Gott Nytt År!

Tror många är upptagna med annat idag men vill ändå skriva något, dels för att önska gott nytt år, dels för att det är söndag och för att jag vill hålla igång bloggandet. 

Sista dagen på året är en tid för reflektion och framåtblickande, och just i år känns det tydligare än någonsin som jag står inför ett vägskäl. Under året som gått har jag lyckats ta vara på möjligheterna, som trots allt alltid finns där på ett eller annat sätt, bättre än tidigare och har kunnat växla upp skrivandet, vilket resulterat i att jag nästa år kommer ut med (minst) två nya böcker och ett antologikapitel. Delvis är det frukter av de tio åren då jag uppdaterade bloggen dagligen.

Hur glad och tacksam jag än är över böckerna som blir publicerade och texterna som blir lästa är och förblir det möjligheten att få utlopp för min kreativitet i skrivandet och skapandet av texter som är den viktigaste drivkraften, det som ger mitt liv mening. Det kanske kommer en dag då jag tröttnar, men det känns inte så, för jag tillåter mig inte att skriva av tvång. Jag ser inte skrivandet som en prestation och betraktar det inte som ett sätt att producera några resultat. Det är inte alltid förknippat med ren lust, och ofta är det motigt, men så är det ju livet i stort, och det tröttnar man inte på.

Planen för nästa års skrivande, förutom fortsatt bloggande, är att gå igenom manuset till boken om akademisk kvalitet ordentligt en sista gång och sedan skicka det till nya förlag. Jag är naturligtvis part i målet, men ämnet borde angå alla och jag tror jag har något viktigt att säga. Jag har en idé till en ny lärobok som jag väldigt gärna vill skriva, men om den slår an en ton på förlaget vet jag ännu inte. Under hösten påbörjade jag ett bokprojekt på temat ledarskap och det har jag bestämt mig för att jobba med även om förslaget refuserats. Det som gör att jag kunde repa mod trots att förlaget inte nappade på idén är att det var tänkt att bli en lärobok, och det har jag insett att det inte är. Vi får se vad jag kommer att kunna göra av det, men utan kontrakt är jag fri att låta skrivandet ta mig dit jag hamnar. Och så ska jag fortsätta arbetet med manuset till boken om mellanrummen, mitt bidrag till kulturforskningen, som jag hållit på med sedan strax efter att jag blev docent, 2011. Där finns ingen deadline och blir den boken någonsin klar vet jag det först när jag sitter där med ett manus som fångar mig som läsare. Det känns bra att veta att jag har projekt där jag kan få utlopp för min kreativitet och lust att skriva. 

Högen med böcker som ska läsas växer så även om tiden som finns för skrivande minskat på ett oroväckande sätt på senare år måste jag få tid även för det, annars blir det svårt att leva upp till mina egna krav på det som är min huvudsakliga arbetsuppgift på jobbet, att undervisningen håller hög klass. Finns det varken tid för läsande i tjänsten som lärare på högskolan eller förståelse för läsandets betydelse för kvaliteten i verksamheten förvandlas universitet till ett förlängt gymnasium, vilket är förödande för kunskapsutvecklingen.

Även om själva skrivandet framförallt skänker mig glädje och ger mitt liv mening är möjligheten att med hjälp av orden och språket kunna vara med och påverka samhällsutvecklingen också en viktig drivkraft för mig. 

Nu ska jag ut på en promenad, sen ska vi laga mat och därefter ägnad kvällen åt musik och bubbel i väntan på tolvslaget och inringningen av det nya året!

Gott Nytt År önskar jag alla, men alldeles särskilt dig som hittat hit och som läser det jag skriver!

Medveten närvaro

Det finns många hälsogurus där ute och jag har läst en hel del böcker i den genren, inte så mycket för att få svar, mer för att ämnet intresserar mig på en hel massa olika sätt och för att jag vet att kunskap är något annat än information. Vetande uppstår mellan och kräver en annan läsning än sökandet efter svar. Böcker om hälsa som inte bygger på författarens egna studier kritiseras ofta, många gånger med rätta. Att påstå saker om kroppen och vad den behöver eller vad som är skadligt för den förpliktigar. Samtidigt tycker jag att man som läsare har ett ansvar, både för vad man läser, hur man läser och vad man gör av innehållet i texterna. Vetenskapligt korrekta böcker om hälsa är nästan alltid dödstrista och landar i att lagom är bäst, vilket är ett värdelöst råd som dessutom inte stämmer eftersom innebörden i begreppet lagom förändras hela tiden. Kunskapen jag har om hälsa bygger på allt jag läst och lärt, och på egen erfarenhet av att testa olika råd. Jag tror inte någon sitter inne med några definitiva svar eftersom hälsa är ett högst komplext begrepp, men jag känner mig friskare nu och mår bättre än för 10 år sedan.

Allt man stoppar i sig spelar roll och det man väljer bort, liksom när och hur man sover samt hur mycket stress man utsätter kroppen för, får konsekvenser. Det är en bra sammanfattning av vad jag lärt mig. Den viktigaste lärdomen jag gjort och det jag skulle vilja dela med mig av är följande:

Medveten närvaro främjas av andningen. Och jag andas genom näsan, även när jag sover. Så fort jag känner stressen byggas upp fokuserar jag på att andras in och andas ut, inget annat. Ett andetag i taget. Allt fokus riktas mot magens rörelser. Djupa in och utandningar. På det sättet står jag idag ut med meningslösa möten och kan finna ro i kaosets mitt. Det låter kanske märkligt, men för mig fungerar det. Redan efter några dagars fokus på andningen genom näsan märkte jag skillnad, och fortfarande efter två år gör jag framsteg och får gjort mer med mindre ansträngning och på kortare tid.

Här under hösten har jag haft mer än någonsin att göra, men med fokus på andningen har jag sällan känt mig stressad. Jag fick mig dog en tankeställare när jag vaknade på natten till juldagen av en mage som var i olag. Hela dagen igår tillbringade jag i soffan, helt utslagen. Jag insåg då, eller valde att tolka tecknen på det sättet, att kroppen nog sa ifrån och krävde inaktivitet och vila. Det blev en påminnelse om att meditation och andningstekniker inte är ett substitut för vila och återhämtning. 

Det viktigaste jag lärt mig är att det inte finns några genvägar till hälsa och lycka, men kan man bara vara närvarande här och nu blir vägen till själva målet. Och har man bara tålamod, vilket man får av att vara närvarande, blir det oftast bättre med tiden. Om man bara lyssnar på sin egen kropp och intresserar sig för kunskapen som finns där ute, inte för oss människor att upptäcka i något slags ren form, utan som ett resultat av läsande, lyssnande och kritisk analys av olika tankar.

God fortsättning på julen!

God Jul!

Söndag är sedan två år tillbaka bloggdag, men idag är det julafton och då tar jag ledigt. Men jag vill ändå publicera en liten hälsning och önska alla trogna läsare en riktigt fin jul! Kanske blir det en post här i veckan, för nästa söndag är det nu nyårsafton. Vi får se.

Min ambition är att vara helt ledig under de röda dagarna och sedan bara gör det jag måste resten av veckan. För att orka fram till semestern i det allt mer pressade arbetslivet är det helt avgörande att göra något annat, att skaffa sig perspektiv. Jag ska gå igenom ett bokmanus i lugn och ro och ägna resten av tiden åt att läsa. Och så ska jag promenera och försöka sova ut ordentligt.

Ute i världen rasar krig och här hemma känns det mer osäkert än någonsin under mitt liv, vilket känns viktigt att påminna sig om och försöka ta in. Jag tycker inte man ska behöva ha dåligt samvete för att man har det bra, men att känna tacksamhet är verkligen på sin plats.

Nu ska jag gå upp och dricka kaffe och så ska barnbarnen få var sin julklapp. Återkommer med nya tankar inom kort, kanske det blir något slags årskrönika nästa vecka, vi får se. Avslutar med ett citat från Nietzsche, som boken jag ska gå igenom här i veckan handlar om.

I want to learn more and more to see as beautiful what is necessary in things; then I shall be one of those who make things beautiful. Amor fati: let that be my love henceforth! I do not want to wage war against what is ugly. I do not want to accuse; I do not even want to accuse those who accuse. Looking away shall be my only negation. And all in all and on the whole: some day I wish to be only a Yes-sayer.

Varför är klimatmöten med världens ledare dömda att misslyckas?

Här i veckan avslutades COP28 där världens ledare under några veckor frotterat sig med varandra i Dubai för att diskutera och försöka lösa problemen som riskerar att leda till att jorden blir obeboelig. Till slut enades man även denna gång om ett beslut. Det råder lite delade meningar om avtalet men det spelar ingen roll eftersom klimatförändringarna och dess konsekvenser är ett så pass komplext och omfattande problem att det aldrig kommer att lösas genom att världens ledare enas om skrivningarna i en text. Vad vi har att göra med är ett problem vars grund måste upplösas för att mänskligheten och livet på jorden ska kunna börja känna något slags hopp, och där är vi inte på långa vägar. Vi är inte ens i närheten av något slags vändning. Eftersom problemen bygger på samma logik som många av lösningarna som diskuteras idag krävs att man tänker om och tänker helt nytt. Min ambition här är inte att presentera en lösning, för det finns ingen, det som krävs är som sagt nytänkande och att alla i den rika delen av världen förändrar sina levnadsvanor. Jag ska försöka förklara varför jag menar att nuvarande arbetssätt är dömt att misslyckas.

Bara det faktum att majoriteten av världens ledare är äldre män som kommer att vara döda och begravda långt innan besluten, om de ens kommer att genomföras, fått någon verkan, borde mana till eftertanke, särskilt som vi sett hur det gått med efterföljandet av tidigare beslut. Efter mötet i Paris sades det att temperaturökningen skulle stanna vid 1.5 grader, men den gränsen passerades redan i år. Ett av demokratins svagheter är att den står och faller med väljarnas kunskaper om och intresse för vad som krävs för att det sättet att styra ett land ska fungera, och kunskaperna sjunker stadigt, liksom intresset för demokratin och viljan att acceptera några andra förändringar än de som drabbar andra. Väljarna vill ha ledare som lovar saker de vill höra, och nästa år kan kunskapsrelativisten och klimatförnekaren Donald Trump mycket väl bli president för USA. Orban som i princip avskaffat demokratin i Ungern odlar sina personliga kontakter med Putin utan att folket bryr sig nämnvärt. Och Argentina röstade nyligen fram en populistisk ledare som naturligtvis inte har för avsikt att följa några avtal som inte gynnar honom själv. Det finns absolut positiva tecken, men problemet är att folkvalda ledare som faktiskt genomför reformerna som behöver genomföras ofta röstas bort i nästa val, och den långsiktiga trenden i land efter land är att högerpopulismen vinner mark; för att det känns bättre med en stark ledare än med demokratiskt "tjafs".

Den viktigaste anledningen till att nuvarande sätt att adressera problemen, som skapats av en kombination av människors önskningar och banbrytande innovationer, är att det krävs kunskap och inte minst respekt för forskningens resultat för att vända utvecklingen. Och det som utmärker kunskapen är dels att ingen äger den, dels att den måste överges i samma stund som den visar sig obsolet, vilket är motsatsen till den politiska och ekonomiska makt som ledarna vilka idag möts för att diskutera vilka åtgärder man kan enas om förfogar över. Besluten som krävs för att vända utvecklingen och värna livet på jorden måste bygga på den bästa kunskap som mänskligheten kan uppbringa, och det som utmärker den är att den förändras hela tiden. Makten som dagens ledare har bygger på en helt annan logik, och många av ledarna som fått makt gör allt för att behålla den till varje pris. Därför kommer man inte att (kunna) ta beslut som innebär att miljardärerna som flockas runt ledarna blir av med sina pengar. Alla beslut som innebär att totalitära ledares makt hotas kommer att motarbetas av ledarna med benäget stöd av deras aningslösa anhängare. Så har det fungerat sedan antiken, och det är en av anledningarna till att vi är där vi är idag. Trump visade oss alla hur det fungerar och att han fortfarande utgör en faktor i världspolitiken borde vara en alarmklocka, men istället rapporteras det om försiktig optimism från Dubai.

Vad krävs för att kunna vända utvecklingen? Kunskap! Och kunskap kräver i sin tur av oss människor att vi inte identifierar oss med den. Kunskap handlar om vad vi människor vet och förstår, både som individer och kollektiv. Information är fakta utgör kunskapens byggstenar, men kunskap är ett emergent fenomen som är mer än summan av delarna. Kunskapen kan liknas vid en wire som tvinnas av mindre trådar av olika längder. Dess styrka och användbarhet varierar ständigt eftersom trådarna som wiren tvinnas av ibland går av och nya hela tiden läggs till. När verkligheten förändras måste kunskapen förändras, annars är det något annat vi har att göra med. Därför är det så viktigt att alla kunskapssökande människor släpper taget om insikterna när de inte längre fungerar. Kunskapens makt är med andra ord villkorad och för att fungera krävs ödmjukhet och kritisk medvetenhet av användaren. När kunskaperna sjunker blir det svårare att försvara demokratin och när demokratin är på tillbakagång i världen spelar det ingen roll vad som står i avtalen som arbetas fram och skrivs under. Idag betraktas forskare som ett särintresse och i praktiken är det ett fåtal (tech)miljardärer som styr förutsättningarna för allt och alla andra.

Kunskapen kan och får bara den makt vi tillsammans laddar den med genom att lära oss förstå, respektera och framförallt använda den. Om och när många människor både tar den till sig, förhåller sig kritisk till den och överger den när den inte fungerar längre, kan den fungera som ett verktyg för verkligt hållbara förändringar. Den makten är dock aldrig starkare än människornas förmåga att förstå, använda och respektera kunskapen. Världen som vi lever i och har vant oss vid att ta föregiven bryr sig lika lite som kunskapen om hur det känns eller vad vi människor tycker är önskvärt och tror är möjligt. Vi får helt enkelt den hållbarhet (eller brist därpå) som vi förtjänar. Det är och kommer aldrig vara ledare som förändrar världen,  det är alltid resultatet av många människors gemensamma handlingar, över tid. Förstår vi det finns det hopp, annars är det kört. Låter jag uppgiven? Det är jag absolut inte! Jag konstaterar bara fakta, och det gör snarare att jag får mer kraft och inspiration att arbeta vidare med utgångspunkt i det jag lärt mig om kunskap, kultur och hållbarhet, alltså förutsättningarna för förändring som min forskning varit inriktad på sedan strax efter millenieskiftet.

Bara viljan hindrar oss att tänka och agera annorlunda

Hur kommer det sig att vi har fått för oss att det är bra och önskvärt att försöka skynda på kunskapsutvecklingen? Idag uppfattas det som ett problem att lärande inte går att effektivisera, men tänk om det istället är en styrka eller i alla fall en viktig förutsättning? Tänk om lärandets långsamhet är ett resultat av att våra kroppar och intellekt omedvetet bjuder motstånd mot vår fantasi och våra önskningar? Vi är biologiska varelser med förmåga att föreställa oss saker som ännu inte finns, vilket i kombination med kunskaperna vi ständigt utvecklar har tagit oss dit där vi är idag. Som levande varelser är vi människor en integrerad del av av naturen som vi kommer från och som vi är beroende av för vår överlevnad men som vi genom att önska oss det vi önskar och vårt sätt att leva håller på att föröda. Jag gillar tanken på att kroppen som trots allt skapat intelligensen är smartare än medvetandet och därför bjuder motstånd när den pressas att göra saker som inte är bra för den. Vi människor äger förmågan att lyssna och förstå, men i dagens larmande samhälle är det allt svårare att faktiskt göra det och därmed blir det svårt att dra lärdom trots att vi måste göra det om vi vill fortsätta leva här på jorden, vilket är det enda realistiska även om många föreställer sig andra alternativ. 

Även om den tekniska utvecklingen naturligtvis är möjlig att stoppa, den är inte någon naturlag utan drivs av människors önskningar och handlingar, är de ekonomiska intressena allt för stora och möjligheten att bli rik är allt för lockande för allt för många för att det ska vara realistiskt att hoppas på det. Men det finns ingen anledning att uppgivet se på medan allt det som är unikt mänskligt förpassas till historiens skräphög på grund av det stora flertalets orimliga önskningar och deras oförmåga och minskande möjligheter att inse det kloka i att stanna upp och tänka efter. Det må vara svårt att försöka vända utvecklingen, men det är som sagt inte omöjligt för vi människor har än så länge fortfarande makten att driva utvecklingen i den riktning vi som kollektiv önskar. Vi som ser och förstår det ohållbara i mänsklighetens nuvarande sätt att använda sina intellektuella förmågor har ett ansvar att skapa och sprida kunskap om riskerna med önskningarna som driver utvecklingen dit den är på väg, mot en eskalerande och potentiellt irreversibel klimatförändring och maskiner med förmåga att ta över och driva utvecklingen i en riktning som gynnar maskinerna.

Så länge mänskligheten inte anpassar sina önskningar efter förutsättningarna, både för våra kroppars hälsa och välmående och för miljön och livet på jorden, lever vi över våra tillgångar och det är ohållbart oavsett hur vi väljer att se på saken. Att vi valt att att mäta oss med tekniken vi själva skapar är resultatet av våra egna önskningar och viljestyrda handlingar, inte någon utifrån kommande kraft. Det faktum att tekniken blivit normen som människan anpassar sig efter är ingen annans fel än vårt eget. En annan norm är möjlig, en norm som anpassats efter människans och naturens förutsättningar och behov. Det ”enda” som krävs är att mänskligheten ändrar sina önskningar och handlingar. En sak är fullkomligt säker, maskinerna kommer aldrig att kunna mäta sig med människan. I alla fall inte så länge människan värnar sina unika kompetenser och kvaliteter. Om vi inte vill att maskinerna ska ta över har vi fortfarande makten att inte lämna den makten ifrån oss, men tidsfönstret krymper snabbt. Faktum är dock att AI bara utgör ett hot så länge vi människor fascineras av vår egen förmåga att utvecklar ny teknik och så länge vi väljer att känna oss underlägsna i relation till maskinerna och algoritmerna. 

Vill vi så kan vi redan idag välja att önska oss andra saker än fortsätta använda fossila bränslen och bygga allt kraftfullare maskiner. Ingen utifrån kommande kraft hindrar oss från att säga stopp och stanna upp för att tänka efter samt känna in och lyssna på våra kroppar och miljön. Vill vi så kan vi placera människan och kunskapen i centrum. Ingen teknik i värden kan hindra oss, det kan bara människor göra. Universiteten och den högre utbildningen måste inte betraktas som ekonomiska produktionsenheter, det går att göra högskolan till en magisk plats där det händer förunderliga saker mellan människorna som är där för att lära tillsammans och utveckla sina unikt mänskliga kvaliteter. Det är ett faktum. Problemet är att så många idag väljer att lyssna mer på sina och andras känslor.

Vad händer när tiden för läsning minskar?

Ett av dagens största dilemman är att de allvarligaste försämringarna ofta kommer successivt och att det inte finns några enkla lösningar, vilket gör att förbättringar tar tid. Eftersom ingen medvetet inför åtgärder som man vet leder till försämringar blir det i praktiken så att vägen till helvetet är kantad med goda intentioner. Detta gäller i högsta grad läsandet av tryckta böcker som idag, generellt sett, är på nedgång. Få väljer nog aktivt att läsa mindre, men det är ett faktum att det blir så. Och det får negativa konsekvenser för alla, både nu och i framtiden. Även om läsande är något man gör i ensamhet är det ett kollektivt fenomen. När många läser blir det lättare för alla att läsa, och när allt fler läser allt mindre blir böckerna dyrare och förlagen får svårare att överleva, vilket blir en ond cirkel. Eftersom läsandet är så intimt sammankopplat med kunskapen och med förmågan att analysera blir det svårt att få gehör för varningen. Man brukar säga att allas ansvar är ingens ansvar, men med läsandet är det tvärtom.

Vi översköljs med mer text idag än någonsin, men allt fler LÄSER allt mindre. Läsande handlar nämligen inte om att konsumera information eller få tillgång till fakta. Läsande är ett ett sätt att vara i och förhålla sig till världen. Det som utmärker oss människor är att vi inte är eller fungerar som datorer, men ett lika utmärkande drag är att vi idealiserar datorerna, vilket leder till att vi ser digitaliseringen som en lösning när det i bästa fall är ett användbart verktyg. På kort tid har en rad analoga och mellanmänskliga företeelser flyttats till eller ersatts av digital teknik. Utvecklingen av och fascinationen inför Artificiell Intelligens är ett skrämmande exempel på hur normaliserad den rörelsen blivit. Mänskligheten håller på att kapitulera inför algoritmerna som ägs av en handfull män, vilka tillsammans får ENORM makt över alla andras liv och allas tänkande. Och utvecklingen välkomnas av aningslösa människor som ser det som en befrielse att slippa tänka, på samma sätt som hissar och andra tekniska hjälpmedel "befriat" deras kroppar från den träning som behövs för att hålla både kroppen och hjärnan i trim.

För att kunna läsa krävs tid, men också ro och möjlighet att fokusera på tankarna som orden förmedlar. Blir man störd av krav på prestation, deadlines, pushnotiser, popupfönser och ständiga krav på nya och säkrare lösenord. Känner man sig ständigt jagad och aldrig kan koppla av eftersom risken att man glömt något är överhängande, kommer läsningen att bli lidande. Ljudboken låter kanske som en lösning, men det är i själva verket en illusion, för lyssnande är något annat än läsande. Gör man dessutom något annat under tiden går man miste om massor, ofta utan att veta om det, eftersom orden fortsätter strömma oavsett om man hänger med eller ej. Läsande är en analog förmåga som vuxit fram tillsammans med den mänskliga förmågan att tänka. Det är alltså ingen liten sak att läsandet nu går ner.

Om det bara var upp till mig skulle jag kunna fortsätta läsa tryckta böcker, men det är inte så det fungerar. Att producera och trycka böcker tar tid och är resultatet av samverkan mellan många människor med olika kompetenser. När den marknaden försvinner, vilket den sakta verkar göra när allt fler läser allt mindre, finns inga böcker att köpa. Och när allt färre läser finns allt färre att tala om böcker och dess innehåll med, och därmed utarmas kulturen och tekniken kan ta över allt allt mer. Problemet är att det inte går att tvinga fram en förändring, det går inte ens att locka fram den. Enda sättet att få fler att läsa är att alla tar ansvar och faktiskt läser böcker. Därför är lässatsningar eller momssänkning på böcker inga lösningar på problemet. Det enda som skulle kunna vända utvecklingen är att den generella tryggheten i samhället ökar, och att fler får mer tid att läsa och samtala om böckernas innehåll.

Det som skrämmer mig är det faktum att man inte saknar något som man inte själv upplevt. Våra smarta telefoner pockar på uppmärksamhet och löftet om att aldrig sakna underhållning, vilket låter som en gåva, men i själva verket säljer vi våra själar till djävulen. Det är ingen konspirationsteori jag formulerar, jag konstaterar bara fakta. Ägarna till techbolagen må vara världens rikaste individer och deras makt är enorm, men de driver inte utvecklingen, det gör alla vi som anpassar oss efter den eller uppslukas av den. 

Jag är uppgiven, men har bestämt mig för att aldrig förlora hoppet för det går att vända trenden. Mer tid och ökad trygghet är lättare att förstå värdet av än bokläsning, så fokuserar vi på det återskapar vi förutsättningarna för läsning och då blir det lättare att tala om bokens värde. Många läser fortfarande och alla vuxna minns boken, så mer tid och ökad trygghet samt ett mänskligare samhälle där digitala och analoga system kompletterar varandra och där man förstår både varandra och det unikt mänskliga, skulle skapa förutsättningar för läsande och då kan den onda cirkeln brytas, men för varje år som går försvinner de där minnena och för varje ny generation som aldrig läst en bok blir det svårare att främja framväxten av en läsande kultur. Jakten på effektiviseringar jagar livet och lusten ur både författare och läsare, vilket påverkar både den mentala och fysiska hälsan eftersom dessa saker hänger ihop och är varandras förutsättningar.

Vad har jag lärt av David Bowie?

Ända sedan jag var liten, långt innan jag började lyssna på David Bowie, var det något hos honom som slog an en ton hos mig. Jag minns intervjuer med honom på TV och att han fascinerade mig. På högstadiet, när Scary Monsters kom fick jag upp ögonen för musiken men det var först efter konserten på Ullevi 1984 som jag köpte alla skivorna och spelade in kassettband som slets ner i min Walkman. Konserten på Eriksberg 1987 var tyvärr en besvikelse. Och när jag började studera och fick barn fick jag annat att tänka på. Men även om jag inte köpte de nya skivorna glömde jag honom inte. När The next day kom väcktes intresset till liv, men jag hann inte utveckla det förrän han dog samtidigt som Black Star släpptes, vilket berörde mig mer än jag trodde.

Tråkigt nog var det först efter att han dött som jag på allvar började analysera mitt intresse, men när jag väl gjorde det fann jag å andra sidan en massa nycklar till självförståelse, och det är ju så livet fungerar. Först i efterhand har man facit och det är bara då kan kan förstå på djupet. Han var en outsider och när jag tänker på det idag inser jag att det var detta som fångade mitt intresse. Inte så att jag ville vara utanför, tvärtom, men det är inget man styr över och jag tror idag att hans existens fungerade som ett slags fyr, ett ljus i mörkret. Det var absolut inte så jag tänkte då, men det är så jag tolkar mitt intresse för honom som person. Jag lever inte i hans efterföljd och klär mig inte som honom, men hans inställning till livet och skapande är inspirerande och lärorik.

I dokumentären Moonage Daydream, som jag såg på bio förra året och som jag såg om för en vecka sedan, på Netflix, säger Bowie två saker som fastnat hos mig. Det första handlar om att han efter framgångarna med Let's Dance kände sig tom eftersom han gav publiken det publiken önskade, istället för att kämpa för att försöka få publiken att gilla det han själv gillade, vilket var vad hans skapande handlade om under de första tio, fullkomligt magiska, åren av sin karriär. Det andra handlar om hans sätt att se på meningen med livet. Jaga inte efter en dröm; gör det du tycker om, var närvarande i det du gör och gör det bra, så kommer du att skapa din dröm. 

Jag la märke till dessa båda klokskaper redan första gången jag såg dokumentären, men det var när jag såg den en andra gång som jag på allvar insåg hur mycket de där orden svänger i takt med den jag är och det liv jag lever. Jag har aldrig jagat någon dröm, för jag har aldrig haft någon. Jag har strävat efter att komma bort från saker som jag inte trivs i eller med, och jag har aldrig varit rädd att prova saker. Sen är jag lyhörd. Jag har alltid satt en ära i att göra det jag gör så bra jag bara kan. Idag är jag där jag vill vara och jag gör det jag trivs med och finner intressant och utvecklande under en stor del av de flesta dagarna, så även om universitetsvärlden och samhället förändras oroväckande snabbt till det sämre lever jag det liv jag önskar och känner ingen längtan bort. Det är så nära ett slags drömtillvaro som jag kan hoppas på att komma. Jag har förändrat det jag kan och lägger ingen tid och energi på det jag måste acceptera.

Först på senare år, efter att jag fick min första lärobok antagen, när jag äntligen fick gehör för och möjlighet att göra det jag tror på, har jag kunnat kämpa för att försöka få andra att se värdet i och uppskatta det jag tror på. Och det bidrar till att förstärka känslan av att leva ett rikt och meningsfullt liv. Att få böcker antagna är svårt och det blir svårare och svårare att slå igenom i det allt mer öronbedövande bruset, därför kommer jag aldrig att ta det föregivet att jag ska få ge ut böcker. Skrivandet kan dock ingen ta ifrån mig. Just nu lägger jag sista handen vid manuset till min kommande lärobok, om metod. Nästa vecka ska jag påbörja arbetet med nästa lärobok, om ledarskap. Och under tiden jag väntar på besked från förlaget om min bok om akademisk kvalitet filar jag på språket och detaljerna i det manuset, för jag vet att det finns en uppenbar risk att boken inte antas. Jag har blivit refuserad några gånger på de stora förslagen, men jag kommer i inte att ge upp. Så länge jag finner mening i skrivandet jobbar jag vidare med tankarna och slipar på dess form. Det är kampen för att övertyga och få fler att se och förstå det jag ser och förstår som ger min tillvaro mening, och skulle jag lyckas är det en bonus.

Genom att leva efter dessa enkla principer, vilka fylls med det som passar mig och ger min tillvaro mening byggs drömmen successivt och från grunden, och jag riskerar inte att drabbas av den tomhet som framgång byggd på anpassning efter det som ligger i tiden och som andra gillar leder till. Därmed har jag gjort vad jag kan för att få det så bra som möjligt.

Lärare är inget serviceyrke

På grund av förkylning och stor arbetsbörda lyckades jag inte få så mycket tid för bloggande som jag önskade här i veckan, me jag hoppas ändå att grundtanken går fram och att texten är begriplig.

Att skolan öppnats upp för privata vinstintressen och förvandlats till en marknad är förödande för kunskapsutvecklingen i vårt land, vilket i sin tur är förödande för demokratin. Det finns nämligen inga genvägar till kunskap. Kvaliteten i allt lärande står i direkt relation till den tid och det engagemang som den som ska lära lägger ner. Det faktum att kunskap är en individuell och förkroppsligad egenskap, inte en produkt, och undervisning handlar om att skapa förutsättningar för elevers och studenters lärande, gör att skolan förvandlas till något annat när företag tillåts ta över verksamheten. 

När skolan blir en affärsidé förvandlas den i grunden. För att det ska gå att plocka ut vinst ur verksamheten krävs en annan syn på kunskap än den som gjorde svensk skola till ett föredöme i världen. Resultatet av verksamheten måste produktifieras, alltså bli mät- och jämförbart, vilket gör att fokus flyttas från elevernas kunskaper och kompetenser till resultaten på proven, alltså nyckeltalen som lärarna rapporterar. Ansvaret för produktionen av resultat läggs på lärarna. På det här sättet förvandlas både läraryrket i grunden och synen på lärande. Lärare förväntas inte längre skapa förutsättningar för elevernas lärande, vilket tar tid och kräver att lärarna har ett stort mått av frihet. För att eleverna ska kunna producera mätbara resultat måste proven handla om faktauppgifter som går att memorera, vilket är något annat än kunskap och något väsensskilt från bildning. Om inte denna syn på skolans uppdrag förändras är det bara en tidsfråga innan lärare ersätts med AI, men då handlar utbildning inte längre om kunskap.

Dagens syn på kvalitet i skolan och den högre utbildningen är inte anpassad efter kunskapens krav, istället är det kursernas innehåll som anpassas efter en definition på kvalitet hämtad från tillverkningsindustrin. Kvalitetsarbetet har blivit ett självändamål och en egen syssla som tar allt mer tid och kräver allt mer uppmärksamhet och resurser, vilket går ut över kunskapen och kvaliteten i lärandet. En förutsättning för att högskolans utbildningar ska kunna hålla hög akademisk kvalitet är att såväl kunskapssynen som verksamheten utgår från, och att definitionen av progression ligger i linje med, vad vi vet om människans kognition. Och eftersom lärande och kunskapsutveckling är icke-linjära processer går det inte att tvinga in den högre utbildningen i en mall som bygger på helt andra principer, hämtade från helt andra verksamheter. Ett citat från Adam Grants bok Öppet sinne skulle kunna fungera som inspiration i arbetet med att utveckla en sant akademisk modell för progression, vars syfte inte är att nå mål utan att utmana och överskrida tidigare kunskaper samt förstå världen och verkligheten bättre.

Våra identiteter är öppna system och det är våra liv också. Vi måste inte sita fast i gamla tankar om vart vi vill bege oss eller vilka vi vill vara. Det enklaste sättet att ompröva våra övertygelser är att ifrågasätta vad vi gör dagligen.

Det kräver ödmjukhet för att vi ska ompröva våra tidigare åtaganden, tvivel för att vi ska ifrågasätta våra nuvarande beslut och nyfikenhet för att vi ska föreställa oss våra framtidsplaner på nytt. Det vi upptäcker på vägen kan befria oss från bojorna som bekanta omgivningar och våra gamla jag utgör. Att tänka om gör oss fria att åstadkomma mer än att uppdatera vår kunskap och våra åsikter – det är ett verktyg för att leva ett mer meningsfullt liv. (Grant 2021, 242)

Kraven på prestation måste balanseras mot kunskapsutvecklingens krav på tid för reflektion och möjlighet till kritisk granskning. Hetsen och pressen som lärare och studenter utsätts för tvingar bort allt vad bildning heter och påverkar kunskapskvaliteten menligt, för det handlar om komplexa kvaliteter. Utbildning riskerar att reduceras till reproduktion av redan kända fakta.

Den enda progression som betyder något är den som utspelar sig i studenternas huvuden. Hela tanken på att läraren med hjälp av en uppsättning standardiserade och kvalitetssäkrade metoder ska leda studenterna mot på förhand utformade mål (learning outcomes) bygger på ett helt annat kvalitetsbegrepp än det akademiska. Den pedagogiska modellen fostrar inte studenterna till självständiga, kritiskt tänkande och ansvarstagande människor som kan utmana lärarna och den etablerade kunskapen samt överskrida målen, vilket kännetecknar progression inom forskningen. Utmärkande för kvalitet i akademiska miljöer är att det finns goda förutsättningar för stävan uppåt i vetandets hierarki, men den rörelsen går inte att tvinga fram. Progression i den akademiska världen handlar inte om att studenterna ska kunna visa att de vet mer och mer, utan om att utveckla förmågan att hantera svårare och svårare problem. Den kanske viktigaste egenskapen hos någon som vill lära sig nya saker och på egen hand söka sig ut i kunskapens okända terräng är förmågan att stanna kvar i problemen och aldrig slå sig till ro med vad man vet utan hela tiden höja ribban och vara medveten om vikten av att göra sig av med kunskaper som inte fungerar längre. Progression handlar inte om att nå mål utan om att överskrida dem.

Ett exempel på hur en intellektuell definition av progression skulle kunna omsättas i undervisningspraktik skulle kunna vara att låta studenterna läsa, till exempel Michel Foucaults bok Diskursens ordning, som många betraktar som en av de svåraste böckerna man kan läsa, först en gång i början av utbildningen, sedan en gång i mitten och en sista gång mot slutet av utbildningen. Progressionen handlar då om den utvecklade förmågan att förstå den typen av texter, inte om att tillägna sig en på förhand bestämd och tydligt definierad mängd kunskap. Kompetensen som byggs upp på det sättet har en mycket längre hållbarhet än resultatet av målstyrda och kvalitetssäkrade utbildningar, och den kan dessutom användas i många olika typer av sammanhang. Genom att återvända till samma text eller samma problem i ljuset av nya kunskaper och mer utvecklad förmåga att läsa svåra texter kommer förståelsen hos studenterna att öka gradvis, men inte linjärt och heller inte i samma takt hos alla, av den enkla och självklara anledningen att det är så som människor de facto fungerar. Detta processorienterade sätt att se på progression – där förmågan att stanna kvar i och utveckla förmågan att hantera problem anses viktigare än det som kan visas upp och som går att kontrollera – skapar förutsättningar för en helt annan interaktion mellan lärare och studenter där lärandet står i centrum istället för betyg och genomströmning. I en sådan miljö blir kunskapen inte ett tak eller en destination man fördas tryggt och säkert mot, utan en trampolin som man tar spjärn emot för att på egen hand hoppa så samlat och långt som möjligt med hjälp av. Arbetar man med progression på det sättet blir lärarens uppgift att bjuda så mycket motstånd som möjligt, vilket alltid är individuellt och kontextuellt. Istället för att alla förväntas nå samma resultat, vilka stipuleras i kursens lärandemål, kommer var och en att utvecklas i sin egen takt och erbjudas möjlighet att inte bara nå utan även överskrida sin egen förmågas gräns, vilket är enda sättet att utvecklas som intellektuell och tänkande människa. Ytterst är det vad rörelsen uppåt i vetandets hierarki handlar om och det är detta som synen på och arbetet med progression behöver handla om ifall man vill värna den akademiska kvaliteten och högskolans intellektuella miljö.

Den kontemplativa förmågan

Vi som lever idag har exakt lika mycket tid till vårt förfogande som alla andra människor i världshistorien. Skillnaden är att vi tvingar oss själva och varandra att fylla tiden med fler och fler uppgifter som hela tiden ska utföras på kortare tid. Det finns massor av saker som kan utföras snabbare utan kvalitetsförlust, men vissa saker kräver tid för att kunna bli bra, och ju mer tid man kan och får ägna åt saken desto bättre. Ägnar man sig åt analytiskt, kontemplativt tänkande står kvaliteten i utfallet i direkt relation till tiden som läggs ner på uppgiften. Prestationskrav och stress är den intellektuella kvalitetens värsta fiende, vid sidan av störmoment av olika slag. Utan tid för eftertanke och möjlighet att dra sig undan i en avskild vrå där tankarna kan utvecklas i sin egen takt finns med andra ord ingen möjlighet att uppnå akademisk kvalitet, och utan akademisk kvalitet i den högre utbildningen blir kunskapen lidande och det gör samhällets investering i forskning och utbildning till ett gigantiskt slöseri. Och när kunskapen och den analytiska förmågan utarmas i samhället, vilket den gör när generation efter generation av studenter lämnar högskolan med ett examensbevis i handen (utan att ha förstått vad det innebär att tänka kritiskt och självständigt), samtidigt som äldre generationer går i pension och dör, blir det på sikt allt svårare för allmänheten att hantera komplexa problem. Därifrån stupar det brant utför för demokratin.

Mitt arbete som lektor har förändrats i grunden och jag undervisar idag i en helt annan högskola än den jag var student och doktorand i och där jag påbörjade min lärargärning. Jag har över 30 års erfarenhet av högre studier och kunskapsutveckling, men jag upplever det sorgligt nog allt mer som att mina kunskaper och min erfarenhet betraktas som en belastning i den kontext jag nu verkar i. Det är så himla sorgligt att tvingas konstatera att jag oftare på senare tid önskar att jag inte brydde mig så mycket. Det tär på mig att tvingas se på och i viss mån vara delaktig i avakademiseringen av högskolan. 

Kunskapen kan bara försvaras om den respekteras, och det gör den tyvärr inte idag. I hög grad beror den bristande respekten för kunskap på att tiden för att kontemplera saknas i den prestationssamhälle som vuxit fram mellan oss människor, vilket gör att man inte vet vad man går miste om. Trots att eftertänksamhet och möjligheten att skapa sig perspektiv, samt möjligheten att låta tänkandet ta den tid det tar, är en förutsättning för kunskapsutveckling, betraktas dessa helt essentiella inslag i forskning och utbildning som slöseri med resurser. Det skulle kunna sägas vara definitionen på galenskap, men eftersom kraven på "en budget i balans" och eviga "effektiviseringar" anses vara tecken på klok förvaltning av alla verksamheter idag är det den som talar om det jag skriver om här som betraktas som tokig. Därför finns ingen ljusning i sikte. Sällan har det gamla ordspråket: Man saknar inte kon förrän båset är tomt, känns mer aktuellt. 

Det finns inga genvägar till kunskap och saknas förutsättningarna blir kvaliteten oundvikligen lidande. Det är ingen åsikt, det är ett faktum. Tyvärr finns en risk att den som påpekar detta uppfattas som en nostalgisk drömmare, naiv förespråkare för något som är omöjligt, eller en illojal medarbetare. Och eftersom den som saknar insikt om problemet inte förstår kritiken -- har man aldrig fått möjlighet att utveckla den kontemplativa förmågan vet man inte vad man går miste om -- behöver kritiken inte bemötas och avakademiseringen fortsätter. Detta är saker jag funderar allt oftare på och kämpar allt mer med i vardagen på högskolan. När den enda frågan jag får efter tre timmars föreläsning om vad som kännetecknar självständigt, kritiskt tänkande är om det kommer att läggas ut instuderingsfrågor för att underlätta läsningen av kurslitteraturen, vet jag inte om jag ska skratta eller gråta. Och när jag av ekonomiska skäl tvingas låta sex studenter (som gör en intervju var) tillsammans skriva "samma" uppsats på fem veckor som jag själv gjorde ensam (och med stöd i tio intervjuer), blir det plågsamt uppenbart hur mycket förutsättningarna att bedriva HÖGRE studier har försämrats sedan jag var student.

För att inte förlora mitt förstånd och för att inte tappa tron på det jag vigt mitt liv åt stjäl jag till mig stunder i enskildhet där jag kan läsa och skriva. Lusten att lära och nyfikenheten som drev mig till högskolan och som hållit mig kvar i alla år finns där fortfarande, men idag är läsandet och skrivandet snarare en existentiell fråga. Dagligen och stundligen ser jag tecken på bristande kontemplativ förmåga, inte bara på sociala nätverk där känslan och dumheten ständigt övertrumfar kunskapen. Vill man bli känd och rik och få följare måste man tala till känslorna, för ingen (avrundat) har kontakt med sitt intellekt i den stressade tillvaro alla tvingas hantera. Det faktum att man till och med kan bli president i världens största och mäktigaste demokrati utan att äga någon som helst kontemplativ förmåga säger något djupt oroande om samtiden. Hur ska konflikten mellan Israel och Palestina kunna nå något slags lösning när det enda språk som världens ledare förstår är våld? Hur ska vi kunna få bukt med skjutningar och galopperande gängkriminalitet i Sverige om den enda åtgärd som föreslås och debatteras är hårdare straff? Klimatförändringarna kommer aldrig att kunna hindras utan tid att tänka och en kollektiv förmåga till kritiskt tänkande och kontemplativ förmåga, därtill är problemet allt för komplext.

Den där helt avgörande, kontemplativa, förmågan grundläggs tidigt i livet. Får man ingen inspiration, alltså om föräldrarna inte visar vägen och ger en stöd i hemmet kommer skolan inte att kunna fungera som det är tänkt, och det påverkar naturligtvis i förlängningen höjden på den högre utbildningen. Att tillägna sig kunskap som går utöver rena fakta som man kan plugga in, alltså kunskap om det som är komplext och där sambanden inte är tydliga, tar tid. Liksom med kondition måste man initialt vara beredd på att utsätta sig för sådant som är jobbigt för att det ska kunna gå lättare sedan. Belöningen står i direkt relation till ansträngningen och den kommer sen, inte omgående. I en skola där lärarna förväntas underlätta för elever och studenter kommer allt färre att övervinna hindren som man måste övervinna för att kunna tillägna sig förmågan, och går därmed miste om det som ligger på andra sidan, vilket naturligtvis får konsekvenser för kunskapens kvalitet. Fast även de som övervunnit hindren, tagit sig igenom högskolans grundutbildning och disputerat har idag svårt att praktisera den kontemplativa förmågan eftersom forskare förväntas konkurrera om medel för att kunna producera artiklar på löpande band, dessutom inom allt smalare områden. I en sådan miljö finns ingen förståelse för komplexa problem och frågor som kräver kontemplativ förmåga, och den kollektiva förståelsen minskar successivt i takt med de äldre forskarna går i pension. Högre seminarier betraktas idag helt följdriktigt som slöseri med tid, vilket gör att de löses upp. Idag är det få som kommer ihåg eller ens vet hur det såg ut och fungerade på den tiden när Sverige ansågs ha ett av världens bästa utbildningssystem, och därför saknar man inte och förstår heller inte meningen med att tänka tillsammans.

Tillvaron blir allt mer fragmenterad och överblicken går därmed förlorad. Allt fler drabbas av ett slags tunnelseende, som med tiden blir den allmänna uppfattningen om hur det ska vara. Därför ser allt färre faran med att allt fler låser in sig i filterbubblor där alla bekräftar och eldar på varandras åsikter. Livet och tillvaron blir således allt mer obegripligt och för många allt mer hotfullt, vilket driver på den negativa utvecklingen. Ohälsan stiger och går man till läkaren får man piller som i bästa fall lindrar symptomen, men eftersom den underliggande sjukdomen är kulturellt betingad finns en uppenbar risk att man fastnar i en ond spiral. Problemen som jag försöker beskriva liknar i mångt och mycket ett moment 22, för om man inte inser betydelsen av att stanna upp och tänka efter, om man inte förstår värdet av att lyssna på sin kropp och på andra människor samt världen man lever i, blir det svårt att ta till sig talet om värdet av att läsa avancerade böcker och tänka tankar som går på djupet, vilket krävs för att man ska kunna skaffa sig den typen av perspektiv på tillvaron som behövs för att förstå verkligheten i sin fulla vidd på ett adekvat sätt. Problemet förvärras av att både förståelsen för värdet av och respekten för den kontemplativa förmågan, samt inte minst kompetensen att använda den, måste vara kollektiv. Det kommer aldrig an på vad enskilda kan, vet och förstår, det är alltid den generella nivån i befolkningen som helhet som räknas. Jag vägrar tro att det är kört, och även om det är så kommer jag aldrig att ge upp kampen.

Ser du också problemen jag pekar på och värnar även du den kontemplativa förmågan: Sprid gärna den här posten, för det krävs för att tankarna ska kunna bryta igenom det allmänna bruset.

Människan, en aningslös och kännande maskin?

Här i veckan var det ett kort inslag i Aktuellts kulturnyheter som handlade om att svenskarnas bokläsande tydligen fortsätter att gå ner. Det var över på någon minut, bara ett kort konstaterande, men det skrämde mig och jag kan inte riktigt släppa det. Efter konstaterandet fick man se några klipp från stan. ”Det är tråkigt att bara sitta ner”, skrattade en yngre tjej. En pojke stod vid sin mamma och sa att han läste varje kväll. "Det är jag som lärt honom", sa mamman. Sen åter till studion. ”Tack för ikväll”. Ingen analys, ingen diskussion, bara ett kort konstaterande och några röster från vanligt folk. I kulturnyheterna!? Jämför det med när börsen går ner. Då blir det krigsrubriker och ekonomiska experter och sparekonomer kallas in för att ge råd och analysera riskerna. Läsande är en helt central del av det som gör oss människor till människor, så det är ingen liten sak att folk läser allt mindre, och att så många bryr sig så lite är ett illavarslande tecken på bildningens och kunskapens egenvärde.

Vad man läser och hur man läser spelar en avgörande roll. Många väljer att lyssna på böcker istället, ofta samtidigt som de gör något annat. Idag måste man kunna multitaska, sägs det. Men det är ingen unikt mänsklig egenskap, läser jag i boken Trötthetssamhället, av Byung-Chul Han. Evolutionen har tvingat fram den egenskapen (om det nu är så det fungerar). Djuren på savannen måste kunna äta samtidigt som de har koll på omgivningen, annars finns en risk att de blir dödade. Det är dock ingen intellektuell förmåga. Ju fler saker man gör samtidigt, desto ytligare blir tänkandet och "läser" man samtidigt som man gör något annat blir det svårart att ta in meningen i det man läser. Om det bara är information eller förströelse går det nog att hänga med, i alla fall hjälpligt. Och om det man lyssnar på verkligen fångar en styrs naturligtvis uppmärksamheten dit. Men det är omöjligt att ta till sig tankar som går på djupet eller tillägna sig abstrakta tankegångar om man inte är fullt fokuserad på det man gör. Det faktum att att allt fler överger pappersboken är med andra ord ingen liten sak.

Förändringen i synen på bokens och läsandets värde ligger i linje med andra förändringar som oroar lika mycket. Paradigmskiftet tar sig en rad olika uttryck, men det bygger på en kombination av fascination för maskiner och algoritmer och ett förakt för det mänskliga och det får kraft av okunskapen om vad som driver förändring. Människans fallenhet för att lyssna och lita på auktoriteter spelar också en viktig roll, vilken drivs dels av önskan att slippa ta ansvar, dels av uppgivenhet inför komplexitet, dels av drömmen om en frälsare som ska leda gruppen mot en ljus framtid. 

Förändringarna är del av samma rörelse som ytterst handlar om att allt fler människor allt mer försöker likna en maskin. Just nu är AI hetare än någonsin, men drömmen om artificiell intelligens är aningslös och den bygger på känsloargument. Vi måste ingenting, för det är (fortfarande) människor och mänskligt beslut som driver utvecklingen i den riktning som den tar sig, därför är det problematiskt när auktoritet hävdar att att det är av nöden tvunget att göra si eller så. Maskiner kommer ALDRIG att kunna konkurrera på människans villkor, av det enkla och självklara skälet att maskinen aldrig kan bli en människa. Skulle maskinerna utveckla ett medvetande skulle det per definition vara väsensskilt från hur människor fungerar.

I boken Trötthetssamhället, som handlar om konsekvenserna av utvecklingen som diskuteras ovan läste jag om ”förlusten av den kontemplativa förmågan”, och tänker att det är där vi är idag, som kollektiv betraktat. När vi effektiviserar allt försvinner inte bara tiden att tänka, även förmågan att göra det går förlorad. Förlusten av förmågan att tänka är mer skrämmande än de vidriga krigen som rasar just nu i vårt relativa närområde och klimatförändringarna som förr eller senare drabbar oss alla. För med en kollektiv förmåga att tänka kan krig förhindras och klimatförändringar vändas, men utan människans intellektuella förmåga, som är just mänsklig och därför aldrig kommer att kunna övertas av någon algoritm, går vi oundvikligen med öppna ögon mot vår egen undergång.

Trots att riskerna borde vara uppenbara håller mänskligheten på att successivt närma sig maskinerna, som idag utgör idealet och därför betraktas som en auktoritet man måste följa, oavsett vad man tycker eller tror. Med hjälp av kirurgi och botox samt olika slags filter skapar många människor idag en illusion om att utseende är något man väljer och att det är ett permanent attribut, vilket är motsatsen till hur livet fungerar. Det är bara ett trivialt och tragiskt exempel på förnekelse av det unikt mänskliga. Andra exempel är den allt aggressivare digitaliseringen av allt fler aspekter av vardagen och livet, vilken tvingar människor att jämföra sig med maskinerna som vi aldrig kan vinna över. Jakten på effektiviseringsvinster och strategierna för målstyrning och kvalitetssäkring drivs av en ekonomisk logik som algoritmer är bättre på att förstå och ansvara för än människorna som därmed frivilligt underordnar sig maskinerna, genom att försöka likna och konkurrera med dem.  

Börjar man leta efter tecken på vart vi är på väg finner man dem allt oftare och i allt fler sammanhang. Strävan efter att vara och fungera som maskiner i kombination med föreställningen att pengar är det högsta goda gör att vi människor ser varandra som ett potentiellt hot. Här i veckan skrev jag ett antal inlägg om detta på Twitter, som Elon Musk -- en av de fyra eller fem människor som har makt över utvecklingen och som tjänat ihop sin enorma förmögenhet, som ger honom närmast oinskränkt makt över alla andras liv och tänkande -- döpt till X. Tyvärr flimrade inläggen bara förbi i flödet som styrs av känslor, ju starkare desto bättre för det regerar mer data som övervakningskapitalisterna säljer till högstbjudande för att få oss att efterfråga och köpa det marknadens aktörer vill att vi ska köpa, så därför publicerar jag dem här.

Det var inte bättre förr, sägs det. Men när jag var student respekterades forskare för sina breda och djupa kunskaper. Idag avgörs respekten av hur mycket pengar man drar in och hur många publikationer man producerar.

Välkommen till misstänksamhetssamhället, där allt och alla utgör ett potentiellt hot mot dig och där alla därför måste underkasta sig kameraövervakning, visiteringar och nyckfulla förbud, där du ALDRIG kan eller får vila i nuet och ta vara på livets fina stunder.

När hotbilden ökar är det väl allas vaksamhet och försiktighet som behöver öka, inte kontrollerna och restriktionerna? Ett öppet och demokratiskt samhälle måste fortsätta vara just det, annars terroriserar vi oss själva, och vad är då poängen med allt?

Väskförbud låter som en trivial åtgärd, men det innebär att vardagen förändras i grunden. Det är sällan man går direkt hemifrån och sen tillbaka till ett evenemang. Och effekten av att alla betraktas som misstänkta ska inte underskattas. När är det safe att avskaffa förbudet?

Ett samhälle som ser människor som ett hot, ett hinder eller en onödig kostnad, vad fan är det för samhälle?

För att hålla min egen intellektuella förmåga vid liv skriver jag böcker och stjäl till mig stunder av koncentration där jag i tystnad kan försjunka i och fokusera på innehållet i filosofiska böcker och tankeväckande romaner som handlar om djupt mänskliga dilemman. I arbetslivet finns inte tid att tänka, än mindre mötas för att tänka tillsammans med andra människor. Det är orsaken till att jag skrivit en bok om akademisk kvalitet, vilken jag bloggat om här (se posterna som publicerades förra veckan). Och just nu är jag upptagen med slutredigeringen av en bok om Nietzsche. Följande citat reflekterar jag inte över i den boken, men det är skrämmande att se hur en som levde på 1800-talet redan då såg vad som låg i farans riktning. I boken Mänskligt alltförmänskligt, skriver Nietzsche följande:

Den verksamma människans största brist. -- Verksamma människor utmärks ofta av frånvaron av högre verksamhet: jag menar individuell. De är verksamma som ämbetsmän, köpmän, forskare, det vill säga som artvarelser, men inte som enskilda och alldeles särskilda människor: på den punkten är de overksamma. --Det olyckliga med verksamma människor är att deras verksamhet nästan alltid är en smula oförnuftig. Hos exempelvis en penningsamlande bankir frågar man förgäves efter ändamålet med hans rastlösa verksamhet: den är oförnuftig. De verksamma rullar så som stenen rullar, enligt mekanikens dumhet. -- Alla människor sönderfaller, som i alla tider så ock idag, i slavar och fria människor; för den som inte har två tredjedelar av sin dag för sig själv är en slav, han må sedan vara statsman, köpman, ämbetsman eller forskare. (Nietzsche 2000, 172 i Samlade skrifter, band 3)

Det var Byung-Chul Han som gjorde mig uppmärksam på aforismen. Han analyserar i sin bok rörelsen från disciplinsamhället (se Foucault), över kontrollsamhället (se Deleuze), till dagens prestationssamhälle, där människan tvingar sig själv att konkurrera med maskiner, vilket är en kamp som vi aldrig kan vinna och som dessutom gör oss sjuka. Och där prestation är viktigare än kontemplation kommer maskinerna att vinna, men inte för att de är bättre än människorna utan för att människorna inte värderar det unikt mänskliga tillräckligt mycket.

Aldrig någonsin tidigare i utvecklingen av livet på jorden har det funnits ett större behov av att stanna upp och tänka efter. Istället anklagas den som uttrycker minsta lilla oro över vart vi är på för att vara naiv. Kritiken mot digitaliseringen och utvecklingen av AI är den samma som när tågen infördes, säger man. Men det är inget argument, för kritiken mot tågen var en rädsla byggd på känslor för det okända. Hotet som digitaliseringen medför är reellt och går att belägga empiriskt. Paradoxalt nog är det ett moment 22, för det krävs intellektuell och analytisk förmåga samt en vilja att förstå för att se vart vi är på väg, och den förmågan är vi på väg att överge med hänvisning till aningslösa känsloargument. Den som inte läser böcker vet inte vad hen går miste om, och samma gäller kunskapen. Ignorans och dumhet övertrumfar kunskapen, men bara i sammanhang där kunskapen anses sakna värde.

Fler tankar från FEKIS: Om universitetsväsendets framtid

På FEKIS lyssnade jag på en paneldiskussion mellan: Astrid Söderbergh Widding, Gustav Amberg och Lars Strannegård. Samtalet som modererades av Lars Engwall inleddes med ett resonemang om den akademiska friheten som är hotad över hela världen, och Sverige ligger sämre till än jämförbara länder. Följande tankar om detta viktiga ämne, liksom reflektionerna om kvalitet i undervisningen och konsekvenserna av digitalisering och internationalisering, är resultatet av mitt aktiva lyssnade, inte en sammanfattning av vad som blev sagt.

Politiseringen av högskolan gör den mer målstyrd. Högskolan ska inte förverkliga politiska partiers visioner för då är uppdraget inte längre kunskap, som är resultatet av öppet sökande. Panelen talade om: Magna Charta Universitatum (som är ett manifest som undertecknats av många högskolor i världen som förbinder sig att värna den akademiska friheten). Det talas idag ganska mycket om frihet, liksom om bildning, innovation och nytänkande, men det är inte forskarnas oro över hotet mot dessa helt centrala principer som sprids, det är istället kommunikationsavdelningarna på landets högskolor som använder orden i marknadsföringen av lärosätena. Ytterst drivs den tragiska utvecklingen av klåfingriga politiker som är mer intresserade av universiteten som ett sätt att ta makt över utvecklingen än av kunskapen. Ett annat problem med politisk styrning av utbildning och forskning är att politiska förlag ofta är både kortsiktiga och motstridiga, vilket blir ett hinder i arbetet med att utveckla bästa möjliga kunskap. Utbildning ska inte vara lönsam, den ska skapa förutsättningar för lönsamhet och är en långsiktig investering i samhällets framtid. Årets Nobelpris i medicin diskuterades, som är ett resultat av grundforskning (i kombination med osedvanlig tur/”timing”). Jag återkommer ofta till tanken att högskolan inte är som vilken statlig myndighet som helst, och detta var rektorerna i panelen överens om.

Undervisningens kvalitet

Svenska studenter får mindre tid med sina lärare än studenter i många andra länder (vi ligger tragiskt nog sämst till i hela Europa). Även om det satsas mycket pengar på utbildning och talas om vikten av effektivitet, går pengarna paradoxalt nog i högre grad till åtgärder för att säkra kvalitet genom att öka administrationen, på undervisningskvalitetens bekostnad. Konsekvensen av detta blir att lärarna som undervisas misstros eftersom systemet bygger på kontroll, inte på tillit som krävs för att värna den akademiska friheten. Hur många studenter per lärare, och timmar till lärares interaktion med studenter, är rimligt, givet att det är akademisk kvalitet vi vill ha? Långt mer än vad som är fallet idag i alla fall. Under mina år som lektor har tiden jag får för att ansvara för kurserna halverats. Självklart får det konsekvenser för kvaliteten, men det är inget vi talar om. Istället satsas det på hårdare styrning och utökad kontroll. Vad innebär forskningsanknytning? Som jag ser det: att lärare forskar och forskare undervisar parallellt. Om alla på högskolan undervisar på 50% och forskar på 50% skulle man kunna spara en massa pengar som idag läggs på systemen för konkurrens om medel (som i praktiken handlar om att sortera bort 90% av ansökningarna som måste skrivas för att forskare ska kunna konkurrera). En sådan reform skulle innebära en massa vinster, för forskningen skulle inte konkurrera med undervisningen och arbetet som avdelningsledare skulle bli mindre betungande när alla vet vad de ska göra framöver, istället för som det är nu när det blir kaos när någon får medel och lämnar resten av lärarlaget i sticket. Kunskapskvalitet uppnås inte självklart genom att lärosätena mäter vetenskaplig kompetens i kronor och ören (vunna i konkurrens) och prioriterar produktion av publikationer i högt rankade journaler framför spridande av kunskap. När linjens makt över kollegiet ökar minskar lärarnas makt över undervisningsvardagen, och eftersom linjens mål måste vara mätbara och möjliga att konkurrera om med andra linjechefer på andra lärosäten utarmas kunskapen mer och mer för varje år som den här utvecklingen fortsätter. Akademiska hus är en genialisk (obs, bitter ironi) affärsidé eftersom staten ger med ena handen och tar med den andra. På det sättet kan politikerna lansera sig själva som kunskapsälskare, samtidigt som de tar tillbaka medlen genom att höja hyrorna. Inte för inte är Akademiska hus det mest lönsamma statliga företaget. Andra konsekvenser av ekonomiseringen av högskolan är stordriften som bygger på massföreläsningar, vilket inte är någon fördel i högre utbildning. Det går självklart att ha storföreläsningar, men finns inte tid, förståelse och respekt för det akademiska seminariet, som är själva sinnebilden för högre, akademisk utbildning, går det inte att uppnå kvalitet i högskolans verksamhet.

Digitalisering

Forskning och högre utbildning handlar inte om producering av stoff (mätbara resultat), men den idén är svår att värja sig mot i en allt mer digitaliserad organisation eftersom kontextualiseringen av kunskapsutvecklingen blir lidande. Mänskliga möten och mellanrum är centrala för allt vad kvalitet handlar om i den akademiska världen. Bildning blir svårt om man digitaliserar av fel skäl och på fel sätt (fel = med fokus på ekonomi, istället för kunskap). Det är möjligt att använda digitala verktyg, det finns absolut vinster att göra, men om kunskapen inte är i centrum utarmas bildningen och den akademiska kvaliteten. Framstående och intressanta forskare skulle kunna ge offentliga föreläsningar via nätet, men undervisningen måste ske mellan engagerade lärare som man känner och tillsammans med studenter som man umgås med. Därför är ett levande campus helt avgörande. Antingen-eller-tänkande brukar jag vara mot, men ett hybridupplägg där man erbjuder deltagande både på campus och nät blir sämre för alla, och går ut över lärandet och kunskapens kvalitet. 

Hur använder studenterna nätet? ChatGPT: Vad menar vi med fusk? Bara i en produktionsorienterad utgör dessa båda problem ett hot, för i en seminariebaserad högskolekultur där lärare och studenter arbetar tillsammans för att utveckla kunskap används tekniska verktyg för lärande, inte för att få sina betyg så snabbt och effektivt som möjligt. Att hindra den tekniska utvecklingen går inte, men man måste inte nödvändigtvis anpassa den akademiska utbildningen efter algoritmer som tillhandahålls av multinationella techbolag som ägs av några få män med orimligt mycket makt och inflytande över allt och alla. Bildning är en analog, mänsklig kompetens och kunskap växer relationellt! Tänker och agerar man så är AI och digitalisering inget hot, tvärtom borde högre utbildning kunna ses och fungera som ett slags vaccin mot fördumningen som ekonomiseringen effektiviseringen och digitaliseringen leder till.

Internationalisering

Respekt för det faktum att kunskap är språkberoende är a och o. Språket är det medium som kunskap växer och förmedlas med, och lärande är beroende av att man behärskar språket. Ju bättre man är på undervisningsspråket desto bättre blir lärandet. Undervisning på engelska är därför ett ineffektivt sätt att bedriva undervisning. Jämför forskning där man forskar på det egna språket och sedan sprider resultatet och diskuterar det med kollegor från andra länder på engelska. Ska man kunna vara fri i tanken måste man få tänka på det språk man är mest bekväm med och behärskar bäst annars kommer man bara att kunna bli medioker. Ska man erbjuda internationella utbildningar, kanske man ska anställa utländska lärare och mötas med engelska som kommunikationsmedel, men få undervisning och möjlighet att samverka med lärare och medstudenter på det egna språket. Parallella spår och respekt för komplexiteten som alla strävanden efter mångfald innebär är helt nödvändig om den akademiska kvaliteten ska kunna värnas. På högskolan liksom på alla andra områden gäller att man får vad man betalar för. Internationalisering tar helt enkelt mer tid, kräver större resurser och fungerar inte utan bred förståelse för svårigheterna.

Detta var i korthet vad jag fångade upp och tar med mig från panelsamtalet. Inga stora nyheter, men jag är tacksam över att få det bekräftat att jag inte är ensam om att tänka som jag gör, vilket jag tyvärr ofta upplever att jag är.

Vad vill vi ha; ett system för kvalitet, eller kvalitet?

Här fanns tidigare ett inledande resonemang där jag beskrev mina upplevelser av mottagandet av nedanstående text. Jag skrev den delen av bloggposten dels för att bearbeta besvikelsen över att frågan om (hoten mot) kunskapskvaliteten inte tas på större allvar i den akademiska världen idag, dels för att sätta in tankarna i en kontext. Efter några timmar valde jag att redigera den här delen av texten eftersom jag upptäckte att innehållet tolkades som ett personangrepp, trots att jag inte riktade mig mot någon särskild och heller inte nämnde några namn. Texten handlade inte om vad någon individ gjort eller sagt, det var en redogörelse för ett ärendes gång, med utgångspunkt i min upplevelse av att frågan inte blir tagen på det allvar jag anser att den förtjänar.

Mitt engagemang för kunskap och kvalitet handlar om sakfrågan, inte om mig eller någon annan. Jag skriver inte om dessa saker för min egen skull, utan av omsorg för kunskapen och den akademiska kvaliteten i högskolans verksamhet, för att jag anser att skattebetalarna har rätt att få vad de betalar för. 

Här nedan finns ett utkast till förslag på hur man kan tänka och arbeta för att samhällets investering i högre utbildning ska hålla så hög klass som möjligt.

Hela idén med ett system för måluppfyllelse och säkring av kvalitet är problematisk, särskilt som varken begreppet kunskap eller kvalitet diskuteras. Akademisk kvalitet är något annat än kvalitet i tillverkningsindustrin, kunskap är nämligen inget man producerar. Och genom att denna helt centrala aspekt av högskolans verksamhet bortses från eller i alla fall inte tas på allvar kan och kommer inte kvaliteten i utfallet av arbetet som bedrivs på högskolan, alltså studenternas kunskaper, som är något annat än poängen som rapporteras in i Ladoc, att kunna värnas.

Högskolans nuvarande system för kvalitetssäkring bidrar både till förpappringen och en växande känsla av stress och uppgivenhet bland lärarna. Om kvalitetssystemet verkligen hade varit kvalitetsdrivande, det vill säga skapat förutsättningar för lärarna att värna studenternas möjligheter att lära och utvecklas intellektuellt, hade problemen som nuvarande system är behäftade med kunnat ses som det pris man får betala för att högskolans verksamhet ska kunna leva upp till skattebetalarnas förväntningar. Men systemets betoning på dokumentation, inrapportering av resultat och kontroll av nyckeltal leder till att lärarnas kvalitetsarbete på kurserna och tillsammans med studenterna blir lidande, vilket oundvikligen leder till att förutsättningarna för att bedriva sant akademiska studier på högskolan försvåras. Kopplingen mellan undervisningen och blanketterna som ska fyllas i och som granskas när kursernas kvalitet utvärderas blir allt mer otydlig för varje år och varje ny aspekt och parameter som adderas till systemet. Arbetstiden är begränsad och all tid som lärarna inte lägger på egen kunskaps- och kompetensutveckling samt undervisning och kursutveckling är utifrån ett akademiskt kvalitetshänseende förlorad och därmed att betrakta som slöseri med skattebetalarnas pengar.

Premissen för både kritiken och förslagen på lösning som presenteras i denna text är att kunskapsutveckling och lärande är dynamiska processer som inte går att kontrollera eller målstyra. Det enda som går att kontrollera är nyckeltalen och arbetet med systemet, men det är inte där som lärandet sker och kunskapen utvecklas. För att ett system för kvalitet i högskolan ska kunna fungera som det är tänkt, alltså vara kvalitetsdrivande, måste det bygga på tillit till lärarna som skapar kvaliteten i verksamheten tillsammans med studenterna i vardagen under föreläsningarna och i seminarierummen. Eftersom nuvarande kvalitetssystem snarare bygger på misstro mot lärarnas kompetens att arbeta med och deras omsorg om kunskapen och kvaliteten, blir det svårt att förstå varför vi anställer lektorer och satsar pengar på kompetensutveckling och meritering av lärare. Om disputerade lärare, docenter och professorer avses vara en garant för kvaliteten i verksamheten blir det märkligt om de förväntas följa detaljerade regler, vilket inte kräver akademisk utbildning och meritering till forskare.

Tillit till lärarna och deras bedömningsförmåga (Bornemark 2020) är förutsättningen för alla system som värnar akademisk kvalitet. Om lärarnas missnöje med och oro för den växande förpappringen inte tas på allvar är det ett problematiskt tecken på att högskolans akademiska kvaliteter är hotade, vilket nuvarande system för kvalitet tragiskt nog bidrar till. Får lärare inte vara lärare (det vill säga ta fullt ansvar för arbetet med kurserna), utan okritiskt förväntas ägna allt mer arbetstid åt saker som inte har direkt med kunskap och akademisk kvalitet att göra, riskerar högskolan att bli en produktionsenhet som konkurrerar om tomma nyckeltal med andra högskolor (Alvesson 2011), vilket är antitesen till den högskola som behöver växa fram och värnas för att vi ska kunna möta de växande problem som mänskligheten och livet på jorden står inför. Utan förståelse för värdet med och fokus på bildning går det inte att skapa förutsättningar för organisationen och alla berörda att röra sig uppåt i vetandets hierarki (se Nehls 2020, 37ff), vilket är en helt central kvalitetsparameter. Om systemet för kvalitet i verksamheten bygger på att lärare tvingas fylla i olika boxar i standardiserade blanketter eller flytta information och fakta som redan finns i andra system till en samling dokument som saknar relevant kontakt med den undervisningsvardag där kunskapen och kvaliteten uppstår, kan det inte bli kvalitetsdrivande. Utifrån ett kunskaps- och (akademiskt) kvalitetsperspektiv spelar det ingen roll hur bra systemet för kvalitetssäkring är eftersom det inte är där som kunskapen utvecklas och kvaliteten uppstår.

För att vända utvecklingen och ge undervisande lärare tillbaka makten över innehållet och utformningen av kurserna, vilket är enda sättet att värna högskolans akademiska kvaliteter, behöver både linjen och kollegiet ta sig tid att stanna upp och reflektera över en rad pregnanta saker. Kvalitet i högskolans verksamhet är en komplex fråga sinte går att behandla vid ett eller några få tillfällen, och det kan heller inte vara något som linjens företrädare beordrar kollegiet att engagera sig i. Alla som arbetar på högskolan måste delta i samtalet, antingen för att bidra med kunskap och erfarenhet eller för att lyssna, lära och ge perspektiv. Eftersom både kunskap och kvalitet är öppna frågor utan givna svar handlar arbetet inte om att nå konsensus, enda sättet att skapa förutsättningar för den typen av dynamiska kvalitéer som kunskap är, är att hålla frågorna levande i vardagen inom högskolans alla verksamheter (se t.ex. Rombach 1991). Premissen för ett sant akademiskt kvalitetssystem kan inte vara att kvalitet går att styra och kontrollera.

Följande lista innehåller förslag på frågor som behöver diskuteras så förutsättningslöst som möjligt och utan krav på att komma fram till ett bestämt resultat innan arbetet med eventuella förändringar påbörjas:

1. Varför har vi ett system för kvalitet, och vad är det systemet är tänkt att värna?
2. Vilken definition av kvalitet och kunskap måste systemet bygga på för att kunna leva upp till förväntningarna?
3. Var uppstår och värnas kvaliteten, vem bär ytterst ansvar för att studierna som bedrivs på högskolan faktiskt leder till kunskap av hög akademisk kvalitet?
4. Vad menas med progression, och var sker den?

Först när dessa frågor diskuterats och olika svar stötts och blöts mot varandra, och när det byggts upp en kollektiv förståelse för olika sätt att tänka om och se på kunskap och kvalitet i organisationen som helhet, kan arbetet med att utforma ett nytt system som sätter den kunskapens och lärandets kvaliteter i centrum, inte studenterna, lärarna, linjen eller systemet, påbörjas. Hur resultatet av det arbetet bör se ut är också en öppen fråga utan givet svar, så det tänkta systemet måste växa fram underifrån och genom kollegial samverkan mellan alla berörda parter. Det sägs ibland att allas ansvar är ingens ansvar, men det stämmer inte i en akademisk organisation fylld av forskarutbildade människor som har kompetens att tänka och arbeta självständigt.

Några premisser för det nya systemet går dock att identifiera. En helt central faktor för att systemet ska kunna bli kvalitetsdrivande är att arbetet med dokumentationen måste kännas meningsfullt och intellektuellt stimulerande för både lärarna och studenterna. Dokumentationen i ett kvalitetssystem där kunskapen står i centrum måste även ske i öppna och levande texter (alltså dokument med så få boxar och färdiga frågor som möjligt) där fokus riktas mot det som lärarna på kurserna och programmen anser är viktigt att ta upp och beakta för att kurserna även i fortsättningen ska kunna skapa så bra förutsättningar som möjligt för studenterna att lära och utveckla kunskap.

Ett slags karta att orientera med hjälp av i det akademiska landskapet

I grund och botten är det väldigt enkelt. Högskoleväsendets uppgift är kunskap, och om kunskapen inte håller hög kvalitet blir pengarna som investeras i utbildning till slöseri med skattebetalarnas pengar. Om det bara var upp till mig som lärare och forskare skulle jag inget hellre vilja än att ägna all min (arbets)tid åt kunskapsutveckling och undervisning. Tyvärr är det inte upp till mig, det är inte ens upp till kollegiet, för vi som arbetar som lärare och forskare har med tiden fått allt mindre makt över arbetet som vi utbildats för. Trots att det tydligt framgår av högskolelagen att alla forskare är fria att efter eget huvud välja syfte och metod för forskningen och hur man ska kommunicera resultatet av arbetet är man forskare idag i praktiken tvungen att följa linjens direktiv, som över tid blir allt mer detaljerade. Linjen blir dessutom större och större och dess makt över högskolans verksamhet ökar för varje år. Fortfarande talas det i akademiska sammanhang om kunskap, bildning, frihet samt vikten av tillit, men det blir i praktiken bara ord för kontrollsystemen blir fler och fler och kraven på lärarna och forskarna blir bara mer och mer detaljerade.

Om jag som forskare ska kunna utveckla kunskap hänger det på mina egna prestationer. Det är jag som måste forska och skriva, och friheten som krävs för att resultatet ska bli bra, alltså handla om korrekt och användbar kunskap, liksom tilliten till att jag utför arbetet efter bästa förmåga, är helt avgörande. Vill jag göra karriär inom akademin måste jag dock följa linjens regler och dess syn på vad som är viktigt. Och för att cheferna och administratörerna i högskolans linjeorganisation ska kunna göra karriär krävs att andra utför det arbete som cheferna sedan tar åt sig äran av. Det är lätt att tala om vikten av tillit, kunskap och kvalitet, men när ens lön och karriärmöjlighet hänger på vilka nyckeltal man kan prestera väger friheten och kunskapskvaliteten lätt som en fjäder för många. Chefernas uppgift är att visa resultat, och resultat kan man bara få om man styr och kontrollerar, och det enda som går att kontrollera är nyckeltal. Kunskap är dock något annat.

Det är en så sorglig utveckling att jag väljer att konstatera att och kort förklara hur det blivit som det är. Det som borde vara enkelt, särskilt som det regleras i lag, har obegripligt nog gjorts komplicerat. Och det är som alltid de som ytterst ansvarar för kärnverksamheten, i högskolans fall undervisningen och forskningen, som betraktas som problemet. Tron på ledarskapets undergörande verkan samt övertygelsen om att kunskap och akademisk kvalitet går att mäta och kontrollera, är en känsla, och vi vet att känslor tenderar att övertrumfa kunskapen, så när jag som lärare klagar över att förutsättningarna jag får att arbeta med lärande och skapa kunskap med hög kvalitet försämras för varje år som går och varnar för kontrollsystemens negativa konsekvenser uppfattas jag som ett problem av linjens företrädare. Det finns så många ömma tår att trampa på. Eftersom kunskapen är mitt uppdrag och dess kvalitet är det enda jag kan och ska värna, kan jag inte hålla tyst, men den vars makt hänger på att produktionen av nyckeltal står sig i konkurrensen med andra avdelningar eller lärosäten, behöver inte ta sådana hänsyn. Stannar man upp lite och tänker efter borde det vara uppenbart att nuvarande organisering av forskningen och den högre utbildningen inte är optimal, givet att kunskap och akademisk kvalitet även i framtiden är målet för verksamheten.  

Vad krävs för att lärare ska kunna vara lärare? Det är i grund och botten väldigt enkelt: tid, frihet samt möjlighet att forska. Känner man som lärare inte tillit går det inte att göra ett bra arbete som lärare, alltså ett arbete som inspirerar studenterna att ta sig utanför sin bekvämlighetszon, vilket krävs för att lära sig nya saker. Bristen på tillit till lärare och forskare har kommit smygande, och under senare tid har förändringen accelererat. Det finns inga kollegiala organ längre, all makt ligger hos linjen, som i bästa fall lyssnar på på kollegiet. Med risk för att uppfattas som tjatig påminner jag om att när Sverige hade ett av världens bästa skolsystem fanns i princip inga linjeorganisationer, all makt över arbetets utförande låg hos lärarna, som hade frihet att göra vad de ansåg bäst för att eleverna och studenterna skulle lära sig så mycket och så bra som möjligt. Så är det inte längre och för varje generation lektorer som lämnar högskolan försvinner kunskapen om och förståelsen för vad som faktiskt främjar kunskapskvalitet och skapar förutsättningar för lärande successivt. Med rådande syn på kvalitet och kunskap är det inte fråga om, utan när lärare ersätts med AI. Tänk vad mycket pengar man skulle tjäna ...

Vilken typ av linjeorganisation behövs för att lärarna ska kunna vara lärare. Det är också väldigt enkelt. Problemet är att vi idag krånglar till det, samt ofta spänner vagnen framför hästen. Frågan om det överhuvudtaget behövs någon linjeorganisation ställs inte, och om någon påpekar att när Sverige en gång i tiden var en framstående kunskapsnation hölls administrationen på ett minimum och lärarna var sina egna chefer, vilket gjorde läraryrket efterfrågat och prestigefyllt. Idag är det till linjen man ska söka sig om man vill göra karriär är och tjäna pengar, trots att linjen inte skapar någon kunskap. Vad som behövs för att administrera en högskola där kunskapen står i centrum är: en rektor som bevakar högskolans intressen gentemot politiken, en prefekt per institution som ansvarar för ekonomin, och en studierektor lägger schema. När jag tänker på det faktum att Sverige idag är det land i världen som ger lärarna sämst möjligheter att möta studenterna i klass- och seminarierum får jag kämpa med tårarna, för det är så tragiskt att jag saknar ord. Och anledningen är att vi inte anser oss ha råd. Men nya chefer finns det uppenbarligen alltid pengar till ...

Vilken typ av administration behövs? Det är lite av en slamkrypare, dels eftersom det beror på vilken typ av kurser som ges, dels vilka lärare som undervisar och forskning som bedrivs. I en högskola där kunskapen står i centrum litar man på lärarna och överlåter den frågan till kollegiet. Idag anses det tragiskt nog vara så att kvaliteten står och faller med administrationen, vilket bevisligen inte stämmer.

Vilka rättigheter och skyldigheter har studenterna i en högskola där kunskapen står i centrum? Ansvaret för kvaliteten i högskolans verksamhet vilar tungt på studenternas axlar, en del av dagens administration skulle mycket väl kunna utföras av studenterna som i Sverige har ynnesten att utan kostnad kunna ta del av högre utbildning. Det handlar om vuxna människor som kommer till högskolan för att lära, alltså bedriva självständiga studier, inte om omyndiga människor så snabbt som möjligt vill ha en examen. Idag betraktas studenter allt mer som kunder och verksamheten utvärderas med fokus på kundnöjdhet.

Jag har skrivit en bok om akademisk kvalitet som jag försöker få utgiven på något förlag, men det går tyvärr trögt. Intresset för kunskap och akademisk kvalitet är inte särskilt stort idag, vilket gör mig ledsen, men jag ger aldrig upp hoppet och kommer att fortsätta kämpa för det jag tror på så länge jag lever. Jag har skrivit boken utan några andra hänsyn än den syn på kunskap och lärande, samt kvalitet, som jag skaffat mig på olika sätt under alla år i den akademiska världen, både genom studier, forskning och egen erfarenhet.

Kapitel ett handlar om den problematiska uppfattningen att osäkerhet är ett problem, när det i själva verket är förutsättningen för allt lärande och kunskapsutveckling. Här diskuteras problemen med nuvarande syn på kvalitet och skillnaden mellan regler och principer uppmärksammas. Konsekvenserna av olika sätt att se på konkurrens behandlas och kritik mot New Public Management förs fram. Här presenteras även konstruktiva förslag på hur man kan tänka kring progression i både högre utbildning och forskning.

Kapitel två riktar fokus mot skillnaden mellan intellektuella och rationella förmågor och argumenterar för att forskning och universitetsstudier är en intellektuell utmaning, inte ett rationellt problem som går att lösa på något effektivt sätt. Digitaliseringen och dess effekter granskas kritiskt och den mänskliga kognitionens begränsningar diskuteras som förutsättningen för all akademisk verksamhet, inte som ett problem. Samtal förs fram som alternativ till debatt när kunskapsrelaterade frågor ska avgöras.

Kapitel tre pekar på och diskuterar alternativa sätt att se på mål och arbete med förändring. För att en akademiska kultur som kan härbärgera mångfald ska kunna växa fram behöver man tänka mer i termer av både-och, och mindre i termer av antingen eller. Ambitionen är att visa hur akademisk kvalitet uppstår i de dynamiska kontinuum som existerar mellanolika ytterligheter.

Kapitel fyra berör pregnanta frågor som studenternas ansvar, kontrollfixeringens konsekvenser och förutsättningarna för framväxten av en bildningshögskola. Här diskuteras även behovet av intellektuell olydnad.

Avslutar denna bloggpost med en kort sammanfattning: Vilka är de viktigaste problemen, alltså hindren för kunskapsutveckling idag?

• Brist på tid (att lära)
• Brist på frihet (att undervisa med kunskapen i centrum)
• Brist på tillit till lärarna
• Brist på respekt för kunskapen
• En övertro på styrning och ledning

Hur når man framgång?

Många vill bli framgångsrika. Inga problem med det. Drömmar är viktiga för att man ska kunna hålla livslågan vid liv. Men frågan man behöver ställa sig för att inte framgången ska kosta mer än den smakar är vilken väg till framgång man ska välja, alltså vad man ska göra under tiden man väntar på att drömmen ska gå i uppfyllelse. Väntan kan nämligen bli lång och risken är överhängande att det inte blir som man önskar. Poängen är att det man fyller tiden med kan ingen ta ifrån en. Vill man leva ett meningsfyllt liv är denna fråga eller aspekt av framgång helt avgörande. Har man inte en osannolik tur tar det tid att nå framgång, och eftersom det inte finns några garantier för att man lyckas måste det man gör vara mödan värd oavsett utfallet. Tänker man att det är vägen som är målet och om man söker framgång på ett område där strävan dit innebär att man gör saker som känns meningsfulla spelar det mindre roll ifall man lyckas än om man gör något meningslöst, eller ännu värre utsätter sig för risker.

Jag har alltid sagt att det inte är för att göra karriär som jag sökte mig till högskolan. När jag väl kom dit och dörren till kunskapens värld öppnades för mig var det som att komma hem. Därför kände jag mig framgångsrik redan som student. Karriären jag faktiskt gjort fick jag sedan liksom på köpet eftersom det krävdes av mig för att jag skulle få stanna kvar i den akademiska världen. Jag blev docent och det var långt mer än jag vågat drömma om, så detta att inte (kunna) bli professor, eftersom det jag valt att göra idag inte räknas meriterande (fast det gjorde det när jag inledde "karriären"), är inte förknippat med någon särskilt stor sorg. Jag ångrar åtminstone inte en sekund att jag valde den väg jag valde, och fick jag chansen skulle jag välja samma väg igen. Att kulturen på högskolan förändrats rår ingen enskild över. Min kritik mot förändringen handlar om att det som anses meriterande idag inte riktigt kan sägas leda till mer och bättre kunskap, av den enkla anledningen att den enda vägen alltid leder fel. Problemet är att man inte meriterar sig med hjälp av kunskap, utan genom att knäcka publiceringskoden och söka pengar där chansen att bli framgångsrik i den benhårda konkurrensen är störst, vilket i den bästa av världar i och för sig leder till mer och bättre kunskap, men den världen lever vi inte i. En förkrossande majoritet av alla vetenskapliga artiklar som årligen publiceras läses endast av det fåtal personer som måste läsa texterna.

Den som liksom jag följer kunskapen dit den tar en och som dessutom utnyttjar friheten som regleras i högskolelagen, att välja syfte, metod och publiceringssätt efter eget huvud (alltså inte väljer det syfte, den metod och det publiceringssätt som leder till störst framgång inom meriteringssystemet), använder kunskaperna och erfarenheten som byggts upp under ett helt liv i akademin för att försöka skapa något nytt, unikt och användbart, blir nästan garanterat inte framgångsrik. Visst är det en sorg jag bär på, men jag har hela tiden vetat vad jag gör och mitt mål med studierna, forskningen och skrivandet har alltid varit kunskap och strävan efter bildning. Jag har genom åren lärt mig hur både vetande och kultur fungerar, och jag har utvecklat förståelse för att alla som söker fördjupad insikt måste underordna sig kunskapens logik, och inte anpassa sig efter den akademiska kulturen och göra det som för tillfället räknas meriterande. Jag har med andra ord gjort det jag trott på, och eftersom jag vet att eventuella framgångar ligger utanför min kontroll blir besvikelsen lätt att bära, särskilt som jag absolut inte hade kunnat eller velat jaga framgång för framgångens skull. Jag låter nog bitter, men jag är verkligen ingen förlorare för jag har genom åren skaffat mig massor av kunskap och texterna jag skriver blir tacksamt nog faktiskt lästa, även många år efter att de publicerats. Och det är det enda som betyder något för mig. Orsaken till att jag ständigt återkommer till frågan om vad som räknas meriterande är att jag menar allvar med min omsorg om kunskapen och dess kvalitet.

Det oroar mig att kunskapen inte uppskattas mer i dagens samhälle. Problemet är att den som blivit framgångsrik i nuvarande system för akademisk meritering har makt över vad som ska räknas meriterande och får därmed även makt över vad som ska räknas som kunskap, vilket riskerar leda till att kunskapen förflackas i samhället som helhet. Föga förvånande försvarar framgångsrika forskare ofta nämligen samma saker som ledde till deras egen framgång i systemet. Det är så människor fungerar. Och allmänheten har (fortfarande) stor respekt för forskare och människor som uttalar sig i vetenskapens namn, med hänvisning till respektingivande titlar. Det är det allt tydligare fokuset på titlar som oroar mig. Jag vill se akademiska titlar på samma sätt som idrottsliga framgångar. Världsmästare i höjdhopp eller hundra meter häck har den som springer snabbast, punkt. Det är inte en titel man kan slå sig till ro med, för inom idrotten är det förmågan som räknas, alltså det man kan här och nu. Professor är en titel som idag handlar mer om var man har publicerat resultatet av sitt arbete, och hur mycket pengar man vunnit i konkurrens (som problematiskt nog betraktas som ett universellt och objektivt mått på kompetens, trots att alla vet att på områden där det finns mycket pengar att konkurrera om kommer fler att lyckas än på områden som av olika anledningar inte satsas på), än om kunskapskvalitet.

För att forskares kunskaper ska nå ut till allmänheten krävs idag att man följer gällande regler för meritering snarare än kunskapen. I den bästa av världar är kunskapskvalitet och det som räknas meriterande samma sak, men vi lever inte i den världen utan i en värld befolkad av människor av kött och blod, vars tänkande i hög grad påverkas av kulturen de lever i. Eftersom kunskap om just kultur och hur människor tänkande fungerar inte anses intressant och värd att satsa på finns inga pengar att konkurrera om på det området. Därmed går det inte att göra karriär och bli framgångsrik, och därför får den kunskapen svårt att nå ut, trots att det finns gott om argument för dess värde och användbarhet. När jag skriver eller talar med hänvisning till kunskaperna jag skaffat mig om kultur får jag ibland höra att det är intressant, och jag får ofta en tumme upp eller en klapp på axeln i korridoren på högskolan. Men på möten där vi diskuterar kunskapskvalitet och meritering ser jag bara hur en del huvuden nickar, men oftast känner jag mig ensam. Få säger emot, men det är som om insikterna och pekandet på riskerna med nuvarande sätt att tänka inte fäster i medvetandet. Eller, ännu värre, ibland säger man att det jag talar om är viktigt och sen driver man ändå igenom beslutet med "argumentet": "Hur skulle vi annars göra"?

Vägen till helvetet är kantad av goda intentioner, brukar jag säga. Påminnelsen om det bemöts ibland med att det inte blir sant för att det upprepas. Det gäller uppenbarligen bara kritiken av grundläggande antaganden, för upprepandet av tanken att det är klokt att satsa på mer av samma som försatt oss i den prekära situation vi befinner oss i stärks ju mer den upprepas och ju fler som ansluter sig till den. Och styrkan i den övertygelsen ökar paradoxalt nog ju fler belägg för att tanken leder åt helvete som visas upp, just för att så många investerat i och internaliserat den. Framgång känns självklart bra, men det är aldrig känslan som räknas, i alla fall inte i akademiska sammanhang.

Tankar från årets FEKIS på Handelshögskolan i Stockholm

Att leva är att lära, och en sak jag insett genom åren är att jag tänker, kanske inte bäst men i alla fall väldigt bra, när jag sitter och lyssnar på någon som talar om ett ämne som engagerar mig. Jag lyssnar inte så mycket på som med den som talar. Mina egna tankar går liksom både före och stannar kvar. Ibland tänker jag på annat, men inte för att uppmärksamheten är någon annanstans, jag är i högsta grad närvarande. Det är behållningen med att åka på konferens, och ju längre bort från mitt eget ämne som talaren befinner sig, desto fler och bättre tankar får jag med mig. Genom åren har jag varit på många konferenser, framförallt för att presentera egen forskning, men jag har även kunnat åka på andra konferenser, där företrädare för andra ämnen möts och andra frågor diskuteras. Tyvärr har det blivit allt färre konferenser på senare år. Dels finns det inga pengar, dels anses det vara en kvalitetsmarkör att konkurrensen om platserna är hård, så möjligheterna har tråkigt nog blivit färre. Fast det ligger å andra sidan helt i linje med kunskapsförflackningen och akademins allmänna avakademisering.

I år har jag varit på två konferenser. Den första var i våras och den hölls på mitt eget lärosäte, så jag kunde smita in och lyssna utan att vara anmäld. Den handlade om samverkan, och jag fick med mig massor av tankar och uppslag till den bok jag jobbar med om det ämnet. Kunskapen jag fick med mig uppstod i mötet mellan föredragens innehåll och mina egna tankar om kultur och ämnet ifråga. Jag lyssnade lika mycket med som mot, och jag kunde bygga upp förståelse för vad som tas föregivet i det sammanhanget och jag fick därför med mig massor av tankar om vad jag behöver ta hänsyn till för att nå ut med mina egna tankar om vilka förutsättningar som krävs för att samverkan faktiskt ska präglas av SAM-verkan, vilket sällan är fallet idag, det blir oftare parallellverkan. Jag tar samverkansfrågan på största allvar, och därför blev jag ganska beklämd över hur dålig förståelsen för vad samverkan faktiskt var, och tyckte det var sorgligt att bevittna hur hejiga, självförhärligande och ryggdunkande människorna som stod på scenen var. Det man talade om var inte sam-verkan, utan en-verkan. Och det var en värdefull insikt som jag har stor nytta av i arbetet med boken som börjar bli halvfärdig.

Tankarna i denna bloggpost skapades på FEKIS (företagsekonomernas årliga konferens), som i år arrangerades av Handelshögskolan i Stockholm. Där tänkte jag mer med än mot, men det jag skriver om här är ingen sammanfattning av vad som blev sagt, utan tankar som uppstod i mellanrummet mellan orden och tankarna som förmedlades från podiet vid inledningen av konferensen och min egen kropp och tankarna som trängs i mitt huvud. Jag vill alltid skapa något nytt av det jag hör, för det är kunskapen jag söker, inte fakta. Inspirerad av Deleuze stjäl jag orden och gör något eget av dem, samtidigt som jag ser upphovspersonen som inspiratör och medskapare. Tankarna nedan är alltså mina, men jag hade inte kunnat  skapa dem om jag stannat hemma här i veckan. All kunskap och allt tänkande är kontextbundet.

Konferensen inleddes med att en blandad kör, sjungande kom in i aulan och ställde sig på scenen. Det var studenter och det blev en fin inledning till två intensiva och lärorika dagar fyllda av möten, föreläsningar och en fantastisk middag på Berns på kvällen. Under inledningen lyftes följande frågor som inte besvarades, och som just därför fick igång min fantasi: Vems är ansvaret för problemen som livet på jorden brottas med? Och vem har ansvar för att göra något? Vad vi har att göra med är ett wicked problem, alltså ett olösligt problem. Först när vi inser det kan arbetet som måste utföras inledas, och det arbetet måste bygga på insikten om att problemet saknar lösning, det går bara att arbeta med: tillsammans! Det handlar alltså inte om vem som är skyldig eller vem som har ansvar. Det är helt enkelt inte en sådan fråga. Alla vi som lever här på jorden idag och så länge planeten är beboelig (vilken den inte kommer att vara särskilt länge till om vi fortsätter på den inslagna vägen) har en skyldighet att göra vad var och en av oss är förmögen till. Alla som inget gör är del av problemet och ingen kan skylla ifrån sig. Problemen vi står inför har skapats av människorna som har levt och som lever på jorden och är en konsekvens av små beslut i vardagen. Därför är det där den viktigaste förändringen måste komma till stånd. Det är inga nya Kyotoprotokoll eller Parisavtal som kommer att lösa problemen, för det är inte så det fungerar. Vi måste tänka och göra annorlunda! Tänka om, tänka nytt och försöka. Känslorna av uppgivenhet är vår fiende och vi måste lämna allt vad målfixering och kvalitetssäkring heter. Sökandet efter kontroll är nämligen problemet, inte lösningen på den här typen av problem. Det sättet att tänka är återvändsgränden vi måste ta oss ur. Och alla vetenskapliga discipliner och forskare har en viktig roll att spela i det arbetet.

Efter inledningen gjordes plats på scenen för Handelshögskolans rektor Lars Strannegård som presenterade högskolan och dess filosofi. Engelska är undervisningsspråket för att man vill locka till sig internationella studenter. Detta är något som går att diskutera. Jag tror inte det är något som andra högskolor och universitet ska ta efter, men det verkar fungera på Handelshögskolan. Här finns en annan utmaning och ett annat problem. Sökandet efter en best practice som alla andra ska ta över. Det sättet att tänka är ett allvarligt hot mot den akademiska friheten och kunskapens kvalitet. Mångfald är förutsättningen för hållbarhet och intellektuell utveckling. Handelshögskolan är unik, och det kan och bör andra universitet och högskolor inspireras av, istället för att försöka kopiera deras koncept.

Strannegård talade om utmaningen som AI innebär, (hur ska det hanteras när man sysslar med utbildning/forskning?), om hotet som digitaliseringen och robotiseringen av samhället utgör: Varför och med vilka kompetenser kan vi möta det hotet? Det är en öppen fråga utan givet svar, alltså en fråga lämpad för forskare och akademiker. Han talade även om dagens geopolitiska instabilitet, och han gjorde det i termer av en konsekvens av Antropocen. Det handlar om skapade problem, om konsekvenser av människors normer och värderingar samt grundläggande antaganden. Alltså om förutsättningar för forskningen och den högre utbildningen, inte några problem eller utmaningar.

Handelshögskolan motto är: ”Fri och levande i förhållande till det okända”, vilket är ett citat från den svenska filosofen Ingemar Hedenius. Framtiden är öppen, svår att förutse och omöjlig att styra. Studenterna som läser på Handelshögskolan fostras att vara fria, nyfikna och redo att hantera osäkerhet. Bara så kan wicked problem hanteras, lösas kan de som sagt inte. All utbildning handlar om att fostra människor som har detta förhållningssätt till livet, samhället och världen. Utbildning handlar om att öka individens frihetsgrad och möjligheter. 

Den vägledande principen för arbetet på Handels har man formulerat med hjälp av akronymen: FREE: 

• F:et står för faktabaserat/vetenskapligt förhållningssätt. En självklarhet kan man tycka, men det är långt ifrån självklart på många lärosäten idag. På högskolan måste kunskapen vara i centrum, och där får det aldrig handla om vem som säger något, utan om vad som sägs. Det bästa argumentet måste alltid vinna, annars handlar det inte om ett vetenskapligt förhållningssätt. 
• R:et står för reflekterande och självmedvetenhet i förhållande till kunskap. Här talade Strannegård om om vikten av att främja allas empatiska förmågor och om att fostra kulturellt ”läskunniga” studenter, vilket jag tolkar som en väl utvecklad tolkningsförmåga (vilket handlar om att kunna ta ansvar för det man lärt sig och anser sig veta, alltså om att inte bara blint följa lärarna. Denna punkt kommer bara att bli viktigare och viktigare i framtiden. Dessa två punkter handlar om högskolans själ. Om man som student inte utvecklas dessa förmågor eller om högskolan inte förmår försvara egenskaperna mot den allt mer hård drivna ekonomiseringen, juridifieringen och digitaliseringen, som alla är konsekvenser av kravet på effektivisering, målstyrning och kvalitetssäkring, kommer studenterna och högskolan aldrig att kunna konkurrera med den artificiella intelligens som allt fler fascineras av idag, men som som är en maskin. Och det som utmärker maskiner, oavsett hur "fantastiska" de än blir, är att de INTE och aldrig kan bli empatiska (eftersom det är en analog och mänsklig egenskap). 
• E:na står för entreprenöriell och ansvarstagande, vilket är begrepp som i detta sammanhang ska förstås i termer av förmåga att agera, tänka nytt och göra skillnad -- alltså om att fostra studenterna till ansvarstagande medmänniskor som bidrar till att bygga ett bättre och mer hållbart samhälle för alla att leva i.

Självklart är detta en vision och givetvis är det lätt att formulera vackra ord och ladda dem med innebörd, det vet alla som läst högskolans värdegrund, men på Handels får man trots allt intrycket att det inte bara är ord. Huset på Sveavägen är fyllt av engagerade studenter som sitter och jobbar eller talar om kurserna de läser. Och det faktum att det ambitiösa litteraturprogrammet, som ligger utöver kurserna som läses på heltid, är fulltecknad, är en tydlig indikation på detta. Det går naturligtvis inte att kopiera detta koncept, för ser man det som en best practice är det dömt att misslyckas. Varje högskola måste arbeta fram sin egen programförklaring, och den måste växa fram underifrån och drivas av ansvarstagande, kunskapsintresserade människor som vill vara och verka i en stimulerande miljö.

Avslutningsvis talade Strannegård om Handelshögskolans bildningsambitioner, som bland annat yttrar sig i programmet, som ligger utanför den ordinarie studiegången, där studenterna som väljer att vara med läser skönlitteratur (7 böcker per läsår) som sedan behandlas löpande vid seminarier. Han talade även om högskolans ambitiösa konstsatsning. Konsten fungerar som ett intellektuellt klipulver, sa han. Handelsär naturligtvis en mycket speciell högskola och det går inte att kopiera detas upplägg, men det går absolut att inspireras.

Det jag valde att lyssna till och inspirerats av var en utbildningsfilosofi som bygger på överflöd och som fokuserar på förmågan att skapa mening. Och jag tänkte; så här kan man också arbeta med kvalitet, genom att skapa möjligheter för studenterna att vara i kunskapen tillsammans med likasinnade, vilket är motsatsen till måltänkandet som annars dominerar i högskolevärlden idag. Inledningens avslutande ord var: Från utbildning till bildning!