annan. Viktiga frågor!

Överfört till vetenskap blir detta med roller än viktigare. När något hävdas måste man noga fundera kring vem det är som talar. Är det en kunnig individ som faktiskt har förstahandskunskap om ämnet, eller är det en innehavare av en titel som uttalar sig om något som går utanför hans eller hennes kompetensområde? Hur kan man veta? Vem har bekostat forskningen? Vem och vilka intressen gynnas av att vi tar till oss just denna sanning? Enda sättet är hitta en långsiktigt hållbar lösning på problemen är att aldrig ta ett svar för givet. Enda vägen att gå är att alltid, åtminstone kräva att få argumenten som leder fram till just den anföra slutsatsen, alternativt granska det empiriska underlaget. Det är det viktiga, empirin och argumenten. Aldrig titeln!

Som enskild aktör kan det vara nyttigt att tänka på vilka åsikter man gör till sina, och varför samt varifrån de är hämtade. Kommer de från den organisation som föder en, då bör man vara extra försiktig. Man riskerar annars att göra sig själv till aktör för något som man kanske inte tror på egentligen, eller vill ställa upp på.

Tillsammans kan vi hjälpa varandra att bevaka var som är vad. Tillsammans kan vi identifiera vilka aktörer som reglerar våra liv. Tillsammans, det är nyckelordet. Många som går samman är starkare än en och representerar en kraft som skulle kunna förändra samhället till det bättre (utan att definiera ordet bättre, vilket bara kan fyllas med mening i ett slags kollektiv förhandling). Det enda som krävs är en vilja att se, och tålamod. Varken mer eller mindre.

I skärningspunkten mellan Hume och Husserl

Humes lag, som går ut på att det inte går att härleda ett bör från ett är, har jag skrivit lite om i en tidigare bloggpost. Det är en central tanke för min förståelse av världen. Den öppnar upp det utrymme som kulturvetenskapens metoder är skapade för att undersöka. Den hjälper oss att inse betydelsen av och nyttan med ämnet. Husserl, som jag också skrivit en del om, visar hur man kan undersöka det mellanrum mellan matters of fact och upplevelsen av världen, som Hume pekar på.
Det finns en rad samband mellan dessa båda tänkare. De närmar sig samma fråga, försöker förstå samma problem, fast från olika håll och med olika medel. Om det vill jag skriva i veckans första bloggpost. Husserl skriver att Hume:

var dömd att förfela [kunskapen om fenomen] på grund av sin positivistiska sammanblandning av väsen och ”idea” (som motsats till ”impression”). Likväl vågar inte ens skeptikern Hume vara konsekvent här och angripa denna form av kunskap – i den mån som han ser den. Hade inte hans sensualism gjort honom blind för hela sfären av intentionalitet, för ”medvetandet om”, utan hade han underkastat denna väsensforskning, då skulle han inte ha blivit den store skeptikern, utan grundaren av en i sanning ”positiv” teori om förnuftet. Alla de problem som Hume i Treatise är så lidelsefullt upptagen av och som driver honom från en oklarhet till nästa, problem som han på grund av sin inställning inte ens kan formulera på ett adekvat och riktigt sätt, faller helt och hållet under fenomenologins herravälde.

Problemen som Husserl identifierar och utarbetar metoder för att undersöka handlar om mellanrummet mellan denotation och konnotation. Begäret efter sanning som bara ser och accepterar ett, och ett enda, svar på vilka frågor man än har, det leder tanken fel. Ifråga om kultur, eller fenomen för att tala med Husserl, finns aldrig ett enda, det rätta svaret. Den typen av frågor kan bara besvaras genom att hålla många bollar i luften samtidigt.

Frågor som rör kultur/fenomen måste lösas, skriver Husserl.

genom att man undersöker medvetandeformernas väsenssammanhang, liksom korrelativt det som menas i dessa former och därmed väsentligen hör till dem, i en generellt skådande förståelse som inte lämnar någon meningsfull fråga öppen.

Han skriver vidare, om det utrymme som kulturvetaren har att beforska och som våra metoder är utformade för att hantera.

Så förhåller det sig med de svåra problem som rör föremålets identitet gentemot mångfalden av impressioner och perceptioner av föremålet. Hur ett och samma föremål kan ”bringas till att framträda” i en mångfald av varseblivningar respektive företeelser, så att det för dessa själva och för det enhets- eller identitetsmedvetande som förbinder dem kan vara ”ett och samma”: det är verkligen en fråga som kan klargöras och besvaras endast genom fenomenologisk väsensforskning (något som förvisso antyds redan genom vårt sätt att formulera saken). Att försöka besvara denna fråga empiriskt och naturvetenskapligt är detsamma som att inte förstå den, att feltolka den på ett sätt som leder till motsägelser.

Hume var skeptikern som utgick från att världen aldrig kommer att kunna förstås i sin fulla vidd med hjälp av tankekraft, rationalitet. Världen kan bara förstås genom att leva i den, med en öppen medvetenhet om att den kan komma att förändras. Inga svar är givna för evigt. Husserl är mer positivt inställd till tänkandets möjligheter. Kanske han är det eftersom han, till skillnad från Hume ser att världen består av såväl faktisk fysik och förhandlingsbara fenomen, och att dessa båda egenskaper lever efter olika logiker.

Filosofen Immanuel Kant verkade, i tiden, mellan Hume och Husserl. Och Kant visade hur världen eller tingen har ett vara dels för sig, dels för mig. Husserl kan alltså bygga vidare på det arbete som tänkare utfört före honom. Han ser också hur Humes tänkande, hur hans logik, leder honom in i en återvändgränd där han tvingas inta en defensiv position där det bara går att vara skeptisk. Husserl menar det inte nödvändigtvis behöver vara så, att det faktiskt går att uppnå positiv kunskap om fenomenen/kulturen, konnotationerna som uppstår i mellanrummen mellan tingen och den delade upplevelsen av dessa. En kombinerad läsning av båda, i ljuset av dagens kunskap, har gett mig enökad förståelse.

Men även Husserl kan sägas följa en logik som leder honom till onödiga felslut. Eller också är det så att det är hans lärjungar som tagit till sig och utvecklat detta spår i hans tänkande väl långt? Husserl utgår (lite för mycket, i alla fall i sina senare skrifter) från att det bara är människor som upplever och som kan kommunicera och dela upplevelser. Fenomenologin, så som den har kommit att utvecklas och praktiseras (tänker närmast på Heidegger och Gadamer), lider svårt av en humanistisk slagsida.

Det jag är intresserad av en posthumanistisk fenomenologi. En fenomenologisk vetenskap som inte tar förgivet att uteslutande människor upplever. Även materialitet och teknologier kan sägas uppleva, det vill säga reagera på yttre stimuli i enlighet med sina egna egenskaper och förutsättningar. Upplevelser kräver inget medvetande.

Kan man bara rensa ut detta olyckliga förgivettagande från Husserls tänkande finns mycket intressant att läsa och lära av hans böcker. Och i hans tidiga texter, till exempel artikeln ”Filosofi som sträng vetenskap” som citaten ovan är hämtade från, där betonas just människans upplevelser inte speciellt tydligt. Husserl koncentrerar sig här på upplevandet, i sig. Ren upplevelse, utan att på förhand knyta den till ett mänskligt subjekt.

Logiskt borde det vara självklart. För detta att ta det förgivet att bara människor har upplevelser, det är i sig ett resultat av en upplevelse, inte en empirisk undersökning. Den som utan att undersöka saken utgår från att människans förmåga att uppleva och kommunicera upplevelser är unik, har uttalat sig om något som det inte finns belägg för.

Och med det sagt tror jag att jag är redo för att återuppta arbetet med att förstå tankarna inom den objektorienterade ontologin (ooo) som inleddes i våras. Jag hoppas och tror att det ska finnas något där som kan hjälpa mig att bli en bättre kulturvetare.

Jag tror det. Framtiden får utvisa om det blir så.

Intellektuell inavel, makt och samtal

Trodde inte jag skulle skriva detta, någonsin, men jag håller med Bo Rothstein. Han har ondgjort sig över mig (inte mig personligen, men ändå) i min roll som maskulinitetsforskare. Och han brukar inte torgföra åsikter om kunskap och vetenskap som faller mig i smaken. Men idag gör han det. Tillsammans med Mats Alvesson skriver han i dagens DN-debatt om något som jag finner klokt och som bör tas på allvar.

Det första är att sätta stopp för den systematiska intellektuella inavel som dominerar systemet. Men detta menar vi att svenska universitet som regel anställer de forskare som de själva har utbildat. Det är vanligt att svenska forskare tillbringar hela sitt yrkesliv på samma institution, det gäller särskilt de äldre och tyngre universiteten, som står för huvuddelen av den inflytelserika kunskapsproduktionen. I de ledande forskningsnationerna i världen tas det för givet att man inte skall anställa sina egna doktorer utan att mobilitet är värdefullt. Man värnar om meritokrati, öppen konkurrens och betydelsen av nya impulser.

Kunskap utvecklas bäst i klimat där många, olika tankar och kompetenser möts, förutsättningslöst. Och så blir så klart inte fallet om man bygger institutioner där alla gått i lära hos samma guru. Det gynnar helt andra mänskliga egenskaper än nytänkande och kritisk medvetenhet. Jag håller med om att det är ett stort problem.

Är dock inte säker på om jag håller med Rothstein och Alvesson om att lösningen ligger där de menar att den gör, i ökad internationalisering och centralisering av forskarutbildningen. Framförallt är det fixeringen vid internationalisering som jag har svårt att förstå, och att tro på. Detta får inte tolkas som att jag skulle vara motståndare till internationellt utbyte. Men jag är tveksam till och tror inte att det automatiskt är så att allt som kommer utanför Sveriges gränser skulle vara bättre. Och jag tror heller inte att ökad konkurrens driver kvalitet inom forskning.

Jag tror snarare att en kombination av frihet och trygghet, och framförallt ökad intellektuell rörlighet (som Rothstein och Alvesson propagerar för) är viktigt. Det jag vänder mig mot i debattartikeln är författarnas brist på argumentation. Det är som att man förutsätter att internationell konkurrens automatiskt ger bättre kvalitet, över hela den akademiska "paletten". Och att man bara anser att ämnen som når utanför landets gränser har ett värde. Jag tror snarare på en differentierad forskningspolitik, och på ämnesmässigt olika lösningar. Även jag vill så klart se bättre resultat och en mer effektiv kunskapsproduktion. Men olika ämnen och discipliner ser olika ut, har olika mål och framförallt olika förutsättningar.

Fixeringen idag vid trubbiga instrument för mätning av kunskap. Och den ängslighet som jag tycker lyser igenom i det, framförallt Rothstein brukar uttala sig om, den ser jag som, i alla fall en del av just de problem som han själv pekar på. Rothstein är helt enkelt lite för hemmablind. Lösningarna han torgför ligger dessutom lite för nära hans egen livshistoria och verksamhet för att man skall kunna ta dem på allvar. När lösningarna som förs fram gynnar den som torgför dem bör man skärpa den kritiska blicken.

Problemet inom dagens akademi är, också (för jag håller som sagt med om problembeskrivningen i dagens DN) bristen på akademiska forum där förutsättningslösa samtal om hur vi ska se på kunskap kan föras. Det lärda samtalet, vart tog det vägen? Det är ett mycket stort problem, och det tror jag inte löses genom ökad konkurrens och internationalisering. Ett ökat fokus på innehållet, på kunskapen och dess användbarhet det är vad jag efterlyser.

Om detta, och annat skulle jag gärna vilja samtala med Rothstein och andra, men jag är rädd för att det inte skulle bli ett samtal, rädd för att det skulle utvecklas till en debatt. Och det tror jag är helt fel väg att gå. Debatter är konstruerade för att vinnas, och där vinner den starkaste. Samtal däremot är utformade för maximalt kunskaps och erfarenhetsutbyte.

Docentföreläsningen III

Sista delen av Docentföreläsningen ägnades åt det tredje spåret i min forskargärning, Arbetsintegrerat Lärande. Högskolan Väst, min arbetsgivare, har regeringens uppdrag att utveckla former för AIL. Initialt förstod jag inte alls vad det var eller vad det handlade om. Sedan var jag negativt inställd till det hela, tänkte att det handlade om att sälja ut sig till näringslivet. Sedan vaknade intresset, när jag insåg att mitt ämne kulturvetenskap är i högsta grad samhällsnyttigt. När jag bestämde mig för att jag besitter kompetenser som kan användas i det viktiga arbetet som utförs i mellanrummet mellan akademin och arbetsmarknaden.

Intresset för kunskapsteori fick här en arena att utvecklas i, eller på. Och på samma sätt som ifråga om droger upptäckte jag till min stora glädje att kulturvetenskaplig kunskap är viktig och användbar. Kulturvetenskap är nyttigt, samhällsnyttigt!

Frågan jag ställer i detta arbete och som jag brottas med på olika sätt är: Hur fångas lärande i mellanrummen mellan akademi och arbetsliv? Och här kommer den kulturvetenskapliga kompetensen till sin rätt. Det handlar om kunskap, vad är det, hur ska man se på det, och hur kan den användas? Vem äger kunskap? Och så vidare. Svaren på dessa frågor skapas i ett slags förhandling och de är föränderliga. Lite som kultur alltså. Maktaspekten är i högsta grad aktuell, och den behöver synliggöras och analyseras, för alla berörda parters skull. Det handlar vidare om relationer, mellanmänskliga relationer. Att inte konsultera kulturvetenskaplig kompetens när utvecklar former för AIL, det är om inte brottsligt så i alla fall djupt olyckligt.

Generellt anser jag att vi kulturvetare både kan och bör bli bättre på att visa vad vi kan, istället för att gråta på våra rum över att ingen förstår oss. Om vi verkligen tror på vår kompetens och att den är användbar, då måste vi våga visa det. Även om vi inte får den uppskattning som själva anser att vi förtjänar. Det är oerhört viktigt för vårt ämnes långsiktiga överlevnad. Vi måste ut mer i samhället, interagera med andra och visa handgripligen vad vi kan. Det är i alla fall vad jag försöker göra, och jag tycker faktiskt att jag bemöts positivt.

Nåväl, vad kan jag tillföra inom området AIL? Det är så klart mycket olika saker, men det jag tagit fasta på och som jag just nu finner mest intressant och viktigt är att etablera insikten om hur svårt det är att uttala sig om framtiden. Kultur är, brukar jag påpeka, lite som vädret. Kultur (det vill säga resultatet av interagerande aktörer) är en icke-linjär komplex process som befinner sig långt ifrån jämvikt, och därför bör man akta sig för att sia om framtiden. Uttalanden om framtiden tenderar att bli självuppfyllande, speciellt om de fälls av någon i namn av vetenskap. Men det är ett faktum att framtiden per definition inte finns, och följaktligen går det inte att uttala sig om den. Jag ser det som centralt att detta är en princip som alla bör hålla på! Och den bygger på kulturvetenskapliga insikter och beprövad erfarenhet.

Med detta sagt inser man förhoppningsvis att det behövs andra sätt att se på kunskap. Vad som framförallt behövs är en mer prövande och mindre tvärsäker syn, och har man bara det är det mer en smaksak vilken teori man använder och utgår från. Jag har emellertid valt Aktör-Nätverks-Teori (ANT) samt Gilles Deleuzes och Felix Guattaris flödesontologiskt/nomadologiska tänkande som utgångspunkt för mitt arbete med AIL. Här betonas världens karaktär av tillblivelse, förändring och mellanrummens betydelse. Förändring är den enda konstanten, ständigt upprepad förändring. Och det är mellan aktörerna som makt finns och upprätthålls. Dessa insikter hjälper mig att förstå och formulera strategier för att fånga ett slags ömsesidigt lärande, i mellanrummen mellan Akademin och Arbetslivet.

Det finns inte en punkt man reser från eller något man kommer fram till eller bör komma fram till. Inte heller två punkter som kan bytas ut mot varandra. Frågan ”vad blir det av dig?” är särskilt fånig. För allt eftersom någon blir förändras det som han blir lika mycket som han själv. […] Det skulle kunna vara det som är samtalet, helt enkelt konturerna till ett tillblivande.

 Detta är ett citat jag ofta återkommer till i mitt tänkande. Det är hämtat från Deleuze och Guattaris bok Thousand Platause, och det sätter ord på mina tankar kring samhällets tillblivelse. Vi glömmer allt för ofta att det vi vill uppnå i framtiden aldrig är statiskt, det förändras hela tiden, liksom vi gör under vår resa mot målet. Att bli docent, till exempel, betyder något helt annat idag (nu när jag blivit det), än vad det gjorde när jag påbörjade mina akademiska bana för i dagarna exakt 20 år sedan. Och så är det med allt. Förändring, ständigt förändring. På alla plan, överallt, alltid!

Samtalet som nämns i slutet av citatet, det är mitt svar på vad jag vill uppnå och verka för. Jag ser det som ett ideal att sträva mot, som alla berörda parter kan göra sig medvetna om och förhålla sig till. Här är inte rätta platsen att beskriva vad jag menar med att samtala, men den som är intresserad finner mer utvecklade tankar här, här och här. Det viktigaste är emellertid att man förstår skillnaden mellan samtal och diskussion. En diskussion (som är vanligt inom akademin och samhället) kan man vinna, men det kan man inte i ett samtal. Samtalet främjar lyssnandet framför talandet, och det är precis vad som krävs om kompetenser skall kunna mötas och utbyta erfarenheter, i stället för företrädare för discipliner och företag.

Tankarna om samtal kom jag i kontakt med och började arbeta med i alkoholprojektet, men de är lika viktiga och användbara i arbetet med att utveckla former för AIL. Samtalet sätter fokus på och utnyttjar mellanrummen mellan de interagerande aktörerna. Ännu ett citat från Deleuze och Guattari får illustrera vad jag menar och hur jag tänker kring detta.

Vi var bara två, men det som var viktigt för oss var inte så mycket att arbeta tillsammans utan snarare detta egendomliga faktum att arbeta mellan oss båda. Vi var inte längre ”författare.” Och det här mittemellan refererade till andra personer som var olika på olika sidor. […] Och alla dessa historier om tillblivanden, förbund mot natur, a-parallell utveckling, tvåspråkighet och tankestöld är vad jag haft ihop med Félix. Jag har stulit Félix och jag hoppas att han gjorde på samma sätt för gentemot mig.

När jag talar om detta brukar ordet stjäla väcka reaktioner. Kanske just därför gillar jag det. För den typen av reaktioner kan användas om inledning på ett samtal, och ur det kan komma ny och användbar kunskap. Det går lite på tvärs mot hur man brukar tänka i akademin och i samhället, men jag menar att det är just nytänkande som behövs om vi skall komma någon vart istället för att bevara det gamla. Långsiktig hållbarhet kräver nytänkande, och då kan man inte bevaka gränser eller hålla fast vid sina idéer, istället måste man släppa taget om dem och låta dem möta andra tankar. Och i mellanrummen mellan aktörerna uppstår detta nya, som varken går att planera för eller äga. Det kan bara användas.

Jag brukar ställa frågan till dem jag talar för, när jag talar om detta. Vad vill vi producera egentligen, på universiteten och högskolorna? Är det topplaceringar på rankinglistor, publikationer och citeringar. Om det är det går det att fixa, enkelt (se här, här och här). Men det är i så fall bara något som sker på ytan. I den bästa av världar är det naturligtvis inte så, men i realiteten är det ett faktum. Det ser alla som vill se, och det går enkelt att belägga empiriskt. Bara för att vi saknar förmågan att mäta riktig kunskap idag, behöver inte betyda att man gillar läget. Det vi vill producera inom akademin är: Kunskap, användbar kunskap och kompetenta medborgare som kan vara med att bygga och upprätthålla ett långsiktigt hållbart samhälle. Det är i alla fall mitt svar på frågan.

Vad består personalen på högskolorna och universiteten av egentligen? Är det professorer, docenter. lektorer och adjunkter? Eller är det kunniga, kompetenta och intresserade medmänniskor som besitter och utvecklar värdefulla kunskaper och färdigheter? Det senare, det är mitt bestämda svar och jag föreställer mig att jag inte är ensam om att hysa denna åsikt.

Titlar, examina och citeringar går att mäta, men det man mäter om man mäter detta är ytfenomen. Kunskap, kompetens, intresse och engagemang, det man egentligen vill uppnå, är svårare att mäta. Men det betyder inte att man ska ge upp. Det vore att kapitulera. Bara för att något är svårt kan inte vara skäl nog att ge upp. Svåra problem, det är väl än viktigare att man inte väjer för inom akademin. Det är väl precis vad vi ska och är tränade för att arbeta med? Jag har på olika sätt jobbat med detta, och även om det arbetet på inget sätt är klart så vill jag här ändå peka på några ytterligare bloggposter i ämnet, se här, här och här.

AIL, vad är det då? Mitt svar på frågan är att det ÄR inget, inte i sig. Det går inte att sätta ord på det. AIL är utfallet av ett balanserat, samtalsinriktat arbete och ömsesidigt utbyte mellan kompetenser hämtade från akademin, arbetslivet och studenter. Det är just därför av yttersta vikt att ingen av parterna är överordnad. Lyckas man upprätthålla ett sådan mellanrum mellan aktörerna, då kommer chanserna att vara goda till att det uppstår ett kreativt nytänkande. I och genom förutsättningslösa samtal mellan akademin, arbetsliv och studenter, om maktbalansen mellan aktörerna är symetrisk, kommer nya lösningar att uppstå.

Jag tänker på detta i följande termer, och här använder jag ytterligare ett citat från Deleuze och Guattari.

Man ska inte söka efter om en idé är rätt eller sann. I stället bör man söka efter en helt annan idé någon annanstans inom ett annat område, så att någonting passerar mellan de båda som varken är i det ena eller i det andra. Men den här idén hittar man i allmänhet inte av sig själv, slumpen måste till eller att någon ger den till en.

Vad som beskrivs i citatet är Flyktlinjer. Det just en sådan konstruktiv idé, något som fungerar och som ingen egentligen kan sägas vara upphovsman till. Flyktlinjer uppstår i mellanrum, som ett resultat av slumpen. Om detta har jag skrivit på olika ställen. Det är tankar jag bär på och som är under ständig utveckling. Det är här jag befinner mig i arbetet med att förstå såväl maktordningar i arbetslivet, alkohol och droger samt AIL. Flyktlinjer är mitt sätt att närma mig frågan om kultur. Och det är följaktligen här jag finner den röda tråd som utlovades inledningsvis. (Vill man läsa mer kan man göra det här, här och här, till exempel).

För mig fångar begreppet Flyktlinjer både vad jag har gjort, vad jag gör och vad jag vill fortsätta arbeta med framöver. Att blogga har hjälpt mig att komma vidare, för mig ger det mer än det tar. Flyktlinjer är min plats, men jag delar den med mina läsare. Jag ser detta som ett mellanrum där tankar kan stötas och blötas mot varandra, till allas nytta och gagn.

Därmed har Docent föreläsningen kommit till vägs ände. Återstå bara en kort sammanfattande och utåtblickande konklusion. Vad har jag gjort, och vad vill jag göra.

1. Jag har undersökt och vill även fortsättningsvis undersöka begreppet människa. Vad läggs i det, och vad innebär det? Hur fungerar människor, ensamma och i grupp? Vad är möjligt, finns det någon gräns?
2. Hur kan man förstå makt, och hur kan konsekvenser av makt studeras? Det har varit det kanske tydligaste spåret i min forskning. Och det arbetet fortsätter.
3. Kunskap, vad är det och hur man man tänka kring, och använda den?
4. Hur hänger ovanstående aspekter av kultur samman, och hur kan man undersöka och nå ökad förståelse för dem?

Med det vill jag arbeta, här på Flyktlinjer och inom akademin. Det är mitt sätt att definiera mitt ämne Kulturvetenskap. Alla behöver inte hålla med, men snälla om du hyser en annan åsikt, Samtala gärna med mig. Diskutera inte. Kritiska synpunkter och invändningar tas emot, tacksamt, så länge som de leder framåt.

Docentföreläsningen II

Docentföreläsningens andra del handlade om mitt alkoholprojekt vilket publicerats, bland annat i boken: Kung Alkohol. Och andra drogaktörer. Varför valde jag det som ämne för min post-dock studie? Det finns många orsaker, den viktigaste är att det var detta ämne som jag egentligen ville skriva avhandling om. Det blev inte så. Jag fick pengar för att skriva om åkerinäringen istället. Tanken var att avhandlingen skulle handla om nyktra alkoholister, och analysredskapet skulle vara genus/maskulinitet. Det var initialt ofinansierat, så när jag fick pengar för att studera åkerinäringen, som också passar som empiri för en studie med genusperspektiv, då hoppade jag på det projektet istället. Men jag visste hela tiden att jag på ett eller annat sätt skulle återvända till alkoholen och drogerna. Följaktligen samlade jag på mig artiklar, texter och tankar.

När jag sedan, efter disputationen, fick anställning på HTU (Högskolan Trollhättan/Uddevalla, i Vänersborg, på avdelningen Hälsa & Kultur, vilken sedan gick upp i Institutionen Omvårdnad, hälsa och kultur. Vad passade väl då bättre än att arbeta med alkohol och droger? Viktigt att lägga märke till är att detta är ett kulturvetenskapligt perspektiv. Min forskning handlar alltså fortsatt om kultur. Alkoholen i kulturen,och kulturen i alkoholen, skulle man kunna säga, för att travestera på titeln för docentföreläsningen.

Jag ville utmana mig själv. Ville bli mer teoretisk. Och eftersom jag var lite trött på genus och maskulinitet just där och då kom projektet att anta en lite annorlunda form än vad som var tanken när det först formulerades. Projektet har bedrivits på min kompetensutvecklingstid. Och jag har medvetet låtit det ta den riktning som det har tagit, som ett resultat av intresset för stunden och det material och de tankar som kommit i min väg under arbetes gång. Boken är lite spretig kanske, men det finns också en poäng med det. Jag vill inte med hjälp av stöd i forskningen visa hur det är, jag vill väcka tankar och sätta igång samtal.

Alkoholens kulturella aspekter nås bäst menar jag om man inte kör ner fakta i halsen. Fakta om kultur är dessutom, som sagt, djupt problematiskt. Reaktionerna som jag mötts av under arbetets gång får illustrera relevansen i ansatsen. Det skulle kunna bilda underlag till åtminstone en artikel. Jag har mötts av och möts fortfarande av reaktioner. Vissa frågar om jag är mot alkohol, om jag vill stänga Systembolaget. Andra suckar om jag hamnar vid samma bord som dem, "Nu kommer du att granska hur mycket jag dricker", får jag höra ibland. Eller också vill man bikta sig, eller tala om någon man känner med problem. Jag tar dessa reaktioner som intäkt för att det saknas kanaler och platser för, förutsättningslösa samtal om alkohol och droger. Och detta använder jag också som motiv för nyttan med och betydelsen av kulturvetenskaplig forskning om alkohol och droger.

Tyvärr ser man inte med blida ögon inom akademin på att man byter ämne. Bliv vid din läst, om du vill göra karriär som forskare. Det är budskapet jag har fått, på olika sätt. Jag blev till exempel refuserad en gång, man sände inte ens ut manuset till granskare. Eller om det var så att jag inte fick forskningsmedel, jag minns inte. Vill inte minnas. Motiveringen var i alla fall att jag skrivit min avhandling om lastbilschaufförer. Intresset för och förståelsen av vad ett kulturvetenskapligt perspektiv på alkohol och droger innebär, den var skrämmande dålig. Slutsatsen jag drar av detta är att alkohol och drogforskningen mer handlar om att göra karriär, inom bestämda ämnen, än om att söka kunskap, förutsättningslöst. Mer av samma, det är vad som räknas. Men hur många studier behövs det egentligen som talar om att överdrivet bruk av alkohol och droger är skadligt? Vi vet det, men vad vi inte vet är hur stor roll alkoholen spelar vi våra liv och det kulturella sammanhang som vi lever i och genom våra handlingar uppbär.Reaktionerna från akademin kan också ses som ett uttryck för makt (och den som vill läsa mer om just makt kan läsa vidare här och här).

Jag ser det som viktigt att byta ämne. Kompetensen som forskare ser jag som oändligt mycket viktigare än att fördjupa sig inom ett smalt område. Jag värjer mig istället mot och ser riskerna med ett samhälle som förlitar sig på experter. Vill man utvecklas som forskare måste man byta bara ibland. Det är spännande, och det var ju för upptäckarglädjen och nyfikenheten jag sökte mig till akademin. Därför valde jag alkohol och droger som ämne för vidare forskning. Mina kunskaper om kultur har fördjupats i arbetet med alkoholstudien. Förståelsen för kulturens komplexitet och motsägelsefulla karaktär. Och den insikten ser jag som otroligt viktig. Kompetens för att hantera komplexitet behövs i samhället. Återigen ett exempel på kulturvetenskapens nytta. Bra forskning är forskning som fungerar och som hjälper människor att förstå. Av reaktionerna jag fått på Kung alkohol så har det fungerat. Det räcker gott som bekräftelse för mig.

Vilket material, eller empiri ligger till grund för studien? Det är samma som i Lastbilsstudien, en blandning av många olika materialkategorier. Här med den skillnaden att jag inte gjort några studier, och att den deltagande observationen inte inte genomförts systematiskt... jag har snarare samlat på mig minnen, i vardagen.

Syftet, som jag ser på det idag, kan formuleras i följande punkter:

1. Att öka medvetenheten om alkoholens kulturella betydelse.

2. Att ge underlag till samtal om alkoholens roll i samhället.

3. Att visa på olika sätt som alkoholen finns med och påverkar.

4. Att konstruera tankeverktyg som kan användas i det arbetet.

Utgångspunkten för arbetet är att alkoholkultur kan inte vara en förklaring till något, alkoholkultur är det som skall förklaras! Och ambitionen är att ge alla som är intresserad av att försöka förstå detta med alkohol och droger, ett underlag för att samtala förutsättningslöst om ämnet.

Ett av tankeverktygen som presenteras i boken och som används i analysen är aktörsbegreppet, som i korthet kan definieras på följande sätt, med ett citat från Bruno Latour.

En aktör är varje element som ”skapar utrymme runt sig själv, gör andra element beroende av sig själv och översätter deras vilja till ett språk som är dess eget”, alltså allt som kan få något att hända, allt som kan göra skillnad.

Med hjälp av det begreppet riktas blicken till alkoholen som aktör. Frågan om vem som gjorde var, när och varför blir med ett sådant perspektiv meningslös eller i alla fall ointressant. Konsekvenser, det är vad som kan och bör studeras. Intentioner, det blir ofta bara ett sätt att undandra sig ansvar. Det finns en hel del exempel på hur man kan tänka kring detta i boken, och det har också blivit några bloggposter. (Se här, här och här).

Jag talade en del om Njutningslobbyister. Tänk Steffo Törnqvist, som provar vin i TV4s morgonsoffa på fredagarna, då förstår ni vad jag menar. Även på det temat har det blivit några bloggposter. (Se här, här och här). Fast faktum är att alla som någon gång trugat på någon alkohol genom att inte godta förklaringen, nej tack, är att betrakta sin njutningslobbyist. Det faktum att det i Sverige idag bara finns två godtagbara förklaringar till att inte dricka (okej jag generaliserar, jag tror de flesta känner igen sig) säger något om vilken roll alkoholen spelar i människors vardag. Enda sättet att slippa få frågor när man avböjer ett glas är att säga: 1. Jag är gravid, eller 2. Jag kör bil.

Jag talade även om alkoholens kulturella aspekter, vilka illustrerades med hjälp av följande exempel som är intressant på många olika sätt. Utgångspunkten är två recensioner av det vin som systembolaget gett artikelnummer: 99009. Först ut är den recension som Metro (i samarbete med företaget Spumante) publicerade: 

Det här är en upplevelse som ger intryck av schlagerfestival mer än filosofidiskussion. Hur kul som helst. Häll upp till en grillad biff med krämig potatisgratäng”. (Metro 10 mars 2005).

Sedan följer Systembolagets egen beskrivning av samma vin:

Färg: Mörk, blåröd färg. Doft: Ungdomlig, fruktig doft med karaktär av rostade ekfat, inslag av svarta vinbär, grön paprika och kaffe. Smak: Fruktig smak med fatkaraktär, inslag av svarta vinbär, mynta och rostat kaffe. Användning: Serveras vid 16-18 grader C till stekta eller grillade rätter av lamm- och nötkött.

Det är omöjligt att se att båda citaten handlar om exakt samma produkt. Detta är ytterligare ett exempel på kulturens komplexitet, och på att innebörden i den utgår från och skapas i ett slags förhandling. Ingen av beskrivningarna ligger närmare sanningen än någon annan. Detta ser jag som ett exempel på kulturvetenskapens särart, och det behövs forskning om detta föränderliga utrymme. Det handlar om förståelse för vad det innebär att leva i ett kulturellt sammanhang.

Just detta citat kan användas för att illustrera att studier av kultur alltid handlar om förändring och påverkan, att kulturvetaren alltid befinner sig mitt i det han eller hon studerar. Jag har en kompis som arbetade på Metro. Och jag talade med honom om deras vinrecensioner en gång under arbetet med boken. Ha sa då att de var lite stolta över dem. Jag kontrade med att jag nog var lite kritisk, och sa att jag tyckte de var mer propaganda än recensioner. Tänker till exempel på när man höjde ett billigt vin till skyarna, och skälet till att det beskrevs som ett fynd var att man hade vägt in priset. Det smakar inget vidare, men för 50 kronor är det ett fynd. Tänker man så kan allt säljas. Nåväl. Det gick en tid. Plötsligt försvann recensionerna från torsdagsupplagan av Metro. Nästa gång jag träffade min vän frågade jag honom. Han sa då att han börjat tänka efter att vi samtalat senaste gången. Och han hade tagit upp frågan om vinrecensionerna med övriga på redaktionen, och man hade beslutat att detta inte var vad man ville bli förknippade med. Som sagt, kulturvetaren står upp till knäna i och är en del av det han studerar. Oundvikligen!

Jag visade även denna bild, och talade om den som ett exempel på hur det kan gå i en värd där regler får styra. Här har man följt alkohollagen till punkt och pricka, men jag är övertygad om att alla håller med om att det inte ligger i linje med lagstiftarens intentioner. Jag ser det som ytterligare ett exempel på hur viktigt det är för samhällets långsiktiga överlevnad att allmänhetens förmåga till kritiskt tänkande är hög. Och där har kulturvetenskapen ytterligare ett viktigt område att slå vakt om och utveckla. Ytterligare ett exempel på kulturvetenskapens nytta.


Slutsatsen som jag drar, om jag tvingas till att svara på frågan, Vad kommer du fram till? Den/det kan formuleras i följandeuppställning. Alkohol är ...

nÅ ena sidan… Vätskor och kristaller, eller sinnesutvidgande substanser och biologiskt begär.

Å andra sidan… Bilder, föreställningar och berättelser och kulturellt intresse.

Och både alkoholen och drogerna är detta samtidigt. Inte antingen eller, utan både ock! Det är det viktigaste resultatet och budskapet som jag vill lansera i och med boken Kung alkohol. Och andra drogaktörer. Och det visar även hur viktigt det är att forskning bedriv i samarbete mellan olika discipliner, med olika intressen, kompetenser och ingångar.

Om det, och hur ett sådant arbete kan organiseras handlar sista delen av föreläsningen. Den kommer som bloggpost inom kort.

Docentföreläsningen I

Så var då äntligen dagen här. Dagen för min docentföreläsning. Till slut var det dags, dags för mig att med egna ord sammanfatta min forskargärning och ge min syn på vad det är jag har forskat om genom åren. Ett enkelt svar på frågan vore att bara rada upp syftena med mina tre övergripande forskningsprojekt. 1. Undersöka förutsättningar för jämställdhets- och mångfaldsarbete i arbetslivet, med utgångspunkt i den svenska åkerinäringen. 2. Anlägga kulturvetenskapliga perspektiv på alkohol och droger. 3. Utveckla kunskapsteorier som kan användas för att underlätta utbytet mellan arbetslivet och akademin. Det i korthet är vad jag har haft för ambitioner och vad jag ägnat mig åt.

Det kan låta som tre disparata ämnen, men det finns en röd tråd och väldigt många beröringspunkter mellan områdena. En sådan är frågan, Vad är kultur? Den skär genom samtliga projekt, och en fördjupad förståelse för den frågan menar jag är en förutsättning för byggandet av ett långsiktigt hållbart samhälle, som är en yttersta ambition med hela min forskargärning och fortsatta verksamhet. Att forska om kultur är samtidigt att arbeta med förståelsen av begreppet. Det arbetet blir aldrig klart, och kultur påverkar allt, även den kontext där det vetenskapliga arbetet bedrivs. Därför valde jag att ge föreläsningen följande titel: Kultur som vetenskap och vetenskap som kultur.

Vad är kultur? Och hur kan detta något studeras. Där började föreläsningen. Svaret på frågorna är följande. Kultur är ett unikt studieobjekt, på många sätt. Till att börja med finns ingen position utanför, som man kan studera kulturen utifrån. Detta innebär att man som kulturforskare alltid befinner sig mitt i det man studerar. Det går inte att studera kultur utan att påverka det man studerar. Det gäller många andra forskningsområden också, men för kulturforskaren är det en central utgångspunkt eller en premiss som man måste ta med i beräkningen och förhålla sig till i analysen. Detta faktum bör också synliggöras och skrivas fram när resultaten av forskningen presenteras. Kulturforskning är med andra ord synonym med påverkan. Kulturforskning handlar om delaktighet, och det sker hela tiden ett växelspel mellan forskningen och det som det forskas om. Skriver man om kultur kommer det skrivna att påverka dem/det som studerats och det ger upphov till reaktioner, på ett eller annat sätt. Detta måste man ha med i beräkningen, men man måste också vara medveten om att utfallet aldrig går att räkna på. 

Finge jag bara använda ett enda ord för att sätta ord på vad kultur är. Fick jag bara använda ett enda ord som synonym. Då väljer jag, Förändring. Har funderat jättemycket på detta, och kommit fram till att ordet förändring, även om det så klart inte är en exakt definition, täcker in de aspekter av begreppet som jag finner mest centrala. Förändring leder tanken i rätt riktning. Svaret på frågan, vad är kultur, finns i det häradet. Och närmare än så går det inte att definiera begreppet. Det är en viktig utgångspunkt för fortsättningen.

Kommen så långt in i föreläsningen ville jag försöka illustrera varför det är så. Varför det inte går att definiera kultur med exakthet, varför det ytterst handlar om förändring. Jag valde att göra det genom att be publiken blunda, och för sitt inre frammana en bild av en lastbilschaufför. Sedan visade jag en bild av min avhandling, och ställde frågan: Var det så här hon såg ut?

Få räckte upp handen som svar. De flesta hade bilden av en man på näthinnan. Exemplet är enkelt, men det säger oerhört mycket om både kultur och om kulturforskning. Vad jag vill illustrera med övningen är att kulturvetenskap handlar om att forska om det utrymme som finns mellan denotation och konnotation (länken leder till en bloggpost där detta förklaras utförligare). Jag tänker mig att exemplet kan fungera som hjälp på traven för att förstå hur stor del av våra liv som handlar om eller är resultatet av förhandlingar, medvetna så väl som omedvetna. Det som möter ögat är bilder av kroppar, men det vi ser är kategorier. Och upprätthållandet av kategorierna ger upphov till maktordningar.

Makt är också en central aspekt av kulturforskningen. Det som undersöks i min avhandling är förutsättningarna för jämställdhetsarbete i den svenska åkerinäringen, explicit. Men resultatet av arbetet, själva analysen och verktygen som där presenteras kan användas och har också använts i arbetet med att hitta åtgärder för att öppna upp yrket för många, olika kategorier. Det finns inget som säger att män måste köra lastbil, eller att lastbilar måste framföras av män. Ändå är det fortfarande så det ser ut på vägarna. Det har med makt att göra.

Makten upprätthålls i och genom förhandlingar. Och ser man kultur på det sätt som jag gör, då finns det ett ansenligt förhandlingsutrymme. Det är olyckligt om detta faktum glöms bort, för då binder vi ris åt vår egen rygg. Vi minimerar handlingsutrymmet. Det är min vision att kunna visa detta. Det är en av drivkrafterna jag har som kulturvetare, att visa hur stor del av vardagen som är flytande. Kultur, samhälle och människors vardag ser ut som fasta enheter, eller i alla fall trögrörliga fenomen. Det är i alla fall vad en induktiv studie av kultur ger vid handen. Men det är bara resultatet av hur det har sett ut, det är inte en sann beskrivning av kultur. Kultur är föränderligt, om tillräckligt många vill och agerar på samma sätt. Att det är så, det tycker jag att exemplet ovan visar. Som alltid är jag emellertid öppen för kritik, och lyssnar gärna på exempel som visar motsatsen. Men jag tror det är svårt, om inte omöjligt att hitta något sådant. Och just därför är det viktigt att fortsätta leta.

Som sagt. Syftet med avhandlingen var att undersöka förutsättningarna för jämställdhetsarbete inom den svenska åkerinäringen. Material till avhandlingen samlade jag med hjälp av en rad olika metoder, och hämtade från skilda håll. Huvudsakligen består underlaget eller empirin av 25, inspelade och transkriberade, samtalsintervjuer med lastbilschaufförer och åkeriägare. Dessutom utförde jag medföljande observationer tillsammans med lastbilschaufförer i fjärrbilstrafiken, på uppdrag i Sverge (från Åhus i söder, till Umeå i norr), och i utlandet. Södra Spanien, Paris, Antwerpen, München var ställen som jag kom till. Sammanlagt 2500 mil lastbil åkte jag, och tillbringade 25 dygn i lastbilar med olika förare. Studien bygger även på arkivmaterial, tidningsartiklar (både dags-, vecko- och fackpress), facklitteratur om och av lastbilsförare samt en hel del populärkulturellt material. Jag försökte kort sagt skaffa mig en så heltäckande bild av fenomenet lastbilsförare som möjligt.

Vad kommer jag fram till? Det är en fråga man ofta får som forskare när man presenterar resultatet av sitt vetenskapliga arbete. Men som kulturvetare kommer man sällan fram till något, i alla fall inte i den meningen som frågan implicerar. Kulturvetenskapliga undersökningar går inte att sammanfatta i några enkla punkter. Själva analysen är resultatet, och den är komplex och mångfacetterad och går därför inte att presentera i koncentrat. Därför valde jag att inte närmare beröra resultatet av studien. Men för den som tar del av föreläsningen i detta format kan följa länkarna så hittar ni några passager i avhandlingen som jag särskilt vill lyfta fram. Här, här, här och här, finns tankar och analyser som fortfarande är aktuella (och det finns fler, under etiketten Från arkivet).

Jag är glad och tacksam över att avhandlingen fortfarande når en publik, och att studien faktiskt har använts praktiskt. Efter snart 10 år är det dags för mig att återvända till åkerinäringen. Mycket har hänt, ändå är påfallande mycket sig likt. Detta vill jag undersöka. Det känns kul och jag ser det som en spännande utmaning att vända tillbaka till detta fält. Denna gång gör jag det delvis med samma ingångar och analysredskap, med projektet som jag skissar på är också ett AIL-projekt (mer om det längre fram i föreläsningen).

Kulturvetenskapens nytta, talade jag lite om. Nytta är ett förvånansvärt provokativt ord/begrepp. Det finns dem som hävdar att det till och med är farligt att tala om nytta och kulturvetenskap. "Kulturvetenskap måste få kosta pengar", säger vissa. Men säger man det anser jag att man samtidigt måste kunna förklara varför. Och kan man inte ens det, då kan man fråga sig vad argumentet är värt. Vad kan jag tillföra samhället? Det är en öppen fråga, och den kan och bör också tolkas fritt. Om det handlar om andra värden än rent ekonomiska, men så säg det då! Kulturvetenskap är nyttigt, det är till och med oumbärligt för samhällets långsiktiga överlevnad. Så ser jag på mitt ämne,och nyttan får illustreras i fortsättningen av denna föreläsning, som här byter spår. 

Mitt nästa forskningsområde handlar om Alkohol och droger. Om det handlar nästa bloggpost.    

Vad kan vi lära av Steve Jobs?

Fastnar för två citat i dagens tidning. De kommer från Steve Jobs (se här, för en presentation av några minnesvärda ögoblick i hans karriär), och jag ser dem som nyckeln till Apples framgång.

Design är ett märkligt ord. En del människor tror det står för hur saker ser ut- Men om man ser på det lite djupare så handlar det självfallet om hur saker fungerar.

Det är svårt att designa någonting så komplext (som datorer) genom att använda sig av fokusgrupper. Ofta vet inte folk vad de vill ha förrän man det för dem.

Här, om ni frågar mig, ligger en viktig del av Apples framgång. Men den som tror att hela framgången går att hänföra till citatens upphovsman, den närmast helgonförklarade Steve Jobs, har gravt missbedömt situationen.

Utan lojala kunder finns ingen framgång. Apple har genom åren blivit Apple eftersom man lyckats upprätthålla relationen med köparna. Och den bygger, som jag förstår det, på ovanstående två principer. 1 (som är den viktigaste). Design handlar om vad som fungerar, i första hand, och sedan om form. 2. Fråga inte vad folk vill ha. Ge dem det du själv tror på och vill använda.

Steve Jobs verkar vara en företagsledare som insett att hans framgång är resultatet av en relation. Apple har under hans ledning satt principen om Flyktlinjer i verket. Man har kastat ut produkter med robust och genomtänkt design, på marknader där det redan fanns ett behov och sedan har man ödmjukt följt med flödet. Framgången kan sägas bygga på en unik kombination av kaxighet och ödmjukhet.

Jag ser det som ett tecken att Steve Jobs, på eget initiativ, lämnar posten som VD. Han visar här prov på sin unika inställning till företagande och sin egen person. Även om hela världen ser honom som Gud, så tycker jag detta beslut tyder på att han vet sin roll i helheten. Han är en kugge i ett maskineri, varken mer eller mindre viktig än någon annan. Om framgången för företaget skall hålla i sig krävs att man inte dyrkar Jobs, utan att man vågar ta nya steg, och att man inte släpper grundprincipen som formulerats i de två citaten.

Det jag särskilt gillar med citaten är dess enkelhet. De är receptet för framgång, och det har alltid varit så enkelt, och därför behövs inga experter och inveklade planer. Framgång går aldrig att planera för, den kan bara upptäckas i efterhand. Och man behöver inga andra principer än dem två som Jobs presenterar.

Förstår man detta, då har man samtidigt tagit ett gigantiskt kliv mot en mer adekvat förståelse av kultur. Man har öppnat upp för och släppt in slumpen i tänkandet. Man har insett att allt handlar om relationer, om att våra befintliga relationer. Och det handlar om ödmjukhet inför dem som befinner sig längst ner i pyramiden.

Steve Jobs största styrka och ett bevis på hans genialitet är att han väljer att kliva av när han inte längre kan uppfylla de krav han själv ställer på sig. Därför, alla företagsledare i världen, lyssna och lär. Då finns det hopp för samhällets långsiktiga överlevnad:

Jag har alltid sagt att om det kommer en dag när jag inte längre är kapabel att utföra mina plikter och uppfylla de förväntningar som finns på mig som vd för Apple, så skulle jag vara den första att berätta för er. Dessvärre har den dagen kommit.

Här finns allt man behöver veta om framgång, koncentrerat i några få ord. Släpp taget och lita på att det bär. Tro inte att framgång går att planera. Var ödmjuk inför din egen person och roll i helheten, oavsett vad andra säger eller tror.

Makt kommer underifrån, alltid underifrån!

Vetenskap och politik, hur går det ihop?

Fick frågan, "Hur går det ihop att samtidigt vilja driva politisk forskning och inte vilja påverka nån eller nåt?" Frågan är central och handlar om ämnet kulturvetenskaps särart. Tänkte det kunde passa som ämne för en bloggpost. Frågan visar hur svårt det är att greppa detta med kultur, och den kan även sägas vara ett uttryck för det begär efter sanning som Foucault talar om.

Kultur är som sagt komplext, och det är utgångspunkten för fortsättningen. Kultur är inget, annat än förändring. Kultur är helt enkelt till sin natur plastisk och föränderlig. Följaktligen blir alla bestämda uttalanden om något som faller inom ämnets kompetensområde problematiska (om det inte handlar om detta med förändring, som är det enda man med bestämdhet kan hävda). Hävdas något bestämt, dessutom i vetenskapens namn, som har högt anseende i samhället, riskerar fenomenet att låsas fast. Och det vill man undvika som kulturvetare. Det vore att göra våld på sitt "studieobjekt".

Som en följd av detta kommer alla uttalanden att bli politiskt normativa, på ett eller annat sätt. Eftersom det inte finns någon punkt att förankra kultur i kommer alla uttalanden att påverka förändringens riktning eller tillblivelsens karaktär. Ingen yttersta princip (annat än förändring) finns att bottna i omman talar om kultur. Därför kommer alla vetenskapliga resultat att bygga på förhandlingsbara ståndpunkter. Och vill man vara konsekvent måste detta kommuniceras tillsammans med resultatet. Annars riskerar man att otilbörligt påverka det man studerar.

Forskning visar, hör man ibland. Men den som säger det använder retorik och vetenskapens makt och inflytande i samhället för att få gehör för sina åsikter (jfr Humes lag). Jag är av åsikten att kulturvetenskapen, liksom för övrigt all vetenskap, måste vara öppen och väl genomlyst. Den får inte bli ett mystiskt prästerskap som förhandlar sinsemellan, bakom lyckta dörrar, för att hålla en enad front gentemot allmänheten. Detta är särskilt viktigt för ett ämne som just kulturvetenskap.

Kultur rör alla. Kultur är resultatet av interaktion mellan många aktörer. Det handlar alltså om en vetenskap som så att säga tar sig under huden på, och som nästlar sig in i människors liv. Ingen äger kulturen, det är resultatet, utfallet av allas interaktion med alla. Aktörerna påverkar kulturen, samtidigt som kulturen påverkar aktörerna. Därför blir hävdandet att kulturvetenskapen är politisk ett förtydligande av ett slags lag, eller förutsättning för mänskligt liv. Det kan helt enkelt inte vara på något annat sätt. Därför måste man vara öppen med detta, om man vill arbeta öppet och genomlyst. Ärlighet, det är vad det handlar om.

Det handlar också om att undvika otillbörlig makt från att påverka beslut som per definition är öppna. Det vore olyckligt om vetenskap blir politik. Bara för att vetenskap är politisk betyder inte att utövarna ska eller måste driva politik. Det är en falsk motsättning. Och därmed upplöses det problem som frågan utgår från.

Påverkan då, hur var det med den? Kulturvetaren lever mitt i sitt studieobjekt, och kulturvetaren har så klart åsikter om hur ett bra samhälle ska se ut. Det följer naturligt av kulturens egenart. Det är inget problem, men om man blandar ihop detta med vetenskapen, då uppstår problem. Kulturvetarens åsikter är lika mycket värda som alla andra medborgares.

Hur gör man då? Mitt svar är att kulturvetares uppgift i samhället är att ställa sina kunskaper och kompetenser till det allmännas förfogande. Inte att driva politik i en bestämd riktning. Men för att kunna förändra kulturella förhållanden på ett långsiktigt hållbart sätt behövs underlag för beslut, och detta kan och ska kulturvetaren tillhandahålla. Men det är något helt annat än att säga att forskning visar att, till exempel, män och kvinnor är lika mycket värda, eller att mångfald är något vi ska arbeta för. Bara för att peka på två exempel på frågor där jag har en bestämd åsikt.

Det handlar alltså om roller, framförallt om att hålla isär roller. Öppenhet, är nyckelordet. Priset man får betala är möjligen att kulturvetenskapen förlorar i auktoritet (men det säger i så fall mer om dem som tycker så än om kulturvetenskapen). Kulturvetaren tvingas verka i en värld där begäret efter sanning är utbredd, det är et faktum och själva utgångspunkten för arbetet. Den som medvetet bortser från det och som ger människor det de vill ha: bestämda svar. Han eller hon, och dem om det handlar om en vetenskaplig disciplin, kommer att få makt över den eller dem som är öppna med vilka premisser som gäller. Faller man till föga för det trycket ger man människor vad de vill ha, snarare än vad de behöver. Det är djupt olyckligt, om än utbrett!

Ärlighet, det är kanske vad det handlar om. Varför sysslar jag med vetenskap? Är det för att få en bra lön och för att få makt och anseende? För att mötas av respekt och beundran? Eller är det för att jag vill förstå, verkligen förstå? Är det för att få rätt, eller för att ha rätt? En samvetsfråga! Men en oerhört viktig fråga, allt för sällan ställd och alldeles för lite diskuterad. Till vad ska vi ha vetenskap? Det är också en viktig fråga som borde aktualiseras och samtalas om i samhället.

Man kan dessutom påverka på olika sätt. Jag vill påverka opinionen genom att leverera ett så adekvat underlag till samhällsdebatten som möjligt. Och när resultatet presenterats vill jag kunna delta i samtalet på samma premisser som alla andra. Lätt att säga, men svårare att leva upp till, så klart. Men vad är alternativet? Att ge upp, bara för att det är svårt? Nej! Jag vill kunna se mig själv i spegeln, vill vara öppen och ärlig. Något annat ideal för vetenskap är otänkbart.

Varför premieras säkerhet framför osäkerhet? Varför anses det vara bättre att vara bestämd, än öppet prövande? Det är frågan som jag skulle vilja bolla tillbaka till samhället. Varför tar vi för givet att det finns ett, och ett enda svar på alla frågor? Varfifrån kommer begäret efter sanning, och vad står det för? Om det enda sättet att nå och förstå kultur är att köra med öppna kort, då är det den väg jag väljer, även om kulturen premierar andra förhållningssätt.

Kultur är synonymt med förändring och det är resultatet av förhandlingar (medvetna såväl som omedvetna). D'ärför blir forskning om kultur oundvikligen politiskt normativ. Det är inget problem, det är själva förutsättningen. Det är vad man har att förhålla sig till.

Sådär. Hoppas detta var svar på frågan? Annars är jag som vanligt öppen för frågor, nyfiken på vilka invändningar som finns. Och jag lovar att svara så gott jag kan. Det är vad kulturvetenskap handlar om, ifall ni frågar mig.

Husserl pekade ut riktningen. Dags för kulturvetarna att föra arbetet i hamn.

Arbetet med Husserl löper på parallellt med allt annat som sker i livet och vardagen just nu. Tycker det är oerhört fascinerande att läsa en text som skrevs 1911, och att upptäcka att den fortfarande är aktuell. ”Filosofi som sträng vetenskap” talar till oss i högsta grad, än idag. Den riktning som Husserl pekade ut gäller ännu som ledstång i arbetet med att mejsla fram ett utrymme för en vetenskap om kultur.

Naturligtvis går det inte utan modifikationer. Läser man Husserl bokstavligt stöter man naturligtvis på problem. Konstigt vore det annars. Mänskligheten har förändrats, liksom kulturen och världen i stort. Tänkandet har utvecklats och maktordningarna omformerats. Men påfallande mycket finns kvar att bygga vidare på, i ljuset av allt som hänt under de hundra år som förflutit sedan boken publicerades.

Husserl talar om den fenomenologiska sfären, och han menar att det är något som både kan och bör undersökas. Och detta har man också försökt genom åren, på olika sätt och med varierande framgång. Men jag måste säga att det fortfarande återstår en hel del arbete. För att komma dithän som Husserl vill krävs något som få lyckas uppnå. Att man kan byta sig loss från ”den naturalistiska inställningens trollmakt.” Och det är svårt. Mycket svårt.

Foucault sätter ord på det och han talar om det i termer av människans begär efter sanning. Detta begär visar sig överallt, inte minst inom akademin. Och det lever, frodas och underblåses på en hel massa olika sätt i samhället. Eftersom jag ser detta begär efter sanning som en av förklaringarna till vetenskapens höga anseende så ser jag samtidigt ett gigantiskt problem torna upp sig. Det måste lösas innan man kan ta till sig Husserls tankar.

Lite förenklat går det ut på att det i kulturen (som är den ”plats” där det västerländska tänkandet och det moderna subjektet har uppstått) finns en utbredd övertygelse om att världen in i minsta detalj är rationellt ordnad och därmed möjlig att förklara. Det är ett antagande som är så pass spritt och så pass taget för givet att den som försöker ens försöker att granska det kritiskt kommer att ifrågasättas. Men det är precis vad vi måste göra, enligt Husserl, som skriver att.

… Den ursprungliga naturalismens trollmakt [som jag läser som ett uttryck för det Foucault talar om i termer av begär efter sanning] består också i att den gör det så svårt för oss alla att se ”väsen”, ”idéer”, eller snarare, då vi ju faktiskt så att säga ständigt ser dem, att låta dem gälla i deras egenart i stället för på ett motsägelsefullt sätt naturalisera dem. …

Det handlar alltså på inget sätt om att förvrida synen på någon. Det handlar heller inte om att världen skulle ha förändrats. Den vetenskap Husserl ritar upp konturerna för handlar om exakt samma värld som all annan vetenskap. Fenomenologin har bara hittat ett eget område att undersöka, i denna värld. Nämligen: Upplevelser av att vara i världen. Det är vad som undersöks. Och dessa kan man aldrig ta för givna, de måste undersökas.

Men om man utgår från, och det gör mången god vetenskapsman och kvinna (vilket gör att den som ser världen med deras ögon befinner sig i gott sällskap), att världen är en och den samma överallt, alltid och att den går att undersöka med samma metoder och att dessa kan rangordnas hierarkiskt, då har man fallit offer för det Husserl benämner ”den naturalistiska hållningen.” Då sitter man fast i ett tänkande som bara förmår hantera konkreta handfasta data.

Fenomenologin handlar om upplevandet. Och det kan per definition aldrig bestämmas eller låssas fast. Det är till sin natur föränderligt, nyckfullt och många gånger motsägelsefullt. Unika upplevelser är privata, men alla upplever. Detta att uppleva, vad det innebär, i sig. Det går att undersöka. Husserl talar om den fenomenologiska undersökningsmetoden i termer av, Väsensskådning. Han skriver.

… Väsesnsskådningen rymmer inte mer svårigheter eller ”mystiska” hemligheter än varseblivningen. Om vi intuitivt låter det bli fullständigt klart, fullständigt givet vad ”färg” är, så är det givna ett ”väsen”, och om vi, likaså i ett rent skådande, granskar olika varseblivningar och låter det bli givet vad ”varseblivning”, varseblivning i sig själv är – detta identiska hos godtyckliga, flytande enskilda varseblivningar –, så har vi skådande fattat varseblivningens väsen. …

… Nu är det emellertid av avgörande betydelse att man inser att väsensskådande är allt annat än ”erfarenhet” i den bemärkelse som varseblivning, minne eller andra akter på samma nivå är det, och vidare allt annat än empirisk generalisering, som till sin mening inbegriper antagandet av empiriska enskildheters individuella existens. Skådandet fattar väsendet som väsesnsvaro och antar inte på något sätt existens. Därmed är väsesnskunskap ingen kunskap om matters-of-fact, och den inbegriper inte det minsta hävdandeinnehåll som hänför sig till en individuell (t.ex. naturlig) existens. …

Citaten läser jag som ett slags beskrivning av kulturvetenskapens undersökningsområde. För vad är väl kultur annat än förändring, ständig förändring, och upplevelser av förändring. Kulturen är immateriell, och den går följaktligen aldrig att låsa fast. Den är till sin natur flyktigt individuell, samtidigt som detta att uppleva (själva upplevandet som fenomen) känns igen av alla. Upplevandet, och konsekvenserna av detta, det är vad kulturvetenskap handlar om.

Kulturvetenskap är en vetenskap som undersöker upplevelser, upplevelsers påverkan på världens ständiga tillblivelse. Det är med andra ord en helt annan vetenskap än fysiken som studerar världen som materia. Fysikens empiri går att mäta och väga. Den går att ta på. Fysikens empiri är konkret. Men kunskapen som fysiken genererar är därför inte bättre än den som kulturvetenskapen presenterar. Den handlar om helt olika saker.

Oförmågan att se och förstå att det inte går att hålla sig med en universell definition av begreppet kunskap leder tanken fel och hindrar en adekvat förståelse av kultur att växa och få fäste. Först när detta fundamentala missförstånd har retts ut, och de nya premisserna har blivit allmänt accepterade, kan kulturvetenskapen ta nästa steg. Först då kan dess insikter införlivas och göra nytta i samhällsbygget. Innan vi hunnit dit återstår det en del arbete. Gäller därför att ha tålamod.

Kulturvetaren är lite som pojken i H C Andersens saga, Kungens nya kläder. Förundrade står vi mitt i folkmassan (samhället/vetenskapen) och ser en naken kung vandra förbi oss, under folkets jubel. Alla ser samma sak som vi, men det är bara vi som förstår innebörden i det vi ser. Förr eller senare kommer fler att se och förstå, det måste bli så. Och då finns vi här, med verktyg och insikter som kan användas.

Tålamod, mina vänner. Det är vad vi måste ha, vi som ser och förstår vad det handlar om. Och förståelse för att det är svårt och omtumlande att anamma ett helt nytt sätt att se på världen. Vi människor är på många och olika sätt trygghetsnarkomaner som skyr det ovana, så länge som vi tvingas göra det i ensamhet. Det kan alltså vända snabbt. Då gäller det att vara redo! Plötsligt kommer någon upp med ett exempel, en tanke som hakar i det kollektiva medvetandet. En flyktlinje uppenbarar sig, och får fäste. Rätt som det är trillar polletten ner. Insikter växer fram, underifrån, när sammanhanget gör detta möjligt.

Jag tror det, men vet så klart inte.