I skärningspunkten mellan Hume och Husserl

Humes lag, som går ut på att det inte går att härleda ett bör från ett är, har jag skrivit lite om i en tidigare bloggpost. Det är en central tanke för min förståelse av världen. Den öppnar upp det utrymme som kulturvetenskapens metoder är skapade för att undersöka. Den hjälper oss att inse betydelsen av och nyttan med ämnet. Husserl, som jag också skrivit en del om, visar hur man kan undersöka det mellanrum mellan matters of fact och upplevelsen av världen, som Hume pekar på.
Det finns en rad samband mellan dessa båda tänkare. De närmar sig samma fråga, försöker förstå samma problem, fast från olika håll och med olika medel. Om det vill jag skriva i veckans första bloggpost. Husserl skriver att Hume:

var dömd att förfela [kunskapen om fenomen] på grund av sin positivistiska sammanblandning av väsen och ”idea” (som motsats till ”impression”). Likväl vågar inte ens skeptikern Hume vara konsekvent här och angripa denna form av kunskap – i den mån som han ser den. Hade inte hans sensualism gjort honom blind för hela sfären av intentionalitet, för ”medvetandet om”, utan hade han underkastat denna väsensforskning, då skulle han inte ha blivit den store skeptikern, utan grundaren av en i sanning ”positiv” teori om förnuftet. Alla de problem som Hume i Treatise är så lidelsefullt upptagen av och som driver honom från en oklarhet till nästa, problem som han på grund av sin inställning inte ens kan formulera på ett adekvat och riktigt sätt, faller helt och hållet under fenomenologins herravälde.

Problemen som Husserl identifierar och utarbetar metoder för att undersöka handlar om mellanrummet mellan denotation och konnotation. Begäret efter sanning som bara ser och accepterar ett, och ett enda, svar på vilka frågor man än har, det leder tanken fel. Ifråga om kultur, eller fenomen för att tala med Husserl, finns aldrig ett enda, det rätta svaret. Den typen av frågor kan bara besvaras genom att hålla många bollar i luften samtidigt.

Frågor som rör kultur/fenomen måste lösas, skriver Husserl.

genom att man undersöker medvetandeformernas väsenssammanhang, liksom korrelativt det som menas i dessa former och därmed väsentligen hör till dem, i en generellt skådande förståelse som inte lämnar någon meningsfull fråga öppen.

Han skriver vidare, om det utrymme som kulturvetaren har att beforska och som våra metoder är utformade för att hantera.

Så förhåller det sig med de svåra problem som rör föremålets identitet gentemot mångfalden av impressioner och perceptioner av föremålet. Hur ett och samma föremål kan ”bringas till att framträda” i en mångfald av varseblivningar respektive företeelser, så att det för dessa själva och för det enhets- eller identitetsmedvetande som förbinder dem kan vara ”ett och samma”: det är verkligen en fråga som kan klargöras och besvaras endast genom fenomenologisk väsensforskning (något som förvisso antyds redan genom vårt sätt att formulera saken). Att försöka besvara denna fråga empiriskt och naturvetenskapligt är detsamma som att inte förstå den, att feltolka den på ett sätt som leder till motsägelser.

Hume var skeptikern som utgick från att världen aldrig kommer att kunna förstås i sin fulla vidd med hjälp av tankekraft, rationalitet. Världen kan bara förstås genom att leva i den, med en öppen medvetenhet om att den kan komma att förändras. Inga svar är givna för evigt. Husserl är mer positivt inställd till tänkandets möjligheter. Kanske han är det eftersom han, till skillnad från Hume ser att världen består av såväl faktisk fysik och förhandlingsbara fenomen, och att dessa båda egenskaper lever efter olika logiker.

Filosofen Immanuel Kant verkade, i tiden, mellan Hume och Husserl. Och Kant visade hur världen eller tingen har ett vara dels för sig, dels för mig. Husserl kan alltså bygga vidare på det arbete som tänkare utfört före honom. Han ser också hur Humes tänkande, hur hans logik, leder honom in i en återvändgränd där han tvingas inta en defensiv position där det bara går att vara skeptisk. Husserl menar det inte nödvändigtvis behöver vara så, att det faktiskt går att uppnå positiv kunskap om fenomenen/kulturen, konnotationerna som uppstår i mellanrummen mellan tingen och den delade upplevelsen av dessa. En kombinerad läsning av båda, i ljuset av dagens kunskap, har gett mig enökad förståelse.

Men även Husserl kan sägas följa en logik som leder honom till onödiga felslut. Eller också är det så att det är hans lärjungar som tagit till sig och utvecklat detta spår i hans tänkande väl långt? Husserl utgår (lite för mycket, i alla fall i sina senare skrifter) från att det bara är människor som upplever och som kan kommunicera och dela upplevelser. Fenomenologin, så som den har kommit att utvecklas och praktiseras (tänker närmast på Heidegger och Gadamer), lider svårt av en humanistisk slagsida.

Det jag är intresserad av en posthumanistisk fenomenologi. En fenomenologisk vetenskap som inte tar förgivet att uteslutande människor upplever. Även materialitet och teknologier kan sägas uppleva, det vill säga reagera på yttre stimuli i enlighet med sina egna egenskaper och förutsättningar. Upplevelser kräver inget medvetande.

Kan man bara rensa ut detta olyckliga förgivettagande från Husserls tänkande finns mycket intressant att läsa och lära av hans böcker. Och i hans tidiga texter, till exempel artikeln ”Filosofi som sträng vetenskap” som citaten ovan är hämtade från, där betonas just människans upplevelser inte speciellt tydligt. Husserl koncentrerar sig här på upplevandet, i sig. Ren upplevelse, utan att på förhand knyta den till ett mänskligt subjekt.

Logiskt borde det vara självklart. För detta att ta det förgivet att bara människor har upplevelser, det är i sig ett resultat av en upplevelse, inte en empirisk undersökning. Den som utan att undersöka saken utgår från att människans förmåga att uppleva och kommunicera upplevelser är unik, har uttalat sig om något som det inte finns belägg för.

Och med det sagt tror jag att jag är redo för att återuppta arbetet med att förstå tankarna inom den objektorienterade ontologin (ooo) som inleddes i våras. Jag hoppas och tror att det ska finnas något där som kan hjälpa mig att bli en bättre kulturvetare.

Jag tror det. Framtiden får utvisa om det blir så.