Bara viljan hindrar oss att tänka och agera annorlunda

Hur kommer det sig att vi har fått för oss att det är bra och önskvärt att försöka skynda på kunskapsutvecklingen? Idag uppfattas det som ett problem att lärande inte går att effektivisera, men tänk om det istället är en styrka eller i alla fall en viktig förutsättning? Tänk om lärandets långsamhet är ett resultat av att våra kroppar och intellekt omedvetet bjuder motstånd mot vår fantasi och våra önskningar? Vi är biologiska varelser med förmåga att föreställa oss saker som ännu inte finns, vilket i kombination med kunskaperna vi ständigt utvecklar har tagit oss dit där vi är idag. Som levande varelser är vi människor en integrerad del av av naturen som vi kommer från och som vi är beroende av för vår överlevnad men som vi genom att önska oss det vi önskar och vårt sätt att leva håller på att föröda. Jag gillar tanken på att kroppen som trots allt skapat intelligensen är smartare än medvetandet och därför bjuder motstånd när den pressas att göra saker som inte är bra för den. Vi människor äger förmågan att lyssna och förstå, men i dagens larmande samhälle är det allt svårare att faktiskt göra det och därmed blir det svårt att dra lärdom trots att vi måste göra det om vi vill fortsätta leva här på jorden, vilket är det enda realistiska även om många föreställer sig andra alternativ. 

Även om den tekniska utvecklingen naturligtvis är möjlig att stoppa, den är inte någon naturlag utan drivs av människors önskningar och handlingar, är de ekonomiska intressena allt för stora och möjligheten att bli rik är allt för lockande för allt för många för att det ska vara realistiskt att hoppas på det. Men det finns ingen anledning att uppgivet se på medan allt det som är unikt mänskligt förpassas till historiens skräphög på grund av det stora flertalets orimliga önskningar och deras oförmåga och minskande möjligheter att inse det kloka i att stanna upp och tänka efter. Det må vara svårt att försöka vända utvecklingen, men det är som sagt inte omöjligt för vi människor har än så länge fortfarande makten att driva utvecklingen i den riktning vi som kollektiv önskar. Vi som ser och förstår det ohållbara i mänsklighetens nuvarande sätt att använda sina intellektuella förmågor har ett ansvar att skapa och sprida kunskap om riskerna med önskningarna som driver utvecklingen dit den är på väg, mot en eskalerande och potentiellt irreversibel klimatförändring och maskiner med förmåga att ta över och driva utvecklingen i en riktning som gynnar maskinerna.

Så länge mänskligheten inte anpassar sina önskningar efter förutsättningarna, både för våra kroppars hälsa och välmående och för miljön och livet på jorden, lever vi över våra tillgångar och det är ohållbart oavsett hur vi väljer att se på saken. Att vi valt att att mäta oss med tekniken vi själva skapar är resultatet av våra egna önskningar och viljestyrda handlingar, inte någon utifrån kommande kraft. Det faktum att tekniken blivit normen som människan anpassar sig efter är ingen annans fel än vårt eget. En annan norm är möjlig, en norm som anpassats efter människans och naturens förutsättningar och behov. Det ”enda” som krävs är att mänskligheten ändrar sina önskningar och handlingar. En sak är fullkomligt säker, maskinerna kommer aldrig att kunna mäta sig med människan. I alla fall inte så länge människan värnar sina unika kompetenser och kvaliteter. Om vi inte vill att maskinerna ska ta över har vi fortfarande makten att inte lämna den makten ifrån oss, men tidsfönstret krymper snabbt. Faktum är dock att AI bara utgör ett hot så länge vi människor fascineras av vår egen förmåga att utvecklar ny teknik och så länge vi väljer att känna oss underlägsna i relation till maskinerna och algoritmerna. 

Vill vi så kan vi redan idag välja att önska oss andra saker än fortsätta använda fossila bränslen och bygga allt kraftfullare maskiner. Ingen utifrån kommande kraft hindrar oss från att säga stopp och stanna upp för att tänka efter samt känna in och lyssna på våra kroppar och miljön. Vill vi så kan vi placera människan och kunskapen i centrum. Ingen teknik i värden kan hindra oss, det kan bara människor göra. Universiteten och den högre utbildningen måste inte betraktas som ekonomiska produktionsenheter, det går att göra högskolan till en magisk plats där det händer förunderliga saker mellan människorna som är där för att lära tillsammans och utveckla sina unikt mänskliga kvaliteter. Det är ett faktum. Problemet är att så många idag väljer att lyssna mer på sina och andras känslor.